Skalpjakt i sydvästern
Publicerad 1985

Helt tafatt i det olustiga skicket att rycka skalper från fiendeskallar var nog inte indianen då européen oanmäld landsteg i Nordamerika. Somliga stammar hade längesen tillägnat sig den kusliga konsten - man läste magi i blodsverket.  Men profaneringen och kommersialiseringen av skalptagandet får utan minsta tvekan skrivas på kolonialisternas svarta konto. 

Den säckvisa uppsamlingen av intakta huvuden från motståndare som hänfört i Gamla världen övergavs strax som skrymmande. De belöningssystem på skalper som sen prövades i sydvästern siktade till att utrota de röda och rensa upp i de nya besittningarna, men visade sig i långa loppet kontraproduktiva. De redan svårbemästrade förvildades än mer av spasmodiskt iscensatta skalprazzior. 

I spanska Tierra Nuevas nordliga provinser Durango, Sonora och Chihuahua (nuv. Mexico) och landet söder om Gila-floden (nuv. Arizona och New Mexico) stod apachen och comanchen inte att stoppa. De hade förstfödslorätt till landet och utnyttjade den med omsorg. Dagar och nätter i ända, sekel in och sekel ut, hängde hotet från de röda ökenpartisanerna som en jättelik flugsmälla över detta hörn av västern. 

Jesuitmissionerna klättrade med ideliga bakslag norrut, men kunde aldrig familjarisera sig med apacherna. Inte heller att beroendevägen fjättra dem vid isolerade militära presidiostationer föll väl ut. Att fånga in och förslava apacher prövades också utan större framgång. Den metoden fungerade bättre på andra indianfolk. Det var till Mexico slavkaravanerna gick. Där stod storgodsens plantager och bankirernas gruvor ständigt med öppen käft. I ändlösa led stretade indianer i kedjor och fångstburar ner i detta bottenlösa gap för att aldrig avhöras. Det var en envis rutin som slog upp varbölder mellan raserna. 

Spanjorerna - i likhet med senare amerikanerna - gjorde också misstaget att sätta in massiva militära aktioner för att avapachesera nordlandet. Rytteriet blev skamlöst frånridet  och apacherna hade inga som helst problem att sippra bort i det groteska ökenlandet. De spanska provinskistorna smälte ihop. Att upprätthålla respektingivande och kompetenta militära stödjepunkter vid fronten var en oknäckbar nöt - helst som ryggraden i hela kolonisationsföretaget var för klen: farmer och rancher kunde aldrig bita sig fast, annat än som ensliga och svårförsvarade ödemarksöar. Interna provinsgräl och regimbyten saboterade effektivt varje försök till konsekvens i indianpolitiken. 

För att i någon mån frånhända sig den finansiellt så kraftödande offensiven mot apacherna sattes hoppet till pesetaspremiering av influtna indianska hårväxter. Alla, till och med den förtrampade peonträlen skulle, fantiserade man, mobiliseras i skalpjakten. Det storstilade programmet föll som ett korthus. Få bybor vågade ens se en apache i vitögat. Fruktan var faktiskt så ingrodd att man på blotta uppmaningen från härskna fränder helst lät en fången apache löpa, hellre än att ta strid. Regionen kallades spefullt ett "apachernas drivhus"...

När Mexico på vingliga ben reste sig ur revolutionsstormarna 1821, hade apacherna snarast konsoliderat sina positioner. Det centralt så politiskt kraftlösa Mexico överlät på provinsguvernörerna att komma till tals med indianerna i norr. - I en tjänsterapport 1835 påtalade Don Ignacio Zuniga, kommendant för Sonoras norra militärdistrikt, sakernas tillstånd: Under 15-årsperioden 1820-35 ska 5000 mexikaner ha dukat under och 4 000 funnit bäst lämna det infekterade nordlandet. 

I deras spår hade apacherna raserat och bränt hundratalet byar, gods, missioner och avsides belägna militärgarnisoner. Det fick den spanska civilisationen att stelna i en hjälplös grimas. Blott Tucson med 1000-talet invånare och Tubac med ca 300 höll ut. Motmedel söktes desperat.

Sonora kastade sig handlöst in i skalpsystemet i sep 1835. En antagen lag erbjöd 100 pesetas (då motsv. ca 100 USD) för håret från en apachekrigare, 50 för en kvinna och 25 för ett barn. En ansamling av västerns lastbaraste drägg drogs till dypölen för att svalka sig. Där fanns förrymda slavar, livstidsfångar, armédesertörer, östindianer och förråade bergsmän. De bildade ligor och drog vida omkring i sitt blodiga värv. 

En av de första att ställa sina tjänster till förfogande var trappern och kentuckianen James Johnson, som tagit sig en mexikanska och nu drev en handelspost vid Oposura i Sonora. Johnson gjorde tidigt chiricahuahövdingen Juan José Compas bekantskap. Denne hövding vars folk räknade sydvästra New Mexico som sitt hemland sen sekler. Att hålla sig väl med raidmästaren Compa gynnade amerikanens affärer. 50-årige Compa misstrodde på goda grunder mexikanerna - fadern Tulac hade 1805 dödats av spanjorer - men han hade fortfarande obetydlig erfarenhet av "de vita" amerikanerna. 

När Chihuahuaprovinsen på våren 1837 följde Sonoras exempel, att anslå skalpbelöningar, ingick Johnson en hemlig uppgörelse med guvernörerna i frontprovinserna, som lovade 5 000 pesetas för Juan José Compas död och sedvanliga 100 för en krigarskalp. Men ödet ville att skrivelsen hamnade i apachernas händer. Fastän hövdingen nu hade svart på vitt - han var ju själv spanskkunnig - om amerikanens förräderi, viftade han bort det som mexikanskt intrigspel. Johnson hade ju slutit honom i sina armar och betygat honom sin eviga vänskap. 

I april 1837 räckte en satanisk skickelse den lömske trappern en hjälpande hand. En missourian, Eames, med en skara fångstmän behövde mulor, och Johnson visade sig villig att agera mellanhand. I Compas chihenneläger, i Santa Rita del Cobres närhet (Animas Mtns, New Mexico) skulle mulorna införskaffas. Johnson provianterade sina färdmulor och hängde en lättviktig mörsare på en av mulorna, dold under en sadelfilt. Sjutton mindre nogräknade sällar troppade iväg efter Johnson. Amerikanen hade valt den 22 april med beräkning, då han visste att Compas jägare skulle vara utflugna. 

Lägret mötte festsmyckat och barnen sprang nyfikna emot de skäggiga främlingarna. Johnsons skräpwhisky gick snart laget runt. Filtar, sadlar, mjöl, socker, kaffe och pärlor bars fram till förtjust fnissande kvinnor. Där bjöds och ackorderades, tumlades om och dansades på mexikanskt manér. Slutligen flockades apacherna runt den rostade majsen, pinolen, som de aldrig kunde motstå. Johnson grinade illmarigt mot den sittande och rusigt vaggande Compas håll. En av konspiratörerna, Charles Gleason, övertalade den ostadige hövdingen att visa honom sin praktmula i en inhägnad bredvid. Smickret fick hövdingen på benen. I en annan riktning sneddade Johnson energiskt puffande på en svart spansk cigarr. På stenkasts håll, vid en hög bytesvaror, saktade han stegen. 

Med en nickning åt Gleason sänkte han som på måfå den ilsket glödande staven. Det sprakade till i fänghålet på den förinriktade och kamouflerade mörsaren och en helvetesladdning av skrot, glasskärvor och krut tjöt iväg. Pinoleskratten förbyttes i fasaskrin. Okontrollerat spottade Gleasons pistol iväg en kula i ryggen på Compa. Blödande snodde han runt och blottade en dolk. Amerikanen föll fäktande med hövdingen över sig. Rådvill och med knivbladet på strupen på sin antagonist skrek hövdingen på "vännen" Don Santiago (Johnson). I en blink var den falske Johnson framme och satte en dödande kula i chihenneledaren. 

På sadlade hästar sprängde de bägge missdådarna iväg ut ur lägret. De få krigare som fanns i byn störtade efter sina vapen i hyddorna, för att skummande av raseri kasta sig över de förlägna och egentligen oskyldiga missourianerna. En och annan fick skallen inslagen men Eames själv lyckades ta sig till Santa Fé där den skakande historien kom ut.

I en anteckning till sina uppdragsgivare omtalade "deltidsskalpisten" Johnson utgången av sin smutsiga verksamhet. Han uppgav att tre hövdingar - Compa, Marcello och Juan Diego - dödats tillsammans med 17 andra apacher, mestadels kvinnor och barn, och att minst 15-20 sårats. James Johnson satte sig i säkerhet i Californien, där han tycks ha framlevt sina dagar i tämlig välmåga. Men vid den nordmexikanska fronten hade han sprängt en krutkagge vars verkningar skulle fortplantas under decennier. 

Trapperkolonier i bergen var de första att sota för Johnsons uselhet. Det tog inte mer än ett år för Compas efterträdare, Mangas Coloradas, att ödelägga gruvbyn Santa Rita, som legat där sen 1804, det år då chihuahuabankiren FM Elguea återupptagit kopparbrytningen i området. (1807, när den amerikanske löjtnanten Zebulon Pike, på hemligt rekognosceringsuppdrag för Washington, red förbi gick 20 000 mullaster koppar sydvart varje år!) Tystnaden vid Santa Rita skulle vara inpå 1850-talet då amerikanerna som herrar i landet bröt fram nya rikedomar.

Ryktet om Johnsons "blodsfest" tycks ha kittlat den skotsk-irländske f d soldaten James Kirker. En karl född utan hjärta. Denne "Santiago Querque" skulle överträffa dem alla. Långvarig och nära samvaro med apacher hade gjort honom väl skickad att gå dem bakom ryggen. I likhet med Johnson hade han ett grundmurat förtroende bland apacheledarna. Med midjelångt hår och halsbrytande skjutjärnskonster från hästryggen var han mer apache än vit. 

1838 satte han ihop sitt första mördarband, 23 män med silverpesos i blicken. Utan nämnvärda förluster överrumplade Kirkers gäng en apacherancheria vid övre Gilafloden och snittade loss 55 skalper. Ryktet om hans framfart nådde snabbt generalguvernör José J Calvo i Chihuahua, som ville kontraktera Kirker för större uppgifter. När amerikanen anlände var det Calvos civile efterträdare som erbjöd honom 5 000 pesos för att utrusta en 200 man stark skalpexpedition mot såväl apacher som comancher. 

Genom att helt förlita sig på nyckfulla utländska legoknektar försatte sig provinsregeringarna i en ohållbar situation. Provinsstyrkornas och folkmilisens stridsförmåga och moral skrumpnade, folkkuraget nådde bottenrekord och ekonomin knäade. Apacherna lärde av den hårda läxan. Misstänksamheten mot vitskinnen ökade och de blev om möjligt ännu svårare att spåra. 

I det läget fann Kirker ett nytt arbetsfält. Varför inte omsätta skalperna från försvarslösa fattigpeoner i reda mynt! De kunde svårligen skiljas från en apache. - Conde, guvernör för Chihuahua från 1840, kunde dock inte svälja mer. Belöningstaxorna stuvades om på ett för Kirker menligt sätt. Men amerikanen var inte sen att anlägga moteld. Han hoppade helt enkelt av skalperiet! 

I västra provinsdelen åsåg han förnöjt hur apacherna omintetgjorde de spillror av civilisation som ännu klamrade sig fast i nordlandet. Bosättningar, haciendor och missioner föll sönder som sandslott för en rytande stormvåg. Conde kapitulerade och tog tillbaka Kirker. Ett senare försök att under 2-3 år ingå fredsuppgörelser med apachebanden visade sig lika fruktlöst som någonsin förr.

Guvernör Angel Trias, Chihuahua, fick plötsligen idén att att sätta 9 000 pesos på Kirkers huvud. Trias misstänkte nämligen att amerikanen numera sålde vapen till de röda; kanske för att hämnas embargot mot det lukrativa skalperiet. Men Kirker behövde inte vänta länge. Med upptrappade apacheraider i regionen var Trias nödd att krypa till korset och ta Kirker till heders igen. 

Amerikanen hade redan utsett nästa offer. Utan en skugga av medkänsla lät han sitt pack mörda en hel apacheby som varit hans värd när "affärerna" låg nere. De onda lustarna var inte tillfreds förrän också vägvisaren släppt till en hårtofs. I Chihuahua City - mulstaden, som den kallades - gick man man ur huse för att hylla skalpbrigaden när den tågade in med blodiga hårbeklädnader från 182 indianer. Kulmen på amerikanens djävulsritt var nådd, men allt var långtifrån över. 

Tidigt i juli 1846 anlände en större kontingent apacher till Chihuahuabyn Galeana. De mottogs generöst. Vaksamheten - en apachekrigares förnämsta axiom - distraherades. En kurir sadlade snabbt upp och smet osedd iväg efter Kirker. Massaker följde. Globetrottern och äventyraren George F Ruxton, som uppehöll sig i sydvästbergen vid den här tiden, skrev: "En (apache-) kvinna som var gravid rusade in i kyrkan, kastade sig för altaret och bad om förbarmande för sig och sin ofödde. Hon upphanns och föll genomborrad av dussinet lansar... fostret slets ut ur moderlivet, mottog dopets sakrament för att i nästa sekund få huvudet krossat mot väggen." Inga ord kan måla tragedin i äkta färger.

Intåget i Chihuahua City skedde ceremoniöst med guvernör, präster och musikkår framskridande i spetsen. Efter kom Kirkers gäng svängande pålar med de bloddrypande hårtestarna. Fönstren på guvernörsresidenset dekorerades med troféerna liksom plazan framför kyrkkatedralen. Staden vältrade sig i förråelse. 

Strax därefter tycks blodet på Kirkers skalpdolk ha torkat in för gott. Han föll i onåd och beredde sig väg till Rio Grande med sadelfickorna dignande av minst 100 000 pesos. Några år senare, 1852, avled han i sitt blockhus i Californien. Dödsorsaken: alkoholförgiftning. Ironiskt nog drog han sin sista suck på berget Mount Diablo!

Den barbariska skalpjakten fortsatte i Chihuahua ända till 1886, utan att egentligen leda någon vart. 1850 hade dock ickemexikaner lagligen kopplats bort från den lumpna hanteringen. 

Tommy Eriksson