Gustav Mahler - den tidlöse
publicerad 23 september 2012

"Monstruös impotens och ytlighet" var ett samtida tyskt omdöme om Gustav Mahlers 7:e symfoni. En annan besserwisser kallade verket "en kakafoni av skrän" och spädde på med "gälla dissonanser" och "vulgära effekter" när han hörde det i München 1908.

I likhet med Nietzsche uppfattade Mahler sig själv som en "förtida". Och mycket riktigt - på 1960-talet fick han, inte minst tack vare dirigenten Leonard Bernsteins populariseringsoffensiv, upprättelse med råge. Bernsteins lidelsefulla pultgestik passade Mahlers monumentalsymfonier som hand i handske.

Sprungen ur ett torftigt judiskt hem i Böhmen 1860, modern gårdfarihandlare, fadern åkare, var Mahlers karriärchanser i dirigent- och tonsättarfacken allt annat än en lättjefull promenad i parken. Speciellt som antisemitismen redan på detta förhitlerska stadium impregnerat det tyska språkområdet sedan länge. Men en sällsynt blandning av tidigt utvecklade musikaliska anlag, egen dådkraft och ren bondtur öppnade dörrar. När han i maj 1897 premiärdirigerade sin första opera på den kejserliga hovoperan i Wien hade han nått toppositionen i europeiskt musikliv. Samtidigt förblev han en "feriekomponist" livet ut.

År 1888 fullbordade han sin 1:a symfoni. "Den forsade ur mig som en alpbäck", skrev han. Men kritikerna nafsade honom i hälarna från första stund: "helveteslarm" och "bombastiska trivialiteter" löd deras spydiga kommentarer. Men som alla konstnärer värda namnet följde han sin inre röst. Han utvecklades till en mästare i subtil orkestrering, scenisk finess och domptör av enorma köruppbåd. Livets kaotiska puls och skuggan av död röjer ständigt hans filosofiska rötter, barndomens tragedier och famlandet efter ljus och förlösning.

Runt 20 år äldre gjorde han, för att tala med den inte precis obekante Glenn Goulds ord, "sitt livs misstag" när han 1902 äktade "konserthallskurtisanen" Alma Schindler. Dotter till landskapsmålaren Schindler  (död 1892) och sångerskan Anna von Bergen var Alma intelligent och beläst men över hövan fåfäng, flirtig, prestigehungrig, skvallrig, intrigant och lättsinnig. Hon plagierade kort sagt moderns excesser och levde högt på sin skönhet i tidens överklasskretsar. Visserligen flödade Mahlers tonala diktargåva som aldrig förr, men livet med Alma blev tio år av ständig gnagande oro och själskval som tillslut fick tonsättaren att konsultera självaste Freud. Utan märkbart resultat.

I Gustav Mahler. Letters to his Wife (2004) som redigerats av giganten inom Mahlerforskningen, H-L De La Grange och G Weiss och iförts engelsk språkdräkt av Antony Beaumont, kan man ta del av hundratals epistlar och telegram som Mahler - ibland flera gånger dagligen! - adresserat sin måttligt engagerade gemål. (Kallsinnig till hans musik livet ut tillät hon inte ens att han spelades vid hennes egen begravning 1964.) Upprepade USA-sejourer bland annat vid Metropolitanoperan följde 1907-11. Nedsablad i sitt eget hemland möttes han här av stormande bifall. Men ett tidigare konstaterat hjärtfel förvärrades av det mördande tempo han höll och hustruns utomäktenskapliga förbindelse med den unge arkitekten Walter Gropius. Med iltransport (så fort det nu gick) fördes Mahler med inflammerat hjärta över Atlanten. Men specialisterna vid Löws sanatorium utanför Wien stod maktlösa. Den 18 maj 1911 var allt över.

Bernstein skulle långt senare mynta den tänkvärda frasen: "Vårt är dödens sekel - och Mahler dess andliga profet."

På något sätt känns det som att Mahlers själsvåndor och hektiska livsstil har en pendang i hans rastlösa och alltinrymmande tonskapelser. Utan att därför övertolka saken. Han skulle knappast nicka instämmande. Han öste ur  djupare källor än så. Men hans eget liv fungerade nog ändå som en psykologisk magnet för hans alstrings färdvägar.

För den obotlige mahlerianen är förmodligen De La Granges mastiga huvudverk över tonsättaren ett måste, annars kan brevsamlingen vara ett hyggligt substitut. Den är också försedd med rikliga bakgrundsförklaringar och noter. Den kan lämpligen kombineras med dirigenten Bruno Walters personliga vittnesbörd av tonskaparen; biografier som Kurt Blaukopfs Gustav Mahler (sv 1972), ett oöverträffat koncentrat över Mahlers liv och verk, eller det kortare och överskådligare Gustav Mahler-opuset (sv 1980) av Wolfgang Schreiber. Som lekmannahandledning till Mahlers nio fullbordade symfonier är The Mahler Symphonies. An Owner's Manual (2004) av David Hurwitz en perfekt ingång.

Om min personliga favorit, den 5:e symfonin - som faktiskt dyrkade upp den klassiska tonvärlden för mig runt 1967 - slutkomponerad 1902 och reviderad straxt före Mahlers död 1911, säger Hurwitz bland annat: "Av Mahlers samtliga symfonier är den femte svårast att genomföra med ett lyckat resultat." Så fysiskt och emotionellt krävande var den att Mahler alltid lade den först på programmet. Det utlöste vid ett tillfälle tonsättarkollegan Richard Strauss frustration och ilska, när hans egen "Sinfonia Domestica" skulle uppföras av en fullständigt utpumpad orkester!

Tommy Eriksson