Tyranniets morfologi
Publicerad 2004


Historiska analogier kan vara besvärande, frånstötande och upprivande. Obekväma som en stickig kofta. För andra kan de ha en balsamisk, läkande effekt; de kan rekonstruera de brända broarna mellan tankesmedjor tiden skingrat. Det skenbarliga blir uppenbart. Det är obestridligt att det historiska seendet lättare hittar rätt när det inte belamras med egenintressets arrogans och självbelåtna bedrägerier och syften. Det senare är nog snarare regel än undantag.  Där finns heller ingen idé utan ett föregående. 

Originalitetens kvalité är produkten av nytänkandets kombinativa möjligheter. Den mänskliga faktorn – som det populärt brukar heta – är förstås avgörande för rörelseriktningen. De politiska ideologierna har i sina förförelsekonster blandat högt och lågt, gement och ädelt för att vinna anhängare och konsolidera system som idéerna gett uttryck för. Inget konstigt i det. 

Värre blir det när en bärande tanke med manisk frenesi drivs till sin spets. Inom den religiösa sfären är historien nerlusad av exempel på rörelser som gått över styr. Det verkar som besattheten av dogmerna framkallar en perverterad energi. Den maniska fixeringen av t ex den mer eller mindre filosofiska frågan om människans potentiella ondska har alltid haft en tendens att magnifiera föremålet för besvärjelserna - göra det monstruöst, ofrånkomligt och oundvikbart. Fixeringen imploderar i sin egen paradox och illusionerna blir verklighet. 

Några av historiens mest drakoniska ideologiska samhällsbildningar – låt säga från slutet av 1700-talet och framåt – gjorde ”rasfrågan” till  huvudnummer (Stalin med viss tvekan borträknad). De amerikanska författningsfäderna drevs – i sin förment demokratiska frihets- och likarättsfilosofi - av egentligen tre nyckelmotiv: expansion, ras och egenintresse. Med de teknologiska landvinningar som under mellantiden gjorts kunde en österrikisk korpral i en annan tid och ett annat ”livsrum” bygga vidare på snarlika teman ända fram till världskatastrofens brant. Att statsmakten i det ena fallet spritts ut på skilda institut och i det senare samlats i en enda auktoritär hand påverkade inte rörelseriktningen. 

När statens domstolar, polis och militär tjänar den stora idén – hur vidrig och amoralisk den än ter sig utifrån – återstår för de drabbade inget annat än ångest, flykt, defaitism och apati – eller desperat motstånd. Får sedan ekonomiska kraftcentra och propagandistiska (populistiska) idéer löpa amok med samma stats goda minne är chansen betydande att folkets stora flertal viljelöst och okritiskt fogar sig. ”Fienden” och dissidenten lever farligt medan anpasslingar och opportunister rikligt premieras. Angiveri och utbredd rädsla hör till bilden. Ytterst handlar det om samhällets alltomfattande ”mentalitet”. Som inte minst den judiska befolkningen i Tyskland fick lära, så är dödliga pogromer – spontana eller institutionaliserade - utan några egentliga förvarningar sällan för handen, snarare föregås de av alla tänkbara rekvisit och tecken som droppvis, smygande och insnärjt i legala spetsfundigheter, bereder marken. 

Att ge massmördandet sken av ”legalitet” och ”moral” var lika viktigt för Hitler som för USA:s presidenter, generaler och lagstiftare (dock inte för civilistpöblarna i 1850-talets Kalifornien och annorstädes). Medan den vita härskarrasen i USA väsentligen frånkände indianerna alla etiska och moraliska begrepp som stående snäppet över ”det instinktsstyrda djurriket”, så försökte führern att genomföra en ”omvärdering av alla värden” i en delvis nietzscheanskt inspirerad vulgärtappning; en förment ny herremoral med djävulska konsekvenser. 

Den erotiska obscenitet, depravering, dekadens och korruption som Hitler pådyvlade judarna  - med ett ord, den konspirativa världsjudendomen – var hans egen regim det bästa beviset på. Bakom führerkultens och rashatets fasader, bålverken och swastikaskogarna, intrigerade och rivaliserade i ledarens närhet de små andarna med förbluffande frenesi. Samma propagandistiska demonisering som judarna råkade ut för drabbades också indianerna av. Soldaterna kunde inte ha slaktat indianska kvinnor och barn om de sett människor som de själva framför sig. Det gällde att psykologiskt skapa ett konstlat ”vi” och ”dom” (i Vietnamn löstes det mentala dilemmat framförallt med höghöjdsbombningar). Och det gällde att elda den nästan religiöst färgade ”fanatismen”. 

Hitler menade att en soldat inte kunde agera som soldat utan ”fanatismens glöd i ögonen”. Hitlers deputy, Hess, hävdade bestämt att man på det personliga planet inte kunde vinna nationalsocialismens hjärta utan oreserverad ”tro”.  Inga rationella skäl dög, bara obetingad, reflexionslös hängivenhet. Nazismen avvek från den "klassiska revolutionen" (typ 1789) just genom att den inte nöjde sig med att stöpa om de yttre villkoren, utan ville frambringa en ny människotyp, den puristiskt liktänkande, likhandlande och likkännande individen (superariern) i ett alltigenom monolitiskt samhälle. Ingen annan stat eller politisk åskådning har självfallet kunnat praktisera en sådan hyperextrem ideologi.       

Föreställningen att ras eller hudfärg stod i direkt relation till intelligens, moral, sedvänjor, teknik och övrig kultur var en tes som behärskat den vita västvärlden långt innan man satte foten i Amerika. Det som varit en gudomlig princip om egendomsfolkets rätt överfördes på 1800-talet alltmer till det sekulära fältet med socialdarwinismen. För Hitler var det en gudasänd lära; och vid den amerikanska ”Columbusutställningen” 1893 firade den triumfer i övermått. Förhärligandet av civilisationens yppighet kontrasterades mot exempel på lågtstående och försvinnande indiankulturer. Den mänskliga evolutionen hade uppenbarligen lämnat indianerna i sticket. 

I 1800-talets gryning hade president Jefferson varit försänkt i tankemödor över den ohanterliga rasfrågan som han personligen aldrig lyckades lösa, varken konstitutionellt eller privat. Det dök upp läkare som gav utfästelser om att de med hjälp av kemikalier skulle kunna ”bleka” negern och indianen; andra påstod att vissa miljöer – i vitdominerade områden – på sikt skulle befordra en vit hudpigmentering. Experimenten ledde ingen vart, istället ökade rashatet. Förutom rasfrågan hade Jefferson en annan sak gemensam med en senare imperiebyggare, den nazityske riksledaren för SS Heinrich Himmler. SS-chefen delade Jeffersons utopi om agrarstaten, men de tvingades bägge bevittna hur deras drömmar krossades - i det förra fallet av senväckt omvärldsmoral, i det senare av en hänsynslös roffarkapitalism. 

1830-talet bjöd på de första rudimenten till en framtida, vetenskaplig amerikansk antropologi. Kraniologin blev på modet. Skallens karakteristiska bestämde intelligens, moral och nivå på evolutionsstegen. Läkare vanhelgade bekymmerslöst indianska gravplatser i sin jakt på kranier. Man stal också skelett för museala och andra exponeringar. Ett välkänt ex. utgör saukhövdingen Black Hawk. Efter sin död hamnade han i en glasmonter som åkte runt till betalande åskådare i östra USA. Slutligen brann han upp. Inte ens den oftast sympatiske indianmålaren Catlin kunde hålla fingrarna i styr. När han for fram längs Missouri-floden på 1830-talet passade han på att stjäla ett och annat kranium ur gravhögar eller från lättåtkomliga gravplattformar. Det skedde förstås i ”forskningens” namn – hur snedvriden den än var. 

Rasaspekten – med alla dess implikationer för indianerna – fick ytterst legitimera den vita landstölden, fördrivningen, utplundringen, kulturskändningen, folkmorden och till sist ett metodiskt federalt försök att bryta ner den indianska identiteten på det man förskönande kallat och kallar ”indianreservat”. - Indianhatspropagandan i litteratur och tidningar slog ständigt nya rekord i det alltmer läskunniga 1800-talet. De pogromliknande civila övergreppen på röda grupper och stammar underblåstes av dubbelspelet i Vita huset och karriärlystna officerares hunger efter stjärnor på axelklaffarna. Rasismen hade blivit en ryggmärgsreflex. På de till en början koncentrationslägeraktiga reservaten, där farsoter och svält härjade fritt, höll vita agenter med militära bajonetter en järnhård disciplin – passystem, vitkontrollerade indianpoliser och –domstolar. 

Expansionen västvart, den vita lebensraumpolitiken i ”ödesmanifestets” skepnad - maskerad som laggill genom landtraktaterna - kunde snabbare förverkligas sen de kapitalstarka (federalt subventionerade) järnvägsbolagen efter inbördeskriget slagit sina stålband över kontinenten. De tekniska innovationerna gav logistiken och vapnens effektivitet en rejäl skjuts. Inte bara kunde på några få år de miljonhövdade bisonhjordarna svepas bort från vidderna för att dräpa prärieindianernas försörjning, lämmeltågen av nybyggare slapp prärieskonarna och trupper med högmoderna snabbeldskanoner kunde kvickt vara obstinata indianska bandspillror i hälarna. 

De kostsamma västerngarnisonerna monterades ner – ”fronten” försvann, men inte den ockulta känslan av att genom ”kampen med det vilda” ha absorberat de energier som utgjorde motståndet. Det var en magisk pånyttfödelse av ”den äkta vita amerikanen”, som skänkte honom rätten till landet även i en slags grumlig psykologisk mening. Den ryktbare historikern Frederick Jackson Turner framförde tesen, och den senare presidenten Theodore Roosevelt var en av många hängivna proselyter. Långt senare skulle den tyske naziführern missionera i samma riktning: kampen var nyckelordet. Genom den ”eviga striden” skulle den ariska härskarklassen härdas och behålla sin hårdhet och sitt rena blod och slå vakt om det världsherravälde som väntade.         

Det finns m a o uppenbara analogier, beröringspunkter och influenser mellan den amerikanska ”conquistadorpolitiken” och den nazistiska. Den förgiftade mix av idéer nassarna kallade sin ideologi hämtade onekligen inspiration från det amerikanska exemplet. Hitlers och propagandaminister Göbbels hatkärlek till ”amerikanismer” är välkända. Göring och Ribbentrop gjorde i Nürnberg lama men futila försök att  försvara den tyska lebensraumpolitiken med hänvisningar till den amerikanska. Det var förklarligt nog dömt att misslyckas. 

Eftersom jag ofta ägnat mig åt att skärskåda den amerikanska indianpolitiken kan det vara lämpligt att ställa den i relief till den nazistyska - på ett lite annorlunda sätt. I det följande blir den  framförallt belyst genom den judiske professorn Viktor Klemperers (1881-1960) brillor. En av få civila judar som hade chansen att följa nazipolitikens verkningar i det inre av Tyskland, och att överleva för att berätta om  ”hur det egentligen var”… 

Klemperer föddes i Landsberg (nuv. Gorzow Wielkopolski, Polen) och avled i Dresden. Hans far var den liberale rabbinen Wilhelm Klemperer, moderns namn Henriette. VK hade tre bröder och fyra systrar som nådde mogen ålder. 1890 flyttade familjen till Berlin. 1902-05 studerade han filosofi, filologi och framförallt romanska språk på skilda platser som München, Genevé, Paris och Berlin. Åren 1905-12 verkade han som frilansjournalist med bas i Berlin. Redan i 17-årsåldern hade han börjat föra dagbok; något han till all lycka – som vi ska se – gjorde livet ut. – 1906 kom pianopedagogen och musikologen, ickejudinnan Eva Schlemmer in i hans liv (hon dör 1951). Efter återupptagna studier tog han doktorsgraden och bedrev åren 1914-15 undervisning vid universiteten i Neapel och München. 

Idémässigt var det de stora tänkarna Voltaire och Montesquie som lyste upp hans väg. Hans fäbless för allt franskt sviktade egentligen aldrig. Nov 1915 till mars 1916 deltog han som frontvolontär och artillerist i 1:a vrk. Om han vid den tiden drabbades av samma germanska salighetsrus som en stor del av den ickejudiska befolkningen förtäljer inte historien; i vilket fall som helst ansåg han att Tyskland hade rätten på sin sida. Vid sidan om en måttfull patriotism stod han för liberala idéer (ett arv från hemmet) och var en varm vän av kvinnoemancipationen. 

1919 förordnades  han på en biträdande professur vid Mûnchens universitet för att åren 1920-35 upprätthålla en ordinarie dito vid Dresdens tekniska universitet. Perioden 1923-33 publicerade han en rad språk- och litteraturhistoriska arbeten, företrädesvis med franska förtecken. – 1935 tvingades han bort från universitetet i Dresden sedan nazisterna genomfört en drastisk ”reorganisering” av universiteten i arisk riktning. Han försågs med en statlig pension som successivt reducerades under krigsåren. På makans inrådan byggde de ett hus i en förort utanför Dresden. Inte någon ungdom precis uppfyllde VK drömmen om ett körkort med tillhörande egen bil.

Repressionen mot judarna tilltog snabbt och man kan undra varför paret Klemperer inte – som många andra – tog chansen att emigrera medan det fortfarande var möjligt? Hans egen dagbok ger svaren. Hösten 1941 stoppades all judetrafik ut ur landet. Vid den tiden fanns det ca 163.000 judar i Tyskland; tiotusentals hade redan deporterats östvart till de talrika koncentrationslägren. Närmare 70% av  moderlandets kvarvarande judar  var – i likhet med VK – över 45 år, med stor kvinnodominans. Mottagarländer – som USA, Australien och England - hade också uppställt allt snävare villkor för sin judeinvandring. 

Till en början hade nazisterna uppmuntrat utvandringen, inte minst för att kunna konfiskera fast egendom och en viss procent av av de medel som fördes ut. Hitler umgicks med planer på att deportera alla judar till Madagaskar; men ändrade sig snabbt när kriget körde igång och krigsproduktionen behövde arbetare samtidigt som han såg en chans att eliminera ”det judiska giftet i den ariska folkstammen” genom euthanasi och gaskamrar (vilket förstås inte var hans egen metodiska lösning); de senare – som byggde på cyanidgasen Cyklon B i pelletsform (A användes verkligen mot ”ohyra”) – tillkom dels för att de vara effektivare och rationellare en andra avlivningsalternativ (upp till 2000 personer kunde packas samman i en enda kammare), dels för att bespara arkebuseringsplutonerna den oerhörda mentala stress det innebar att om och om igen skjuta ihjäl, kanske hundratusentals människor. Till och med SS riksledare Heinrich Himmler begrep det. 

Småningom gjorde man sig också av med ”gasningsbussarna”; problemet var alltid att någon måste släpa iväg till liken till förbränning – lösningen i koncentrationslägren blev judarna själva! ”Specialkommandon” med denna enda livsuppgift organiserades i vartenda förintelseläger. 

Det låg ingen egentlig motsättning i Hitlers strategi: antingen arbetade judarna ihjäl sig eller också - om de var oförmögna till kroppsarbete; för små, för gamla, för svaga – så blev de omedelbart likviderade eller hölls en kort tid vid liv som experimentdjur. För den omnipotente führern var lägren lika mycket ”krigsskådeplatser” som stridsfronterna i Sovjet eller någon annanstans. Det medikaliserade kriget stod lika mycket i rasideologins tjänst som einsatzgruppernas lynchningar av tiotusentals judar i Polen och Sovjet. Det var därför ingen tillfällighet att Hitler, samma dag som angreppet på Polen ägde rum, 1 sep 1939, utfärdade en rad ”hårda dekret” som intensifierade slakten på judarna. 

Den ariskgermanska lebensraumpolitiken i öster fanns där svart på vitt redan i Hitlers fängelsemanifest,  ”Mein Kampf”, som han dikterat för Rudolf Hess i Landsberg 1925. Det var allt det egentligen handlade om, med de machiavelliska, pragmatiska justeringar som en mefistofelisk ideologi omsatt i praktiken fordrar! Och de var inte så få.

En intressant sidobiografisk upplysning beträffande Viktor Klemperer: Han var faktiskt kusin till den mer namnkunnige dirigenten och komponisten, Breslaufödde Otto Klemperer (1885-1973) – den suveräne Mahler-tolkaren, som en hjärnoperation med åtföljande partiella paralysi till trots höll taktpinnen i ett fast grepp ända till 1971. Välvist lämnade han Tyskland och Berlin omedelbart efter Hitlers makttillträde 30 jan 1933 för att bli chefsdirigent för den välrenommerade Los Angeles- filharmonin; 1937 kunde han ta ut amerikanskt medborgarskap och 1970 israeliskt. Men det är en annan historia.

I det fortsatta kommer jag - utöver kommentarer och utvikningar - att flitigt och ymnigt att citera ur de amerikanska paperbackutgåvorna av Viktor Klemperers bägge dagböcker för åren 1933-1941 (519 sid) och 1942-1945 (556 sid); de bär titeln "I Will Bear Witness. A Diary of the Nazi Years" och utgavs på Modern Library, NY, USA 1999. Den första tyska editionen förelåg  skam till sägandes inte förrän 1995; den svenska översättningen följde 1999.

Dagböckerna skrevs aldrig med tanke på publicering. I den överväldigande detaljrikedomen av tyskt vardags- och krigsliv bryter därför fram en frisk omedelbarhet och uppriktighet som inte alltid ställer avsändaren i det bästa ljuset. Speciellt gör sig lingvistikern påmind genom kommentarer av den allestädes närvarande nazipropagandan. Den hysteriska indoktrineringen matas med en stereotyp fraseologi som ingen undgår. VK gör den intressanta iakttagelsen att nazikoryféer som Hitler och Göbbels, i sina försök att fria till massorna, draperar sina utgjutelser i populistiska amerikanismer hämtade från reklamens, annonsvärldens och den politiska arenans värld. ”Storhetssyndromet” – som anfäktade t ex Hitler och rustningsminister/ riksarkitekt Speer – var lika mycket ett lån från utsläckta europeiska kejsardynastier som från västvärldens numera ledande plutokrati/ skendemokrati. Volym och format speglar och befäster makten och fjärmar från den mänskliga skalan, humanitetens särmärken. 

Gigantismen färgas gärna av kvasireligiösa och mytologiska föreställningar som aspirerar på evigheten. I den mefistofeliska och nyckfulla blandideologi som var nazismen fungerade ”storheten” – extatiska massmöten, utopiska arkitektvisioner och mirakelvapen etc – som frontkulisser för en egenartad antiintellektualism och andefattigdom hos det totalitära ledarskiktet. Gangsterväldet blottade sin egen banalitet i en allt högljuddare och desperatare propaganda  som eldade till en masspsykos som märkligt nog behöll sitt grepp i tolv år innan den med ledaren dukade under i rikskansliets bunker.  

Det bisarra – och en av den praktiserade naziideologins otaliga paradoxer – var kontrasten mellan elitens offentliga megalomani och privatsfärens tarvlighet: en Hitler som vurmar för hollywoodstjärnor, amerikanska spelfilmer och en eskapistisk
pojkboksproducent med vulgära nietzscheklichéer översatta till ”vilda västern” (Karl May); den låghalte ”giftdvärgen”, propagandafantomen Göbbels som ränner efter kvinnor, gillar boxning och snabba bilar.

Utan vetskap om  fûhrerklickens privatliv har ändå rösterna och gestiken en transparens som en man som Klemperer finner lätt att genomskåda. Efter Hitlers maktövertagande 30 januari 1933 skriver den förre 20 juli: ”En ljudfilm med Hitler, några sentenser inför ett massmöte – nävarna knutna, ansiktet förvridet, vilt vrålande – ’den 30 januari skrattade de fortfarande åt mig , det kommer de inte att göra mycket längre’. Det verkar som om han för ögonblicket är allsmäktig – men rösten  och maneret ger uttryck för rabiat impotens. Tvivlar han på sin egen allmakt? Pratar man oupphörligt om tusenårsriket och att förgöra fiender om man är förvissad om dessa tusen år och denna förintelse?”  

Inför riksdagsvalet 12 nov – som inte var något annat än ett shownummer – pumpade regimen i bästa amerikanska presidentvalsstil ut sitt budskap. Klemperer skriver dagen innan: ”Den extravaganta propagandan för en ja-röst. På varenda affärsbil, postdito, postcykel, vartenda hus, i alla skyltfönster, på breda banderoller över gatorna – Hitler-citat överallt och alltid ’ja’ till freden. Det är ett monstruöst hyckleri. (…) Manifestationer och sång långt inpå natten, högtalare på gatorna…  I trettonde timmen ska Hitler anlända till det arbetande folket. Det är evangeliets språkbruk. Frälsaren för de utblottade. Och dessutom amerikansk showstil.” 

Inte utan befogad fruktan röstade Klemperer nej till naziväldet, men på radion kunde man höra ”London” förklara: ”Vad som är speciellt beundransvärt är det faktum att till och med i koncentrationslägren hade de flesta lagt en ja-röst (för Hitler).”  - Denna rysliga infantilitet präglade som vi alla vet Chamberlainministären ända fram till Churchill tog över spakarna 1940. Trots att naziregimens fulla ondska och brutalitet ännu låg i framtiden – bortsett från paramilitära SA-drägg som sedan flera år tillbaka förpestat gator och torg -  insåg den ständigt klar- och framsynte Klemperer att valutgången i lägren bara kunde tolkas som ett resultat av ”tvång eller falsifiering”; den som krampaktigt håller vargen i öronen släpper den ogärna…

Med droppens envishet urholkade nazistyret alla humana, kulturella och mellanmänskliga värden; det var en nihilism visavis ett föregående som i ett vulgärnietzscheanskt perspektiv innebar ”en omvärdering av alla värden”; en revolution som avvek från det klassiska mönstret genom att fordra inte bara sociala och politiska omvälvningar utan en radikalt ny människotyp, en mästarras, förädlad och fostrad efter genetikens – eugenikens – och rasmedvetenhetens alla fiktiva lagar. 

Hitlers ställföreträdare, Hess, hade gjort ett tafatt men upplysande försök till sammanfattning: Nationalsocialismen är inget annat än tillämpad rasbiologi. Hess, vilket bör tilläggas, hade förstås förläst sig på ”Mein Kampf” och tillbad ledaren med apoteosens vördnad. (Omvärlden vägrade med en dåres envishet att ta boken på allvar, tills det var försent.) Ärkekonspiratören var den globala judendomen; judebolshevismen/ marxismen som hotade att förgifta det ariskgermanska blodet på samma sätt som man redan manipulerade samhällslivet i alla västdemokratier. Demoniseringen av fienden även med extremer av typen ”pestsmitta”, ”ohyra”, ”avlusning” etc hade sina tydliga propagandistiska analogier med kommunismens ”klassfiende” och den amerikanska 1800-talsimperialismens vidöppna rashets och rashat mot indianerna.

Klemperer noterar söndagen 13 maj 1934 att kampanjen mot judarna nu inletts på allvar. Två dagar tidigare hade Göbbels – i Berlins sportpalats –  ”gett judarna en sista varning”. Klemperer: ”Ett flagrant pogromhot om inte den utländska bojkotten upphör. Försäkringar om att (judarna) inte ska komma till skada ’om de lugnt och stilla förblir i sina hem’ och inte gör några anspråk på att vara av ’fullt eller lika värde’ (som tysken i gemen). (…) Det framtonar en desperation bakom hela talet…”. 

I likhet med så många andra antinazister försökte Klemperer tolka tecknen i positiv riktning. Fruktan ledde till rationaliseringar, förträngningar, ett famlande efter halmstrån, illusoriska förhoppningar om regimens snara fall. Somliga dissidentgrupper förföll till ren apati, resignation och defaitism, andra organiserade sig i underjordiskt motstånd, medan människor av Klemperers sort mobiliserade en inre överlevnadsstrategi som handlade om att finnas men inte synas; att foga sig i alla repressiva dekret till en viss gräns. 

Tillsvidare skyddades han av sin förmälning med en ”arier” – men hur länge, en nyck i den högsta nazihierarkin och hoppet skulle vara ute… Han hade valt att leva med hjärtat – som förresten är ett genomgående mer eller mindre hypokondriskt tema dagböckerna igenom – i halsgropen. Han fruktade mest av allt de hårda knackningarna på dörren, de exalterade rösterna, som ofta aviserade gestapos ankomst. Mer än en gång blev hemmet genomsökt, sönderslaget och de boende hånade och sparkade av sadistiska gestapomän. Klemperer levde på en stupkant, men försköt hela tiden tanken på flykt eller emigration – när det ännu var möjligt.

Sommaren 1934 följde Hitlers uppgörelse med rivalerna inom och utom SA (Sturm Abteilung) genom ”de långa knivarnas natt”. Genom att eliminera Röhmfalangen - och andra tredskande element (totalt ca 200 individer) – kunde führern befästa sin maktposition under förevändning att han – som Klemperer anförtror dagboken – ”rensat ut pederastrarna” (SA-ledaren, kapten Ernst Röhm var förvisso homosexuell) ur de egna leden. ”Som om Hitler var en moralens väktare”, tillfogar Klemperer i full insikt om att alla värdegrunder och etiska begrepp raderats ut och ersatts av en machiavellisk norm; en socialdarwinistisk djungelns lag där den glupande makthungern och de små själarnas giriga händer för ordet. 

Hitler och hans anhang spydde bara upp det giftiga sekret som legat latent i hans ideologiska handbok från mitten av 20-talet. Många som orkat igenom ”Mein Kampf” hade uppfattat den som en litania av en sinnesrubbad eller – i mildare form – som resumé av den historiska ressentimentspsykologi visavis judendomen som animerat det germanska samhället sen Bismarcks dagar, inte minst i det judetäta Wien (där ex. 70% av läkarna var judar). Det nya var kanske inte hatets intensitet, utan ordinationerna till ”lösning på judefrågan”. Radikalmedlen var så extrema att de övergick allt världen – och västpolitikerna –  dittills skådat. Ingen räknade heller med att en stadsluffare, politisk skränfock och småhandlare – förvisso dekorerad korpral – skulle kunna hiva sig upp till de höjder där nationalemblemet Hindenburg tronat i ensamt majestät. 

Men inte ens denna traditionsbärande konservativt kejserliga symbol förmådde något i det politiska, sociala och psykologiska kaos som rådde efter det ”rygghugg judebolshevismen” tilldelat riket i den förnedrande Versaillesfreden; nationens själ var sårad genom den allierade ockupationen av Ruhr, landavträdelser till Polen, krigsskadeståndet och lånekarusellen (”amerikanska judebankirer”); det var frikårernas tid, allas krig mot alla, de politiska barrikadtalens och småpåvarnas tid. Den politiska kartan var spräcklig som en huggormsrygg. 

I denna universella demoralisering frodades excesserna; flykten från det rationella till drömmarnas romantiska nejder, där man orgiastiskt berusade sig med germanska myter och heroer och var öppen för en frälsare som kunde lösa den tillsynes olösliga ekvationen mellan yttre och inre. Med den misslyckade vykortsmålaren från Wien var ökenvandringen över; skallet från berget med de förlösande budorden tillgodosåg alla – de giriga, de tomma, de hatiska, de stukade, de makthungriga, de perverterade, de våldsamma, de antiintellektuella, men också de anonyma massorna, medelklassen, storfinansen och aristokratin. 

Det var det omedelbara resultatet av en masspsykos iscensatt av en psykopat med nekrofil fäbless; förnuft ersatt av okritisk, viljelös och självuppgivande känsla. Lika obscent som ledaren beskrivit judens förförelsekonster och våldtäkter på det jungfruliga ariska blodet (ett tema som Julius Streicher ältade i sin tidning "Der Stürmer" och ända fram till galgen i Nürnberg 1946) – och samhället i stort – lika patologiskt lustfyllt regisserade han sina massmöten med kvinnorna i främsta ledet. De fungerade som erotiska, dyrkande rekvisita för den mentala självbefläckelse som hans frustande retorik ständigt siktade på. 

Det var inte orden, fraserna, löftena, hoten som betydde något, ytterst var det den berusande, manipulativa maktkänslan som fick sitt ultimata uttryck i talartribunens fackelsken och skogen av hakkorsstandar. Det tog – som han själv förklarade – timmar innan han ens kunde kommunicera begripligt med sin omgivning efter en dylik svettdrypande urladdning Hitler uppfann den ”tyska rouletten” i det diplomatiska och storpolitiska spelet och vann initialt många segrar med små och blygsamma insatser, som skulle ha stött på patrull om någon vågat syna bluffen. Att han snabbt överskred 100.000-mannagränsen för armén, förbudet mot ett militärt flygvapen och de marina tonnagebegränsningarna utgjorde ett annat inslag i den ödesdigra internationella eftergiftspolitiken. 

De traditionella politikerna agerade som  mentala relikter från en annan era inför det teknologiska och logistiskt välsmorda nazivälde som på några få år framstod i dödsföraktande och mirakulös prakt. Men mycket var lånta fjädrar; en upprustning som till stor del lånats ihop i USA. Hitler ansågs av amerikanska finansmän besitta de kvalitéer – vilket det nymornade välståndet, infrastrukturen och den nedpressade arbetslösheten var vältaliga bevis för – av framåtanda och företagsamhet som alltid skulle ge god återbäring. (Exemplet Irak är en närliggande analogi, i det att man först bygger upp en diktator med generösa lån för att sen störta honom när han plötsligt börjar tänka fritt och hotar den amerikanska oljeförsörjningen. Ur det perspektivet hamnar invasionen i Normandie och ”räddaren i nöden” i  ett kanske annorlunda ljus, även om ingen normalt funtad människa kan bestrida riktigheten i det amerikanska agerandet vid den tidpunkten.)  

Först ett gott stycke efter blixtaktionen mot Polen - runt 1940 -  fann amerikanska myndigheter för gott att strypa allt öppet, finansiellt bistånd till naziregimen. Som vi vet idag fortsatta det förtäckta stödet genom  bl a dotterföretag  i naziockuperade och neutrala länder – och inte bara där. Ett ex. är General Motors som ägde tyska Opel; ett företag som kriget igenom var reserverat för den nazistiska krigsproduktionen. 

Klemperer noterar tidigt de ekonomiska framsteg naziregimen stoltserar med när världen i övrigt ligger försänkt i depression. Men det är inte bara propagandaflosklerna och den yttre, förment ariska fienden som han finner frånstötande. 30 december 1934 ondgör han sig över den självbelåtna attityd som somliga judar sig till tolk för – bara ”vi kan fortsätta med affärerna som förr – utan några pogromer – så löser sig allt av sig själv; hellre Hitler än något ännu värre”! Ingen anade ännu krematorieugnarnas och de djupa förbränningsdikenas ondska. 

När ”Nürnberglagarna” – som utfärdades i sep 1935 -  ställde justitia i rasbiologins tjänst och undandrog judarna alla medborgerliga rättigheter. Klemperer: ”Äckel gör en sjuk.” I oktober noterar han reaktionerna bland Berlins judar: ”En panisk stämning, människosamlingar, krossade fönster efter de senaste attackerna…eftertryckligt tillrådd att emigrera, fler och fler människor flyr”.  Han finner att det inte bara är judarna som förföljs: ”Jehovas vittnen är numera ofta straffade av särskilda domstolar (’folkdomstolar’). Mestadels människor i små omständigheter  eller gamla kvinnor (de fäster stort avseende vid gamla testamentet och är pacifister).”  

Sedan Klemperer tvingats till tvångspensionering från sin professur hamnar han i ett ekonomiskt trångmål som bara förvärras under åren som följer, vilket sätter åtskilliga avtryck i dagböckerna. I början av januari 1936 konstaterar han att allt fler i bekantskapskretsen dukat under för trycket och emigrerat: ”… Kaufmanns …till Palestina … Blumenfelds … till Lima.” Några andra till England och USA. Skräcken griper omkring sig. Klemperer försöker ändå normalisera sin livsstil och införskaffar i mars 1936 en splitterny Opel. Han skriver: ”Det är galenskap, men kanske är det galenskapen som ska låta oss segra…” Släktingar och närstående har flytt landet men Klemperer tar gud i hågen med orden: ”…jag tänker gå under just här.”  Han ser det snarare som en praktisk än en heroisk inställning – vilka utkomstchanser skulle han ha i utlandet när han  inte ens behärskar engelska språket och har tummen mitt i handen!  

Fasansfulla historier om judepogromer i Sovjet sprids vindsnabbt av Göbbels propagandamaskin. Klemperer noterar att många vanliga tyskar inte ser några alternativ – valet tycks bara stå mellan Hitler och Stalin. I maj 1936 tvingas han konstatera: ”Jag tror inte längre att (regeringen) har några fiender i Tyskland. Folkets majoritet är tillfreds, en mindre grupp accepterar Hitler som det mindre onda, ingen vill egentligen bli av med honom, alla ser honom som befriaren i våra utlandsaffärer, man fruktar ryska förhållanden…” Den massiva indoktrineringen vann triumfer över en allt mera isolerad befolkning, som hotades av gestapos tortyrkamrar och koncentrationsläger om de lyssnade på ”utländsk propaganda”!

I juli 1936 uppger dagboken att armén är kluven i sina sympatier för ledaren (vilket rimmade väl med sanningen, även om serviliteten i toppskiktet var beklämmande). En bekant har också observerat öppen fientlighet mot Hitler bland SS-officerarna. - SS (SchutzStaffel) hade 1925 organiserats som nazigräddans personliga livvakt och fungerat som partiets inre ”renhållningskader”; vid Heinrich Himmlers utnämning till ”riksledare” för SS 1929 hade denna dödskalleemblemerade, svartuniformerade kår blott och bart omfattat 280 företrädesvis unga, blonda arier (raseliten), för att vid makttillträdet 1933 ha eskalerat till 52.000 man. 

SS skulle växa på alla ledder och i alla samhällssfärer och bli en stat i staten med en egen parallellarmé, Waffen SS (1940 hade den 100.000 man, Wermacht, reguljära armén, ca 3 milj man; 1945 hade Waffen SS vuxit till ca 580.000 man). Med den pedantiske exhönsfarmaren och agrarutopisten Himmler i toppen på maktpyramiden (1943 försågs han dessutom med titeln ”riksminister”) och fram till sommaren 1942 Reinard Heydrich som operativ chef för ”Rikssäkerhetskontoret” (ReichSicherheits- HauptAmt; reorganiserat 1939) i tur och ordning gestapo (den sekreta statspolisen), säkerhetstjänsten, kriminalpolisen, ordningspolisen, delar av koncentrationslägerorganisationen (lägervakterna, de s k totenkopfverbände, som mest 40.000 man) och de fyra paramilitära einsatzgruppen (600-1000 man vardera; de mördade tillsammans ca 1,5 milj människor) som sattes in mot partisanerna i Sovjet 1941 blev SS en maktfaktor som t o m fick konstplundraren och morfinisten, riksmarskalk Göring att darra i knäveckan (han hade ju f ö nödgats avstå sitt preussiska gestapo till Himmler när hela polisväsendet, 1936, genom den senares intriger samordnades under honom själv). 

Fastän Hitlers förtrogne under ”kampåren” på 20-talet och f d flygaress och Luftwaffes chef fick Göring alltmer nöja sig med statistrollen; ett uppsvällt, undergivet och kursat emblem i spektakulära uniformer vid ledarens sida. Efter luftnederlaget mot England 1940 var Görings storhetstid som fryntlig krigshetsare och aggressor i praktiken över - samtidigt som Hitler lyssnade alltmera till sig själv och kallade generalerna ”idioter”.  

Mellan Himmler och den högste ledaren fanns egentligen ingen modifierande kraft – det var bara det att den i ariska myter, runologi och asatro insnärjde SS-ledaren nästan till slutet inte såg något annat än Hitler i sin guldbågade pincené. När han traskade runt i något koncentrationsläger (de låg närmast under SS-sektionen WVHA, Wirtschafts- und VerwaltungsHauptAmt och organiserade 1940 ett industriellt konglomerat kallat DWB, Deutsche WirtschaftsBetriebe; ett holdingbolag som kontrollerade mängder av tyska storföretag i bla koncentrationslägren), och betraktade de utmärglade trashankarna utanför de 7.000 volt som löpte genom taggtrådsstängslen var det den överlägsne och nitiske byråkratens iskalla avlivningsberäkningar som upptog hans tankebanor; när samma ögon mötte Hitler eregerades högerarmen och trofastheten hos en sparkad byracka lyste fram. 

Trots att han skapat ett ekonomiskt SS-imperium – fotat på slavarbetskraft och rikliga, frivilliga skänker från den tyska affärsvärlden – och med ett penndrag kunde mörda 100.000 ungerska judar på en vecka i Auschwitz fyra krematorier med tillhörande gaskamrar och öppna förbränningsdiken (där folk stektes levande eller halvdöda) – drabbades han av en svårförklarlig auktoritetsfobi inför Hitler. Först när kriget var förlorat vågade han i vacklande ordvändningar – månaderna före führerns självmord 30 april 1945 – ta hemliga kontakter med de allierade för att få till en separatfred med västmakterna, för att fortsätta kriget mot de röda i öster. Det gick förstås i stöpet,  ingen kunde med rent samvete förhandla med denna den blodigaste storinkvisitor historien skådat (om vi bortser från uppdragsmannen). 

Om Himmlers personliga utveckling till folkmordsadministratör råder i psykologisk mening skiljaktiga åsikter; psykoanalytikern Erich Fromm drog 1973 slutsatsen ”att Himmlers sadism var djupt rotad i hans karaktärsstruktur långt innan han hade möjlighet att utöva den i en skala som kommit eftervärlden att minnas honom som ett blodtörstigt monster”.

Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att citera det cyniska tal som Himmler höll i Poznan 4 okt 1943. Det rörde synen på slavarbetet. Himmler: ”Vad som händer med en ryss eller tjeck intresserar mig inte det minsta. Vad dessa nationer kan bidra med ifråga om sunt blod av vår egen typ, det ska vi ta, om nödvändigt genom att kidnappa deras barn och fostra dem här hos oss. Huruvida dessa nationer (i öst) lever i välmåga eller svälter ihjäl är bara av intresse i den mån de kan slava för vår egen kultur… Om 10.000 ryska kvinnor dukar under av utmattning under arbetet med att gräva antitanksdiken intresserar mig bara i den mån dessa diken blir grävda. Vi ska aldrig uppträda brutalt och hjärtlöst när det inte är påkallat, och som tyskar – som det enda folket i världen med en anständig inställning till djur – ska vi också inta en anständig attityd mot dessa ’människodjur’. Men det är ett brott mot vårt eget blod att visa omsorg om dem, vilket bara påbördar våra söner och sonsöner ytterligare problem med dem.”

Att Himmler – liksom führern själv och de övriga nazitopparna med något enstaka undantag – knappast utgjorde några fysiska praktexemplar med ariska karakteristika tycks förbluffande nog ha fått passera tämligen oanmält. Någon typologiskt, rasmässigt bevandrad klassificerade dem som ”alpinsk blandtyp” med bondska inslag,  medan en annan biograf i Himmlers flaskaktiga fysionomi såg neger uppblandad med mongol och en smula ”äkta german” - knappast smickrande för en av de självutnämnda arierna med just rasförädling och judeutrotning som huvudnummer. 

Ett av Himmlers många skötebarn var f ö de statssubventionerade ”lebenbornsbordellerna” vilka skulle fungera som avelskliniker för att snabbproducera karaktärsriktiga ariska barn för den fortsatta kampen. Själv föregick han med gott men inte speciellt reproduktivt exempel och skaffade en älskarinna; framgångsrikare i det promiskuösa levernet var onekligen både Hitlers skugga Bormann och Göbbels (även om den senare förgiftade sin avkomma i Hitlers Berlinbunker till ackompanjemang av framryckande stalinorglar). 

Hitlers yttre var så pass svårklassificerat att en samtida nazibiograf tog till den något genomskinliga nödlögnen att ledaren egentligen var ”blondin” (vilket han omsorgsfullt lyckades dölja). Erich Fromm betecknade Hitler som ett ”kliniskt fall av nekrofili” – varken mer eller mindre. Om och om igen betonade Hitler i tal efter tal ”kampens” ideologiska betydelse och fick det onekligen att låta som att krigen och destruktiviteten var ett perpetum mobile – utan slut. 

Men krigen fördes också på den inre fronten: i människors hjärtan, i rasförädlarnas experimentverkstäder med levande materia, genom euthanasi på mentalsjukhusen (under mottot: Liv inte värda att leva), genom massteriliseringar av mindervärdiga, genom kidnappningar av rasriktiga barn, genom förödande tvillingexperiment i akt och mening att massproducera ”rena arier” (med den dödligt äregirige men charmerande naziläkaren Josef Mengele, 1911-1979, i Auschwitz som det värsta exemplet) och genom likvideringsselektionerna (”sonderbehandlung” –  ständigt dessa eufemismer, fjärmande från brottet!) i förintelselägren: på järnvägsperrongerna, i lägersjukhusen, i nyckfulla nattliga tillslag - och inte minst genom avsiktlig spridning av farsoter och svält.  

Klemperers dagböcker har dock annat att syssla med. Fastän Berlin-olympiaden 1936 – där Hitler fick tillfälle att rynka på näsan åt svarta segrar – var en lyckad kamouflagemanöver och PR-triumf för naziregimen lät sig inte professorn bedras: ”Hitler vill faktiskt ha fred ett eller två år till, eftersom våra rustningsansträngningar inte fullbordats förrän vid den tiden.” Det hade han hört. ”Är de så stupida i Frankrike att de bara väntar på att bli ledda till slaktbänken?” 

När man idag läser detta och håller i minnet att det skrevs av en i sammanhanget obetydlig vanlig medborgare helt utanför de politiska tummelplatserna och utan insiderinfo i ämnet, ter sig de allierades – och inte minst Frankrikes – passivitet fram till katastrofen desto märkligare. 

SA-buset och bokbålen som omfattade både judiska och ickejudiska antinazister manifesterade regimens förakt för de intellektuella; de accepterades bara i den mån de passade normen och tog sin an ämnen som låg i linje med det nationella intresset; en likriktad blod- och- jord- kult som hyllade hedniska ideal, den mytiska ariern, krigiska bedrifter, bondekulturen och den heliga führerprincipen. Denna ohöljda fördumningsprocess rönte initialt oväntad framgång bland dem den den egentligen vände sig emot (återigen en av dessa naziparadoxer). 

Ett stort antal intellektuella – målare, komponister, journalister, advokater, litteratörer och universitetsfunktionärer – ställde sig helt godvilligt under hakkorsets diktat för att tjäna de nya herrarna. Andra, som dirigenterna Bruno Walter och Otto Klemperer, författarbröderna Thomas och Heinrich Mann, flera namnkunniga kärnfysiker o s v beställde enkelbiljetter ut ur landet. Det är i det ljuset – och naturligtvis smäleken att förlora sin professur – som man kan se VK:s notat 16 augusti 1936: ”Om situationen en dag var den omvända och ödet för de förtrampade låg i mina händer, då skulle jag låta vanligt folk löpa och till och med några av ledarna, som kanske haft ärbara intentioner men inte vetat vad de egentligen sysslat med. Men jag skulle låta hänga varenda intellektuell och professorerna tre fot högre upp än de övriga; där skulle de få hänga från gatlyktorna tills det inte längre var förenligt med allmän hygien.” 

9 okt, samma år, när VK som vanligt slinker in på ett bibliotek i Dresden för att uppsöka läsrummet får han veta att judar inte längre får begagna sagda rum. En mild chock – men en av många i ett allt hårdare åtdraget nät runt de kvarvarande judarna i riket. Det var inte så mycket SA-brutaliteten på gatorna som oroade mest, det var snarare denna långsamma, nyckfulla garrotering av en osynlig vilja; en vilja som när som helst kunde utdela ett dödande slag, när man minst anade det. 

Ovissheten och känslan av oundviklig katastrof  bemäktigade sig allt fler ickeariska sinnen. Och vart går man med sina klagomål när det är ”rättvisan” som plundrar, terroriserar, torterar och mördar?
- Bägge makarna Klemperer var rökare och det blev allt knivigare att få tag på rökverk. ”Ska jag visa heroisk viljestyrka och ge upp tobaken”, frågar sig VK. Även detta banala nöje tynar, slutligen tvingades de röka torkade och krossade teblad smaksatta med smula billig tobak. – 25 april 1937 gör professorn ett av sina många biobesök och ser en film producerad av Shell Company (!) med den propagandistiska titeln: Tyskland är underbart!

Kriget rycker närmare. I april 1938 förklarar VK i dagboken att tyranniets första och främsta uppgift är ”att undertrycka (folkets) önskan att ställa frågor”. Det simplaste påbudet för en demokrati måste med PR-terapi arbetas bort  - det kritiska tänkandet  ersätts av statskontrollerad, automatisk inoutputideologi. – ”En tid före ockupationen av Österrike”, skriver VK, ”företogs på gestapos uppdrag en sorgfällig undersökning för att utröna vilka österrikiska professorer och författare som hade publicerat antifascistiska arbeten. De arresterades på ögonblicket.” 

Ett restaurangbesök i Leipzig, sep 1938, lämnar VK i funderingar: ”Man hörde partidagarna annonseras över radion…sen Görings tal… Men ingen lyssnade. Jag kunde knappt uppfatta vad som sades p g a några högljudda, kortspelande personer vid ett bord bredvid. (…) En annan skrev ett vykort, en gjorde noteringar i en orderbok, en tredje läste en tidning. (…) Inte en enda av kanske ett dussintal personer gav radion  sin uppmärksamhet ens för en sekund, det kunde lika gärna en överföring av tystnad eller foxtrot…” Vid sådana triviala tillfällen var det lätt för den gode VK – och andra judar - att invaggas i falsk säkerhet.

Så börjar den fasansfullare delen av verkligheten krypa närmare. VK 25 nov 1938: ”…synnerligen olustiga saker rapporteras från koncentrationslägret nära Weimar (Buchenwald, skulle jag tro)" - 6 dec tillägger han: ”…de fragmentariska rapporterna…säger att där dör 10-20 personer per dag – fruktansvärt…).” 

De största dödsfabrikerna var sex till antalet och låg utspridda i ockuperade Polen: Chelmno (nordväst om Lodz; här startade hela förintelseprocessen i lägren med gasningar/nackskott/massarkebuseringar 8 dec 1941), Treblinka (öst om Warzawa), Sobibor (öst om Lublin), Majdanek (syd om Lublin), Belzec (nordväst om Lwow) och Auschwitz/ Treblinka (väst om Krakow).  –  3 dec 1938 kan VK meddela att inrikesministeriet utfärdat förbud för judar nyttja allmänna bibliotek – ett hårt slag för den inbitne bokmalen. Inskränkningar i rätten för judar att förflytta sig per bil följer. Och så 6 dec: ”Ett dekret från polisminister Himmler…alla körkort för judar dras in. P g a Grünspan-mordet (på en tysk diplomat i Paris/TE) anses judar opålitliga (som om det var något nytt!/TE)…de irriterar den bilburna tyska allmänheten, speciellt då de använder sig av rikets autostrador som byggts av germanska arbetarhänder. Detta drabbar oss oerhört hårt…”

Krigsåret 1939 förvärras det allmänna läget – 17 jan skriver VK: ”Den judiska frågans lösning förs allt öppnare fram i förgrunden som nazistpartiets högst prioriterade uppgift.” VK tvingas nu, i likhet med andra manliga judar, använda mellannamnet ”Israel” för att inga missförstånd ska kunna ske… Rädslan för husrannsakningar av gestapo och ett avslöjande av dagböckerna  har gjort att han allteftersom låtit en bekant gömma materialet. Upptäckt var liktydigt med döden.

Det hörs röster om Polen, att ta tillbaka det som förlorades i Versailles-freden. I VK:s umgängeskrets är den allmänna meningen att ”Hitler kommer att ta Polen (eller dela det), (väst-)demokratierna vågar inte att intervenera”. Hur rätt hade man inte! Frampå höstkanten skulle i största hemlighet ”den iskalle logikern” Heydrich arrangera ett skenanfall med tyska SS-soldater i polska uniformer för att ge Hitler ett provokativt incitament att starta kriget. 

Då hade också uppkomlingen, bluffaristokraten, vinkrängaren och Hitler-dyrkaren, utrikesminister Joachim ”von” Ribbentrop ingått ”molotovpakten”, nonaggressionsavtalet med Sovjet, vars hemliga del innehöll en styckning av Polen mellan de bägge försvurna parterna. (Att Hitler ändå ett flertal gånger i augusti 1939 sköt upp angreppet i detta historiska ögonblick, efter att oupphörligt ha varnats av sina egna generaler att Tyskland ännu inte var rustat för något som snabbt kunde urarta till det man fruktade mest av allt: ett tvåfrontskrig, med England i väster, visar hasardspelarens inre vankelmod i denna avgörande stund, vilket stod i skarp kontrast mot den yttre hårdhet han ständigt predikat. Hitler hade f ö sen flera år tillbaka bestämt att kriget måste starta medan han ännu ”ägde krigarens fulla vitalitet”. Det var också ett sätt att fira 50-årsdagen…) 

VK:s dagbok 3 sep förkunnar vad som hänt: ”På fredagsmorgonen, 1 sep, dök den unge slaktarpojken upp och berättade: På radion har man sagt att vi redan håller Danzig och  (den polska) korridoren, kriget med Polen sprider sig, England och Frankrike (som garanterat Polens gränser/TE) förhåller sig neutrala. Jag vände mig till Eva och sa att det bästa vi nu kunde göra var att ta morfininjektioner eller något liknande – våra liv är ju ändå över.”  

Känslan av gränslös ondska överväldigar VK och för ögonblicket ter sig allt nattsvart. VK: ”Något senare hörde vi Hitlers exalterade röst och det sedvanliga vrålandet, men vi kunde inte urskilja vad han sa. (….) …den allmänna opinionen är helt inställd på seger, tiotusen gånger mer arrogant än 1914. Konsekvenserna måste antingen bli en lättvunnen, nästan motståndslös triumf, och England och Frankrike reducerade till obetydliga stater, eller en katastrof tiotusen gånger värre än 1918. Och här sitter vi två mitt upp i allt, hjälplösa och förmodligen förlorade hur det än går. Ändå tvingar vi oss själva…att leva vidare våra vardagsliv. (…) Men när jag går till sängs tänker jag: Kommer de och hämtar mig i natt? Blir jag skjuten eller hamnar jag i ett koncentrationsläger?” 

Under de följande dagarna skruvades ransoneringarna åt allt hårdare. 14 sep följde ett regeringsdekret som förbjöd judar att lämna sina hem efter klockan åtta på kvällen.

 ”Polenfrågan” var med högmotoriserade förband och tjutande stukabombare löst på tre veckor. Och så Frankrike. 22 sep läste VK i tidningarna att Hitler bara uttryckt fredliga intentioner visavis grannlandet i söder; han ställde inga som helst krav. VK: ”Är det en ploy?” Hur många gånger hade inte führern från talartribunerna deklarerat sina ”fredliga” avsikter med det inte oväsentliga tillägget ”att det tyska folket bara fordrade rätten att bli behandlade på samma villkor som andra europeiska folk”. Det var ”deras historiska rätt”. Plattityderna avlöste varandra.

I början av december informerade en partifunktionär paret Klemperer om att de måste lämna sitt lilla hus utanför Dresden. De gavs tre alternativ: antingen sälja det till en arier, hyra ut det till en dito eller helt enkelt överge det. (De valde sedermera uthyrningsmöjligheten, men fick inte utan tillstånd besöka sitt eget hus.) Eftersom fru Klemperer var arier kunde man påräkna två bostadsrum i ett ”judehus” inne i Dresden. Allt skulle vara ordnat till 1 april 1940. 

VK:s kommentar: ”Den sadistiska maskinen rullar bara över oss.” Inte heller kunde judar längre få ut särskilda klädkort, de var tvungna att gå den byråkratiska vägen via kommunen. Den nystartade ”vinterhjälpen” gick ut på att samla in kläder till frontsoldaterna. I det läget stod judarna på det lägsta trappsteget. Ingen pardon. – 19 april uppger VK att en lång rad personer dömts till fängelse för brott mot förbudet att ta in utländska radiosändare.  – 16 maj skriver han: ”Succén i väster är häpnadsväckande, och nationen är i trans. Hela Holland och halva Belgien har intagits…”

Anfäktad av hjärtproblem – ett resultat av latent psykisk stress eller något organiskt fel – läser VK det senaste brevet från ”den judiska kommunen” 26 maj 1940. Han har rekvirerats till ”arbetstjänsten”, vilket gäller alla judar i åldern 16-60 år. VK: ”Om jag tvingas att gräva så kommer mitt hjärta att ge upp.”  Men som väl var underskattade han sin egen förmåga. – I juni är triumfen över Frankrike ett faktum. VK minns orden: ”I höstas var Frankrike den ridderligaste av nationer, bara lett på avvägar av England. Sen, under offensiven, i eskalerande grad ’judebesmittat’, ’niggerpackat’, ’dekadent’, ’sadistiskt’… Bilder av bestialiska negrer, rapporter om uppsprättade magar, malträterade lik etc…” 

Göbbels propagandamaskin gick på högvarv; tidningarnas censorer, smakdomare, hade julafton. Demoniseringen, avhumaniseringen av fienden var om möjligt än groteskare än under förra världskriget. Det ingjöt civilkurage i den tyska civilbefolkningen, förlänade aggressorn den ”moraliska rätten” och höjde stridsmoralen. VK var djupt besviken på Frankrikes hållningslösa kapitulation. ”Min idé om Tyskland (som stolt kulturstat) förlorade jag för många år sen - och nu Frankrike!” 

Och så 18 juli: ”…tidningarna formulerar sig som om en invasion av ett ’försvarslöst’ och ’desperat’ England vore förestående vilken dag som helst.”  Det skulle snart visa sig att Görings Luftwaffe fallerat på flera plan. Dels var Englands slagstyrka övermäktig, man hade fler och bättre plan, dels var antalet långdistansbombare för fåtaliga; man tvingades övergå till rena terrorbombningar av platser som London och Coventry; och riksmarskalken föll snabbt i onåd hos sin herre. 

(England var en annan paradox i führerns labyrintiska och motsägelsefulla hjärna. Egentligen, menade han, var också engelsmännen germaner – eller åtminstone ett slags arier – och borde därför göra gemensam sak med Tyskland mot judebolshevismen. I nästa ögonblick kunde han spy galla över den cigarrstinkande pösmunken Churchill; som bekant vågade ingen tända ett rökdon i führerns närvaro. De små förtreten kunde utlösa vettlöst oproportionerliga reaktioner. Ledaren hade sökt en fredsuppgörelse med England men avvisats; reaktionen blev den vanliga: ursinne och fortsatt fiendeskap.)

11 aug meddelar VK att judar fr o m nu inte får inneha egen telefon. Samtidigt: Ett ghetto har etablerats i generalguvernementet Polen där den förre partiadvokaten Hans Frank fungerar som generalguvernör. - Denne omväxlande resonabla och vidriga produkt av 20-talets nazirörelse skulle under Nürnberg-processen 1945-46 falla i hårresande religiösa grubblerier som växlade med hysteriska utbrott. Den omfattande dagbok han fört under krigsåren föll i de allierades händer och visade med all önskvärd tydlighet hur han t o m försökt övertrumfa konkurrenterna i gestapo i utstuderad satanism. Inga andra bevis behövdes egentligen för att hänga honom 16 okt 1946. – 20 dec skriver VK: ”Det går inte att få upp någon värme i lägenheten, 15 ner till 7 plusgrader i rummet.”

1941 fortsätter den nedåtgående trenden för Tysklands kvarvarande judar. 1mars förklarar VK att mjölkbudet inte längre får leverera sin vara till ”judehuset”. - En ”social avgift” om 15% dras numera direkt av staten på utgående judars pensioner.  – 14 mars läser VK en order från polismyndigheten: Han ska omedelbart inställa sig för att avtjäna ett åtta dagar långt fängelsestraff för ”brott mot mörkläggningsföreskrifterna”. 

Allt kan hända: ”Jag är fylld av skräck inför det som ska ske, och mitt hjärta känns mycket, mycket tungt inför tanken att lämna Eva ensam. Men jag måste stålsätta mig för hennes skull.” Hans fruktan var säkert befogad. Många som bara fått ett par dagars arrest hade försvunnit för alltid. Men allt avlöpte – denna gång – utan intermezzon. – 14 april försöker han sannolikhetsberäkna naziväldets överlevnadschanser: ”I långa loppet kan inte Hitler fortsätta att segra – alla världserövringar faller sönder förr eller senare.” Men var han så säker?…

Den uppseendeväckande Hessaffären är ämnet för dagen när VK fattar pennan 21 maj: ”Hess har varit sjuk i flera år? Om så är fallet borde han inte ha varit führerns deputy. Han flög ett messerschmittplan på en sådan höjd att luftvärnsbatterierna inte kunde nå honom.” 

Som vi vet internerades Hess i England kriget ut. Alltmer förvirrad försökte han mäkla fred med England för att skapa en allians mot Sovjet. Men han ignorerades totalt; Churchill låtsades inte om honom. Sen följde en rad simulerade eller verkliga minnesförluster, och placerad närmast Göring under krigsprocessen i Nürnberg blev hans beteende tidvis rent tragikomiskt. När han skulle förklara sig skyldig eller icke skyldig till vad som lagts honom till last blev svaret ett ljudligt: Nein! Men det värsta som drabbat honom var inte livstidsstraffet i Spandau – utan förlusten av den tillbedde führern. 

Ingen kunde som Hess med den religiösa extasen lysande i de mörka ögonen under buskiga bryn vråla ut ett upprepat ”sieg heil”.  Englandstrippen var inget förräderi – som Hitler inofficiellt ska ha sagt – utan snarare "sonens" vanmäktiga försök att rädda den arketypiske fadern- profeten- kanske guden från fullständig undergång. Hess var tom, bara Hitler hade kunnat ge hans liv mening, en väg fram. Utan honom flydde han in i hallucinationer och overklighet, där allt var kaos.

I juli tändes en gnista av hopp. Vid midsommartid anföll Hitler Sovjet. Nu om någonsin borde han ha hoppat i galen tunna – ”min tillförsikt stegrades oerhört” (VK).  Vi vet hur det gick: försörjningslinjerna blev bara för långa och sårbara; Görings Luftwaffe var försvagat, kunde inte slå ut den våldsamma motattacken från det sovjetiska flygvapnet; och på marken avgjorde den enorma krigsproduktionspotentialen kampen till östlig fördel; tyska omgrupperingar kunde inte reparera en strategi som lagts upp fel från början, och sovjeterna hade till synes oändliga reserver; Hitler tog på sedvanligt dilettantiskt manér över krigföringen till men för hela företaget; och sen kom vinterstormarna, belägringarna, stillaståendet och efter ytterligare ett år av spridda framgångar och hänsynslösa, barbariska attacker på civilister och byar följde ett stycke inpå nyåret 1943 6:e arméns kapitulation vid Stalingrad (vars blotta namn hypnotiserat den bisarre führern). 

Generalfältmarskalk Friedrich Paulus hade vägrat att följa Hitlers rekommendation till utbrytning; än mindre begå självmord, vilket var nästa rekommendation. Göbbels – alltid PR-medveten i dur som moll - lät tyska radion spela dödsmarscher för att fira nekropolen och motståndet vid Stalingrad som en romersk tragedi av mytiska mått. (Efter att ha fungerat som ett av åklagarsidans huvudvittnen i Nürnberg 1945-46, verkade Paulus under sina resterande år som rådgivare till den östtyska krigsmakten!) Men allt detta låg ännu i framtiden.  

I augusti 1941 var de tyska bladen fyllda av hedniska hymner över framgångsvågen i Sovjet. VK citerar: ”Fienden har drabbats av osannolikt blodiga förluster. 1.250.000 fångar har tagits. - Inte ett ord om våra egna förluster.” – I butiken gör VK den intressanta iakttagelsen att ”God morgon”- och ”God middag”-hälsningarna är i stigande på bekostnad av det dikterade ”Heil Hitler”. Alltid något. – Men den 8 sep sjunker VK:s humör och under nollpunkten. Tidningarna har just deklarerat den gula judestjärnan i form av en armbindel som obligatorisk i hela riket från den 19 sep 1941. Samtidigt utgår ett dekret om att judar inte får lämna de orter de bor på. Snaran dras åt.

25 oktober får VK veta att tusentals judar – ”nästan nakna och medellösa” – fösts ihop för transport till ghettot i polska Lodz. 2 nov: ”…biskopen i Münster, greve Galen, har offentligt förkastat gestapo och mördandet av de mentalsjuka.” Biskopen hade officiellt klarat sig från arrestering och avlivning av taktiska skäl  - ”man vill ju inte göra en martyr av honom”. Sanningen var nog snarare, menar VK, ”att man inte vågade”. 

9 nov: ”Deportationerna till Polen fortsätter, alla judar är deprimerade.” Ett tecken på att ”den slutliga lösningen” verkligen är på gång är också det fullständiga förbudet mot judisk emigration. Allt fler judar väljer att begå självmord när de får deportationsbrevet i brevlådan. Vetskapen om dödslägrens fasor har inte kunnat undgå någon.  

Pearl Harbor-katastrofen är ett faktum 7 dec, Japan och USA i krig. Fyra dagar senare förklarade Hitler USA krig, som en moralisk kick för samarbetspartnern i öster. Hitler hade i det längsta hoppats på att USA skulle behålla sin isolationistiska ståndpunkt även om man gav England understöd i form av krigsmaterial (först en laddning uttjänta jagare). Utan att öppet tillstå det fruktade han den dag då den amerikanska krigspotentialen skulle gå för högtryck.

(Kanske hade han rådfrågat någon astrolog hur han skulle agera; Himmler gjorde det oupphörligt; man kan aldrig bortse från irrationella impulshandlingar när man studerar tredje rikets toppskiktspsykologi. Pendelns våldsamma kast motsvaras sällan av likvärdiga rationella och logiska energier.) Churchill var i hemlighet själaglad för Pearl Harbor- fallissemanget – äntligen fick Roosevelt klartecken från kongressen att ”go ahead”.  (Elaka tungor har faktiskt gjort gällande att flygangreppet på flottbasen skedde med presidentens goda minne; det var vad som krävdes för att sparka igång det amerikanska engagemanget i kriget på allvar.)

13 jan 1942 får VK av en vän veta att evakuerade judar mejats ner i grupper så snart de stigit av boskapsvagnarna i Riga. – Krigsvintrarna var hårda – i jan ligger temperaturen på 27 minusgrader. Makarna Klemperer tvingas äta potatis – kall eller varm – som ersättning för bristvaran bröd. – 21 jan deporterar gestapo 250 judiska arbetare från ett företag i Dresden. Allt de lämnat konfiskeras. – Eva är sjuk och hostar men VK säger sig inte ha ”modet att gå ut i staden” för att fylla på de tömda matförråden. Davidsstjärnan och den allmänna oro som råder försvårar deras liv ofantligt. 

13 feb rekvireras VK av den judiska kommunen för att skyffla snö. VK:s kommentar: ”Jag kan inte göra mer än att dö.”  - 26 feb heter det: ”…dödstrött, men imorgon skyfflar jag snö igen.” – 16 mars hör han för första gången talas om förintelselägret Auschwitz: ”…det ska vara det mest fruktansvärda av koncentrationsläger. – 5 april. Det senaste dekretet: ”Varenda judiskt hem måste bära en judestjärna på ytterdörren.” Ensamma, ”ariska” kvinnor klistrade numera ”ARIER” med stora bokstäver på sina egna dörrar. Paranoian visste ingen gräns. 

11 april: ”Vi stirrar svälten i ansiktet. Idag var t o m rovorna bara för ’registrerade’ kunder. Potatisen är slut, våra brödkuponger räcker bara för två, inte för de fyra veckor som är tänkt.”  - Så 19 april och nya avslöjanden: ”Vid spårvagnshållplatsen hälsade Eva på Lange, snickaren (i korpralsuniform) . (…) Han hade som chaufför för militärpolisen varit i Ryssland i flera månader under vintern (fram till jul). Fruktansvärda massmord på judar i Kiev. Huvudena på små barn krossade mot husväggar, tusentals män, kvinnor, ungdomar nedskjutna i väldiga högar… Tyfus härjar…”

15 maj var det också slut på den judiska husdjurshållningen – inga hundar, katter eller burfåglar får finnas och inte heller skänkas bort! Det innebar en dödsdom för paret Klemperers 11-åriga katt ”Muschel”: ”Han ska tas till veterinären (19 maj)…”  Rapporter om det lokala gestapokontoret inlöper den 18 maj: ”…där ska finnas särskilt en karl som påtagit sig rollen som ’slagman’. Han slår (offren) i ansiktet, sparkar dem med sina stövlar, även kvinnor. Framförallt försöker de driva gamla människor i döden. För ögonblicket så är de ute efter mediciner… De lägger beslag på allt till ackompanjemang av sparkar och slag och order om att inställelse på gestapokontoret.”  

Slutord om ”Muschel”: ”Det lilla djuret leker, glad i hågen, och är ovetande om att det ska
dö imorgon. Men är det egentligen någon av oss som vet…” – 23 maj blir ovanpå kattsorgen en becksvart dag. Gestapo gör i arla gryning, klockan fem, en raid mot hela ”judehuset. VK hade just lämnat bostaden när gestapomännen stormade in för att utdela sparkar till höger och vänster. Det var, som VK säger, ”de sedvanliga tillmälena”. ”Du är väl arier? Du är ju en judehora, varför gifte du dig med en jude? I Talmud står det: För oss är varje ickejudisk kvinna en hora.”  VK fortsätter: ”Jag fann ett kaos, den bestialiska förstörelsen utförd av grymma, berusade apor, som jag ofta hört beskriven, men vars realitet föreföll monstruös. Vi sitter fortfarande i ett kaos som vi inte lyckats ordna upp. (…) Det är omöjligt att avgöra vad som stulits. Ingen av mina böcker tycks fattas.” Som tur var tog de heller inte det grekiska lexikonet i vilket VK förvarade de senaste dagboksanteckningarna på lösblad: ”Det skulle ha kostat mig livet!”

23 maj registreras nya dekret: ”Judar får inte besöka ariska frisörer.” Dessutom förbjuds de att göra visiter per cykel på söndagar! – 2 juni finner VK tiden mogen att summera regimens repressiva åtgärder. Han listar 31 punkter men tillfogar att ”de är ingenting i jämförelse med de konstanta hoten om husrannsakningar, misshandel, fängelse, koncentrationsläger och våldsam död”.  – Fr o m 30 juni ska judiska skolor stängas, och barnen äger heller inte rätt till privatundervisning. VK förbittrat: ”En intellektuell dödsdom, påtvingad analfabetism.” Han kunde ju inte gärna veta hur länge kriget skulle pågå; den allmänna meningen var att Hitler nog skulle hålla ut åtskilliga år även om USA satte in alla sina resurser. 

7 juli får VK kännedom om en bekant som arresterats och förmodligen skickats i döden bara för att han dolt judestjärnan eller varit ute efter det judiska utegångsförbudet. – En annan bekant berättar, 10 juli, att sen deportationerna började så har 2.000 av Berlins judar tagit sina egna liv. Gamla människor skickas nu iväg från Dresden till Theresienstadt; några dussin till Polen. VK fruktar också att Englands avsikter – understödda av en allt militantare zionistisk gruppering -  att skapa en judisk stat i Palestina kan få negativa återverkningar för Tysklands resterande judar. De kan misstänkliggöras för att förråda nationen , och därför bli behandlade som ”i bästa fall krigsfångar, men helst förstås som förrädare”. 

Som läget var hade VK och många med honom helst sett att zionisterna höll mun. Oavsett vad VK och hans närmsta omgivning uppfattade som ett folkmordsaktigt beteende av naziregimen kunde de givetvis greppa vidden och djupet i den ondskefulla häxkittel de hamnat i. Zionisternas agitation ändrade ingenting i sak. Krematorieugnarnas specialkommandon av judiska likförbrännare – med en överlevnadstid på fyra månader, varefter de regelmässigt sköts till döds med kulsprutor för att ersättas av nya krafter – skyfflade i ett allt intensivare tempo in kroppar i lågorna. Inget verkade kunna stoppa demonins eskalering. (Man undrar förstås varför de allierade inte bombade lägren – mycket värre kunde det inte bli, och tusentals liv hade kunnat sparas.)

VK jagas dagligen och stundligen av sin rädsla. 26 juli antecknar han: ”Varje gång som jag går för att hämta posten , tror jag jag ska finna en kallelse till gestapo. Jag skulle så gärna vilja leva några år till, jag har sån fruktan för just denna död – kanske vänta i dagar i ovisshet om mitt öde, kanske torteras, att utslockna i absolut ensamhet.”

17 aug har han samlat sig till en kort analys av naziideologins beståndsdelar: ”…nationalsocialismen har sprungit fram i germansk mylla, hur mycket den än suger åt sig utifrån. All bokstavlig originalitet saknas förmodligen. Varenda idé har redan tänkts, har tänkts simultant i skilda huvuden, platser och tider. All originalitet som uppvisas består av adapteringar. Nationalsocialismen tillämpar fascism, bolshevism, amerikanism och blandar alltsammans till en teutonisk romanticism. (…) En nation av drömmare och pedanter… och en exakt tickande organisation. Till och med  grymheten, ja morden organiseras här. Den spontana antisemitismen har förvandlats till ’ett institut för det judiska problemet’. Samtidigt är all intellektualism bannlyst som judisk och grund.”  

(Det var onekligen en analys som skulle falla historikern Joachim Fest på läppen när han många år senare – 1970 – dissekerade naziideologin och dess ledargarnityr. Se nedan.) 

14 okt följde ett nytt dekret som gav upphov till en smålustig episod hos VK:s granne Fränkel: Denne for runt i sin lägenhet med en magnet för att fastställa vilka föremål som var gjorda av järn och därför undantagna från den metallinsamling som regimen påfordrat. – Två dagar senare känner sig VK skållad av dödsångest: ”Det fruktansvärda är ovissheten, mördarna som smyger sig på. Ingen vet någonting, varenda liv är ständigt i fara, den mest bagatellartade anledning kan vara tillräcklig för att man ska försvinna. (…) Och alltid denna känsla: kanske står jag på tur.” 

Något senare: ”Osäkerhet, fara överallt – det räcker med att en tidning uppdagas för (att man ska skickas till) Auschwitz.” Paranoian grep omkring sig. Men den var samtidigt en säkerhetsventil i mardrömmen av angivare och civilklädda gestapomän. Det var lika viktigt att vakta tungan som stegen. Men när allt kom omkring behövdes det inga som helst svepskäl för att deportera de ångestfyllda judar som fortfarande vågade sig ut på Dresdens gator. Men det var ändå något för tankarna att fästa vid. Ett trevande efter rationalitet för ett förryckt handlande som hela tiden speglade en tankevärld upplöst, frigjord från alla tankemönsters inneboende gravitation – fritt svävande, störtande, förgörande och ständigt närvarande.

Så - äntligen en öppning. 26 nov 1942 antecknar VK i all korthet: ”Och i öster ett genombrott av ryssarna söder om Stalingrad… Kanske allt ändå ska ta slut.”  Och dagen efter: ”Ryssarna är på offensiven överallt…” Men det var än så länge bara en tunn spricka i muren. 

29 dec anländer larmrapporter av ångestdrivande slag: ”Staden (Wien) är numera helt befriad från judar. Berlin har också evakuerats en masse… fruktansvärda övergrepp på Rumäniens judar. De var tvungna att gräva sina egna massgravar spritt nakna – varefter de sköts till döds.” - Nyåret 1943 bjuder på nya glädjande rapporter om sovjeternas avancemang: ”Ryssarna siktade inte bara på Ukraina i söder, utan också på baltländerna i norr, och de ska inte vara långt från Riga.”  - Ont och gott blandas. 

30 jan: ”Judar från protektoratet som dömts till döden. De togs till Dresden för avrättning. I distriktsdomstolens byggnad vid Münchner Platz finns en elektrisk giljotin som kapar ett huvud varannan minut; och inte bara judiska; den normala exekutionstiden är 6.00, ofta faller upp till 25 huvuden, det ena efter det andra.” VK betvivlade sanningshalten i ordet ”ofta” och den höga numerären – ”men om bara hälften av det sagda är sant….” 

Sommaren startade med en blodbadsrapport från Warzawa: ”Polacker och judar har revolterat, tyska tanks har förstörts av minor vid porten till den judiska staden, varpå tyskarna skjutit sönder hela ghettot – eldhärdar brann i dagar och tusentals har dött.” – 23 juni rapporterar han ett glädjeämne med det vanliga smolket i bägaren: ”Eva har börjat undervisa Lisel Eisenmann och Hildegard Rasch,  portvaktens dotter, i pianospelets fundamenta. Om den ariska flickan skryter om det, eller historien läcker ut, kommer det att rendera Eva fängelse…och mig, via koncentrationsläger, förlusten av livet. (…) Det är inga vilda fantasier, det är fullt plausibelt.” Sprickan i i muren krymper igen. Och ännu mera så efter nästa rapport, 11 juli: ”Tyskland basunerar ut stora framgångar vid Kursk.”

Göbbels illusionsnummer till trots kunde alltfler tyskar genom ryktesspridningen skönja vartåt det barkade. Kappvändarnas tid verkade inne. VK noterar vindkantringen 23 aug: ”…till och med gestapo har börjat behandla judarna mildare. De i underordnad ställning har börjat frukta den kommande vedergällningen. Denna sinnesförändring gör sig redan påmind bland befolkningen. En viss Leuschner utgör ett karakteristiskt exempel. Det är en synnerligen antisemitisk affärsman som bor i kommunalhuset, och han har fram till nu uppvisat den grövsta brutalitet…men på sista tiden framställt sig själv som ’judevän’ och förklarat att ser judarna som mänskliga varelser.” 

Opportunismen hade naziepoken igenom varit dess kanske mest signifikanta drag. Med långvarig träning i denna duperingskonst var det inte konstigt att tyskar i alla läger och sociala skikt nu började svitscha tillbaka till ett förnazistiskt beteende. Faktum är att opportunisterna praktiskt taget bildade häck runt det högsta hönset, för att vinna fördelar i den verkliga maktens behagliga skugga.

Men det är långt ifrån slut på larmrapporterna. 25 aug nås VK av nyheten att riksledaren för SS, Himmler, just utsetts till till inrikesminister. ”Den radikalaste, partiets mest notoriska blodhund, polischefen, Görings rival, exponenten för verkligt blodiga tendenser! Hur står det egentligen till med Tyskland, när galgmannen utnämns till inrikesminister!” Och i nästa andetag drar VK det senaste skämtet: Den som värvar tio nya partimedlemmar tillåts lämna partiet; den som värvar tjugo kan räkna med ett bevis på att han aldrig tillhört det.  – Också ett sätt att överleva. 

Och 28 sep: ”Varje dag utgår centrala lägesbeskrivningar som alla tidningar måste trycka eller parafrasera. Det är precis som Göbbels en gång utbrast när han med gillande betraktade Hitler Jugend marschera förbi: ”Samma ansikten överallt.” Det var förstås rasförädlingen i ett nötskal: att i det närmaste klona fram en och samma människotyp med samma yttre och inre attribut: ett rörelseschema, en tanke, en känsla, en vilja. Men dessvärre fanns det inte många i ledarskiktet som var verkligt seriöst intresserade av ”den ariska fulländningen”: Många tappade intresset allteftersom kriget gick. 

Till och med Himmler tvingades till pragmatiska omprövningar, då han för att fylla svartrockarnas glesnande led – utan att synbart darra på manschetten – gläntade på dörren till rent av arabiska fysionomier. Den egentligen ende som höll stilen ända fram till schavotten var nazifilosofen Alfred Rosenberg, men han blev genom sitt rigida ”ariska malande” och mytologiserande avpolletterad från Hitler-kretsen och isolerad som ”riksminister för de ockuperade östterritorierna”. Han förlorade all tillstymmelse till auktoritet, inte minst genom Hitlers smarta parallelliserande av likvärdiga och ständigt konkurrerande stats- och partiorgan. 

Den ytligt sett välstrukturerade diktaturen var egentligen ett råttbo med högsta möjliga konfliktfaktor inbyggd i beslutsvägarna. Det var machiavellism i sin mest puristiska och sublimaste form. Det fanns i slutändan bara en flöjtspelare, en råttdomptör, en verklig auktoritet och vilja. Naziideologins själ, hjärta och hjärna var Hitler, ingen annan. Ingen kunde axla manteln, systemet rasade som ett korthus med giftkapseln och skottet i bunkern 30 april 1945. 

Den vämjelige Julius Streicher, Der Stürmers obscene editör med homosexuella preferenser, kunde möjligen konkurrera med Rosenberg i fanatisk fixering, men Streicher fokuserade all energi på judehatet och led av total blockering visavis ”den positiva eugeniken” –  som siktade till att genom medikala åtgärder, avelscentra och ett genetiskt urval baserat på ärftliga data ta fram den nya mästarrasen. Kulturen skulle inte få chansen att – som i de ”degenererade och dekadenta” västdemokratierna – lägga hinder i vägen för darwinismens ”naturliga urval” och ”den starkares rätt”; men naturen behövde hjälp på traven och här passade naziideologin som hand i handske. 

Streichers sista ord innan hans undersätsiga gestalt dinglade i repet i Nürnberg var – förutom det obligatoriska: Heil Hitler – en säkert uppriktigt närd önskan att hans vedersakare snarast skulle göra sorti genom samma utgång med benäget bistånd av den röda judebolshevismen.    Men vi går händelserna i förväg.

Ju längre kriget led ju tätare följde de allierade flygraiderna mot tyska städer och vapenfabriker. Fastän planens entoniga muller även hörts över Dresden skonades staden i det längsta. Men inte ex. Leipzig. 17 dec 1943 noterar VK följande rader: ”Vi hör rysliga detaljer om Leipzig. Större delen av av staden raserades på 26 minuter…” Den initiala – och inte så lite fåniga idén – att psykbomba Tyskland med flygblad för att vända folket mot diktatorn hade länge sen ersatts av natt- och dagraider med formliga armador av bombplan, där amerikaner och engelsmän turades om att ta stöten. Förlusterna i plan och manskap blev betydande, men det verkade i detta skede av kriget bara ha eggat de allierade till större beslutsamhet. 

På själva julafton 24 dec tvingas paret Klemperer, halv fyra på morgonen, ner i husets källare när flyglarmet går. Två timmar förflyter – men inget händer. – 31 dec: ”Berlin blev svårt sargat igen. Varenda själ i Dresden är fylld av oartikulerbar fruktan. Man känner det som man stod med en fot i graven. På samma gång - det förefaller bara så gåtfullt att Dresden alltjämt varit förskonat.” - Men ödestimman närmade sig med stormsteg; rykten om att förlossningen vara nära. 

12 maj 1944: ”Waldmann kom hit tidigt igår. Han eller någon annan har på radion tydligt uppfattat: angloamerikanska trupper landsatta.”  Det var ett förhastat antagande. 19 maj: ”Eftersom den engelska offensiven i Italien också var på gång och den tyska militärbulletinen talade om en förestående invasion i väster, så trodde jag…att fabriksarbetet (en kuvertfirma som VK f n var rekvirerad till/TE) äntligen låg bakom mig.” – Förväntningarna är upptrissade och man räknar timmarna. 21 maj: ”Nyheten om landstigningen i väster var återigen en missuppfattning. (…) Mina ögon sviker mig allt mer.” 29 maj heter det: ”Dresden förblir konsternerande nog tabuerat (från flygraider/TE).” Och en skämtsam förklaring: ”Churchills farmor ligger förmodligen begravd här!”

Så med ens – bräschen i muren. 6 juni: ”…Eva berättade nyheten att invasionen (samma dag) hade börjat…i närheten av Cherbourg . Hon var idel känslor, hennes knän skakade. Själv förhöll jag mig ganska avmätt, jag har inte längre eller ännu förmågan att hoppas.” Ett brohuvud har etablerats, 8 juni: ”Engelsmännen har hållit stånd …och är nära eller i Caen och Bayeux; landningen (måste han upprepa för sig själv/TE) har därför lyckats. Men hur kommer fortsättningen att bli och med vilket tempo?”  - Trängda från alla håll och i avsaknad av det undergörande mirakelvapen som skulle vända krigslyckan till nassarnas fördel tog man till de terrorinstrument man hade. 

I slutet av juni kunde VK anförtro dagboken att den markbaserade långdistansraketen V2 snart skulle ersätta V1:an som orsakat förstörelse i England. Men när kommer tyskarnas nederlag på alla fronter att omsättas ”i det verkliga debaclet, katastrofen? Det kan ta lång tid”, konstarerar VK missmodigt 28 juni. Flyglarmen tjöt allt oftare, men ännu inga bomber över Dresden. Diktaten och cirkulären och husrannsakningarna hade upphört. Men man kunde inte känna sig säker – ett rovdjur i trångmål reagerar instinktivt och med rasande desperation. Vilka skräckscener skulle inte ännu kunna utspelas… 

21 juli är det attentatet mot Hitlers person som är ämnet för dagen. De inblandade officerskonspiratörerna har, enligt tysk radio, redan arkebuserats. Sanningen var ju den att de närmsta männen runt ”bombmannen” stabsöverste CSG von Stauffenberg efter skådeprocesser i ”folkdomstolen” – där den rabiate Roland Freisler (som omkom i ett flyganfall) presiderade – hängts upp i pianotrådar för att genomlida helvetiska kval innan de dog; Hitler avnjöt sedan det makabra skådespelet på filmduken. Führern överlevde således attentatet – men som en skugga av sitt forna jag. Han höll i fortsättningen den skakande vänsterhanden bakom ryggen, och förklarade i radion att en högre försyn ingripit och räddat honom – och därmed Tyskland och Tysklands folk, ”vars öden var evigt sammanflätade”. 

Med friheten i sikte vågar man sig (23 juli) också på grovkorniga skämt av följande typ: Någon hade uttryckt som sin uppfattning ”att man inte fick låta Hitler dö, man kan tjäna pengar på honom genom transportera runt och visa upp honom i bur; en dollar för att titta på honom, två för att spotta på honom, tre för en saftig örfil”.

De allierade skruvade upp sin propagandaapparat och lät tyska krigsfångar framträda för att skapa moralisk support för de allierades sak i ett sönderfallande stortyskt rike. Regimen kunde inte längre hindra befolkningen från att pejla in de utländska ”frihetsstationerna”. Samtidigt annonserade de allierade intensifierade bombraider. 15 sep antecknar VK bl a att hans makas hemstad, Königsberg, ramponerats till 75% och att 5000 människor dött och 20.000 skadats. Samma dag: ”När ryssarna tog sig in i Larusha (på Warzawa-fronten) stötte de på SS-trupper i färd med skjuta 1000 judar (män, kvinnor och barn). De befriade judarna och ställde SS-männen mot väggen…” Odjurets konvulsiva och blinda raseri besannades alltså. 

Än värre scener utspelades i de hastigt evakuerade arbets- och förintelselägren. Retirerande SS-män brände och sprängde bort spåren av sin förhatliga hantering. I Auschwitz gick krematorier och flera gaskamrar i luften; specialkommandona vid ugnarna slaktades med maskingevär; en och annan SS-man begick självmord men de flesta tog sig samman och drev iväg tusentals utmärglade, halvnakna fångar västerut, undan de framryckande sovjetiska styrkorna. De tusentals fångar som inte kunde hålla flykttempot expedierades på stället. 

Här fanns också SS-läkare som Josef Mengele – han som skickat tvillingars ögonpar i lådor till Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin; kokat köttet från människoben för anatomiska utställningar; som med egen hand injicerat dödliga doser veronal eller morfin direkt i hjärtat på friska zigenska och judiska barn som han ville obducera och som han tidigare kelat med och gett godis; han som visslande utförde de avlivningsselektioner på ankomstperrongen som han aldrig kunde få nog av; han som injicerade färgämnen i ögonen på barn för att göra dem ariskt blå; han flydde med sina värdelösa experimentresultat, sina drömmar om den professorstitel han aldrig fick, för att dö som den kanske mest hatade nazisten av dem alla (i en drunkningsolycka i Brasilien 1979). 

Hur blint och nyckfullt döden kunde slå i Auschwitz illustreras av ett av Mengeles många sadistiska påhitt. En dag när han hade 2000 pojkar uppställda på appellplatsen lät han dem passera en rekvirerad bräda i form av ett omvänt "L"; de som inte nådde upp, hade längden inne - ca 1000 st - gasades två dagar senare... Hans huvudtema,  försöket att knäcka tvilling
födslarnas kod för att den vägen ge ariska kvinnor chansen att reproducera sig snabbare och eliminera ”det judiska giftet” i den germanska genpoolen ledde således till en sällan skådad pervertering av den medikala etiken. Även om han fungerade som den vitrockade satanismens överstepräst var han långt, långtifrån ensam.  

Psykiatrikern Jay Lifton, som djupanalyserat naziläkarnas mentala strukturer och bakgrunder (1986; se nedan), har funnit de gemensamma nämnarna i begreppen ”numbing” (avtrubbning, bedövning) och ett speciellt ”Auschwitz-jag”. Vid sidan om det senare kunde dessa läkare – som själva betraktade sig som fullt normala och anständiga i sin yrkesutövning – utan hinder växla över till sina ”sociala jag” och uppföra sig efter den civiliserade konventionens  alla regler. Auschwitz förvandlades – menade lägerchefen Höss – till en omvänd spegling av den omgivande världen. 

Man intog en "business- as- usual- attityd"; levde ut ondskan som vore den en ny sorts normalitet och ett motsatt agerande en personlig dödsdrift. Visst förekom urskuldande rationaliseringar, sprit och stress för att kunna hålla mord- och experimentmaskinen igång, men den moraliska sidan av saken diskuterades aldrig. ”De skulle ändå dött av svält eller farsoter”, var den gängse meningen ifråga om fångarna. Det medikala självbedrägeriet hölls uppe med vita rockar, med Röda kors- emblemerade transportfordon som forslade människor till gaskamrar, arkebuseringsplatser och förbränningsdiken (där offren ofta brändes levande). 

På lägerlasaretten fick de sjuka vård för allehanda krämpor, allt efter  brukliga civila rutiner. De plötsliga selektionerna  bland patienterna tillskrevs uppdiktade anledningar – allt för att ge sken av ”normalitet”. Dödsattesterna försågs med falska dödsorsaker (inte sällan undertecknade av fångläkare på naziläkarnas order). - I lägren kunde naziläkarna uppleva en svindlande känsla av omnipotens – fältet för experiment och karriär låg vidöppet; den mänskliga materian var i det närmaste oändlig. För Mengele var det senare avgörande eftersom han främst var ute efter tvillingar. 

Det störande i Liftons imposanta arbete är utan tvivel slutsatsen: att i princip vem som helst kan drabbas av ett ”Auschwitz-jag”. Människan är lika hög grad ”systemets” som människans egen lekboll. Ondskan är relativ på alla nivåer. Ett samhälle kan understödja rentav uppmuntra subversiva tankar och handlingar som på en och samma gång när den enskildes drömmar om makt och rikedom, vidmakthåller systemet, men som helhet för åt helvete eller blir ett annat folks fördärv (indianpolitiken är ett kusligt exempel). Ett system som bejakar de lägsta och simplaste instinkterna hos medborgarna - som girighet och våld - för att upphöja dem till norm och rättesnöre är i längden självförintande. Historien flödar av exempel. 

Men det fungerar numera sällan utan statsapparatens/näringslivets potemkinkulisser, frihet från skrupler och en effektivt malande propagandamaskin i form av manipulerbara medier som filtrerar verkligheten, sätter agendan och de skenperspektiv som eftersträvas (bl a Noam Chomsky kan leverera en del givande iakttagelser från den nutida amerikanska scenen). Ytterst är det samhällets mentalitet ur alla tänkbara aspekter, från paraplyideologier ner till vardagslivets etikettsregler och värderingar som modellerar fram den ”ondska” som kanske inte platsar på Freuds divan. 

(När oglalaledaren Red Cloud 1875 - i en ren gisslansituation - krävde att Washington sörjde för hans siouxfolk i sju generationer som kompensation för att man gav upp Black Hills- regionen var det något helt annat än när den moraliskt blinda, asociala hänsynslösheten bland storföretagare och politiker vältrar sig i egoismens dybad. Medkänslan skrumpnar i materialismens köld.)  

Och hur gick det för Viktor Klemperer i den ångestladdade väntan på bombkrevaderna. 8 okt 1944 skriver han: ”Klockan 12 (på dagen) ljöd flyglarmet. Jag tog med mig ”Tonio Kröger” (T Mann-novellen)…ner i den nästan tomma källaren för att fortsätta läsa en stund. Sen följde luftvärnselden och vi hörde tydliga, kraftiga explosioner…därefter försvann lyset, sen följde ett tilltagande muller och ett vinande i luften – bomber som föll ett kort stycke därifrån.” Vid halvtvåtiden var raiden över. Förödelsen visade sig vara ”måttlig”, men ingen visste hur många människor som strukit med. 

26 nov tar han fasta på ett rykte som var i svang: ”Hitler förefaller att ha ställts åt sidan, Himmler är ännu värre. Han är kapabel att sätta fyr på Dresden med egen hand om det händelsevis skulle vara den enda staden de allierade skonar!” Men så skulle det inte bli. - 16 jan 1945: ”Dresden har träffats av en tung luftraid för tredje gången. (…) Vi uppfattade ankommande plan, en serie detonationer, enstaka explosioner, men inte de dubbla smällarna från luftvärnsbatterier. Vi gick ner i källaren. Oerhört påträngande ljud från flygplan omedelbart ovanför, krevaden skakade källardörren.” Det var en enerverande väntan innan man återsåg dagsljuset – helskinnade. Stationshus och spårbanor hade förvandlades till ruinhögar och groteska skulpturer. 

27 jan grips VK av depressiva tankar: ”Katastrofstämning för oss bärare av stjärnan…”. Ett par dagar senare kan han på radion höra ett anförande av författaren Thomas Mann: ”…enligt denne har tyskarna mördat en och en halv miljon (siffran gavs på hundratalet när) judar i Auschwitz och malt ner deras ben till gödningsämne. Att antalet kunde specificeras så exakt beror på tysk noggrannhet…” 

Denna tyskarnas svaghet för statistik, punktlighet och exakthet blev också deras fall. I Nürnberg 1945-46 behövdes egentligen inga vittnen (ett fåtal kallades likväl) – de tonvis med nazistiska dokument som räddats från bomber och tyskarnas egna försök att sopa igen spåren var mer än nog för att hänga 11 av de 23 huvudåtalade. Den tyska arbetsfrontens ledare Robert Ley och Göring förekom rättvisan och begick självmord i fängelset (Göring med en giftampull, sannolikt insmugglad av en amerikansk officer). 

Den sovjetiska krigsmaskinen rullade vidare mot Berlin sen Eisenhower överlåtit åt Stalins generaler att inta staden – officiellt för att de sovjetiska offren i civila, partisaner, soldater och förött land påfordrade denna hedersamma trofé, i verkligheten för att amerikanerna inte ville ha fler, egna liksäckar att skicka hem till Truman. – 3 feb 1945 skriver VK: ”En förtrupp ryska ranks har tagit sig in i Berlin.” Nästa dag tvingas han dementera uppgiften. Fem dagar senare: ”Alla är rädda. Judarna för gestapo, som kan mörda dem innan ryssarna når fram; arierna för ryssarna; judar och arier för evakuering och svält. (…) Både judar och kristna fruktar flygraiderna.” 

Huset som skulle stå i 1000 år börjar vittra sönder inifrån. 9 feb noterar han: ”Enbart i Dresden ska 700 desertörer ha arresterats.” - 13-14 feb hände det alla fruktat och förstörelsen var i det närmaste total. En formlig eldstorm svepte genom Dresden. Den fick asfalten att brinna och människor att förvandlas till facklor. Ur detta gehenna lyckades mirakulöst nog Klemperer och hans fru ta sig ut levande. Förödelsens spår lyste fram överallt och man kände den kväljande, söta stanken av bränt människokött: ”…de döda kantade vår väg. En hade fått halva skallen avsliten, en mörkröd skål. Plötsligt låg där en arm med en blek, fin hand, som en vaxmodell…” 

Ingen tycktes längre göra skillnad på jude och arier: ”Alla listor har blivit förstörda; gestapo har annat att tänka på.” Bombattacken var en mänsklig och inte minst kulturhistorisk tragedi – men tveklöst en gudagåva för
judestjärnans folk, rädslorna till trots. (Eller som en naziofficer i självrannsakans stund hördes säga: De betalar bara igen med samma mynt.) Myndigheterna uppskattade dödstalet till 200.000. – Det hör till saken att tidigare på dagen, tisdagen den 13 feb, hade gestapo beordrat evakuering av alla arbetsföra judar fredagen den 16:e. VK hade naturligtvis tolkat det som en sannskyldig dödsdom – och så i kvällningen följde angreppet. Tala om en ödesnyck! Paret Klemperer lämnade sitt utbombade hus och Dresden för de av flyktingar fullbelamrade vägarna.

Vid den här tiden återstod bara 198 judar i hela Dresden; de 1265 som funnits i staden i okt 1941 hade mestadels deporterats till ”mönster- och PR-lägret” Theresienstadt, direkt till Auschwitz eller Riga där de omedelbart arkebuserats bredvid tågperrongen.

I detta kaos var Göbbels en av få toppnassar som behöll ett yttre lugn. När han 1 mars 1945 talade i radion var det som VK skriver rena ”antitesen till hans tidigare anklagelser”. ”Han frångick i väsentlig grad det retoriska tonfallet och strukturen och lät istället de skilda orden falla mycket långsamt med stark emfas, som hammarslag, med pauseringar mellan varje slag. Innehållet var fullständig förtvivlan. (…) ’Vi är som maratonlöparen. Han har lagt mer än tre mil bakom sig och måste fullborda ytterligare en mil. (…) Bara den heta viljan för honom framåt, driver på honom. Kanske ska han kollapsa och falla i medvetslöshet vid målsnöret, men han måste fram!… Hur ofta har inte en dödsdömd man övervunnit döden genom ren vilja att leva!…Våra krafter är prövade till bristningsgränsen, terrorn är nästan olidlig – men vi måste stå loppet ut!”

Paret Klemperer togs sig fram till München, som uppvisade en snarlik förödelse som i Dresden. 21 april stötte VK ihop med en äldre sydtysk man i den civila hemmafronten. Ordväxlingen som följde visade hur djupt propagandan borrat sig in i det tyska medvetandet: ”Mannen, aggressiv till typ och karaktär, men ingen hycklare, var fullkomligt övertygad om Hitlers sak och slutsegern. Hur vändningen (av kriget) skulle gå till visste han inte, men att den skulle komma, det var han viss om". 

21 april – raljant: ”Tyskland består i grunden bara av ett generöst tilltaget ’Storberlin’ och en tugga Bayern!” Swastikaflaggorna och -standaren började försvinna från husfasaderna – speciellt vid myndighetsbyggnaderna. Människor karvade köttslamsor ur hästkadavren på gatorna eller flydde västerut för att undgå sovjeternas garn. Demagogin hade onekligen gjort verkan. Visst begicks en rad våldtäkter av Röda armén, men det var ändå en mild västanfläkt mot de övergrepp SS och Wehrmacht begått i Polen, Ryssland, Tjeckien och annorstädes. Man tillskrev också Stalin uppmaningen till armén: När ni når Oder – kom ihåg: ingen är oskyldig!
Överdrift, visst, men kanske låg där ett korn av sanning trots allt.  

På drift kommer sig inte VK för att kommentera Hitlers och Eva Brauns självmord i Berlin-bunkern 30 april förrän 3 maj. Men frihetstimman har redan slagit. 2 maj får han ett synligt bevis: ”Jag gick till Kübach för att köpa en del saker… En amerikansk underhållskolonn befann sig på kyrktorget…negersoldater…alla med stålhjälmar…stojade och drev runt – barnen skockades kring dem. Senare mötte jag en ensam blond soldat i mörk läderjacka, med revolver vid sidan och ett gevär slängt över axeln.” 

På vägarna - uppgivna, hålögda tyskar, civila med överfulla kärror och hemvändande, desillusionerade pojksoldater. Många hade svalt lögnerna alltför väl: ”…ingen skugga över führern; man säger att det var Himmler som ledde regimen.” Krigets trauma skulle ta generationer att läka – om någonsin.  – Så, den 10 juni, var man tillbaka bland Dresdens ruinhögar – för att starta om.

Victor Klemperers dagböcker är unika i flera hänseenden. Framförallt för att en jude gjort uppteckningarna inifrån hatets eget hjärta medan vänner försvann i krematorieugnarna. Det saknas också motsvarigheter ifråga om utförlighet och dag- till- dag- beskrivningar av den civila tyska vardagen. Ibland jämförs Klemperers dagböcker med Anne Franks. Det är en jämförelse – oavsett familjens Franks tragiska ändalykt – som utfaller till Klemperers förmån. Detaljrikedomen är en annan, rörelserummet vidare, observationerna skarpare, tidsutdräkten avsevärt längre och stilen en annan. - Dessutom är ju den frankska dagbokens autencitet i vissa stycken ifrågasatt.



Förutom Klemperer har i huvudsak följande arbeten anlitats:

Joachim Fest ”The Face of the Third Reich” (402 sid; 1999); Erich Fromm/sv. Ingeborg Löfgren "Den destruktiva människan. En psykologisk analys av liv på avvägar" (512 sid; 1973); P Galante/Eugene Silianoff/sv. Asra Lindberg ”Sista ögonvittnet i bunkern. Hitlers sekreterare berättar” (216 sid; 1989); (psykologen) GM Gilbert ”Nuremberg Diary” (471 sid; 1995); Thorkild Hansen/sv. Lena Axelsson "Processen mot Hamsun" (2 delar, 686 sid; 1978); Heinz Höhne ”The Order of the Deaths Head. The Story of Hitlers SS” (690 sid; 2000); Rudolf Höss/sv. DM Winter ”Kommendant i Auschwitz” (239 sid; 1967); Stig Jonasson red. ”Nazismen i dokument” (204 sid; 1979) samt ”Hitlers bordssamtal i fûhrerhögkvarteret 1941-42" (176 sid; 1967); Eugen Kogon/sv. Edward Brehmer ”SS-staten. De tyska koncentrationslägrens system” (335 sid; 1989); Robert Jay Lifton ”The Nazi Doctors. Medical Killing and the Psychology of Genocide” (561 sid; 2000); Hans-Otto Meissner ”Magda Goebbels. The First Lady of the Third Reich” (288 sid; 1980); Miklos Nyiszli ”Auschwitz. A Doctors Eyewitness Account” (222 sid; 1993); Peter Padfield ”Himmler. Reichführer – SS” (656 sid; 2001); Gerald L Posner/John Ware ”Mengele. The Complete Story” (364 sid; 2000); Cornelius Ryan/sv. Gunnar Barklund ”Slutstriden. Slaget om Berlin 16 april-2 maj 1945” (334 sid; 1995); Walter Schellenberg/intro. Alan Bullock ”The Labyrinth. Memoirs of Walter Schellenberg, Hitlers Chief of Counterintelligence" (423 sid; 2000); Fred Taylor red. ”The Goebbels Diaries 1939-1941. The Historical Journal of a Nazi War Leader” (490 sid; 1983) – samt ett spektakulärt men umbärligt alster, Hugh Thomas ”The Strange Death of Henrich Himmler” (276 sid; 2002).


Tommy Eriksson