Rätten till landet
Publicerad 2003

Vi talar ofta svepande om de "400" traktater som ingåtts mellan USA och indianstammarna. Och inser inte alltid den "enorma historiska betydelse" dessa uppgörelser haft och har för indianernas legitima anspråk på bland annat mark-, jakt- och fiskerättigheter - "och en distinkt politisk status" (Prucha 1997). 

Francis Paul Prucha har i sin bok "American Indian Treaties" räknat ut att senaten mellan 1778 och 1869 ratificerade 367 indiantraktater och - sedan traktatsinstrumentet tagits ur bruk 1871 - hela kongressen godkänt 73 s k agreements 1872-1913. Det förtjänar också att nämnas att av 354 ratificerade traktater 69 st försetts med tillägg; huruvida dessa tillägg underkastats indiansk prövning/bifall framgår inte. 

Det förekom oegentligheter runt hela traktatsprocessen, och bland de mest graverande var dessa av senaten ensidigt gjorda tillägg och korrigeringar av enskilda klausuler. Ett belysande ex. utgör Laramietraktaten (Horseshoe Creek) av 17 sep 1851 där senaten (24 maj 185
2) reducerade indianernas 50.000 dollar i årliga traktatsannuiteter från 50 år till 10 med 5 års öppen prolongering. 

BIA-intendenten i St Louis DD Mitchell hade försökt rättfärdiga den redan undertecknade traktaten inför BIA-chefen Orlando Brown: "50.000 dollar under en begränsad tidrymd är en obetydlighet beräknad efter minst 50.000 indianer, speciellt om man betänker att... vi kommer att beröva dem (sioux, cheyenne, arapaho m fl/TE) alla försörjningsmöjligheter, genom vad som kan anses vara en partiell annektering av deras territorium..." - 

Mitchell hade hoppats att 50 år skulle räcka för att ge "experimentet en rejäl chans, och visa om indianen kan bli en civiliserad människa". Med tidstypisk angloamerikansk arrogans och disrespekt för  indianernas sociopolitiska strukturer och interna angelägenheter tvingade Mitchell, vid Laramieförhandlingarna, fram valet av s k överhövdingar, bl a siouxledaren Conquering Bear. De skulle fungera som förbindelselänkar mellan den amerikanska regeringen och indianfolken. Idén föll på sin egen orimlighet; till yttermera visso mördades C Bear av en soldathop under Mitchells landsman, löjtnant John Grattan 1854. 

Mitchells självsvåldiga handling att "fabricera auktoritet" och därmed en konstlad legalitet är symtomatisk för de vit-röda relationerna efter 1800. Kongressen intresserade sig måttligt för vilka som undertecknade indiantraktaterna - huvudsaken var att de skrevs på. Medan originaltraktaterna ofta bär långa listor av indianska namn och "x-märken" - som visar att de tillstyrkt överenskommelserna - är "tilläggen" klent underbyggda; det var ofta inte ens de ursprungliga signatärerna - om några alls - som godkända dessa kongressens "modifieringar". 

En ytterligare komplikation innebar det att samtliga traktatsdokument endast avfattades på engelska. Det hände att indianerna inte ens försågs med en kopia av originalet! Ofta fick de nöja sig med en bristfällig tolkning av  vad dokumenten påstods innehålla. Däremot bevarade de i gott minne de tal och utfästelser som vita kommissionärer gjort under förhandlingarna - en ofta sockrad version av vad dokumenten egentligen innehöll. Till detta ska läggas ett formidabelt batteri av allsköns knep och konster för att få indianerna att skriva på. Trots att landavträdelsefördragen tillkom i en amoralisk atmosfär av snikenhet och bedrägeri utgör de idag det bästa och ovanskligaste legala beviset på den indianska rätten till landet.

Vad är då en traktats rättsliga innebörd, definition? Historikern FP Prucha skriver ungefär: "En traktat är ett formellt avtal mellan två eller flera fullt suveräna... stater som opererar i ett internationellt forum; (traktaten är) framförhandlad av officiellt utsedda kommissionärer och ratificerad av signatärmakternas regeringar." 

Ward Churchill förtydligar (2002): "Det är en fundamental grundsats i det internationella sammanhanget att traktater utgör instrument exklusivt reserverade för att definiera förbindelserna mellan nationer. Regeringar ingår traktater endast med varandra, inte med underordnade entiteter... ...då en regering sluter en traktat med en annan innebär det samtidigt en accept av motpartens formella ställning som dess jämlike, som en fullt ut suverän nation på egna villkor."

De kanske 500-600 "indianstammar" som befolkade den nordamerikanska kontinenten vid Columbus landstigning betraktades redan från början som "nationer" i europeiskt rättsmedvetande och invadörernas ögon. Churchill: "Det råder inget tvivel om att Nordamerikas infödda befolkningar levde som fullständigt självförsörjande, självstyrande och oberoende nationer före den europeiska invasionen. Inte heller råder det något egentligt tvivel om att de europeiska makterna från allra första början var fullt medvetna om detta." 

Stammarna utgjorde holistiska, homogena enheter språkligt, socialt, ekonomiskt, andligt och politiskt; var och en med ett tämligen klart definierat territorium. Indianerna var, som Vine Deloria Jr skriver (2000), primärt judiciella i den meningen att "rådet" - oavsett om det gällde hela stammen, ett enskilt band eller ett jaktparti - utifrån ett consensusförfarande löste de spörsmål som var för handen med stöd av sedvana och precedensfall. Traditionen gav inspiration och vägledning. 

Där fanns ett kollektivt helhetstänkande - och egendomsägande - som var européerna totalt främmande. För att få verklighetens karta att stämma med sentida evolutionära samhällsteorier om de primitiva naturfolkens uppstigande till ett sublimt europeiskt plan lanserades den genomfalska bilden av indianerna som "stenåldersjagande vildar". 

Det puritanerna mötte på 1620-talet vid Atlantkusten var istället indianska ekonomier huvudsakligen baserade på agrara sysslor: fastboende indianer, välstrukturerade byar, välskötta trädgårdar och åkertäppor. Som sidoförsörjning ägnade man sig också åt insamling av ätbara- och medicinalväxter samt husbehovsjakt av pälsdjur etc. Puritanerna skulle inte ha överlevt om de inte med intriger, konspirationer och naket våld hade tilltvingat sig denna redan "kultiverade mark". 

De indiankulturer vi känner från högslätternas västern var förvisso inte hästburna nomader före den vite mannen och 1700-talet, utan i vid utsträckning mer eller mindre bofasta agrarer. Cheyenner, crower och somliga "lakotaband" hade smärre odlingar även efter att de adopterat hästen och bisonekonomin under 1700-talet. Dessutom - denna historiskt sett kortvariga livsstil var långtifrån självvald...

Redan före den columbianska upptäckartidsåldern hade de oftast katolska europeiska makthavarna hos kyrkan sökt en legal standard för att legitimera sina förvärv av landområden i andra och dittills oupptäckta delar av världen. Man ville också undvika inbördes konkurrens. Under 1200-talet utfärdade påven Innocentius IV (1243-1254) en rad bullor som reglerade korstågen och förhållandet mellan "kristna och otrogna" i allt som avsåg sekulär egendom. 

Dessa teorier utvecklades under tidigt 1500-tal av framförallt spanska jurister, som Francisco de Vitoria och Matias de la Paz. De utformade den s k Upptäckardoktrinen (Doctrine of Discovery) och den åtföljande Erövringsrätten (Right of Conquest), vilka bägge - efter påvlig sanktion - erhöll status som internationell lag. Den förra innebar i korthet följande: 1) För att en kristen europeisk stat ska kunna hävda ägarskap av ett nyupptäckt landområde fordras att detta är "obebott" (territorium res nullius) - vilket kan härledas till romersk lag. 2) Ägande av ett bebott land tillkom genom en "inneboende" (eller medfödd) rätt den infödda befolkningen, men den upptäckande europeiska kronans emissarier ägde exklusiv rätt - i förhållande till andra europeiska stater - att, a
) genom köpslagan förvärva mark av infödingarna, b) att driva allmän handel med dem, c) samt att söka vinna proselyter för den kristna läran bland dem. 3) Landförvärv med pretentioner på ägarstatus kunde bara vinnas med den infödda befolkningens medgivande, d v s vanligen genom köpeavtal, på villkor att infödingarna inte egenmäktigt avvisat handelsförsök från kronan, förvägrat missionärer möjlighet att vistats bland dem eller brukat omotiverat våld mot kronans undersåtar. 

Om sistnämnda tre rekvisit inte var för handen var bruket av vapenmakt för att tilltvinga sig urinvånarnas territorium - eller del därav - "orättfärdigt" och en därpå grundad äganderätt ogiltig. - Om däremot sakernas tillstånd var det omvända hade kronan legal rätt att använda det våld som krävdes för att kväsa infödingarnas motstånd och lägga beslag på deras egendom i den utsträckning den tillfogade "krigsskadan" motiverade detta. Markägande till följd av ett dylikt "rättmätigt krig" ansågs äga legal giltighet.

Trots att dessa legala principer var hett omdebatterade på den internationella scenen och ofta - genom tidigare motstridiga påvliga edikt och egenmäktiga erövringsaktioner - överträddes av de europeiska imperiemakternas kolonisatörer uppfattades de allmänt som varande "den standard mot vilken det internationella agerandet skulle vägas". Upptäckardoktrinen blev "en av de mera betydande hörnstenarna i modern internationell lag och diplomati" (Churchill). 

För speciellt England utgjorde doktrinen under 1600-talet en ledstjärna för kolonisationspolitiken i Nordamerika. Traktatsslutning blev "utgångspunkten för att definiera både det legala och politiska förhållandet mellan indianer och europeiska kolonister"; eller, som Deloria skyndsamt tillfogar: "Att sluta traktater svepte in de vita nybyggarnas relationer med indianerna i en air av anständighet och legitimitet..." Traktaterna utgjorde alltså fullvärdiga internationella pakter där den infödda partens nationella politiska suveränitet "per definition, officiellt erkändes som likvärdig med respektive (europeisk) krona". 

Förutom traktater där indianerna avträdde mark till kolonisterna ingicks dylika om handel, rena freds- och vänskapspakter samt förstås militärallianser. Från kolonin Virginia arbetade sig engelsmännen norrut.

Med protestantismen frigjorde sig England från de påvliga edikten vilket omedelbart innebar en modifiering av synen på Upptäckardoktrinen. Man tillfogade ett eget element - "the Norman Yoke" (det normandiska oket) - som var en legalistisk rest från normandernas erövringsplan för England på 1000-talet. Denna dogm hävdar att rätten till ett landområde är avhängig innehavarens villighet och förmåga att "utveckla" egendomen i enlighet med skriftens ord om människans dominans över naturen. 

Ett folk eller en person kunde således bara vinna äganderätt till ett stycke mark om vederbörande förvandlade "vildmark" till "kultiverad dito". Genom detta legalistiska krumsprång kunde engelska kolonister plötsligt uppfatta sig själva som utrustade med ett inneboende prerogativ till allt land de infödda inte brukade eller förväntades bruka "på rätt sätt". I det "agrara" hänseendet var den enda faktiska skillnaden mellan indianer och kolonister att de senare bedrev boskapsskötsel (i blygsam skala). 

Dogmerna om "vakant land" (territorium res nullius; något som aldrig existerat utanför polerna!) och det normandiska oket skulle i sinom tid driva indianerna till reservatens tröstlöshet. Men de var också incitament för den medvetna falsifiering av den demografiska och agrara verkligheten som både engelsmän och amerikaner (däribland förment seriösa 1900-talsforskare) ägnat sig åt.

Engelsmännen spelade också ut "kuva- naturen- temat" mot konkurrerande kolonialmakter som Frankrike, eftersom de senare snarare byggde sitt välde på militära fästningsverk och högst mobila pälshandlare och trappers än på farmande nybyggare. Det s k franskindianska kriget slutade på en ur indiansk synvinkel tämligen positiv not 1763. Engelske monarken George III utfärdade efter freden den s k Proklamationen, som grovt sett innebar att en permanent gränslinje mellan kolonister och indianer drogs längs Allegheny Mtns från Kanada i norr till spanska Florida i söder. Någon vit expansion västvart över bergen skulle inte tillåtas. 

Det var ett hårt slag för den koloniala eliten på strandremsan vid Atlantkusten och ett ofta förbisett nyckelskäl till det kommande "frihetskriget". Åtskilliga av de 13 kolonierna ställde anspråk på land i väster; enskilda hade utlovats förläningar som tack för sina insatser i franskindianska kriget. De burgna plantageägarna krävde mark för sina extensiva tobaksodlingar. 

De "amerikanska fäderna" George Washington, Thomas Jefferson och John Adams m fl hade spekulerat i mark väst om demarkationslinjen. I Washingtons fall handlade det om 10.000 acres. Kolonisterna revolterade genast mot det kungliga dekretet. Många drog västerut över bergen eller skickade bulvaner att bevaka deras intressen och sätta fart på uppodlingen.

Kolonisterna fullständiga uppror mot den legitima överheten - engelska kronan - innebar legalt sett högförräderi; en förseelse som i normala fall straffades med galgen. (Och hade "frigörelsen" misslyckats hade vi med all sannolikhet sett Washington och hans gelikar bestiga schavotten istället för att skämma ut Mount Rushmore. Man balanserade verkligen på slak lina.) Det blivande USA ställde sig - då som nu - utanför det internationella regelverket; man var en paria, en laglös som sökte nödhamn. 

Finansiellt utarmat och skuldsatt p g a "frihetskriget", med en obetydlig befolkningsnumerär och stående armé saknade man resurser för en aggressiv indianpolitik. Churchill: "Desperat på jakt efter att etablera sig som en legitim nation, och utan andra möjligheter att demonstrera sin förmåga att foga sig efter det internationella lagverket, var den nya regeringen piskad att strikt hålla sig till protokollet i sina mellanhavanden med indianerna. Vad den nya ’kontinentala kongressen’ tarvade mer än något annat vid den tiden (1770-talet) var att de indianska nationerna - de i traktater med europeiska stater som respektabla suveräniteter redan ansedda - förunnade gröngölingen USA en likvärdig status genom att ingå traktater med det."

Genom Parisfreden 1783 avstod i viss mening George III sitt "upptäckarprivilegium" till USA, vilket enkelt uttryckt innebar att den senare staten begåvades med en "förköpsrätt" till indianskt land väst om 1763 års demarkationslinje fram till Mississippi - OM de enskilda indiannationerna valde att sälja. I såväl brittisk civilrätt som i relevanta internationella lagrum så innebar Englands agerande att samma tillstånd rådde som före fredsuppgörelsen, d v s att indianerna alltfort innehade den ograverade äganderätten till landet mellan Appalacherna och Mississippi. 

Det den nya "interna kolonialmakten" utövade jurisdiktion över och genom kriget med England "erövrat" var enbart de 13 ursprungliga kolonierna - de som nu bildade USA. En hake i denna privilegietransaktion var dock att doktrinen kopplades till den gudomliga rätten (Divine Right), vilken var förbehållen monarker och inte självfabricerade rebellstater. - Man kan alltså konstatera att det paradoxalt nog ankom på indianerna att skänka USA den legitimitet i världssamfundets ögon som det inte kunde vinna på annat sätt. 

Churchill: "Traktaterna (med indianerna) är och förblir de basala egendomsdokument som förankrar USA:s anspråk på landägande... i Nordamerika." Att den nya republikens förgrundsmän var väl insatta i de internationella doktrinerna och regelverken och de legala implikationer traktatsinstrumentets bruk medförde råder - som framgår av nedanstående citatsamling - inga som helst tvivel om. Men ord var en sak - handling en annan.

Parisfredens år skrev George Washington i ett brev till James Duane (kommitterad för indianhandeln) följande rader: "...vi ska dra en slöja över vad som förevarit och etablera en gräns mellan dem (indianerna) och oss bortom vilken vårt folk ska förmås att varken jaga eller bosätta sig, och vilken de inte ska överskrida annat än för att driva handel, sluta traktater eller utöva andra affärer... Vi ska bemöda oss om att förmedla ett intryck av generositet till indianerna... min åsikt är den att policy och ekonomi eftertryckligt pekar mot lämpligheten av att stå på god fot med indianerna och det anständiga i att köpa upp deras land hellre än att driva dem från det med våld, något vi redan upplevt vara som att driva vilddjuren ur skogen bara för att upptäcka att de återvänt - kanske för att falla över de våra - när jakten är över; ...den gradvisa utvidgningen av våra nybyggen kommer med all säkerhet att få vildarna som vargen att dra sig undan; bägge är rovdjur fastän olika till skapnaden. Kort sagt vi har inget att tjäna på ett indiankrig annat än marken de lever på och den kan till lägre kostnad vinnas genom uppköp." (7 sep 1783) 

Det fanns en rädsla för att en aggressiv indianpolitik skulle lämpa över hela pälshandeln i de till Kanada förpassade britternas händer samtidigt som en formidabel allians mellan britter och indianer skulle kunna tillintetgöra USA:s nyvunna frihet. Det fanns således goda skäl för att ligga lågt och tillsvidare spela på de insmickrande diplomatiska strängarna.

7 aug 1786 förklarade den kontinentala kongressen att den bemyndigat sig själv ensamrätt att reglera indianhandeln och upprätthålla relationerna med "de många indiannationerna"; det var således inget som delstaterna skulle befatta sig med.

13 juli 1787 antog den kontinentala kongressen "Nordväststadgan" (Northwest Ordinance) som i 3:e artikeln säger: "Största möjliga tillit ska alltid observeras gentemot indianerna; deras land och egendom aldrig tas ifrån dem utan deras godkännande; och invasioner eller kränkningar av deras egendomsinnehav, rättigheter och friheter aldrig ske, utom i rättmätiga och lagliga krig auktoriserade av kongressen; men lagar baserade på rättvisa och humanitet ska tid efter annan stiftas för att förhindra att de utsätts för orättfärdigheter och för att bevara freden och vänskapen med dem..."

Sen vita civilister inlett ett veritabelt krig mot cherokeerna i North Carolina beordrade krigsminister Henry Knox 18 juli 1788 ut militär - och skriver i det sammanhanget: "...alla indianstammar ska med full tillförsikt kunna förlita sig på de traktater de ingått eller kommer att ingå med US." - Något senare skriver han att de infödda befolkningarna "måste betraktas som främmande nationer". 

Och 15 juni 1789: "Som de ursprungliga (mark-)besittarna äger indianerna jordrätten. Den kan inte berövas dem utan deras frivilliga medgivande, eller genom erövring i en händelse av ett rättmätigt krig." Samma rapport avslutas på ett mindre hedervärt sätt (se Washington-citatet ovan): "När de vitas nybyggen närmar sig indiangränsen, som etablerats genom traktater, kommer villebrådet att decimeras, och eftersom landet endast (!?) är värdefullt som jaktmark för indianerna, så blir de villiga att sälja markområden för obetydliga belopp." Om denna cyniska kalkyl var den nya statens ledargarnityr rörande eniga.

Den amerikanska konstitutionen slog 1789 fast att de traktater kongressen ingick utgjorde "den högsta lagen i landet" (the Supreme Law of the Land).

1792 riktade dåv. utrikesminister Thomas Jefferson - oavhängighetsförklaringens upphov - ett missiv till den brittiske utrikesministern där han - ärligt eller ej - tillstod att USA genom Paristraktaten 1783 endast erhållit "en exklusiv förköpsrätt till landet (i väster), om och när indianerna är villiga att sälja". 1793 uttalade samme Thomas Jefferson: "Indianerna äger full, obruten och självverkande suveränitet, så länge de väljer att behålla den... och det kan vara för evigt."

1803 var ett ominöst årtal för indianerna väst om Mississippi. USA köpte det väldiga Louisianaterritoriet från en finansiellt trängd Napoleon, som hellre försvarade sina europeiska intressen mot de koloniala huvudkonkurrenterna England och Spanien än att ödsla energi på uppkomlingen USA. I köpebrevet lovade Jeffersonministären i högtidliga ordalag att skydda "invånarna (indianerna) i det avträdda territoriet... i deras oinskränkta tillgång till friheter, egendom och den religion de bekänner sig till". Texten kan tolkas som att USA var fullt införstått med att det man förvärvat var Frankrikes handelsmonopol i området och förtursrätten till landköp av indianerna i den mån de var villiga att avstå mark. 

Med samma stöd i internationell lag kan man hävda att USA vann samma privilegier när Texas 1845 inkorporerades med republiken, då man 1846 förvärvade Oregon från Ryssland och då Mexiko 1848 genom Guadalupe- Hidalgo- traktaten avstod sina nordliga provinser (Californien, Arizona och New Mexico). I fredstraktaten med Mexiko, efter kriget 1846-48, poängterades som ett villkor för uppgörelsen att indianernas egendomsrättigheter skulle respekteras av USA. Detta skedde aldrig.

Ännu under 1820-talet då preludierna för 1830- och 40-talens massdeportation av östindianer var på väg att utkristalliseras kunde den federale åklagaren William Wirt försvara indianernas rätt till landet. 1821 skrev han: "Så länge en indianstam existerar och är i besittning av sin mark, är dess ägande och innehav, juridiskt sett, suveränt och exklusivt. Vi ingår fördrag med dem som separata suveräniteter, och så länge som en indiansk nation fortlever inom sina erkända gränser, så har vi inte större rätt att inkräkta på dess territorium än på en främmande prins. (...) Indianerna är självständiga nog att kunna ingå traktater, deras oberoende är för detta syfte lika absolut som vilken annan nations som helst... De är fullständigt självstyrande, självbestämmande. De sluter traktater, eller vägrar att göra det, precis som de behagar, och det finns ingen mänsklig makt som med rätten på sin sida kan kontrollera deras godtycke i detta hänseende. 

Och 1828: "I likhet med varje oberoende nation så är också (indianernas) territorier okränkbara av vilken suveränitet det än må vara... De är helt och hållet självstyrande... De ingår traktater, eller avstår..." Det var en kärnfrisk tolkning av indianernas rättigheter - men dessvärre var det en helt annan jurist som genom sina uttalanden i den federala högsta domstolen kom att leda USA:s indianpolitik rakt ner i det legalistiska korruptionsträsket.

John Marshall (1755-1835) var USA:s fjärde chefsdomare eller HD-president. Hans ämbetsperiod inföll åren 1801-35. Marshall insåg tidigt att USA aldrig skulle kunna infria "ödesmanifestets" paroller om den vita civilisationens fullständiga supremati från kust till kust, från Atlanten till Stilla havet, utan att en sådan dådkraft illuminerades i skenet av legalitetens rättfärdigande ljus. Med en allt tydligare omsvängning i kongressen till stöd för förtäckta massakrer på enskilda stammar under 1810-talet och en svällande befolkning som krävde "livsrum" följde sen en metodisk nedmontering av grundläggande rättsbegrepp, en pervertering av indianpolitiken och ett kriminellt åsidosättande av internationella lagar och konventioner. 

För den federala expansions- och imperiepolicyn var indianernas politiska status som traktatsslutande, suveräna nationer en bjälke i ögat. John Marshall var mannen som skulle förvrida Upptäckardoktrinen till oigenkännlighet i ett sofistikerat försök att rationalisera och legitimera sitt lands territoriella girighet.

Marshalls första angrepp på doktrinen skedde 1810 i målet Fletcher v. Peck då han dammade av de suspekta Norman Yokes- och vakantlandsteorierna genom att dekretera att vissa delar av det indianska landinnehavet som inte "kultiverades eller beboddes" kunde betraktas som "oägt" och öppet för nybyggarnas ägoanspråk. Men Marshall var inte mer oegennyttig och opartisk än att han hade betydande personliga vinster att göra på en sådan lagtolkning. I likhet med fadern hade han förlänats 10.000 acres indianmark i Kentucky (West Virginia?) som gratifikation för sina insatser i frihetskriget. 

Hundratals "patrioter" hade belönats på samma sätt - och hade väntat länge på att löftet skulle infrias. Marshall hävdade att avsevärda områden på bägge sidor av Appalacherna utgjorde "vakant land" trots att det hårdnackat försvarats av indianerna. De individuella förläningar som de enskilda kolonierna och den kontinentala kongressen strött omkring sig när det var ebb i kassan ägde enligt Marshall full validitet oavsett om indianerna gav sitt bifall eller inte. Fader och son Marshall skulle i sinom tid tillsammans "äga" 200.000 acres indianmark i delstaten.

(På politisk nivå gav krigsminister John C Calhoun röst åt de stämningar som härskade inom den rådande ministären då han 5 dec 1818 satte pennan till bladet: "De (indianstammarna) varken är eller bör betraktas som oberoende nationer. Våra uppfattningar om deras intressen, och inte deras egna, bör styra dem. Genom en välavvägd kombination av tvång och övertalning, av straff och belöningar, borde de ställas under lag och civilisation. (...) Dylika obetydliga grupper med barbariska seder och instinkter, kan inte, och borde inte, tillåtas en självständig existens inom ett civiliserat samhälle. Våra lagar och seder bör ersätta deras vilda manér och traditioner.")

1822 förklarade Marshall att "verklig efterlevnad av lagen" (Upptäckardoktrinen) beträffande indianska rättigheter skulle inte bara blockera USA:s fortsatta expansion västvart utan också i betydande grad kompromettera äganderätten till den mark som utgjorde de 13 ursprungliga delstaterna eftersom den engelska kronan kommit över åtskillig mark utan legala traktatsuppgörelser! En märkligt ologisk tankevurpa som ändå var typisk för Marshalls ambivalenta argumentation.

I målet Johnson v. McIntosh 1823 spann Marshall vidare på Norman Yokes- och vakantlandstemat och levererade följande grundfalska historieskrivning: "Men indianstammarna som levde i detta land var stridslystna vildar, vilkas sysselsättning var krig, och vars levebröd huvudsakligen kom från skogen. Att låta deras innehav av landet fortgå hade varit detsamma som att låta landet förbli en ödemark..." Han följde upp den ena groteskheten med en annan. 

Eftersom Upptäckardoktrinen inskränkte indianernas rätt att avyttra sitt land till enbart en stat (USA) måste, menade han, upptäckarlandets suveränitet äga en högre dignitet än indianernas. En skiktad suveränitet - tanken svindlar! När han knådat färdigt doktrinen hamnade han i den märkliga slutsatsen att indianerna egentligen innehade sitt land "med upptäckarens underförstådda samtycke" - med hans goda vilja! Marshall hade vänt på steken.

1831 och 1832 levererade Marshall sina avslutande grundskott mot de indianska nationernas legala politiska status. I det första målet, Cherokee nation v. Georgia, uttalade han bl a: "...det finns anledning att betvivla att dessa stammar inom de erkända gränserna för US, i strikt mening, ska betecknas som främmande nationer (vilket cherokeernas försvarare hela tiden hävdat/TE). De kan kanske, med större korrekthet, benämnas ’domestic dependent nations’. Deras relationer till US liknar den mellan myndling och förmyndare." 

1832 fulländades den marshallska paradoxen: dels ansåg han nu att de indianska samhällena var att betrakta som "vilka nationer som helst", dels var de "domestika" och "beroende" med lägre suveränitetsgrad än USA. Indianerna hade tillräcklig suveränitet att avträda sitt land - men inte tillräcklig för att stoppa avflödet! Churchill: "Detta är en författningsmässig absurditet. Den begränsade sorts suveränitet Marshall innefattar i begreppsteorin ’domestika beroende nationer’ tillmäter de infödda nationerna ungefär samma ’kvasisuveräna’ lydstatus visavis den federala regeringen som manifesteras i delstaterna eller de kanadensiska provinserna. 1:a artikeln 10 mom. i USA:s konstitution förbjuder uttryckligen delstaterna att sluta traktater. 

På motsvarande sätt är den federala regeringen förbjuden att ingå i traktatsförhållande med delstater eller provinser - eller vilken entitet som helst annat än en fullständigt suverän nation." - Marshall hävdade vidare att USA unilateralt kunde bestämma dels hur långt den indianska "kvasisuveräniteten" skulle sträcka sig, dels vilket territorium den kunde omfatta. En klassisk kolonisatörsattityd som var ämnad att "legitimera en väldig kampanj av erövring och kolonisering" väst om Mississippi.

Marshalls legala saltomortaler innebar också att att han vände på begreppet "rättmätiga krig". Han förfäktade att de infödda nationerna begick lagbrott varhelst och närhelst de försökte hindra USA från "rätten" att expropriera indiansk egendom. Så snart indianerna bjöd motstånd mot amerikanska medborgares invasion av indianland uppvisade de, enligt detta resonemang, "aggression" och kunde följaktligen bestraffas med ett "rättmätigt krig" - med följdkonsekvenser. Indianernas ansatser att stämma den systematiska bortvittringen av landet var en "illegalitet"!

Churchills kommentar: "HD-presidenten invecklade sig i en kalkylerad juridisk cynism som avsiktligt vilseförde och deformerade accepterade legala principer för att rättfärdiga sitt lands... fullständigt illegitima markförvärv. I den mån federala domstolar och policymakare valde att acceptera hans (Marshalls) doktrin som prejudikat för de fortsatta relationerna med Amerikas indianer, kan man säga att han inte enbart framställde USA som en replik på dess initiala ställning som fredlös stat utan möjliggjorde dess permanentning." 

Om de indianska nationerna - vilket internationell rätt stöder - var och är suveräna, d v s likställda med vilka nationer som helst, så gäller det för USA att till 100% leva upp till traktatsvillkoren i samtliga nära 400 traktater som ingåtts. Om inte de indianska nationerna äger fullständig politisk suveränitet, idag som igår, så innebär det faktiskt att USA inte äger territoriella rättigheter mer än till de 13 kustdelstater de lyckades rycka loss från England 1783 - traktaterna med indianerna är ogiltiga. - Det legala trauma Marshall skapade styr än i denna dag den federala indianpolicyn och rättsväsendet. Hans tal om "kvasisuveräna nationer" är en fiktion som inte äger hemortsrätt i internationell lag.

Med ett HD-yttrande av domaren Edward D White 1903 hade marshalldoktrinen nått ett absolut bottenläge: White förklarade att regeringen bemyndigats med "absolut makt" att ensidigt kunna upphäva vilka klausuler som helst i de traktater som ingåtts med indianerna. Han påstod att detta allsmäktiga mandat, "förmyndar- och förvaltarskapet", gav USA frihet att förändra den innehållsliga formen i traktaterna, så att mark förvandlades till pengar, pengar till olika slags service etc.

1887 krossades det kollektiva indianska landägandet genom jordfördelningslagen. Och 1934 kunde regeringen genom korrupta val på åtskilliga reservat trumfa igenom IRA, Indian Reorganization Act, som innebar att federalt styrda stamstyrelser ersatte de traditionella stamråden - en garanti för att de reservat som ägde de största strategiska naturtillgångarna fortsatt skulle kunna kontrolleras och "internkoloniseras" av den federala myndigheten i ohelig allians med storbolagen. Faktum är att 2/3 av allt inhemskt uran, 25% av all lågsvavlig och brytvärd kol och ca 20% av landets olja och naturgas tillsammans med avsevärda fyndigheter av koppar, zink, järn, nickel, bauxit och guld dväljs inom de en gång "värdelöst" ansedda indianreservaten. 

Uranbrytningen startade i ursinnigt tempo på 1940-talet då det gällde att vinna kapplöpningen om den första atombomben (och chansen att få testa den på Hiroshima och Nagasaki). Denna reservatsbaserade uranexploatering - framförallt i Nevada-Utah-regionen (men även i South Dakota) - har så till den milda grad förgiftat livsmiljön att regeringen på 1970-talet i konfidentiella rapporter utnämnt dessa områden - vilket rimligen måste omfatta de indianer som alltjämt lever där - till "nationella offerregioner", med fullständigt livsfientliga miljöer. 

Åtskilliga reservat har förvandlats till veritabla dumpningsplatser för högaktivt avfall och kemiska gifter. För att inte rendera bolagen onödiga avbräck har regeringen ofta struntat i att utfärda skyddsföreskrifter för de indianska arbetare som tvingats ner i urangruvor eller skyffla lakrester; inte heller har man krävt några miljöhänsyn eller rehabiliteringsprogram för de markskador den hejdlösa rovdriften förorsakat. Till de tidigare genociderna har fogats ekocider av gigantiska mått.

Mellan 1946 och 1978 processades i Indian Claims Commission 617 separata indianska mål som behandlade överklaganden mot konsekvenserna av lagar, traktater, exekutivorders etc. Kommissionens inrättande sammanföll på ett inte precis slumpartat sätt med de pågående nazirättegångarna i Nûrnberg - där amerikanerna som de drivande anklagade sina förkrigssubsidierade vänner för brott de själva oavlåtligt begått: folkfördrivning, folkmord, ras- och lebensraumpolitik, kolonisering, aggressionskrig etc. 

Under denna förmenta reningsprocess av det onda samvetet - som dock aldrig innefattade återställande av konfiskerat eller övertydligt exproprierat land - kunde kommissionen i sin slutrapport till sin egen häpnad konstatera att det för 30% av USA:s samlade landmassa i de nedre 48 delstaterna inte kunde återfinnas ett enda bevis för att USA någonsin förvärvat marken!

Referenser: 
Ward Churchill - "Perversions of Justice" (2003); Ward Churchill - "Struggle for the Land" (2002); Vine Deloria Jr/Clifford M Lytle - "American Indians, American Justice" (2000); Vine Deloria/Clifford M Lytle - "The Nations Within" (1998); Francis P Prucha - "Documents of United States Indian Policy" (2000); Francis P Prucha - "American Indian Treaties" (1997); Wilcomb E Washburn ed. - "Handbook of North American Indians. History of Indian-White Relations" (1988). - För den som känner sig manad att detaljstudera "indiantraktaterna" rekommenderas ett nätbesök på adressen: Charles J Kappler "Laws and Treaties".

Tommy Eriksson