En tornado i toner
publicerad 20 september 2012


Identitet är svårt det. Om man bär engelskt, kinesiskt, svenskt och afroamerikanskt blod i ådrorna är man en paradox från födseln. Antingen man vill eller inte. Det blir knepigt att hitta hem. Men rasismens USA löste saken - Charlie Mingus var "nigger". Och han fann sig i rollen. Senare skulle han med sardoniskt stenansikte säga till den som undrade: "Jazz är niggermusik!"

Född på en militärbas i Arizona 1922 höll Charlie en trombon i händerna vid späda sex års ålder. I high school i Los Angeles var instrumentet en cello och notbladen europeisk konstmusik. Charlie var läraktig men i hans inre rådde ett genetiskt inbördeskrig. Och i hans omvärld raskrig på alla nivåer. Rebellen ville ut. "Du kan inte slå en cello!", inflikade någon. Nej, det fick bli ett "negerinstrument". Så föddes basisternas basist. Ständigt beredd att torpedera det etablerade i toner. Paradoxernas ambivalens levde kvar.

Hans privata universitet var Beethoven, Bartok och R Strauss. Men mest av allt storbandsjazzens elegant, Duke Ellington. Så var han förhäxad av Orson Wells sonora stämma, som lät som Coleman Hawkins väsande tenorsax. Men Charlies ambitioner låg inte åt det "pennade", programmatiska hållet. Han ville inte bli en Ellingtonepigon med fixa partitur. I stället var hans ideal att skapa ett fritt ensemblespel inom givna ramar. "Jazz är improvisation", dundrade Charlie. Komponerad musik, visst, men öppen för territoriella erövringar utifrån instrumentalistens egna visioner och preferenser. En drömsväng i ikonen Ellingtons band slutade med avhysning efter ett rasbråk. Trombonisten Juan Tizol attackerade Charlie med en machete mitt på estraden. Snabb att replikera fick Charlie tag på en brandyxa, som han svingade mot knivmannen. Det räckte.

1951 stod basen i New York. Charlie sällade sig till beboparnas heta skara - Charlie Parker, Dizzy, Monk m fl. "Please do not dance!", löd den muntra devisen på nattklubbsväggarna. De musikaliska experimenten på scenen - som ändå var odansbara - fick inte störas. Charlie skulle avverka fyra äktenskap och en ändlös radda flyttar och vräkningar. För att försvara sig mot de  rasisttrynen som gärna dök upp hade han ett laddat och dubbelpipigt hagelgevär under sängen. Storväxt var han inte heller främmande för att ta till nävarna om vokalbulären tröt. Han var inte den som tog "schitt" - som han sa - från det rasfixerade etablissemanget.

Men den svarta medborgarrättsrörelsen hade fått flygförmåga. I radikal tappning valde Charlie att inte sällan kanalisera sin turbulenta energi i politiserade tonmissiler. 1956 plockade han upp den unga batteristen Dannie Richmond. Han skulle längre än någon annan - 22 år -  agera klippa och bollplank för Charlies egensinniga tonala mikrokosmos. Som Elvin Jones för John Coltrane. Hösten 1957 slukade Arkansasguvernören Orval E Faubus världens blickar. Faubus satte sig på hasorna för att stoppa den svarta integreringen av skolsystemet i Little Rock. Det gav Charlie chansen att skjuta från höften. Men allt kom sig av en slump. Stycket man en kväll spelade hade inte ens en titel när Charlie - som ofta slängde fram eggande och ljudliga kommentarer från sin ståbasposition - yttrade: "Tell me someone who's ridiculous..." Dannie Richmond högg direkt: "Governor Faubus!" Så var en klassiker född, som skulle framföras av Charlies band på otaliga estrader USA och Europa runt. För mig personligen blev stycket ifråga på plattan "Charles Mingus presents Charles Mingus" en uppenbarelse och guide in i jazzens fängslande labyrinter. Förmodligen var det Charlies militanta rasfilosofi som inte föll skivbolagsmogulerna på läppen, för plattan släpptes först 1960 på det samma år etablerade, avantgardistiska skivbolaget Candid.

Mitt eget raspiga ex av tjock vinyl var 1967 en secondhandprodukt. Och förutom "Original Faubus Fables" (9.15 min lång) var det titeln "All the Things You Could Be By Now If Sigmund Freuds Wife Was Your Mother" som fick mig att lystra och hämningslöst hänge mig åt Charlies schamanistiska basgångar i den vänstra högtalaren. Dessutom bjuds man på en obetalbar introduktion. Med sluddrig röst uppmanar Charlie ett fiktivt auditorium att låta bli att applådera och skramla med whiskyglasen! Sättningen var Eric Dolphy altsax och basklarinett, Ted Curson trumpet och förstås Charlie och Danny. Som jazzens mästerliga politiska satiriker kom Charlie att döpa andra stycken med titlar som "Oh, Lord, Don't Let Them Drop That Atomic Bomb on Me", "Free Cell Block F, 'Tis Nazi USA" eller "Remember Rockefeller at Attica". Ryckig nerv, explosivitet, urbant kaos, politisk medvetenhet och bitsk humor kännetecknade denna anarka musik. Den svarade mot omvärldens omvälvningar och allt snabbare puls.

Om denna basisternas basist skrev två av hans vänner, Janet Coleman och Al Young, den lilla minnesboken "Mingus, Mingus". Förstautgåvan kom redan 1989, vid tioårsminnet av Charlies död, men har sedan repriserats. Coleman betonar att den som hör hans musik, läser hans självbiografi "Beneath the Underdog: His World as Composed by Mingus" (1971) eller tolkar hans kompositionstitlar och lösryckta intervjucitat bör veta att han alltsomoftast "opererade med...metaforer". Coleman: "Man måste läsa honom på det sättet för att inte förväxla hans ilska med våld, hans andlighet för galenskap, hans fruktan för negritude [den sekluderade pansvarta rörelsen] och alltomfattande besvärjelser för paranoia." Men det identitetstrauma han levde i livet ut var bara en alltför svajig plattform för att finna den inre harmoni han förgäves sökte. 1964 förälskade han sig i blonda Susan Graham vid jazzfestivalen i Monterey. De gifte sig 1975, och hon stod vid hans sida livet ut. Susan lyfte den byråkratiska bördan runt Charlies karriär från hans axlar. Själv gav hon ut det alternativa kulturmagasinet "Changes", och efter makens död sina samlevnadsmemoarer "Tonight at Noon. A Love Story" (2002) För den som till äventyrs traktar efter mer informationer kan gärna slå sig till ro med "Mingus. A Critical Biography" (1982) av engelske jazzpianisten och recensenten Brian Priestley. - Jag glömde att nämna att Charlie en tid ägde ett schackbräde där pjäserna var stora som ölburkar. Han var en man som alltid tog plats...

Tommy Eriksson