Dokumentärfilm om Pine Ridge-reservatet från då- till nutid
Publicerad 5 mars 2013


Den skotske independentfilmaren Steven Lewis Simpson följde till och från livet på Pine Ridge-reservatet i South Dakota, USA, i tretton år för att 2012 producera dokumentärfilmen ”A Thunder-Being Nation. The Oglala Lakota of Pine Ridge Indian Reservation. From freedom to confinement”. 

Filmen inleds med en snabbexposè över de landstölder och den nedbrytande koloniala exploatering som lakotasiouxerna i hela Dakotaregionen drabbats av. Det har varit den federala regeringens systematiska politik ända sedan president Jeffersons sändebud, Lewis & Clark, i början av 1800-talet etablerade kontakt med dessa folk vid övre Missouri River. Någon radikal förändring i regeringens strikt reglerade förmynderi, som sedan 1830 –talet utövas av en tungfotad byråkratisk apparat, Bureau of Indian Affairs (BIA, Indianbyrån) i Washington DC, har aldrig skett.

Indianbyrån kontrollerar indianerna och reservaten via lokala stamstyrelser, ett politiskt styrelseskick som påtvingades indianfolken på 1930-talet. Det ersatte de traditionella stamråden, där hövdingarna fattade beslut på koncensusbasis.

Korruptionsskandalerna inom stamstyrelserna har avlöst varandra. Valfusk och utpressning har kantat valet av delegater. Misär och fattigdom på reservaten lockar indianska stamstyrelsefunktionärer till förskingring av anslag och osunda favoriseringar av närstående stammedlemmar. Men de största svindlerierna av indianska medel för exempelvis hälso- och sjukvård och utvecklingsprogram på reservaten har ägt rum i den centrala BIA-byråkratin. Miljontals dollar har försvunnit spårlöst utan att ansvar utkrävts. Filmen antyder dessa missförhållanden.

Av intervjuer med stamstyrelseledamöter på Pine Ridge framgår också att topparna i BIA-byråkratin, och därmed inrikesdepartementet och regeringen, har belagt stamstyrelserna med en sorts censur: man tillåter som regel inte ledande stamföreträdare att uttala sig kritiskt om den politik som BIA för på reservaten, än mindre om den egna organisationen. Officiella skrivelser från styrelseledamöter mals i den centrala censurkvarnen innan de hamnar i offentlighetens ljus. Den lösmynte kan räkna med repressalier.

Från att ha levt ett kulturellt rikt och fritt och sunt nomadliv på högslätterna i bortre västern, med bisonbuffeln som andligt, kulturellt och ekonomiskt nyckeldjur, har lakotafolken – och i synnerhet de som bor på Pine Ridge-reservatet – hamnat i en formlig u-landsmisär, ett ”krigsfångeläger”, för att citera numera avlidne medgrundaren av American Indian Movement (AIM) och oglalalakotan Russell Means. Means, som framträder i filmen, har varit en kompromisslös kritiker av den amerikanska indianpolitiken ända sedan AIM föddes 1968. Han lyckades heller aldrig väljas till stamstyrelsens ordförande på Pine Ridge – vilket är symtomatiskt. AIM:s oerhörda betydelse för lakotafolkets kulturella och politiska pånyttfödelse i slutet av 1960-talet kan inte överskattas.

Ovanligt nog visar filmen en rad rörliga klipp från den dramatiska ”ockupationen” av byn Wounded Knee i början av 1973, då ett par hundra AIM-sympatisörer manifesterade sin solidaritet med lakotas civilbefolkning. AIM:s ingripande följde efter en rad rasistiska mord och våldtäkter på indianer skett på och strax utanför reservatet. Inringade av amerikansk militär, pansarfordon och polisiära enheter - av en omfattning som aldrig skådats innanför USA:s gränser – höll indianerna ut i drygt 70 dagar. På hemliga, nattliga stigar lyckades ortsbefolkningen kringgå bevakningskedjorna och smuggla in mat och vatten till de belägrade. Innan det var över hade två indianer skjutits ihjäl. Man gav upp mot löften från Nixon-regeringen om att på allvar påbörja en process, som i slutändan skulle rekonstruera lakotafolkets status som självständig nation på likställd fot med USA i enlighet med den bilaterala traktat som slutits 1868. Men allt fuskades bort, och där står man än idag. Inte mycket har hänt trots president Barack Obamas utfästelser om motsatsen. 

Med snabba arkivklipp speglas de professionella vita jägarnas förintelse av de miljontals bufflarna och de gigantiska benhögarnas förvandling till gödselmedel på 1870- och 80-talet. Filmindustrins genomfalska heroisering av nybyggaren och västerns militära erövring, med åtföljande blodbad på skilda indianfolk, skymtar fram. Och något som verkligen stannar på näthinnan är den rasistiska hjärntvätt indianbarnen utsattes för.

Från slutet av 1870-talet och in i vår egen tid bedrev myndigheterna en målmedveten tvångsförpassning av skolbarn till inackorderingsanstalter i östra USA. Barnen fick sina indianska identiteter förstörda. De klipptes, uniformerades, drillades efter militärt mönster, förbjöds tala sina hemspråk och praktisera sin indianska andlighet och sina traditioner, de pryglades och bestraffades med isolering om de stenhårda reglerna bröts, de fick sällan eller aldrig ta emot anhörigas besök och överlämnades som slavarbetare till vita familjer över ferierna, de tvingades sjunga patriotiska hymner, lära in kristna böner, paradera med stjärnbaneret och dyrka ”nationens fäder”. Hjälplösa och vilsna utsattes de för sexuellt och annat, extremt övervåld. Rymningsförsöken blev många, men lönlösa. Självmord var vanliga. Då som nu. Undervisningen syftade till att förvandla indianbarnen till vita kopior, arbetsträlar av lägsta sociala rang och tjänstehjon i vita hem.

Under inflytande av den pseudovetenskapliga rasbiologi som nådde sin kulmen i Amerika och Europa decennierna efter sekelskiftet 1900, och som medförde att USA:s delstater skaffade sig de hårdaste raslagarna i världen, började man att regelmässigt sterilisera indiankvinnor. Verksamheten pågick öppet långt in på 1970-talet. I filmen berättar en lakotakvinna hur det kunde gå till. Som officiell ursäkt för hanteringen angavs ”sociala” eller ”ekonomiska” skäl. Att det handlade om systematiskt folkmord, straffbart enligt genocidkonventionen av 1948, brydde man sig inte om, särskilt som USA:s kongress först 40 år senare (!) var beredd att ratificera konventionen.

Filmen belyser också regeringens ”omlokaliserings- och avslutsprogram”. På 1950-talet och fram över 1960-talet lyckades man med löften om jobb och anständiga bostäder i storstäderna locka bort minst 30-40% av de indianska ungdomskullarna från reservaten. Resultatet blev en social katastrof: bortkomna i de vitas värld dukade mängder av unga indianer under i droger och kriminalitet. Rasistisk polisbrutalitet hörde till vardagen, och fängelserna formligen exploderade av indianska interner. Tömda på sin ungdomliga vitalitet sjönk reservaten än djupare i misär och hopplöshet. Sak samma med regeringens försök att ”terminera”, upphäva och avsluta USA:s fördragsskyldigheter, bistånd och utvecklingsprogram till indianfolken. I de fall det skedde – innan lagen upphävdes – upplöstes stammarnas status som formella ”nationer” och indianerna betraktades som enskilda amerikanska medborgare utan speciella rättigheter.

Naturligtvis figurerar lakotafolkets traditionella, moraliska och kulturella föredömen och frihetskämpar i filmen. Män som Sitting Bull och Crazy Horse äger ständig aktualitet. Dagens lakotaindianer hämtar inspiration och andlig visdom och styrka från deras exempel.

Den amerikanska skräpkulturen har satt djupa spår i dagens indianska verklighet. Bland ruckliga, avloppslösa bostäder, bilvrak, cocacolaburkar, svåra sjukdomar som diabetes, hjärtåkommor, cancer, mängder av mord och självmord, hög barndödlighet, låg överlevnadsålder, arbetslöshet runt 70-80%, avsaknad av infrastruktur, minimal utbildningsnivå med många avhopp och så vidare – trots detta går kampen för upprättelse och ett fullständigt återställande av USA:s traktatskyldigheter vidare.

Mitt i detta sociala kaos finns glimtar av hopp: som indianfamiljen som med egna händer och utan statliga subventioner byggt upp en snabbt växande buffelfarm; eller ungdomar som skriver och framför egna sånger om det indianska livet som det levdes och borde levas… Hopp trots allt.

Filmen är 86 minuter lång, men den innehåller runt fyra timmar extramaterial. Det finns idag få om ens några dokumentärfilmer som så ingående speglar lakotafolkets liv i nu- och dåtid. Enklast får man tag på filmen genom att beställa den från amerikanska nätbutiken Amazon.

Tommy Eriksson