"Lilla Huset på Prärien"
Publicerad 2007

Tämligen övertygad om att många av oss i något skede av livet stiftat bekantskap med "Lilla Huset på Prärien" behövs säkert ingen längre introduktion. Denna barnbok är en av åtta i en svit som skrevs av den amerikanska författarinnan och sömmerskan Laura Ingalls Wilder (1867-1957) åren 1932-43. Böckerna blandar fiktion med självbiografiska inslag och handlar om familjen Ingalls kringflackande existens i västern under den epok, 1870- och 80-tal, som markerade slutet på indianernas fria liv. Boken ifråga spinner runt familjens öden och äventyr i gränslandet mellan Kansas och Indianterritoriet (blivande Oklahoma).

Wilders böcker blev bestsellers och har översatts till ett fyrtiotal språk; ofta lanserade i romantiska och idealiserade omslag. Inte blev det sämre av att Michael Landon lånade sin trivsamma person till den televiserade följetongen av "Lilla Huset...". Den har också radierats på svenska skärmar. Presidentfrun Laura Bush har stolt förklarat att "Little House on the Prairie" var hennes favoritbok som barn. 2004 valde American Library Association boken som en av femton till "We the People Bookshelf", som ett exempel på "mod". 500 skolor i landet försågs med dessa förment "klassiska" verk. Men boken är långt ifrån så oskyldig som omslaget gärna skvallrar om.

Waziyatawin Angela Cavender Wilson, wahpetondakota från Upper Sioux Reservation, Minnesota, professor i indianhistoria vid Arizona State University, fick i oktober 1998 en mycket personlig anledning att fingranska vad "Lilla Huset-kulten" egentligen handlar om. Familjen bodde då på reservatet. En dag kom dottern Autumn hem i tårar sen hon lyssnat till sin lärare högläsa ett avsnitt ut Wilders bok "Lilla Huset på Prärien". Flickan gick tredje läsåret i Bert Raney Elementary School i staden Granite Falls strax utanför reservatsgränsen, i skoldistriktet Yellow Medicine East (YME). Till saken hör att samtliga lärare, rektor, skolinspektör och skolstyrelse var helvit. Att distriktet YME:s lärosäten ligger på stulet indianland är snarast en bitter ironi.  

Wilson kontaktade skolstyrelsen för YME som ordnade ett möte där boken diskuterades utifrån hennes  begäran om att dra in den. Det väckte förvirring och förbittring. Vad kunde vara stötande, rasistiskt och kolonialistiskt i en till synes harmlös barnbok som "Lilla Huset…"? Wilson: "Till och med (vuxna) personer som läst (Wilders) böcker om och om igen verkar inte förstå vad som är upprörande i dem. Den antiindianska hegemonin i undervisning och ideologi är så fast förankrad att de flesta amerikaner inte uppfattar det även om de har det svart på vitt... hur skulle de vara kapabla att se något som är en normalitet i deras liv?"

Trots att många medlemmar av skolstyrelsen (YME) läst böckerna och fascinerats av dem insåg flertalet att Wilsons kritik hade fog för sig, varför man beslöt att temporärt exkludera "Lilla Huset..." från undervisningen. I det läget inskred Minnesota Civil Liberties Union och hotade skolstyrelsen med stämning om inte beslutet upphävdes. Man hänvisade till ett HD-prejudikat, som deklarerade att böcker av extraordinärt stötande innehåll eller sådana som av rationella pedagogiska skäl inte kan anses lämpliga kan lyftas bort från undervisningen. Hotet innebar att skolstyrelsen i december 1998 röstade för att införa boken igen. I fortsättningen skulle sex böcker - två per läsår - ur Wilsons bokserie inhämtas av barnen från 3:e till 5:e klass.

I "Lilla Huset på Prärien" lämnar Familjen Ingalls - Pa, Ma, Mary, Laura och babyn Carrie - 1870-talets Wisconsin för att söka sig åt sydväst och hamnar utanför Independence, Kansas, på gränsen till Indianterritoriet. Det senare skulle snart översvämmas av illegala vita invandrare som bosatte sig på resterna av indianland. Familjen Ingalls bosättning faller också utanför lagens råmärken - Wilder: "Ma sa att hon inte visste om det här var indiansk mark eller inte. Hon visste inte var Kansasgränsen gick. Frånsett det så skulle indianerna ändå inte bli långlivade här." En granne, mrs Scott, stärkte henne i den uppfattningen: "Traktater eller inga traktater, landet tillhör de människor som brukar det."

I boken får vi veta att Ma - barnens mor - hatar och fruktar indianer. Ett par andra karaktärer i boken får tillfälle att citera general Little Phil Sheridans och president Theodore Roosevelts valspråk: "The only good indian is a dead indian!" Till och med familjehunden Jack har smittats av indianhataratmosfären och morrar ilsket så snart han vädrar markägarna. 

Det var en tid då indianskt blod utgjöts och trängde ner i gräsrötterna på många platser i västern. Kringrända, fördrivna, snärjda och bevakade av militär i koncentrationsläger - förskönande omdiktade till "reservat" - hade hopplöshet, resignation, apati och livsleda gripit omkring sig i allt vidare cirklar. Stigmat att vara indian, speciellt fullblodsdito, levde ett demoniserat liv i tidens mediala kanaler. Oupphörliga transfusioner öppen och förtäckt indianrasism förgiftade mainstreamkulturens blodbanor över tid och ackumulerade ett försanthållande av de mest groteska dragen i den vita amerikanens historiska självbild. Familjen Ingalls levde ut den ideologiska, kontinentala kungstanken, ödesmanifestets idé, och förkroppsligade ett ideal som vita historiker alltid kunde rationalisera i dygderika uppförandekoder och friskriva från all potentiell skuld. 

Boken strör förklenande adjektiv runt sig. Indianer uppfattas som "vildar", "barbarer", "vilt tjutande" och "gallskrikande djävlar" med mera i samma stil. De deklasseras till djurriket genom karakteriseringar som: "Deras ögon var svarta och orörliga och glittrande, som ormögon." Eller: "Laura hoppades att (Pa) någon gång skulle visa henne en papoose (indianbaby), precis som han visat henne ett hjortkid, små björnar och vargar." 

Denna barnkammarrasism är som ett överlagrat gift från gångna sekel. Det kunde ha skrivits på 1830-talet, men det skrevs hundra år senare och sprider alltjämt, 2007, sina vrångbilder bland de oskrivna blad som är barnen. Indoktrineringen börjar här. Fiktionen blir en surrogatverklighet som riskerar att underminera det ännu outvecklade kritiska tänkandet. För barnet försåtlig är det egentligen en uppenbar propaganda som spelar på emotioner, låga instinkter och onda avsikter. Och hur ska ett barn värja sig mot lögnen när omvärlden, (den vita) vuxenvärlden trumpetar ut den som en odiskutabel sanning. En nedärvd "sanning" som de aldrig ifrågasatt.

Steget från Wilders utgjutelser till 1800-talets amerikanska kraniologer och socialdarwinister, skallmätningar och undermänniskosyndrom, där indianer placeras på de lägsta pinnarna på utvecklingsstegen som intellektuellt, moraliskt och andligt undermåliga, är fiktionsbladstunn. Något lightbetonat  men dödskallemärkt i stil med Streichers pogromhetsande judeblad som mynnade ut i Himmlers komplementära likfabrikation. Samma andas barn verkar i Bush' "slakthus Irak".  Det är en konsekvens av bigotteri, hat, religiösa irrläror och allestädes närvarande materialistisk girighet. Inom  USA har det länge handlat om att sparka på en liggande: intern kolonisering, exploatering och repression riktad mot urinvånarna - rå maktutövning, kort sagt. Särskilt mot de som står upp för sin indianska identitet: kultur, traditioner, språk, sedvänjor och andlighet. Och sina fördragsmässiga landrättigheter.

Familjen Ingalls överhuvud, Pa, försvär sig åt tesen om den gode indianen, inte en som frälsts från livet av ett välriktat vitt bösskott, utan en som kollaborerar med de vita, en överlöpare som är beredd att dräpa sina egna stamfränder för att skydda nybyggarna från överfall, trots att de själva stulit och illegalt ockuperat indianland! Dessa "squatters" utgjorde ett kroniskt predikament för myndigheter och militär i hela västern eftersom de hungrande efter mark vägrade vänta på att lagvrängare och krigsmakt gjorde sitt jobb och deporterade indianerna.

I till exempel JF Coopers 1800-talsromaner, förlagda till de fransk-engelska kolonialkrigen på 1750- och 60-talen, utkristalliseras denna dikotomi: den noble vilden är per definition en som går den vite mannens ärenden i polaritet med den djävul i människohamn som är den indian som slåss för att bevara sin identitet och sitt land. Imperialiststaterna - liksom senare USA - spelade högt med dessa indianska liv och folk som de helst såg förintade. I "Lilla Huset..." är den noble vilden en osageledare benämnd Soldat du Chene. Förrädare i sitt eget folks ögon och inför andra stammar, men en man med överlägsna, vita kvaliteter i Pa:s tankevärld.

Wilder kan knepet att ösa humanitära sympatier över familjen Ingalls. Och det är just förmågan att vända svart till vitt, en moralisk och samvetsbetonad klädnad ut och in, som är lönnmördande. Som förelöpare och efterföljare i Wilders litterära tradition behärskar hon illusionstricket att rycka undan mattan för indianen genom ett ensidigt glorifierande av motparten. Ett barn manipuleras lätt att tro att indianerna var onda ända in i märgen eftersom den kyrksamma, hedervärda, glada och goda familjen Ingalls hatade och fruktade dem. Hur "sympatiska" vita kunde utveckla ett sådant intensivt indianhat och ändå anses "goda" är naturligtvis en fråga som Wilder lämnar obesvarad. Hennes agenda är en annan.

Wilders bok - som Wilson säger i sin essä - "följer en pervers logik". Hon exemplifierar: En dag dyker två indianer upp och går nyfikna runt i familjens hus. Familjen Ingalls reagerar med fruktan och vrede. Wilder skriver: "Indianerna var smutsiga, bistra och ondskefulla. De uppförde sig som om de ägde huset." Fastän Ingalls och deras grannar med emfas deklarerat att de - på ren svenska - skiter i indianernas så kallade rättigheter, så förväntas de respektera de vitas bopålar på indianmark och aldrig reagera på landstölderna. Så sker en metamorfos som varit ett osvikligt tema i amerikansk historia från Washington till Bush II: försvararen förvandlas till aggressor, den angripne skuldbeläggs av angriparen, den döende ska förklara kulans väg för mördaren.

De tårar Wilder låter rinna längs kinderna på Laura när hon bevittnar osageindianernas fördrivning västvart tjänar närmast som en melodramatisk krydda, en klen ursäkt som inte rubbar bokens överväldigande strukturella helhetsintryck av förbehållslös rasism och kolonialism. Man kan undra vilka själsdjup denna stigmatisering når i indianbarnen, och samtidigt hur dessa rasistiska budskap kommer att internaliseras och forma de ickeindianska barnens föreställningsvärld i framtiden. Och inte blir det bättre av att - som Wilson funnit - "intellektuella argument" eller faktiska redovisningar sällan biter på rasister.

Den amerikanska historien är full av inkonsekvenser som trotsar de mest elementära förnuftsregler. När man exempelvis fått naziväldet på rygg såg den allierade denazifieringskommissionen till att man spårade upp och förstörde alla exemplar av den 100-sidiga nazihandboken "Ich Kämpfe" som delats ut till partimedlemmar runt 1940. Naziideologin skulle rotas ut ur det tyska folket.  Antisemitisk och annan rasistisk litteratur har förbjudits i det offentliga amerikanska undervisningsväsendet. I Irak har Bushministären sökt utmönstra allt ideologiskt inflytande från Saddams parti i skolvärlden, genom att införliva läroböcker i den undervisningsreform som genomfördes för några år sen. 

Frågan är då - som Wilson skriver - "hur kan det amerikanska samhället tillåta en fortsatt indoktrinering av unga människor i rasistiska och genocida ideologier vad gäller urinvånarna (indianerna)"? Frågan är retoriskt ställd - hennes eget svar: "Det sker därför att USA:s regering sitter på makten, den indianska befolkningen är umbärlig och man exploaterar alltjämt indianland och indianska resurser med ivrig tillskyndan av bolagsvärlden." Det enda som kan avhjälpa dessa destruktiva tendenser, fortsätter hon, är att "amerikanerna aktivt avkoloniserar utbildningsvägar, läroplaner och läromedel".

Om inte detta sker kommer säkert unga indianmammor att fortsatt få höra det en 8-årig indianflicka sa till mamman som undrade om hon inte tog illa vid sig av det hon hört och läst om indianer i "Lilla Huset på Prärien": "Nej, jag låtsas bara att jag inte är indian..."

För den här artikeln har jag utgått från WAC Wilsons essä: "Burning Down The House: Laura Ingalls Wilder and American Colonialism", som ingår i boken Unlearning the Language of Conquest; en antologi redigerad av Don Trent Jacobs, University of Texas Press, Austin, 2006. 

Tommy Eriksson