Russell Means (1939-2012)
publicerad 23 oktober 2012

Nyhetsbulletinerna om oglalaledarens och AIM-aktivistens död duggar tätt. Han har plötsligt blivit "nyhet" igen! Så har det alltid varit. 1970-talets AIM-"ockupationer" av Mount Rushmore, Wounded Knee och BIA-högkvarteret i Washington DC skapade också sensationella rubriker: "Indianer på krigsstigen", "Militanta indianer", "Nytt indiankrig?" och mera i samma provokativa stil. För ett USA som lever i traumat av det förflutna är indianen en demon som alltid kan lockas fram när han behövs. När han är profitabel.

Var det inte president Obamas krigsherrar som kallade Afghanistan och Pakistan "indianland"? Samma jargong som generalerna en gång i tiden använde om Sydostasien och Vietnam. Fiendeland. Man skar bort skalper och fingrar som souvenirer. Den rättslösa kommandoattacken mot Usama bin Ladens tillhåll i Pakistan gick under kodnamnet "Geronimo" - och visst användes "Apache"-helikoptrar. Och "kavalleriet" rider numera sina tanks i Afghanistans öknar. Associationerna till 1800-talets beridna attacker och blodbad på indianer ligger snubblande nära tillhands. Men behövs egentligen denna psykologiska hatterminologi? För det är ju i grunden vad det handlar om. Är inte militären i en våldsstat som USA så väldrillad att den ändå mördar på kommando? Att man inte låtsas om internationella brottmålsdomstolar eller folkrätten utom när det angår de andra är väl knappast obekant för någon. Hade man ställt sig på rätt sida om lagen och moralen skulle krigsförbrytare som Busharna, Kissinger, Rumsfeld och Cheney längesen ha skakat galler eller fått smaka repet. Men den smått historiska och unika  formen av "rättvisa" USA behagar förse världen med undantar amerikanen. De gånger amerikansk militärpersonal stått inför skranket har det skett i USA... Man utreder sig själv. De feta katterna går fria. 

Russell Means såg de stora linjerna i USA:s imperiala strategi i de små detaljerna. Misären i "krigsfångelägret" Pine Ridge, som han gärna kallade det, hans egen hemmaplan, liknade han vid palestiniernas under det israeliska oket. Tredje klassens medborgare i eget land. Staten Israel hade inte existerat utan USA:s finansiella bistånd. Att stå på permanent krigsfot kostar. Medan man dubbelmoralistiskt legitimerar Israels - och för den delen den tidigare apartheidregimen i Sydafrikas - innehav av kärnvapen, ondgör man sig över Irans och Nordkoreas eventuella ambitioner åt det hållet. Kärnvapen är givetvis en förbannelse varhelst de finns, men med vilken rätt agerar USA skiljedomare? I slutet av 2:a världskriget nickade president Truman bifall till att de första kärnladdningarna fälldes över mänskligt liv. Japan hade uttömt sina krafter. Bomberna var lika mycket ett "test" som något annat. Ett par hundra tusen dog direkt. Otaliga radiaksmittade väntade ett plågsamt slut. Bombfällarna behövde aldrig konfrontera sina sönderbrända offer eller uppleva de mänskliga skuggorna av total förintelse. Ett byråkratiskt handgrepp - och allt var över.

Tusentals miljarder dollar plöjs årligen ner i USA:s stående krigsmaskin. Globen är perforerad av armé- och flottbaser. Man säger sig ha övergått till "mikrobaser" av kostnadsskäl, men det har inte precis minskat den amerikanska närvaron. "Klientländerna" och "samarbetsavtalen" har snarast ökat. Strategiska råvaror och USA:s "säkerhetsintressen" kräver det. Och ekonomin fjärmar sig från verkligheten. Den är ju till den milda grad bottenkörd att staten tvingas köpa sina egna värdepapper. Det räcker inte längre för bolagen att länsa indianreservaten. I South Dakota finns det inte ett enda kriterium på u-landsmisär som inte uppfylls av Pine Ridge-reservatet. Fåtalsväldet står som garant för att en fjärdedel av dagens amerikaner knappt klarar livhanken.

När Russell talade om "nationens fäder" - Washington, Jefferson, Lincoln och T Roosevelt - var det med bitterhet och klarsyn: de var alla ödesmanifestets män, rasister in i märgen, inställda på att rensa ut de färgade "undermänniskorna". Roosevelt försökte, som Russell såg det, legalisera landstölderna genom att nationalisera markområden som "nationalparker" och "nationalskogar". De förskönande omskrivningarna  skulle dölja en faktisk verklighet.

Under AIM-aktionen mot Mount Rushmore i Black Hills 1970, som några ögonblick fick medias flackande blickar att stanna upp, tog Russell chansen att hämnas på presidentskallarna: "Jag klättrade över hjässan på George Washingtons huvud, öppnade gylfen och pissade på honom. Jag hade hoppats att de gulstänkta 'tårarna' skulle bli kvar, men parkförvaltningen rengör skallarna varje år." En liten hämnd är ändå en hämnd... De som höll ut längst och visade mest tåga vid den aktionen var lakotakvinnorna. Först när vinterstormarna började yla över bergskammarna gav de sig av.

Om familjehögtiden Thanksgiving, som amerikanerna firar fjärde torsdagen i november, som en slags tacksägelse för att wampanoagindianer räddade de första puritanska pilgrimerna från svältdöden kunde Russell berätta en helt annan version. Guvernören för Plymouthkolonin hade helt enkelt utlyst en fest för att ära de soldater som med Guds bistånd just massakrerat en hel indianby. Med tanke på puritanernas välkända aversion mot "djävulens röda anhang" och de blodbad som följde, så ligger Russells tolkning nära till hands.

Russell levde ett stormigt och ofta våldsamt liv i storstäderna innan han, efter AIM:s födelse 1968,  hittade tillbaka till sina rötter. Sprit, droger, polisbrutalitet och fängelsevistelser var stereotypa inslag i de urbana ghettomiljöer tusentals unga indianer var hänvisade till.

Russell har berättat om sin första soldans (runt 1971): "[Frank] Fools Crow [1890-1989] fick mig att ligga ner på ett buffelskinn. Med ett rakblad skar han med lätt hand skåror i den köttigare delen av ena brösthalvan och stack en kvist från en chokecherrybuske genom hålet. Ett rep fästes vid kvisten och den heliga trädstammen i danscirkelns mitt. Jag rörde mig till ljudet av trummor och bad; tillsammans med de andra dansade jag fram mot träpålen fyra gånger. Tillslut spändes repet så hårt att kvisten rycktes bort och huden brast. Det var plågsamt ... men ett renande och sakralt ögonblick, mer andligt upplyftande än smärtsamt. Det hjälpte mig att känna vad män är skyldiga kvinnorna, det välsignade sambandet mellan det feminina och maskulina som håller universum i balans." Gamla kvinnor och män som knappt kunde ett ord engelska kom tårögda fram och tackade dansarna. "I den stunden", skriver Russell, "insåg jag vad soldansen egentligen handlade om. Den var inte till för dansarnas personliga stolthet och ära - den uppfördes för hela folket. Det var bara de gamla indianerna som begrep det." Russell hade i sanning skådat ljuset och han skulle aldrig vika från sin övertygelse. 

Hans återstående liv kantades av omtumlande händelser, alltid påpassad av maktens ögon och vapenskramlande män. Han råkade ut för flera mordanslag; kandiderade som stamordförande på Pine Ridge; framträdde i dokumentär- och spelfilmer; tog sig helskinnad genom slitningarna inom AIM och flera rättsprocesser. Och kämpade, vältalig, human och rättrådig som han var, till sin sista stund för lakotafolkets befrielse; en befrielse som han såg i den autonoma lakotarepublik han drömde om. Men dessvärre aldrig fick uppleva.

Tommy Eriksson