"A Ruthless Little Bastard"
Publicerad 2006

"Om vissa (internationella) avtalsbrott är olagliga är de det vare sig de begås av Förenta Staterna eller Tyskland, och vi är inte beredda att ställa upp en regel beträffande andras brottsliga handlande om vi inte är beredda att gå med på att den kan åberopas mot oss själva." Sagt av Robert Jackson, amerikansk HD-domare, drivande delegat vid Chartakonferensen i London 1945, som lade fast det judiciella ramverket för krigsförbrytarprocessen mot nazisterna i Nürnberg 1945/46, där Jackson på president Trumans mandat agerade chef för den amerikanska åklagargruppen.

8 november 2006 avgick Donald Rumsfeld från posten som amerikansk försvarsminister. Sex dagar senare, 14 november, levererades en anklagelseakt om krigsförbrytelser till statsåklagarämbetet i Tyskland. Den innehöll 12 namn - inklusive Rumsfelds - på personer i den federala amerikanska administrationen och militären som på goda grunder misstänks för att ha konspirerat i akt och mening att begå krigsförbrytelser och/eller att ha beordrat, sanktionerat dylika. Begäran om att inleda en förundersökning som förväntas utmynna i åtal har på 12 tortyroffers uppdrag inlämnats av Center for Constitutional Rights (CCR) och International Federation for Human Rights (FIDH) m fl. Samtliga företrädda av Berlinadvokaten Wolfgang Kaleck.

2005 lade den förre tyske statsåklagaren ned ett liknande ärende dels p g a antagandet att USA på egen hand skulle utreda och lagföra de skyldiga till den bestialiska tortyren i Abu Graibh-fängelset i Irak, dels p g a påtryckningar från USA:s sida, om att ett framhärdande "kunde skada relationerna mellan de bägge länderna". Ett omfattande bevismaterial (om det skulle behövas) visar att den amerikanska utredningen blott och bart omfattade underhuggarna, de lägsta graderna i militärhierarkin. Somliga av tortyristerna har senare medaljerats och klättrat i graderna.

I likhet med det ännu inte avnazifierade efterkrigstyskland är det omöjligt att överlämna rättsprocessen till USA eftersom utredande- och åklagarfunktioner för närvarande kontrolleras av de som är inblandade i de aktuella krigsbrottskonspirationerna. Det - förklarar CCR på sin webplats - "blockerar varje politisk möjlighet till genomlysning och kriminellt åtal". Ogörligheten att vara part i målet och handlägga sig själv opartiskt är ganska uppenbar.

Det tyska rättsväsen - och f ö hela samhällsmaskineriet - som reste sig ur spillrorna 1945 var länge än belamrat med nazisympatisörer som visserligen plockat bort partimärket från rockslaget och lovat "att aldrig göra om det" - kanske efter något års betänketid på anstalt eller ute i kylan - men det stora flertalet bytte bara lagbok. Business as usual. Somliga gjorde sagolika karriärer sen likhögarna i förintelselägren skyfflats ner i massgravarna och folkdomstolarnas rabiata skrän tystnat - och glömts.

När den spektakulära Nürnbergprocessen hängt ett antal nazidignitärer - utrikeministern med svårighet dock, det anlitade engelska avrättningsproffset hade överskattat Ribbentrops kroppshydda - så kunde amerikanerna välja och vraka bland tyska tekniker, ingenjörer, kärnfysiker, biologer, industrimän, forskare och f d SS-officerare för att i en eller annan form bidra till det amerikanska efterkrigsundret. USA:s flygvapen, kärnvapenprogram och rymdforskning fick sin beskärda del; de amerikansk/tyska företagen snurrade obekymrat vidare med friska nyinvesteringar och denazifierad expertis; medan det kalla kriget krävde en raffinerad agentstruktur och kunskap om Sovjet som bara spjutspetsarna i SS kunde leverera.

Symboliska straff utmättes; 10-20 års fängelse krympte i många fall till 4-5 år; och "nyttiga" nazister slank utan en skråma genom maskorna för att rehabiliteras i frihetsgudinnans trygga famn. Kåranda och institutionell uniformering har sina fördelar men dit hör sällan någon kritisk och objektiv självrannsakan. När leden sluts kvävs rättvisan. Som den tvekönade och självbefruktande monolit det politiska systemet USA nu är så har man alltsen FN organiserades efter 2:a vrk konsekvent obstruerat, ignorerat och bekrigat omvärlden alla internationella fördrag till trots.

Att västvärlden aldrig tycks inse att återfallsförbrytare och mytomaner av amerikanskt slag - som bevisat sin fullständiga opålitlighet ända sen de första indiantraktaterna ingicks och bröts på 1780-talet - är häpnadsväckande. Att USA:s brottskarriär som stat är historiskt unik, att det mänskliga minnet är kort och att kursutvecklingen på moral och samvete aldrig kunnat konkurrera med kallt stål och en trind börs är ett dystert faktum, vilket knappast ställer medlöperiet och den utbredda serviliteten i ett anständigare ljus.

Genom åren har USA tid efter annan - se t ex min "nätbok" Janusansiktet - vidtagit hemfabricerade juridiska finter för att det elitistiska brottssyndikatet ska immuniseras mot alla internationella rättsliga prövningar. Något som så uppenbart går på tvärs mot Robert Jacksons deklaration (se ingressen) om ett slags "nationernas likhet inför lagen" att man måste misstänka HD-domaren för förräderi mot den faktiska amerikanska historien och politiska traditionen - eller ren svindel; samhällets pålagrade trossbotten är en lika murken historia som dess reala skepnad i nutid. 

I alla händelser - med tanke på masslakten på civila irakier och afghaner och de standardiserade tortyrlägren och -fängelserna utspridda över planeten, vidtog president Bush 17 okt 2006 det försiktighetsmåttet att införa något man kallar The Military Commissions Act (MCA). Avsikten är förstås att förhindra att militär personal och personer i den federala eliten ska kunna ställas till svars för krigsförbrytelser. I praktiken skulle lagen innebära en retroaktiv amnesti till 1997 för amerikanska krigsförbrytelser och iscensatt tortyr. MCA bantar det redan magra, inhemskt producerade lagrummet för vad som ska betraktas som krigsförbrytelser. USA har också valt att ställa sig utanför International  Criminal Court (ICC, nedan).

De anklagelser som nu riktas mot 12 medlemmar av den amerikanska administrationen går in under Code of Crime against International Law (CCIL) som antagits av Tyskland i enlighet med Romtraktaten (1998) som etablerade ICC 2002 (säte Haag). Domstolen äger "universell jurisdiktion" att lagföra enskilda individer för krigsförbrytelser, genocider och brott mot mänskligheten. Det gör det möjligt för den tyske statsåklagaren att gå vidare. Målet gäller i första hand det som skett av illegala interneringar, misshandel och tortyr i läger/fängelser i Afghanistan, Irak och Guantanamo. Mer specifikt gäller anklagelserna "beordrade" krigsbrott och "understöd och medhjälp" till krigsbrott etc. CCR säger att det kan handla om "hundratals om inte tusentals internerade" som utsatts för straffbara övergrepp.

Ett nyckeldokument i sammanhanget är det notoriska "Torture Memo" av 1 aug 2002, som utfärdades av den amerikanska regimen för att inskränka tortyrbegreppets giltighet till snävast möjliga spektra. Det gav torterarna fritt spelrum att använda sedan länge förbjudna tortyrtekniker. Ordern om "hårda förhörsmetoder" som försvarsminister Rumsfeld personligen utfärdade, som innebär tortyr och/eller grym, omänsklig och förnedrande behandling kränker bl a Genèvekonventionerna av 1949, Konventionen mot Tortyr av 1984 och den Internationella konventionen om civila och politiska rättigheter från 1977. Under internationell människo- och sedvanerätt - liksom i tysk lag - uppfattas ovannämnda som krigsförbrytelser.

Assisterade och understödde framtagandet av USA:s tortyrprogram gjorde bl a ett antal regeringsjurister och advokater - som finns med i anklagelseakten - och de medverkade även till försöket att immunisera torterarna. - Sen 2005 har nytt material och nya vittnesmål lagts till de gamla. Ett nyckelvittne, som tidigare satt på de anklagades bänk men nu - som en märklig fågel fenix - sällat sig till målsägarsidan, är den förre kommendanten för Abu Graibh-fängelset, brigadgeneral Janis Karpinski.

Rumsfelds utträde ur den amerikanska regeringen innebär att han inte kan hävda "funktionell immunitet", det vill säga för ogärningar utförda under ämbetstiden. Nürnbergprocessen 1945/46 underkände den argumentationstekniken, som illegitim för internationell kriminalitet, typ krigsförbrytelser. Och så har det principiellt fortsatt. Inte heller "personlig immunitet", det vill säga för illdåd begångna i det privata under ämbetstid, äger giltighet eftersom den bara omfattar ämbetsperioden.

En man som Donald Rumsfeld har många lik i lasten. Att han agerat medarkitekt till folkslakten i Irak och Afghanistan - i kulisserna och framför intervjumikrofonerna - är allmänt känt. Tortyranklagelserna är bara den vedervärdiga ändpunkten på hans regeringsbana. Några nedslag kan räcka som snabbskiss över hans förflutna. 

1969-72 var han medlem av president Richard Nixons kabinett och fungerade från december 1970 som en av hans rådgivare. Folkmordet i Vietnam nådde under de här åren sin kulmen. Trots att Nixon omgav sig med allsköns suspekta paladiner - som inte skulle ha skämts för sig i SS-generalen, juristen Lammers nazikansli - så var det få förunnat att renderas denna osminkade karakterisering av "Tricky Dick" (mars 1971): "He’s (Rumsfeld) a ruthless little bastard. You can be sure of that!" Presidenten hade näsa för sånt. Rumsfeld gjorde aldrig några presidenter besvikna - oavsett om han servade Ford, Reagan, Bush Sr eller Bush Jr. (Se min artikel Hitlers kollaboratörer  för fylligare bakgrunder.)

1977 tilldelades Rumsford "Presidential Medal of Freedom" - nationens högsta civila utmärkelse. Man kan undra varför. I alla händelser sällade han sig till en lång rad av ytterst tvivelaktiga kabinettsmedlemmar och andra som mottagit ordern. Här återfinns namn som Henry Kissinger, Colin Powell, Robert McNamara, Dick Cheney, Paul Bremer, Wesley Clark, Ronald Reagan, Paul Nitze och Norman Podhoretz. (Man kan förmoda att Bush kanske främsta supporter, utrikesminister Condoleezza Rice, står närmast på tur för en "frihetsutmärkelse", trots att hon varit en ivrig uppbackare och desinformatör runt Irakkriget etc.)

Nov 1983-maj 1984 fungerade Rumsfeld som president Reagans speciella sändebud till Mellanöstern. Irak var mitt uppe i åttaårskriget med Iran (1980-88). Sändebudet skakade hand med en leende Saddam Hussein och utlovade såväl hemliga underrättelseinformationer, militärstrategiska expertråd som punktliga vapenleveranser för att krossa Irans "expansion" och säkra "den regionala maktbalansen" (läs: amerikansk kontroll). Avtalet innefattade också ett löfte om ett stegrat oljeflöde till USA via en nybyggd pipeline. Med den amerikanska vapenarsenalen i ryggen kunde Saddam massakrera iranier efter behag; kurderna stod närmast på tur. 

Under årens lopp har Rumsfeld tagit plats i ett flertal s k Think Tanks-projekt, mer eller mindre officiella,  för att lägga upp USA:s globala strategier. En betydelsefull sådan benämns "Project for the New American Century" (PNAC). Den bildades 1997, och förutom Rumsfeld har medlemslistan - inte överraskande - innehållit broder Jeb Bush, Dick Cheney och Paul Wolfowitz m fl. Denna tankesmedja har till uppgift att skissa på en konsolidering av USA:s fortsatta imperialistiska dominans av klotet: militärt, politiskt, ekonomiskt, teknologiskt som kulturellt, men också att kläcka idéer om USA:s oinskränkta herravälde i yttre rymden. Absolut kontroll och supremati är ledorden.

Den s k Bushdoktrinen - som följde på "War on Terror- deklarationen" efter den 11 sep 2001 - och som knäsattes 20 sep 2002 har tre nyckelingredienser: militär, global supremati, unilateralitet och något Bush kallat "Military Preemption". Det senare har både han och Rice hotat såväl Iran som Nordkorea med. Men Bush ägnar sig åt begreppsförvirring. Angreppen på Afghanistan 2001 och Irak 2003 gjordes i "preventivt" syfte; det var aggressionskrig för att eliminera påhittade eller inbillade "hot". "Preventive War" äger ingen som helst internationell legal täckning. Däremot kan "Preemptive War" göra det under specifika förutsättningar. Det räcker inte med att det är ett militärt svar på något som liknar en militär provokation eller ett förestående angrepp. Det räcker inte heller med att en viss stat planerar eller utvecklar vapen för en hypotetisk aktion i ett längre perspektiv.

FN-stadgans artiklar 2:4 och 51 gör fullständigt klart att en attack på en annan suverän stat måste ha "påbörjats" för att ett unilateralt självförsvar ska stå i överensstämmelse med internationell rätt. Samma tolkning har gjorts av International Court of Justice (ICJ; etabl. 1946; säte Haag; arbetar, till skillnad från ICC, på mellanstatsnivå; USA respekterar bara ICJ:s beslut "selektivt"!). Bushjuntan ägnar sig åt en cynisk lek med ord. Men faktum kvarstår: man har begått svåra krigsförbrytelser i strid med internationella traktater (konventioner etc) och folkrätt.

Men det handlar inte bara om enskilda, också organisationer och institutioner bör nagelfaras precis som skedde i Nürnberg 1945/46. Medan ryssarna först var tveksamma insisterade amerikanerna på att också kriminalisera nazistiska organisationer av typen SA, SS och dess underavdelningar som Gestapo, Säkerhetstjänsten, Kriminalpolisen etc. En given parallell är förstås USA:s militära underrättelsetjänster, CIA och de obskyra Think Tanks som påverkat krigsplaneringen och genomförandet.

CIA:s kidnappningsresor runt globen i jakten på förmenta terrorister och de hemliga tortyrcellerna utspridda i Europa och på andra håll parat med mörkläggningen av dessa illegala aktiviteter har onekligen drag av naziväldets "Nacht und Nebel". N/N-dekretet utfärdades av Hitler i december 1941. Människor bortfördes utan att anhöriga fick vetskap om försvinnandena och de gripnas vidare öden. Tortyr och/eller avrättning väntade de flesta. Gestapo och SD skötte oftast proceduren. Under den numera så välbekant klingande frasen "fara för rikets säkerhet" kunde människor gripas såväl inom Tyskland som i de naziockuperade länderna. Avsikten var att sprida fruktan, och N & N-anklagelsen gavs också följdriktigt hög prioritet i Nürnberg.

"Rumsfeldprocessen" - om den blir av - är ett moraliskt viktigt symbolinitiativ och riktmärke för framtida lagföring av amerikanska krigs- och människorättsförbrytare. För som jag betonat i tidigare artiklar handlar det om ett betydande elitistiskt maktkluster inom skilda samhällssfärer som under allt för många år fått agera ostört utom räckhåll för någon form av rättvisa. - Som väntat står inte tortyroffren ensamma  bakom sina krav att lagföra missdådarna. En lång rad internationella och nationella organisationer och namnkunniga profiler har slutit upp vid deras sida. Och fler lär det bli.

Tommy Eriksson