Rasismens skördar 
Publicerad 2002


Devon Mihesuah (född 1957) är choctawindian, uppväxt i Texas och Oklahoma, medlem av choctawnationen, och innehar en professur i amerikansk indianhistoria vid Northern Arizona University i Flagstaff, Arizona. Hon fungerar både som forskare och lärare. Med boken "American Indians. Stereotypes & Realities" (återutgiven varje år sen 1996) har hon, som hon själv skriver, försökt "stimulera dialogen och korrigera ett antal av de mest utbredda missuppfattningarna om indianer". 

Det lyckas hon förvånansvärt väl med trots att hon blygsamt känner sig föranlåten framhålla: "Jag utger mig inte för att vara expert på indianska kulturer och deras historia, men jag är känslig för myter om indianerna." Det finns nog alla skäl i världen att dela den känslan. Boken vänder sig i första hand till de euroamerikanska lärarna på alla utbildningsnivåer, som hon hoppas ska sporras att kämpa för bättre läromedel runt indianerna - inte minst "böcker som redogör för nationens fullständiga historia". 

Över 150 effektivt använda sidor hinner författaren eliminera minst 24 olika vidskepelser om indianerna; fantasier som lever och frodas i det amerikanska samhället idag. En del av dessa vanföreställningar är så absurda, att vore det inte för att de på olika sätt tjänar härskarklassens syften, så skulle de tvivelsutan allmänt betraktas som ren sandlådeinfantilism. Det ger en fingervisning om på vilken kunskapsnivå genomsnittsamerikanens indianska insikter parkerat. Kanske är läget inte stort bättre i Europa - men boken är i alla händelser en suverän introduktion till ett ämne som dessvärre aldrig förlorat sin aktualitet i USA.

En handfull av de problem, attityder och vrångbilder Mihesuah stött på relateras i det följande. Om sin pedagogiska uppgift skriver hon t ex: "Som lärare och forskare föredrar jag en tvärvetenskaplig metod... som inbegriper historiska data (inklusive den indianska muntliga historien), antropologi, politisk historia, statistik, ekonomi likaväl som psykologiska och andliga element. Den pedagogiska delen bör också rymma spörsmål som ras, klass och kön. 

Trots dessa goda intentioner upplever jag ständigt motstånd från mina studenter när jag försöker sudda ut falska uppfattningar om indianerna... Ett mindre antal studenter som inte önskar höra talas om övergrepp begångna mot indianer i det här landet beskyller mig och andra minoritetsprofessorer för att vara ’politiskt korrekta’. Det är förstås samma elever som visar indignation när de får veta att två (Jefferson och Washington) av de fyra männen (presidentrelieferna) i Mount Rushmore ägde svarta slavar, och att samtliga fyra förklarat ickeeuropéer vara européerna underlägsna. (...) Det här landets undervisningssystem måste lägga större vikt vid underrepresenterade etniska grupper - inte mindre." 

DM: "Skolelever i första klass får fortfarande lära att Columbus ’upptäckte’ Amerika 1492; en med hedningar sparsamt befolkad kontinent som förutom majs inte hade hade något att tillföra världen, och att under 500 år efter denna första kontakt (indian-)folken i den västra hemisfären levt förnöjda, oaktat det faktum att denna kulturkollision resulterat i den mest förödande holocaust världen skådat. -  ’Feel good- historia’ tycks utgöra normen på samtliga undervisningsstadier inom skolväsendet."

Man kan inflika att utan den indianska sötpotatisen så hade den industriella revolutionens trälande fattigmassor knappast överlevt, än mindre reproducerats i den takt profitörerna önskade. - Detta att Mihesuah tar fasta på den indianska orala traditionen/historien i sin forskning och undervisning ger den unika kvaliteter som alltför ofta saknas och ringaktas i det vita forskarsamhället. Den siouxindianske författaren Vine Deloria Jr riktar i boken "Red Earth - White Lies" (1997) bitande kritik mot den sekulära vetenskapens kompakta ovilja att ta muntliga indianska hävder på allvar, att betrakta dem som kompletterande pusselbitar i en trovärdigare historieskrivning. 

Tvärtom hänförs dessa traderade berättelser om naturfenomen och omvälvande händelser till myternas sofistikerade overklighet. Man betvivlar alltså att indianerna känner sig själva och sin äldsta historia bättre än vetenskapsmännen. Deloria för fram sunda och fullt tänkbara argument för att vitvärlden borde ompröva detta synsätt, inte bara den otillförlitliga kol-14-metoden - där han bl a krymper tidsaspekterna på en rad för den Nordamerikanska kontinenten omvälvande naturkatastrofer som avfärdats som indianska fantasier av vetenskapen eller spekulativt feldaterats av samma vetenskap - utan också den heliga kon evolutionsteorin som ständigt biter sig själv i svansen när den ska omintetgöra den märkliga samtidighet som råder och har rått mellan förmenta, nu levande urtidsdjur och -växter och modernare arter som underkastats omformningsprocessen. 

Detsamma gäller det dubiösa och krystade "länkandet" av människan bakåt i tiden. Deloria: "Den evolutionära grundstruktur som vi för närvarande äger representerar inte den mänskliga erfarenheten av det förgångna eller nutiden, utan enbart västerlandets doktrinära ordnande av selektiva bevis utifrån denna erfarenhet." Det är alls inte osannolikt att, som Deloria förfäktar, miljökatastrofer orsakade av gigantiska meteorer eller kometer parallellt med förändringar av atmosfärens sammansättning spelat avgörande roller bl a för den megafauna och förvuxna människotyp som enligt indianerna en tid levt parallellt med modernare, mer småväxta arter. Här ligger också rimligare förklaringar till jordens nedisningsperioder. 

Dessa Delorias teorier - baserade på studier av otaliga nedtecknade muntliga indianska berättelser - pekar på en samstämmighet i observationerna som knappast kan avfärdas på slumpens eller osannfärdighetens konto, vilket en framtida, annorlunda vetenskap mycket väl kan få erfara. Dessvärre har, skriver han, "amerikanen fått inpräntat att ’vetenskapsmän’ alltid har rätt, att de inte anfäktas av personliga fördomar och aldrig ljuger - tre fantasier som det är omöjligt att övervinna". 

För att återknyta till Mihesuah och det som normalt lärs ut om indianer i amerikanska skolor: "...de (lärarna) för ut ’rulla- ut- mattan- doktrinen’, dvs att det var oundvikligt att flodvågen av demokrati, kristenhet och europeisk suveränitet vecklades ut som en enorm matta från öst till väst, över en obetydlig, ociviliserad population av underlägsna folk. Professorer som förmedlar den här versionen av historien värderar indianer utifrån ickeindianska kriterier. Och de framhärdar i att ofta referera till indianer i termer av ’vildar’, ’hedningar’ och ’rödskinn’, och släpper aldrig fram indianernas version av historien. (...) En annan teknik som lärarna begagnar går helt enkelt ut på att nonchalera indianerna... att inte ens låtsas om dem. Men det finns ändå ett fåtal lärare som inte mindre stereotypt för diskussioner om indianer med ett tonfall som brukar reserveras för syndlösa martyrer." 

Hur man slår mynt av det indianska - DM: "Många amerikaner tror att indianer är lata socialbidragstagare, trots det spenderar euroamerikanska samlare oräkneliga tusentals dollar på att bygga upp kollektioner av indiankonst, indianska mattor och juveler, uppenbara bevis på indianskt artisteri och indiansk driftighet. De negativa indianschablonerna hindrar inte att de ändå används i profitsyfte. Traditionella kläder, hårstilar, religiösa ceremonier och stammarnas stridsmetoder fängslar fantasin, och ändå blir de kulturella aspekterna aldrig korrekt återgivna i händerna på dem som försöker imitera dessa av profitintresse eller ren förströelse. Ickeindianska historiker gör lukrativa karriärer på att skriva om indianer, likväl finns det ett motstånd mot att faktiskt tala med indianerna om deras egna versioner av det förgångna, då man anser att den muntliga historien inte är något effektivt sätt att förmedla kunskap (se ovan). 

New Age-sympatisörer besatta av indianska religioner söker sig till kringflackande ickeindianska, självutnämnda ’religiösa ledare’ för vägledning samtidigt som de ignorerar protesterna från äkta indianer mot en hantering som både är exploativ och inte sällan vanhelgande. I Santa Fé kan man t ex besöka en spaanläggning som erbjuder motion i en ’aerobic-kiva’ eller utöva bassängaerobics till ackompanjemang av en ’äkta schamanmässa’." 

Om man betänker att "kivan" alltid varit en helig ceremoniell samlingsplats för sydvästerns puebloindianer, en symbol för jordmoderns livmoder, inser man kanske hur anstötlig, rasistisk och barbarisk denna profanering egentligen är. Tusentals indianska immateriella och materiella företeelser och föremål med andliga implikationer behandlas i dagens USA på samma respektlösa, oetiska och vanvördiga sätt.

DM: "Hundratals böcker och artiklar har skrivits om de amerikanska indianernas religioner. Ändå har ett försvinnande litet antal författats av indianer. Det finns uppenbara skäl för detta: de flesta indianer önskar inte att få ens de mest grundläggande tankarna i sina stamreligioner nagelfarna i offentlighetens ljus. (...) Många ickeindianer uppträder rent desperat i sin iver att få insyn i stamreligionerna och delta i ceremonierna. Kanske är det för somliga (vita) ett sökande efter en äkthet som ska fylla ett tomrum i deras liv, men merparten kommer ändå bara för att göra uppteckningar om ceremonier, danser och sånger som de kan använda för att producera böcker och filmer. Både historiskt och i nutid har ickeindianer skrivit om indianska religioner och avslöjat vissa aspekter som aldrig borde ha yppats. Därför är det inte så underligt att indianer oftast är förtegna om sin andlighet. (...) 

Faktum är att de flesta indianer ser religionen som en högst privat angelägenhet och låter därför ickeindianer tro vad de vill - utan att rätta dem. Andlighet är inte något som lämpar sig för flyktiga diskussioner. På grund av det historiska förtrycket av indianreligionerna, rädslan för förlöjligande eller den potentiella risken att förlora andlig kraft, önskar indianerna som regel inte diskutera saken och uppfattar frågvisa som irritationsmoment. (...) Ledsamt nog har somliga indianer - som inte är erkända av stammarna som andliga ledare - kommit på att de kan tjäna snabba pengar genom att hålla ’religiösa seminarier’, svetthydderiter och ’soldanser’ för ickeindianer." 

Men det är givetvis inte bara ett fåtal skrupelfria indianer som fallit till föga för dollarns magiska laddning - landet vimlar av vita "andliga gurus", "helare" och "medicinmän" och "medicinkvinnor" som för en oblyg hacka - klassiskt indianskrudade - är redo att skänka naiva, andefattiga vita del av förment indiansk livsvisdom. DM skriver: "Alla dessa New Age- organisationer med fejkade medicinmän innebär inte bara en förolämpning mot indianen, de förmedlar också det falska intrycket att indianer talar öppet om sina religioner och gärna inbjuder utomstående bara de får en dusör för besväret."

Om forskarnas hänsynslöshet har DM följande att säga: "Inkräktande forskning runt Amerikas indianer och publicering av informationer som stammarna inte önskar spridd till allmänheten utgör en källa till avgörande raskonflikter. Oenigheten mellan de som vill hålla sina kulturer skyddade från nyfikna inkräktare och de som skriker på ’akademisk frihet’ underminerar tillförlitligheten hos alla vetenskapliga (indian-)studier. (...) Somliga författare är verkligen angelägna om sina studieobjekts väl och ve, och de forskar för indianernas bästa. (...) Merparten av forskarna använder dock sina rön för egen vinning, dvs för ämbeten, befordran, priser, stipendier, utifrån kommersiella hänsyn och för prestige." 

DM redogör bl a för ett specifikt fall där en Arizona-professor - vit kan man tänka - försökt publicera en studie runt en indianstams allra heligaste andliga ceremonier utan att ens upplysa sin informatör om avsikterna att offentliggöra materialet. Stamledarna tvingades hyra in ett gäng advokater för att stoppa publiceringen. Trots detta har den bångstyrige professorn fortsatt att leta efter ett (mindre nogräknat) förlagshus för sitt alster. - En annan professorskollega till DM - ställd inför tänkbara restriktioner i sin indianforskning - reagerade med följande eder: "Jag forskar ta mig fan på vem eller vad som helst - som det passar mig!" 

DM:s kommentar: "I många amerikanska indianers och forskares ögon komprometterar dessa imperialistiska perspektiv inte endast den akademiska forskningens integritet, de tjänar också till att fjärma stammarna från de forskare som studerar indianer. (...) På grund av den okänslighet åtskilliga forskare uppvisat under sina studier av indianerna och deras kulturer har stammarna tvingats införa restriktioner kring vilken typ av forskning de tillåter (på USA:s numera 286 indianreservat/TE) genom att granska tillvägagångssätten och genom att kontakta förlagshusen om vad och vad de inte vill se publicerat."

Om de vidareläsningsreferenser DM lämnar i sin bok: "Dessvärre är det mestadels ickeindianska forskare - av vilka åtskilliga inte kompletterat sin forskning med att konsultera indianer som känner ämnet bättre än de själva - som har författat och anmält flertalet av dessa böcker. Det innebär att vi bara bibringas segrarens version av historien, vilken (ofta) är bemängd med felaktigheter, eufemismer och rasism - både av subtilt och mera flagrant slag. (...) Om läsaren inte är förtrogen med de grundläggande skillnaderna (nyanserna) mellan stammarna eller de ämnen som intresserar, så kommer de heller inte att upptäcka vilseledande uppgifter när de stöter på dem."

Fastän indianstammarna normalt förbjuder upptagningar av sånger, danser, svetthydderiter och andra ceremonier med hjälp av ljudband och videofilmer så görs det ändå i största hemlighet av främmande observatörer. Världen över men speciellt i Tyskland - Karl May- indianens förlovade land - söker vita grupper utklädda till indianer ofta imitera de riktiga indianernas religiösa uttrycksmedel. DM: "Det är inte bara oetiskt, det är helgerån, för en indianstams heliga danser och ceremonier är inte till för allmänt beskådande - om inte stammen ifråga sanktionerat det. Ickeindianer verkar tycka att det är helt i sin ordning att leka med och trivialisera indianreligionerna på ett sätt som skulle betraktas som i högsta grad störande om det var kristenheten, judendomen eller islam som utsattes för samma sak."

DM sätter också fingret på ett annat problem som man kanske inbillade sig hade förlorat sin attraktionskraft sen bodysnatchingens och kraniologins guldålder på 1800-talet. DM: "Vanhelgandet av indianska gravplatser och helgedomar som äger rum runtom i landet har en genomgripande effekt på den indianska andligheten. Kvarlevor av amerikanska indianer och heliga föremål ställs ut på museer och exponeras i andra profana sammanhang; som om dessa lämningar inte var rester av verkliga människor utan bara arkeologiska ’ting’. Sakrala objekt behandlas som fossil, inte som något som relaterar till levande, bestående trossystem. 

Keramikjägare och gravplundrare förstör illegalt hundratals gravplatser varje år och... säljer föremålen på svarta marknaden. Uppskattningsvis 80% av samtliga heliga platser i sydvästern har skändats... Åtskilliga arkeologer lägger beslag på dessa relikter och ursäktar helgerånen med förklaringen att de används i studiesyfte, vilket upprör stamfolken som önskar kvarlevorna av sina förfäder åter. De flesta större universitet och museer innehar kollektioner om tusentals skelettdelar och sakrosankta föremål, men åtminstone somliga museer, som Smithsonian Institution, Washington DC, har påbörjat återlämnandet."

En typisk turiststereotyp går ut på att indianer är mer än villiga att posera för kameraviftande främlingar. DM skriver: "Många fotograferande människor uppfattar indianer som kuriositeter eller som naturaspekter, nästan som naturscenerier eller integrerade delar av djurlivet, och kan inte se något fel i att tränga in i den privata indianska sfären... Vad värre är - somliga fotograferar utan indianernas tillstånd för att kunna publicera (böcker) som inbringar royalties för fotografen - men inget för den avporträtterade. T o m när stammar förklarat att kameror och bandspelare inte tillåts på platser där heliga ceremonier, som Soldansen, uppförs händer det nästan ofelbart att turister ändå lyckas knäppa några bilder." 

De påkostade bilderböcker om indianer som översvämmar bokhandlarna i USA har nästan genomgående vita som upphovsmän - och inte är de till för indianerna, eller som DM formulerar saken: "De vet redan hur de ser ut."

Tommy Eriksson

Slutord - Vine Deloria Jr:  
"De vita sålde ut sin andliga insikt för materiell komfort, och så snart handeln med materiella ting kom att prägla kontakterna mellan indianer och vita förlorade även indianerna åtskilligt av sitt andliga arv. (...) I sin ursprungliga betydelse upphörde i Amerika (den kristna) religionen att finnas till för länge sen. Om något högre väsen existerar för (den vite) amerikanen så är det bara i den mån han eller hon kan garanteras fantastiskt sex, enorma rikedomar, social status (kändisskap) och ett segerrikt fotbollslag."