Indianerna och reduktionisterna
publicerad september 2011

Så var vi där igen ... En amerikansk genetiker tycker sig kunna påstå att de första (?!) indianer som korsade landbryggan från Asien över Berings Sund till Nordamerika utgjordes av ett 70-tal personer. Så braskar en svensk populärhistorisk tidskrift, och tycker sig också känna till att "flertalet" (?!) forskare håller 14 000 år för att vara liktydigt med de första indianska stegen på kontinenten. Hade man tagit sig tid att sondera den bakomliggande terrängen lite bättre kanske man inte varit så tvärsäker.

Ända sedan amerikanska "forskare" antagit detta pretentiösa begrepp som sitt har en spretig "reduktioniströrelse"varit i farten på indianområdet. Med demagogi och prestigefyllda positioner har de kunnat manipulera forskarvärlden och en intet ont anande allmänhet. Ofta har de använt smått obegripliga formler och kalkyler för att nå sina resultat. Legendariska förgrundsmän bland populationsreduktionisterna hade namn som Kroeber och Mooney. Deras folkmängdsberäkningar tog bildligt talat livet av åtskilliga miljoner indianer som tidigare och efterkommande forskare placerat i Nordamerika. De mest blåögda kanske tolkar detta som objektiv och opartisk forskning, uteslutande motiverad av forskardrift och vetenskaplig nyfikenhet. Men då bortser man från de strömningar som låg i tiden och från en allestädes närvarande indianrasism.

Genom att reducera indianstammarnas verkliga folkmängder till en låg förcolumbiansk nivå kunde man lättare bortförklara och rationalisera den vita mannens förödande inverkan på naturfolken och miljön. Om skalan krymptes krympte ju också proportionerna på och omfattningen av det genocida agerandet. Västcivilisationen köpte sig ett fribrev, en ursäkt och en bättre huvudkudde - verkar det. Man kunde med formella metoder drastiskt mildra konsekvenserna av den skövling och ödeläggelse som medfört oräkneliga indianfolks förintelse redan på 1500-talet. Och framförallt kunde man skriva ner siffrorna för de som senare, under 1700- och 1800-talet, drabbats av amerikanska aggressionskrig, farsoter med vita rötter som smittkoppor, kolera och tyfus, och för de som dränkts i päls- och markspekulatörernas floder av sprit. De mentala kvalen och de kulturella skadeverkningarna obeaktade. 

Dessutom, var indianerna få till antalet var desto mera mark "ledig"! Ockupanterna kunde stilla sina samveten med att de inte inkräktat på den heliga privata äganderätten. "De kringdragande röda horderna" brukade heller inte jorden. Men det var förstås en eurocentrisk tolkning. Indianerna levde efter andra värdeskalor och kulturella måttstockar, men många av dem hade varit kommunala, fastboende odlare, som ryckts upp med rötterna för att tvingas västerut. Fördrivning, förföljelse eller utrotning var de teman runt vilken hela erövringsprocessen kretsade. Trots reduktioniströrelsens efterhandskonstruktioner hade den amerikanska regeringen i juridisk mening behandlat indianstammarna som fullvärdiga nationella entiteter, som man kunde sluta bilaterala och internationellt bindande avtal, eller traktater, med. Det innebar ju samtidigt att man erkände stammarnas territorieinnehav - man kunde inte gärna köpslå om något som motparten inte ägde. Att man sedan brutit dessa avtal, omtolkat dem för egen vinning, aldrig legaliserat annekteringen och ockupationen av enorma landområden eller ignorerat indianernas markrätter är en annan historia. Men den ligger helt i linje med andan i reduktioniströrelsen.

Ett annat av reduktioniströrelsens mål har varit att till varje pris minska tidsavståndet mellan Columbus landkänning i Västindien och indianernas första uppträde i Nordamerika. Med de årmiljoner geologer och andra forskare rör sig med är förstås påfundet 14 000 år bara ett tuppfjät ifrån en slags kronologisk samtidighet. Att kränga sig ur den sista resten av osynkronisering lär inte bli lätt. Problemet är bara att amerikanska forskare långt tidigare, med hjälp av kol-14-metoden, daterat indianska lämningar av t ex pil- och spjutspetsar av ben till mellan 25 000 och 40 000 år. Merparten av dessa fynd gjordes i Kalifornien och Utah. Genom att förlägga den påstådda indianska migrationen från Asien till Nordamerika så nära den europeiska upptäckten och immigrationen det går försöker man i vissa läger relativisera indianernas förtursrätt till kontinenten. "Vi är ju alla invandrare, eller hur?" Tanken på att indianerna och deras kulturer har sin vagga just på den kontinent de alltjämt lever väcker bara obehag i den vita forskarvärlden. (Hur skulle det gå med forskningsanslagen?...)

Hur ligger det då till med indianernas eventuella krigiska benägenhet? Arkeologer och antropologer bryr gärna sina hjärnor med detta tema när de gräver sig fram efter spår av bosättningar på prärien. (Antropologen EA Hoebel avfärdade dragningen till krig som "instinktstyrt" för att istället betona det komplexa kulturella maskineriets inflytelser som avgörande.)  Det vore ju passande om indianerna kunde stöpas i samma form som den vita inkräktaren. Det skulle ju ge reduktionisterna chansen att deklarera att "de var inte bättre än vi". Men man måste skilja på godartad och elakartad aggression. Den förra typen handlar väsentligen om överlevnadsinstinkt, ett sätt att hantera fara och hot mot den egna populationens bestånd. Dras slutsatser utifrån den tidiga eftercolumbianska eran och framåt så var ju de så kallade stamfejderna som regel tämligen oblodiga affärer. De har ingen som helst likhet med de krig och pogromer som samtidigt pågick i gamla världen. Bevekelsegrunderna var olika. Massmördande för att vinna rikedomar och territorier hade sällan eller aldrig någon hemvist i den indianska sfären. Religiösa krig var otänkbart. Genom att tillskriva indianerna samma ondsinta och aggressiva agerande som västcivilisationen manifesterat i Nordamerika tenderar man att kasta om perspektiven eller åtminstone mildra skuldbördan hos de som i dag besitter den stora merparten av landet. Men att tumma på de verkliga "offrens" moraliska kapital är kallblodig cynism. Det rubbar inte den destruktiva gärningsmannaprofil vi så väl känner. Destruktivitet var heller aldrig något utmärkande drag för indianfolken norr om Mexiko. Den sortens huvudlösa projekt får sökas österut, på andra sidan Atlanten. Kanske syftar alla dessa reduktionisternas åtgöranden till att skapa ett slags psykologiskt feel good-paraply för det amerikanska folkflertalet, som lever i skuggan av tidigare generationers villfarelser och missgrepp.

Forskaren Quincy Wright borrade sig ner i 653 "primitiva" folks böjelser för  krig och kom upp med denna slutsats ("A Study of War" 1965): "Samlarna, de lägre jägarna och de lägre jordbrukarna är de minst krigiska. De högre jägarna och de högre jordbrukarna är mer krigiska, medan de högst stående jordbrukarna och herdefolken är mest krigiska av alla." Det har föranlett andra forskare, som psykoanalytikern Erich Fromm, att konstatera att "krigiskhet inte är en funktion av människans naturliga drifter ... utan en funktion av hennes utveckling under civiliserade förhållanden ... ett samhälle är mer krigiskt, ju mer arbetsfördelning där förekommer, och att samhällen med påtvungen klassindelning är mest krigiska av alla ...  Wrights resultat bekräftar tesen att de mest primitiva människorna är de minst krigiska, och att krigiskheten växer i proportion med civilisationen." 

Även om man inte kan bortse från att negativa faktorer som girighet, avund och utsugarmentalitet i visst mått existerat även bland "jägar- och samlarfolken och de äldsta jordbrukarna", framhåller Fromm, så är "det stor skillnad mellan kulturer som uppmuntrar och uppammar [detta] genom sin sociala struktur och kulturer som gör motsatsen".  Det är ju också intressant att notera att av de 30 "primitiva kulturer" Fromm analyserat och klassificerat, indianfolk som dakota, chippewa och crow hamnar under rubriken "ickedestruktiva, aggressiva samhällen". Deras samhällen förändrades dock och patrikaliserades genom kontakten med de vita. Pälshandeln nådde hysteriska höjder, rivaliteten mellan stammarna blev blodigare, traditionella manbarhetsprov av uppvisningskaraktär ersattes - inte minst i konfrontationerna med de vita - av resolut dödande, den existentiella problematiken hade satts på sin spets. Fromm: "Avsaknad av destruktivitet är karakteristisk för jägar- och samlarfolken och förekommer också hos mer utvecklade 'primitiva' samhällen, medan i många andra och i civiliserade samhällen det är destruktivitet som dominerar bilden och inte fridsamhet."  

Tommy Eriksson