Om Glenn Gould
publ. 17 dec 2014

Man behöver inte svärma för klassisk musik för att drabbas av den judiskkanadensiska Torontopianisten Glenn Goulds (1932-1982) stormiga livssaga och tonvärld. Han var ingen annan lik och bröt alla konventioner. Hopplös egoman och hypokondriker till en stroke tog hans liv vid blott 50 års ålder. Påbyltad överrock, halsduk, keps och avskurna fingervantar året om (!) led han av obotlig bacillskräck och blev ett vandrande husapotek; nedsjunken på en extremt låg stol med cykelrygg och huvudet sniffande på klaviaturen och fingrarna fjäderlätt dansande över tangenterna i en unik (oergonomisk!) spelställning åstadkom han från den internationella debuten 1955 - med Bachs Goldbergvariationer - ett genomslag som få om ens någon klassisk pianist förmått.

Han tolkade Bach, Beethoven, Mozart, Schönberg m fl som ingen annan - varken förr eller senare. Men hans verkliga älsklingskomponister (förutom Bach) var det tidiga 1600-talets William Byrd och Orlando Gibbons. Han såg sig inte bara som uttolkare utan som medskapare - vilket väckte såväl rasande kritik som beundran. Men passionen i spelet går inte att ta miste på. I viss mening klaviaturanarkist fann han det repititiva konserterandet av en sliten standardrepertoar utan nyskapande meningslöst. Nyinspelningar av kända som mindre kända verk kunde - enligt Goulds ståndpunkt - bara motiveras om de var innovativt nydanande. Det innebar inte sällan att han frångick de rigorösa instruktioner för exempelvis tempo och frasering som vissa komponister mer än andra lade vikt vid. Ett typfall utgör Beethovens sista pianosonater där Gould i anarkisk anda och ungdomlig iver ibland tenderar att slita sönder strukturen genom överdriven flyhänthet. Sak samma i somliga Mozartsonater. Icke desto mindre kastar Goulds egensinniga versioner ett nytt ljus över dessa ofta slentrianmässigt  framförda verk.

När han som den första pianisten från väst bröt kalla krigets nedfrysta förbindelser 1957 - genom en turné i Sovjet - möttes han av stormande bifall. Han sågs praktiskt taget som ett mirakel från en annan planet. Året därpå besökte han Stockholm och Konserthuset där han under dirigenten Georg Ludwig Jochums ledning spelade Mozart och Beethoven samt sonater av Haydn, Beethoven och Alban Berg.

Trots en hiskeligt lukrativ konsertkarriär valde han 1964 - vid blott 32 års ålder - att avbryta allt konserterande inför publik. Dels var han flygrädd, dels ansåg han att publika konserter var en arkaisk kvarleva som inte fyllde några konstnärliga funktioner. Intimiteten i studion där han kunde testa sina idéer gav honom den frihet att medskapa som gav hans konstnärliga ådra den tillfredsställelse han sökte. Vid sidan om musicerandet prövade han filmens och radions uttrycksmöjligheter. Paradoxalt  nog stegrades Goulds inkomster från skivförsäljningen världen runt efter hans sorti från konsertscenerna. De album han gav ut under sent 1960-tal och under 1970-talet fann en strykande åtgång.  Mystiken och magin runt hans namn, liv och originella tonskapelser borgade för det. Han trotsade myten om "att synas är att finnas" med råge. Analogin med den solitärt skygga filmdrottningen Greta Garbos tidiga flykt från den cineastiska världen ligger onekligen nära till hands. Hennes oåtkomlighet  fick myterna runt hennes person att bestå och frodas som aldrig förr i den mediala myllan.  

På det privata planet levde Gould enligt schablonen ett eremitliv. Men han hade förmågan att facka in sina kontakter med läkare, vänner, kvinnor, producenter, dirigenter och anhöriga som fick omvärlden att tro att han levde mer isolerad än som var fallet. Det gick rykten om att han var bög. Han talade sällan eller aldrig om sina amorösa, romantiska förbindelser. Men numera vet vi - inte minst genom "The Secret Life of Glenn Gould. A Genius in Love" av Michael Clarkson (2010) - att han upplevde en rad mer eller mindre seriösa äventyr med en rad kvinnor inom den musikaliska värld som utgjorde ramarna för hans liv. Clarkson har dock ofta stött på förseglade läppar bland de förmenta "Gouldmoatjéer" han intervjuat.  Sakuppgifterna blir en smula urvattnade. Istället får Clarkson lita till hörsägen och rykten. Ändå dyker här upp en rad  förmenta "Gouldkvinnor" vars namn och existens kopplade till pianisten undgått de gängse Gouldbiografierna.

 En av dessa kvinnor som han sent i livet skulle möta var den svenska musikpedagogen Birgit Johansson. Sex år äldre än Gould var hon född i Karlstad 1926; dotter till en resande handelsman och med en hemmafru till mor. Birgit  hade önskat sig en operakarriär men började 11-årig - i likhet med Gould - som kyrklig orgelspelare på hemorten. Småningom hamnade hon som lärare vid en musikskola i Sollentuna. Blonda Birgit har beskrivits som ett sprudlande och charmerande energiknippe som alltid bar ett leende på läpparna.

Det slumpartade mötet med Gould i hans hemstad Toronto kom sig av att Birgit skulle gå en musikkurs ledd av den kanadensiska komponisten Murray Schafer. Vid det tillfället, 1978, var Birgit mor till tre söner och separerad från sin svenske man. Gould, som förlorat sin åldersstigna mor tre år tidigare, hade aldrig genomlidit det trauma detta innebar och han sökte med ljus och lykta efter en kvinna som kunde fylla det vakuum han upplevde på alla privata plan. Den emotionella kris han upplevde hade fört honom allt djupare in i pillerätandet, hypokondrin och det faktiska kroppsliga förfall han upplevde. Gould och Birgit möttes på ett party, där han skall - mot alla odds - ha visat sig vara en dansant kavaljer! Det blev kärlek vid första ögonkastet - från bägge håll. För Gould blev Birgit en passion livet ut (de få år han hade kvar). Han uppvaktade henne ivrigt. De musicerade tillsammans, och året därpå, 1979, vistades Birgit i flera månader i Kanada och USA där hon reste runt med Gould. När de var skilda åt på ömse sidor om Atlanten hade Gould - sin vana trogen - ägnat timsvisa telefonsamtal med Birgit i Sverige och skrivit åtskilliga brev.

Det var under denna andra vistelse i Nordamerika som Gould föreslog giftermål. Han gav henne sina 50 klassiska album som present, men hans övertalningsförsök misslyckades. Birgit var då märkt av cancer, men hennes huvudinvändningar var dels åldersskillnaden (6 år) och att hon inte kunde tänka sig att lämna sina barnbarn i Sverige för en tillvaro med Gould i Toronto. De grälade om saken. Gould kunde inte utan vidare godta hennes skäl. Han hade ju haft romantiska förbindelser med kvinnor som varit tio år äldre. Dessutom var han väl medveten om att han genom sin livsföring och sina egenheter var en särling, även om han inte kunde inse hela vidden av de problem detta kunde i innebära i en reguljär och "normal" parrelation. Som världsberömd pianist hade ständigt kvinnor jagande efter sig, rent fysiskt eller via en omfattande korrespondens.

Birgit och Gould tycks ha fortsatt förbindelsen som "vänner". Något av det mest märkliga är att Gould - som av rädsla aldrig flugit sedan 1960-talet - ska ha besökt Sverige i hemlighet vid flera tillfällen 1980-82, dels för att träffa Birgit, dels för att behandla svåra ryggproblem. Och Gould försökte - bara några dagar före sin sista, fatala stroke hösten 1982 - att få Birgit till altaret. Men icke, vid den tiden hade hon inlett en relation med en pensionerad polisman i Sverige...


Sevärda dokumentära filmbiografier (DVD) över Glenn Goulds liv:
"Genius Within. The Inner Life of Glenn Gould" (av M Hozer/P Raymont; 112 min; 2009)
"Glenn Gould. Hereafter" (av Bruno Monsaingeon; 106 min; 2005)

Viidare om Glenn Gould på hemsidan:
www.indianlitteratur.se/goldb.htm
samt
www.indianlitteratur.se/gouldtre.htm