I skuggan av Treblinka
Publicerad 1985



Filosofen Schopenhauer framställde livets motpoler som lidande och leda; en evig pendelrörelse, där lyckotillståndet inte ägde mer beständighet än en fjärils vingslag. Medan det förra uppfattades som människans normalitet var det senare det abnorma tillståndet. Människan var egentligen resultatet av en skickelsediger slump, en oförklarlig ödesnyck. Men filosofen lät ändå detta oönskade gruvhål lysas upp av förlossningens utvägar - den konstnärliga försjunkenheten eller, för den som det föredrog, det asketiska eremitaget. Det ohyggliga skulle vara om doktrinens mekanik fastnade i ett dödläge!


Detta händer i Martin Grays ofattbart grymma självbespegling, I namn av de mina (Legendapocket). Max Gallo tecknade ursprungligen ner Grays minnen på franska, utkomna 1972. Över frodiga 370 sidor får man intala sig själv att detta verkligen ägt rum. Livet slår här något slags sataniskt rekord i levnadstortyr och dödskamp. Sällan har jag läst något liknande.

Och vem var nu Gray? Som son till en välbärgad judisk handsk- och strumpfabrikör såg han Hitlers blitzkrig träffa sitt hem i Warzawa 1939. Runt 14-årige Martin, hans mor och två yngre bröder restes murarna till ghettot. Många har skrivit om helvetet där, men knappast någon som Gray/Gallo. 

Blodsmaken stiger upp från första sidan och stegras i rasande tempo till en nästan kvävande vånda och vanmakt hos läsaren. Hitler gav Warzawas inemot 500.000 judar en maskinmässig dödskram som innehöll samtliga metodiska steg i en vetenskapligt fulländad massavlivningsaktion. 

I ghettot firade gestapos svarta bödlar dagliga och stundliga triumfer: en naken jude hoppande kråka på ett ben pådriven av kulsprutesmatter runt benen  och råa skrattkrevader; ett barn med en brödkant krossas mot muren; ett judiskt råd som utser bödlarnas offer bland de egna på bödlarnas order... Dag efter dag. Terrorn på gatorna, inslagna dörrar, razzior, förnedringen, lögnerna, döden på måfå, ångesten; tågen från "omflyttningsplatsen" till paradiset eller helvetet? Kalla kårar - vem härnäst? 

Martin ser och lär. Lär sig överleva där andra ofelbart dukar under. Modern och Martins bröder gasas ihjäl. Ghettot jämnas med marken, ett brinnande inferno - bara grus. Och Martin hamnar också han vid stupkanten - Treblinka. Han lastar lik. Springer som en besatt för att inte själv myllas ner under grävmaskinernas dödsrosslingar i den gula, kvävande sanden. För att hämnas - vad annars - för att hämnas de sina, sitt folk.

Gallos text håller samma vanvettstempo som Martin Grays eget liv. Maratonloppet krymper till ett sprinterlopp - med samma dunk vid tinningarna. Man hör det, känner det. Ser hur blodet manglas ur de nyss levande. Hur livets flämtande gnista måste gripas i flykten. För bödlarna ser allt. En felaktig signal och döden är där. Ett stapplande knä, en tung andhämtning, en tuggande rörelse. Döden är där. 

De korta satserna, den genomsiktiga, expressiva språkkonsten; repriseringar, infall, den kompromisslösa tonen - det får texten att sjuda som en häxkittel; en kittel belamrad med likdelar och mänskligt blodspad, där mördarnas käftar hänger evigt hungrande över kanten.  Språkrytmen, satsmelodin, ordvalörerna - allt svarar mot innehållet som hand i handske. 

Glöden falnar aldrig. Dynamiken i Grays katastrof slungar berättandet framåt. Det svider, river och kramar mental must ur läsaren. Bödelssystemet står där som aldrig förr,  i ohöljt patologiskt vansinne - inget mindre. 

Som i ghettot blir Martin i Treblinka en överlevnadskonstnär. När döden frustar i hans nackhår flyr han fastsurrad under ett glödhett militärfordon. Bort från sitt andra helvete. Senare, gömd i en järnvägsvagn lämnar han de dödsdömda. Det outgrundliga ödet har räckt honom en benig hand. 

Utanför blir han partisan i skogarna, går med ryssen mot Berlin och tar sin hämnd. Men hämnden är bitter. Den föder bara mer våld, demoraliserar offret som blivit bödel. Återkallar inga döda från gaskamrarna, återkallar inget liv i slocknade ögon. 

Efter kriget beger han sig till mormodern i löfteslandet USA. En ny hektisk karriär inleds: antikhandlarens. Dollarna rasar in - men inte livet. Så finner han Dina, får barn och bygger sin borg runt livet. De döda återfödda i de levande. Den ultimata hämnden. Men allt går igen. Döden minns honom... Mer ska inte sägas. Ett brännande verk med få motstycken...

Tommy Eriksson