Den rematerialiserade indianen
Publicerad 2005


När Franklin Roosevelt sådär 1942 diskuterade efterkrigsskedet med Winston Churchill - man kunde redan vädra en vindkantring - tog han tillfället i akt att fälla en ganska spydig kommentar om engelsmännens framfart i sina kolonier. Det var en blamage. Den alltid påläste Churchill blev honom inte svaret skyldig: Vad händer med de svarta i Mississippi och navahos i Arizona? Roosevelt teg. Det enda säkra svaret. I såna tuppfäktningar förblöder lätt bägge kontrahenterna. Men som sagt - harvärjan finns alltid till hands...

Den söta ingressanekdoten återges av osageindianen, 74-årige Carter Revard, professor emeritus i engelska språket, i antologin "Genocide of the Mind. New Native American Writing" (352 sid; 2003). De 34 essäerna från lika många indianskribenter har redigerats av cherokeeförfattarinnan MariJo Moore. Här återfinns också den utmärkta lakotaindianska barnboksförfattarinnan och läraren Virginia Driving Hawk Sneve, född och uppväxt på Rosebudreservatet i South Dakota, efter pensioneringen 1995 boende i Rapid City. Och förstås - den allestädes närvarande - Vine Deloria Jr, född på Standing Rock-reservatet i North Dakota, med nuvarande adress Golden, Colorado; indianfilosof och stridbar dokumentärförfattare, av "Time Magazine" utsedd till en av de elva största "religiösa tänkarna" under 1900-talet (hur man nu mäter sånt...). Här har han för ovanlighetens skull nöjt sig med ett kort men suggestivt förord.

Det är av oskattbar vikt för inte bara indianerna själva att de får chansen att som här orkestrera sin egen historia - såväl i yttre som inre kontext. De eurocentriska och angloamerikanska perspektiven har ända fram till de senaste decennierna fullständigt dominerat det publicistiska fältet. Även om dissidentiska röster funnits och frän och välgrundad kritik levererats mot den federala och delstatliga indianpolitiken, så har det oftast varit vita bulvaner som mässat. Att tillägna sig ett språk är en sak - att tänka på ett annat språk en helt annan. 

Mellan engelskan - som det närmast gäller - och vilket indianspråk som helst ligger astronomiska skillnader. Indianernas traditionella uppfattning om de cykliska förloppen i historien och livet och kosmologins holistiska kvaliteter och värdegrunder svär så uppenbart mot västerlandets linjära historiesyn och vetenskapliga basdogmer att det skulle vara ren harakiri att ge upp dessa brohuvuden. Även om de är oförenliga storheter måste de kunna hitta balanspunkten för en respektfull samexistens. 

Språket är själva nyckeln till kulturen; därför innebar det en mental och emotionell stympning av generationer av indianer när den federala regimen på 1880-talet kriminaliserade hemspråken i internat- och dagskolor. Det var förstås bara ett av många instrument i den genocida arsenalen.

Det indianska skrivandet kan kanske i förlängningen punktera myten om att bara "segrarna skriver historia" - det vill säga om man nu uppfattar det som en "seger" att ha svikit alla ideal som man normalt förknippar med en modern och demokratisk rättsstat. 

Man kan undra hur djupt den elitistiska conquistadorvisionen egentligen ätit sig in i den amerikanska folksjälen? Den aktuella boken befäster snarast det man har på känn - att rasföraktet och diskrimineringen av indianer i folkets breda lager ofta är en ryggmärgsreflex utan rationella motiv eller insikter. Det får nog betraktas som ett dystert faktum att de flesta vita amerikaner aldrig mött en indian i levande livet, och om så vore fallet, inte lagt märke till det. Och varför skulle de det?

Det amerikanska skolsystemet har ända sen 1700-talet förmedlat en friserad koltversion av nationens födelse och utveckling: Konstitutionens fäder, George Washington och Thomas Jefferson, var stora och rättskaffens män som drev ut de snobbiga, engelska pinofogdarna och rensade landet från kringstrykande och mordiska vildar som bara ville sätta krokben för guds löftesfolk och civilisationens fröjder. Därför var det inte mer än rätt och riktigt att de fick sina skallar inhuggna i siouxindianernas sakralaste helgedom - Black Hills. - Har man en gång doppats i dylika infantilismer kan problemet tyckas löst.

Här stöter vi också på ett bisarrt fenomen som jag berört i andra artiklar - något som inte heller gått spårlöst förbi antologins skribenter. Nämligen osynliggörandet. Den vitproducerade indianlitteraturen talar helst om indianer i förfluten tid. Något som var men inte är, kort sagt. Indianhistoria har skrivits i vällovliga syften - men också för att förvanska och bortförklara det historiska ansvar och den kollektiva skuld det amerikanska samhället bär. 

Speciellt den fiktiva litteraturen och filmen tapetserar med nobla eller infama vildar utstyrda i måleriska dräkter och animerar dem i fantasieggande scenerier. Man placerar dem i dramatiska  situationer och kryddar kompositionerna med lösryckta flisor av indiansk visdom och andlighet och esoteriska riter. Den andliga domänen tycks fängsla den andefattiga västerlandsmänniskan mer än något annat. Därför har vi den suspekta "new age-rörelsen" som sprungit fram ur 1800-talets teosofiska plockepinn; en rörelse som aldrig skämts för att rycka fjädrar ur den indianska skruden när det passat deras syften.

1890 hände något. Slakten vid Wounded Knee, jovisst, men det var inte det. Efter "de öppna indiankrigens" slut var indianen utrotad. Inte bokstavligt, men väl som någon att räkna med. Han immaterialiserades, lämnade verklighetens arena för att sjunka tillbaka i böckernas drömska och romantiska världar som en medialt manipulerbar arketyp; en angloamerikansk metafor för ett passerat men definierande evolutionsstadie. Väl där blev historien förunderligt formbar. Det var den tid då indianerna plågades mer av vita antropologer och etnografer än av skövlande gräshoppssvärmar. Kanske var det samma sak. Skruvstädet var åtdraget till sista varvet, dissektionen hade börjat på allvar - men ingen tycktes bekymra sig om de levande. De var bara skuggfigurer från "en storslagen krigarepok".

Ordet gav makt och ordet var vitt. Trashanksindianen hade inte en chans. Förfädernas röst fanns (finns) på bortåt 400 landfördrag som Förenta staterna ingått och väsentligen brutit - men själv var han nu ett kraftlöst och apatiskt reservatshjon som hankade sig fram i tröstlös misär mellan plåtskjul och spritflaskor. Han hördes inte, hans sågs inte - han fanns inte. Med imponerande systematik implementerades den välstrukturerade avindianiseringen av den stulna kontinenten. 

Brottsplatsen städades upp: ett obehagligt förgånget rationaliserades, förträngdes, förnekades, förvrängdes och förhärligades. Men det fanns förstås de som svor i kyrkan - en av dem, Dee Brown, gjorde det så framgångsrikt att han fick en bestseller på kuppen - men då är vi framme på 1970-talet.

Den federalt inspirerade och dirigerade raspolitiken kunde tämligen motståndslöst genomföras helt efter ritningarna fram till 1960-talets slut. Då hände något mirakulöst, som tog myndigheterna off gard s a s. De kujonerade "rödskinnen" framträdde plötsligt med en pånyttfödd självrespekt, försökte reparera sina trasiga traditioner och sin kriminaliserade andlighet. Den muntliga historien fick förnyad vitalitet, mytologiska väsen lyskraft och ceremonierna återintroduktion. Inspirerade av den svarta medborgarrättsrörelsens genomslag började urbana indianer i mellanvästern organisera sig i nya, högljudda grupperingar som snabbt etablerade sig på nationsvid bas. AIM föddes. 

I slutet av 1800-talet hade indianska patrioter och folkledare stämplats som "ickeprogressiva" och subversiva element - i den moderna demagogin och propagandistiska statsretoriken kallades de "militanta". Indianen hade blivit synlig igen - han vägrade att dö trots att myndigheterna försett honom med de nödvändiga rekvisiten. När ett par hundra indianer "ockuperade" sitt eget land vid Wounded Knee i början av 1970-talet var det en symbolhandling som fick jordskalvseffekter i både positiv och negativ bemärkelse. Många amerikaner visste inte ens att platsen existerade - en del gissade på en ny sorts hamburgare. De som ändå begrep kunde knappt tro sina ögon. Det blev Buffalo Bill-köret igen. 

"Indianer på krigsstigen"; "Indianer tar gisslan"; "Indianerna beväpnar sig". Samma hysteri som 1890. Och samma överreaktioner i det teknokratisk-militaristiska etablissemanget. Lågstatusbegrepp som moral och rättvisa fick vika för pansar och lasersikten. Opinionspejlingar som företogs under "ockupationen" tydde ändå på att en majoritet av amerikanerna sympatiserade med indianernas krav på rättvis behandling (vad nu det innebar). Nixon vägrade att personligen möta en delegation ockupanter och ögnade lika motvilligt igenom deras kravlista. Efter att ha konsulterat "Watergategänget" skickades emissarier ut till South Dakota för att desarmera krutdurken. Löften gavs och löften sveks. Historien upprepade sig.

På sätt och vis definierade Wounded Knee II framtiden. Indianer runtom i landet, på reservaten såväl som i städer och ghetton hämtade livsmod och mening med sina liv som indianer ur de aktioner som kringärdade Wounded Knee i slutet av 1960-talet fram till mitten av 70-talet. AIM startade t ex egna "överlevnadsskolor" där man fokuserade den indianska kulturen och tungomålen. Betydelsen av utbildning låg i öppen dag eftersom slagfälten för kraftmätningarna med majoritetskulturen numera flyttat från vidderna till rättssalarna. Man tvingades in i ett spel där motståndaren konstruerat spelreglerna - och kontinuerligt ändrade dem. Ändå har - trots synbarligen hopplösa odds - framgångar vunnits. Det har gällt land, skog, parker, jakt och fiske.

Som den aktuella boken ger så rikliga exempel på innebar de första 70-80 åren av 1900-talet ett sökande efter en förlorad livsmening och identitet. Man hade internaliserat förtryckarens förkastelsedom över allt indianskt; man skämdes för sin härkomst, förnekade den och sjönk bara djupare i skuldkänslor, depressioner och självmordsimpulser. Åtskilliga av bokens 34 författare har i varierande grad upplevt slitna familjeband, de har förlorat språk, de orala traditionerna, sin historia, sina minnen, mobbats, isolerats, diskriminerats, flytt till alkoholen och upplevt en jagande vilsenhet. Men de berättar också i korta, kärnfulla avsnitt om hur de hittat tillbaka till sina rotfästen i indiansk kultur och andlighet. 

Flertalet skribenter är av mixad börd, ibland med vita inslag. Kantstötta och desorienterade har det givetvis varit svårare för dem än för fullblodsindianer att hitta en identitet. När de väl lyckats återuppväcka det som slumrat i deras innersta har valet för de flesta varit tämligen givet. I den indianska miljön har de kunnat rekonstruera sina identiteter för att ständigt återkomma; hämta kraft och inspiration för livet därutanför. Inte så få har frivilligt valt bort de urbana myrstackarna för att framleva sina liv på eller strax utanför något indianreservat. 

Här handlar det uteslutande om kreativa och intellektuella personlighetstyper av alla åldrar - somliga arbetar som professionella fiktions- och realförfattare, lingvistiker, poeter andra som film- och teaterregissörer, traditionella konsthantverkare eller som konstnärliga förnyare av indianska uttryck. 

Berättelserna skänker en tydlig relief åt det väldiga, men tysta drama som utspelats bland indianerna under större delen av 1900-talet. Ur de små penseldragen växer en panoramamålning fram. Den har en beklämmande bakgrund men sjuder av pånyttfödd vitalitet, viljekraft och självinsikt. Något de har sig själva att tacka för - ingen annan.

Vine Deloria Jr får avsluta med en passus från bokens förord:
"Taken as a whole, cities reveal the confusion that is the hallmark of modern industrial man. The city centers often reflect the values of society, and the presence of financial districts pretty much describes what our vision of the world and ourselves is. (...) It is all so sterile."

Tommy Eriksson