Stones behövliga historierevision
(publicerad juli 2013)


Gör er själva en värdefull tjänst: se Oliver Stones förbluffande demaskering av 1900- och 2000-talets amerikanska våldsimperium. Filmen kommenteras av Stone från brottsoffrens horisont med okonstlad sanningslidelse och underdriften som vapen. – Ett makalöst faktasäkert, fantasieggande och smått revolutionerande historiebygge som fängslar som få! – USA-historia som den borde berättats för länge sen…


Med Oliver Stones i långa stycken storartade och unika dokumentärsvit ”The Untold History of the United States” (4 DVD, tot 10 tim, sv text) bekräftas de sanslösa förträngningar och minnesförluster som de amerikanska makteliterna  implementerat  i den amerikanska ”folksjälen”. Som ledord för Stones tolkning av USA:s historia från 1930-talet fram till Obamas 2000-tal står de politiska, militära och ekonomiska  elementens fruktan och förakt för ”svaghet” i alla former. Att visa sårbarhet, svaghet, ödmjukhet, medkänsla, förståelse, solidaritet och moraliskt ansvar – allt som konstituerar äkta människokärlek - ses under historiens gång som värre nationella karaktärsbrister än iscensättandet av ren och skär statskriminalitet, terror och storskaligt ”organiserat våld”. De efterlevande till Vietnams 3,8 miljoner – som mördades i skärselden 1960-75 – har inte ens begåvats med en ursäkt, än mindre med de miljarder dollar som utlovats av USA för rekonstruktionen av det förgiftade och sönderbombade landet. Istället erhöll president Nixons säkerhetsrådgivare och medkonspiratör i Vietnamkriget Nobels fredspris 1973! Hans namn – Henry Kissinger. Och inte ett hår har krökts på hans huvud. Amerikansk rättvisa. Ett exempel av många… 

Stone inleder dokumentären stilenligt men ödesmättat. I New Mexikos öken, vid Alamogordo, zoomar kameran in ett hus med en spänd kärnfysiker, Robert Oppenheimer, sekunderna före historiens första provsprängningen med kärnvapen. Det är den 16 juli 1945. Med kollegor bevittnar Oppenheimer resultatet av åratals forskarmödor. Senare skulle han kluven inför detta alla tiders mest dödsbringande vapen citera guden Vishnu i Bhagavad Gita: ”Nu har jag förvandlats till döden, världarnas förgörare.” Inom kort skulle de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki förvandlas till ruinrester och hundratusentals människor till aska och skuggor i en spöklik katastrof av ofattbara mått. 2:a världskriget var över, president Truman hade sanktionerat det extrema våldets väg som USA:s mot framtiden…

Obama uppfattades av många – inom som utom svarta led – som frälsaren återuppstånden. Men – som Stone så eftertryckligt avslöjar – var det med Wall Street-bankirernas och storfinansens goda minne och kapital som han vann presidentämbetet. Man behöver knappast vara en tiondel Einstein för att räkna ut att sånt kräver gentjänster – och Obama såg till att rädda övergödda men uselt skötta banker på löpande band. De amerikanska skattebetalarna och de 50 miljoner utfattiga betalade notan.

Obama, oavsett om han insett det eller inte, har blivit det amerikanska systemets fånge. I likhet med snart sagt alla sina föregångare på presidenttaburetten från George Washington och framåt. Jakten på illusoriska terrorister fortsatte; truppinsatserna i  Afghanistan stegrades; koncentrationslägret Guantanamo på Kuba kvarstår; flottan av fjärrdirigerade drönarbombare ( i händerna på CIA) har expanderats; Pentagon och CIA har konsoliderats; övervakningen av medborgare i och utanför USA intensifierats; de 6000 militärbaserna inom landet motsvaras idag av minst 1000 utanför i över 150 stater. Det politiska arvet från Truman, Eisenhower, Johnson, Nixon, Reagan, Clinton, Bush Sr och Bush Jr har förvaltats väl. Stones karakterisering av Obama som ”en ulv i fårakläder” är därför ganska så träffsäker.

Stone är inte blind för presidenterna Franklin D Roosevelts och John Kennedys politiska och personliga brister, men de framstår i historiens ljus och filmmakarens tolkning som de bästa alternativen i modern tid. Kennedy ställdes inför den ultimata politiska krisen när konfrontationen med Sovjet om missilinstallationerna på Kuba i oktober 1962 hotade att övergå i fullskaligt och globalt kärnvapenkrig. Han bestod provet och visade om och om igen att han hade en för amerikanska presidenter sällsynt för att inte säga unik förmåga - att lära av sina misstag. Genom mordet på honom i Dallas den 22 november 1963 fick han aldrig chansen att realisera sin fulla potential under en ganska så given 2:a mandatperiod.

Vad angår avlyssning, buggning, brevöppning och personbevakning av medborgare inom som utom USA så är det naturligtvis inget nytt fenomen. Redan på 1920-talet hade FBI, med ansvar för den interna säkerheten, ett oskrivet mandat att tillgripa extraordinära åtgärder av det slaget. Med CIA inleddes efter 2:a världskriget en era av sporadisk hemlig avlyssning av alla medborgare (förmenta kommunister etc) och organisationer som kunde klassas som ”säkerhetsrisker”. Med McCarthyismens 1950-tal trappades kommunistjakten upp till ren häxjakt, där angiverisystemet inte stod det östtyska efter. Avlyssning blev ett givet instrument i den processen. Det fortsatte genom hela 1960-talet. En av de drabbade var som bekant den svarta frihetskämpen och Vietnamkrigskritikern Martin Luther King. När övervakningen av King nådde sin kulmen fick han rena mordhot signerade FBI-chefen Hoover. Åtskilligt talar för att Hoover indirekt höll i yxskaftet när King utsattes för en veritabel avrättning i Memphis 1968.

American Indian Movement med ledare som oglalan Russell Means och chippewan Dennis Banks i spetsen var glödheta måltavlor för FBI:s övervakning och stämplingar under 1960- och 70-talet och aktiviströrelsen infiltrerades. Mordanslagen duggade tätt.  Med Bush Jr och 2000-talet fick säkerhetstjänsterna i praktiken fria händer att utnyttja den nya informationsinhämtningsteknologin för att gå över alla integritetsgränser i jakten på terrorister och misstänkta sympatisörer. Och så har det dessvärre – men knappast överraskande – fortsatt. Oliver Stone berör naturligtvis CIA:s monstruösa inflytande över USA:s aggression i främmande länder och lömska statskupper mot demokratiskt folkvalda ledare, men lämnar andra aspekter åt sidan. – President Kennedy hade inget till övers för flertalet av sina militära stabschefer (i synnerhet general Curtis LeMay) och ledningsgarnityret inom CIA, som under Kubakrisens dagar helt seriöst förespråkade en omedelbar kärnvapenattack på såväl Sovjet som Kuba. Hela mänsklighetens existens stod på spel. Men vad gjorde det… (Under tiden saboterade CIA Kubas ekonomi och riktade upprepade, hemliga mordanslag mot såväl Fidel Castro som hans bror Raul, Che Guevara och andra revolutionära förgrundsfigurer.)

För att återvända till Obama, så har han på intet sätt vänt den historiska trenden. USA:s ”exceptionalism”, uppfattningen att landet är unikt i världssamfundet och att man kan tillåta sig vad som helst i det internationella sammanhanget och komma undan med det, att USA:s hemsnickrade lagar står över internationell rätt, FN:s resolutioner och konventioner och de internationella brottmålsdomstolarna är alltjämt förhärskande dogmer som militärstaten USA försvär sig till och vägrar göra avkall på. Man bör nog också komma ihåg att utrikesministrar som Hillary Clinton och John Kerry oavlåtligt stött USA:s maktmedelsstyrda dominans i världen och så kallade legitima säkerhetsintressen. Det är dessvärre en politik som tenderar att framkalla demoner ur tomma intet…

Inget folk i modern historia förtjänar – som Stone mycket riktigt framhåller – begreppet ”heroism” bättre än det ryska. Över 20 miljoner soldater, partisaner och civila offrade sina liv för att knäcka det hitleristiska barbariet under 2:a världskriget. USA ”jobbade” på bägge sidor – födde den nazistiska förintelsemaskinen och bekrigade den. Det är en paradox som ofta och gärna glöms bort när de amerikanska ”segrarna” i patriotisk nit slår sig för bröstet och talar om ”det goda kriget”. Sanningen är nog den, att USA aldrig, på någon kontinent eller i någon tid, utkämpat ett krig av osjälviskhet, medmänsklighet eller av en högre idealistisk moral.

Prescott Bush - far/farfar till Bushpresidenterna  - kollaborerade som affärsman med nazisterna, vilket helt uppenbart även en man som bilfabrikanten och antisemiten Henry Ford gjorde. Han publicerade redan på 1920-talet den länge populära boken ”The International Jew”, som översattes till svenska 1924, och hans porträtt hängde i Hitlers arbetsrum. Samarbetet mellan amerikanska och nazistiska rasbiologer fortsatte långt efter krigsutbrottet 1939. (USA utvecklades efter kriget till den värsta rasiststaten i världen näst Sydafrika.)  Amerikanska fordonsjättar opererade genom sina dotterbolag helt öppet i Tyskland under krigsåren fram till 1945 och ställdes om för att serva den nazistiska krigsmakten. Coca Cola-affischer delade plats med hakkorsfanor under Berlinolympiaden 1936. Amerikanska banker och finansmän hade betydande ägarandelar i en rad nazistiska företag som  använde slavarbetskraft och som ofta verkade i direkt anslutning till koncentrations- och förintelseläger. - Stone lyckas på ett smidigt sätt och med snabba filmklipp skissa detta amoraliska samarbete med en fiende som höll Europa i en dödskramning. Efter att länge ha skytt ämnet som pesten har en del amerikanska, skrivande historiker sett sig nödsakade att lätta nationens samvete på den punkten.

Det är också ett faktum – som Stone belyser – att USA lade beslag på tusentals nazistiska tekniker, ingenjörer och forskare för att innovativt utveckla sin egen industriproduktion på en rad strategiska fält. I praktiken var det nazister som byggde upp USA:s missilprogram för fred som krig. Den första månlandningen 1969 hade knappast varit möjlig utan nazistisk expertis i ledningen, inte minst Verner von Braun. Spioneriet på Sovjet fortsatte med nazistiska agenter som under kriget i hemlighet infiltrerat den ryska statsapparaten och dess politiska undervegetation. Amerikaniseringen innebar givetvis att dessa nazister slapp undan rättvisan. Kanske uppfattades president Kennedys ambition om samverkan med Sovjet inom  månlandningsprojekten som en ren krigsförklaring av före detta nazister som dominerade forskningen i USA. Det skulle mycket väl kunna vara en förklaring till mordet på honom i Dallas 1963. Men det finns, naturligtvis, åtskilliga maktcentra i det dåtida USA som kan misstänkliggöras för mer eller mindre direkt inblandning i elimineringen av Kennedy. Stone har som bekant tidigare levererat sina teorier i spelfilmen ”JFK” och går inte närmare in på mordscenariot i den nya dokumentären.

Det är en skrämmande tanke att gammelnazister fostrat och indoktrinerat nya generationer amerikaner på känsliga poster inom vetenskap, vapenindustri, militär och statsförvaltning. Vilka värderingar har de inte fortplantat vidare? Och hur har det påverkat USA:s syn på sin roll i världen? Och humanismen som en bärande ideologi för fred, solidaritet och medmänsklighet? Nazisternas hat mot Sovjetkommunismen kan historiskt bara konkurrera med det USA visat fram till murens fall i slutet av 1980-talet. Likheterna är onekligen slående, och man kan inte frigöra sig från misstanken att detta maniska hat underblåsts av den nazistiska påverkan USA upplevde efter 2:a världskriget, genom att ge asyl åt otaliga kvalificerade nazister. För övrigt har rader av bestialiska och massmördande diktatorer ofta mottagits med öppna armar i USA. De har beretts en säker fristad, medan demokrater och folkvalda ledare kallt avvisats eller kuppats bort av CIA i sina hemländer.

Hur mycket jag än respekterar och beundrar Oliver Stone som moralisk sanningssökare har jag ändå en obehaglig känsla av att han presenterat en halvkvävd visa. I en sekvens med 1930- och 40-talets Rooseveltpolitiker, den humanistiskt lagde Henry Wallace, fladdrar ett par fjäderbuskar förbi. Och jag frågar mig – var finns urinvånarna i denna imponerande krönika över USA:s 1900- och 2000-talshistoria? Utan denna i Stones ekvation obekanta storhet missar han chansen att gå till botten med USA:s födelsetrauma. Terapin börjar halvvägs in i dramat, men man famlar förgäves efter den konceptionshistoria som förklarar hur och varför USA korrumperades av vapen, girighet, landstölder, livsrumsambitioner, förfalskade ideal, storhetsvansinne och paranoia. Allt det som har sina rötter i 1600- och 1700-talets kolonial- och erövringskrig och som fick sin brännpunkt i den amerikanska västern under 1800-talet.

Det senare finns naturligtvis utförligt skildrat i mina biografier om Custer (2011) och Sitting Bull (2013), men man hade kanske hoppats att Oliver Stone i sitt brinnande engagemang och sin nit för att ”skriva historien korrekt” också gjort USA:s verkliga landägare, indianfolken, den rättvisa de förtjänar. Och som så många vita amerikaner – historiker och media – summariskt fotnotat bort från medvetandet. För att gå framåt måste USA förr eller senare gå bakåt och göra upp med de katakomber av lögner och självbedrägerier som kastar sina anklagande skuggor över nuet och framtiden.

Hur länge har en del av oss historiker utanför mainstreamfållan inte väntat på en amerikansk dokumentärfilmare som har kuraget, modet, moralen och fantasin att gå utanför den propagandistiska mytologi som likt en kokong svepts runt amerikansk historia sedan begynnelsen. Oliver Stone har brutit med konformismen och stakat ut en ny väg för kommande generationer filmare/historiker – om de är villiga och vågar försöket att följa honom i spåren. Stone når inte ända fram, men ett gott stycke på väg. Och det ska han varmt elogeras för.

Tommy Eriksson