Mordet på King - en farlig sanning
Uppdaterad 23 dec 2012

”Det handlar inte om Vem som mördade min far … det handlar om Varför?” Det förklarade Dexter Scott King vid den unika skadeståndsprocessen mot en av konspiratörerna bakom mordet på hans far, medborgarrättskämpen  Martin Luther King Jr den 4 april 1968. Året var nu 1999, och på de anklagades bänk satt bara en obskyr barägare, Loyd Jowers. Gammal och sjuklig ville han befria sig från den hemlighet han burit i decennier. En hemlighet av historisk räckvidd som fingrade på USA:s känsligaste nervbanor och maktcentra. Därför uteblev media. Dexter King ansåg sig veta varför: Vad spelar det för roll att tala om demokrati och friheter när man ändå är ”systemets mentala gisslan”?

Redan i 1800-talets gryning hade president Jefferson spekulerat runt möjligheten att styra och kontrollera medborgarnas tankar genom proaktiv statspropaganda. Under 1:a världskriget inrättade president Wilson en central propagandafunktion vars viktigaste uppgift var att sprida medial desinformation om de ”tyska hunnerna”. Genom att tillskriva ”besten” brutala övergrepp, blodbad och våldtäkter på civila kunde man vända folkopinionen i USA och gå med i kriget. Propagandan var osofistikerad men effektiv. Fabricerade bevis, grundlösa beskyllningar, halvsanningar och lögner skulle bli den homosexuelle FBI-chefen Edgar Hoovers (1924-72) specialitet i jakten på ”statens inre fiender”. Och den centrala underrättelse- eller säkerhetstjänsten CIA (från 1947) och arméns och flottans dito kom att använda samma metoder. Med hemliga och snabbt svällande budgetar, som bland annat innebar att CIA köpte upp och in sig i företag, inte minst inom mediaindustrin, expanderade dessa maktkonstellationer oerhört. De har alltid fungerat som makteliternas yttersta garanti för ett orubbat status quo. Och de opererar utan insyn.  

John F Kennedy – ett unikt undantag på presidentposten – ville spränga CIA ”i tusen bitar”. Det bidrog till hans avrättning i Dallas 22 november 1963. Mordet utreddes av en grupp som hellre än att benämnas Warrenkommissionen borde ha kallats ”Dulleskommissionen”. Den man Kennedy sparkat som CIA-chef 1961, Allen Dulles –  arkitekten bakom ett otal statskupper och likvideringar av främmande statsmän – kunde på order av president Johnson och med Hoovers gillande begrava sanningen i arkiven. Det gick så långt att Johnson förlängde hemligstämpeln på dokumenten runt president Lincolns död hundra år tidigare! För att”folk” inte skulle få några konspiratoriska griller i huvudet! Inte nog med att avslöjande uppgifter om Kennedymordet alltjämt ruvar i djupa källarvalv, Johnsons personliga dossiéer, som berättar om hans psykiska ohälsa och defekter, hans genomkorrupta politikerbana och inblandning i sammansvärjningen mot Kennedy är lika oåtkomliga. Där är demokratin lika ovälkommen som en leprasjuk. Vad som avhandlades i en oljemiljadärs villa i Texas någon dag före skotten i Dallas – där såväl FBI-chefen Hoover, Johnson som troligen framtida presidenten Nixon närvarade – lär vi aldrig få veta. Hela scenariot andas ondska. Dagen därpå kunde Johnson meddela sin älskarinna att ”Kennedybröderna [John och Robert] förlöjligat  honom för sista gången”. Johnsons maniska avund på John och traktan efter presidentämbetet konkurrerade bara med Hoovers lika paranoida hat mot Robert, justitieministern.

Men fler prominenta förespråkare för ett moraliskt och medmänskligt revolutionerat USA skulle under 1960-talet som John Kennedy hamna i skottlinjen för den verkliga maktens osläckliga hat. Den radikala medborgarrättsaktivisten och muslimen Malcolm X tillhörde de högst rankade på Hoovers FBI-lista över ”statsfiender” när han 39 år gammal mördades den 21 februari 1965.

Hoover skaffade sig en fullständigt unik maktposition i det amerikanska samhället genom regelrätt utpressning. Ingen president vågade röra vid honom. FBI-chefen byggde med kriminella metoder upp komprometterande akter över alla som på något sätt kunde hota hans ställning. Han vägrade att ens erkänna existensen av organiserad brottslighet, maffia, inom USA. Skälet var utan tvivel att maffiasyndikaten upptäckt hans akilleshäl – hans mångåriga homoaffär med en av sina närmsta medarbetare. Vetskapen om att maffian skaffat fram bilder som – om de offentliggjordes – kunde kosta honom allt räckte för att tysta honom. Tvärtom  fraterniserade han öppet och glatt med tidens maffiabossar. När Robert Kennedy satte fart på korståget mot maffian och önskade hjälp från FBI med avlyssning satte Hoover hälarna i marken. Han insåg förstås att hans värld skulle rasa samman i en blink om hans homoaktiviteter blev en nationell angelägenhet.

Att medierna knipt käft berodde lika mycket på säkerhetsorganens dolda kontroll av tongivande tidningar och etermedia som tidens gängse pressetik. Skvallerpressfenomenet låg i sin linda, och organisationer som FBI och CIA kunde enkelt manipulera nationella media och mata dem med fabricerade uppgifter och rykten, för att skingra alla skuggor som hotade maktens boningar och folklig insyn. Man använde hela arsenalen av skumraskmetoder: mutor, utpressning, trakasserier, falska avslöjanden, förfalskade dokument, buggningar, överfall, arrangerade olyckor och kontraktsmord (ofta via maffian); man infiltrerade ”statsfientliga” organisationer och sammanslutningar med informatörer och provokatörer; och man kollaborerade intimt med regionala maffialedare till ömsesidigt gagn. Under 1960-talet – men även senare – försåg maffian CIA med sydamerikansk narkotika, som såldes i USA för att finansiera högerextrema kuppförsök och gerillakrig i Karibien och Syd- och Mellanamerika. Att hippierörelsen dränktes i droger var knappast någon slump…

Rädslan för att den sociala och politiska undervegetationen i USA, kort sagt den stora massan av landets underprivilegierade vita befolkning och minoriteter, skulle inse sitt eget bästa och gemensamt organisera sig för att med våldsamma eller andra metoder rubba status quo och kasta förtryckarna över ända var ett skräckinjagande scenario för makthavarna. Så länge dessa rörelser var splittrade kunde de neutraliseras och hållas i schack var för sig. Risken var att någon karismatisk figur skulle plocka upp John Kennedys bloddränkta mantel för att pånytt utmana systemets skriande orättvisor. Och kanske gå längre…

Kontrollen av människors tankar och handlingar genom statsdirigerad propaganda var vid 1960-talets ingång så fullmogen och internaliserad i amerikanens medvetande att hörbara avsteg från normen resulterade i subtila eller rentav brutala repressalier. Den stora massan av befolkningen hade drillats i tron på ”maktens ofelbarhet”. Därför blev Kennedymordet, utredningssjabblet och mörkläggningen som följde en chock av aldrig skådat slag. Det varje amerikan matats med i generationer reste murar mellan de alltjämt blint troende och de som lapat i sig ett frö av tvivel. ”Den amerikanska drömmen” var inte längre så självklar. Lee Harvey Oswald hade ju varit som färdigförpackad och distributionsklar i rollen som den ”ensamma, galna mördaren” redan några minuter efter skotten i Dallas. Warrenkommissionen sålde den fabrikationen till hela amerikanska folket inklusive media. Många svalde betet och gör så än idag. Samtidigt försökte man ta kål på konspirationsteorierna: att det fanns en rättsröta vars rottrådar löpte från Dallaspolisen, via CIA, FBI, maffian och ända in i ovala rummet i Washington DC.

Och vem hade mest att vinna på mordet? Johnson, utan tvivel. Han inte bara övertog presidentämbetet; han kunde stoppa de korruptionsutredningar som pågick runt hans egen person; förhindra att en oberoende kongresskommitté utredde mordet på Kennedy för tillsätta en egen kommission; göra livet drägligare för stål- och oljemiljadärerna; behålla Hoover som Kennedy tänkt avsätta; eskalera kriget i Vietnam och dela ut generösa rustningskontrakt till vapenindustrin; och snylta på de sociala program Kennedy gjort utkast till. Och han kunde eliminera justitieminister Robert Kennedys inflytande och roll i regeringen, till Hoovers oförställda belåtenhet. Och skamlöst ringa insmickrande samtal till den kvinna vars man han nyligen varit med om att ta av daga  – Jaqueline Kennedy. Robert kallade honom ”ett vilddjur”,  ”en karl som äter människor”. Han kunde aldrig frigöra sig från misstanken att Johnson legat bakom mordet på brodern.

CIA hade experimenterat med sanningsdroger och tankekontroll på sina egna soldater sedan Koreakriget i början på 1950-talet. Kunde man få speciellt mottagliga individer att verkställa mord genom en mix av suggestion och droger? För att sedan väcka dem minneslösa ur hypnosen? När år 1968 randades hade CIA utfört otaliga illegala experiment på mentalsjuka personer, som förvandlat dem till levande döda. Man var övertygad om att det för en kortare eller längre period verkligen gick att förvandla en hypnotiskt receptiv individ till en mänsklig robot, en programmerad dödsmaskin.

Kanske var Lee Harvey Oswald det första offret? Mig veterligen har ingen ställt frågan. Men Oswalds blånekande till att överhuvudtaget ha befattat sig med mordet på president John Kennedy i polishuset i Dallas är onekligen suspekt. Resultatet av en kortvarig minneslucka eller inte? Hur som helst skulle CIA få en ny chans 1968.

President Johnson hade revanscherat sig på Robert Kennedy, som själv umgåtts med den ganska orealistiska idén att ställa upp som Johnsons vicepresident i valet 1964, genom att välja Hubert Humphrey. Under tiden hade Johnson kört över president Kennedys tidigare dekret om att inleda ett tillbakadragande av amerikanska rådgivare och trupper från Vietnam.

Den 4 augusti 1964 förklarade Johnson vid en presskonferens att två amerikanska jagare attackerats av det kommunistiska Nordvietnam i Tonkinbukten på internationellt vatten. Det uppfattades som en medveten provokation och gav Johnson en ursäkt för att snabbt trappa upp kriget. Men det var en satanisk bluff. Jagarna hade aldrig utsatts för något angrepp. Tvärtom hade de själva överskridit territorialgränsen för att kunna beskjuta landmål inne i Nordvietnam. Som Hitler 1939 hade Johnson provocerat fram ett storkrig som i slutändan skulle ta livet av ett par miljoner vietnameser, kambodjaner och laotsier och kanske fyrtio tusen amerikanska soldater. Det blev ett bestialiskt krig som åsidosatte varje tänkbar krigskonvention och människorättsparagraf. Amerikanska höghöjdsbombningar med napalm (som får huden att smälta), splitterbomber, brandbomber och växtgifter siktade till att förstöra alla överlevnadschanser. På marken attackerades de fattiga bondbyarna med gas och eldkastare, och bybor samlades ihop för att torteras och avrättas på stället. Det skedde upprepade gånger. Och CIA ledde ett flertal av dessa operationer under skilda kodnamn. Vietnam blev ett experimentfält för ny vapenteknik och en kassako för den amerikanska vapenindustrin.

Sprickan mellan Johnson och Robert Kennedy var oreparabel. Men Johnson visste att han inte hade skuggan av en chans att tävla med den karismatiske Robert Kennedy OM han valde att kandidera till presidentposten 1968. John Kennedy hade varit en sprudlande vitamininjektion i ett reaktionärt, politikerkorrupt och krigshetsande USA. Men han fick snabbt många farliga och hatfyllda motståndare som var beredda att sabotera allt nytänkande han stod för. När de insåg att deras rikedomar och maktpositioner som de tagit för givna i generationer var hotade var också presidenten en död man. Frågan var bara hur och när…

Minnet av John var, för Johnson, i praktiken en lika kolossal motståndare som den levande Robert. Men det fanns avgörande skillnader mellan bröderna. Reaktionärerna måste ha uppfattat Robert som ett om möjligt ännu större hot än John. Den förra var en visionär drömmare, en hyperkänslig och poetiskt lagd man som blottade sitt inre utan förbehåll, utan den innehållslösa politiska retorik som smekte alla samhällsklasser medhårs. Han hade en moralisk tåga och en sårbarhet i rösten som var helt väsensskild från något amerikanen tidigare hört. Och han menade det han sa. Och glöm inte att han var brodern Johns mest förtrogna och intima rådgivare under de kritiska åren före Dallas. Hur stort inflytande Robert utövade över John och den praktiska politiken är omätbart, men under Kubakrisen 1961 och för den svarta medborgarrättsrörelsens ännu blygsamma reformvinster spelade han otvivelaktigt en betydande roll. Bägge bröderna hade den i amerikansk politik unika förmågan att lära om och att lära av misstag.

När Johnson insåg att han skulle få Robert som medtävlare om presidentposten 1968 framträdde han i nationell TV för att avsäga sig nomineringen som demokratisk presidentkandidat. Han lämnade scenen ”obesegrad”, som han säkert själv såg det, samtidigt som en värld insåg att det var av ren feghet han kastat in handduken. Allt talade för att Robert skulle bli USA:s nästa president. Men var det inte ren självsuggestion? Var USA verkligen berett att kröna en president som höll brandtal mot Vietnamkriget; en man som resolut tog parti för de ignorerade minoriteterna, som mexikanska lantarbetare, de svarta och indianerna; en man som talade för svagheten i ett land som alltid levt på våld och krigisk styrka; en man som jagade maffian och de korrupta med aldrig skådad frenesi; en man som förkroppsligade en human livsåskådning ljusår från det mentala och yttre landskap genomsnittsamerikanen hittills prisat och varit förtrogen med. Han bara inte orerade om höga etiska ideal – han tänkte genomföra dem. Och därmed skrev han under sin egen dödsdom.

Robert gjorde ett triumfartat segertåg genom stora delar av landet. Han mottogs som en messias. Men på Ambassador Hotel i Los Angeles, straxt efter midnatt den 5 juni 1968, föll skotten. Han hade just blivit OMDIRIGERAD från talarstolen när han var på väg att lämna sina hysteriskt entusiastiska sympatisörer. När han kom ut i hotellets kök i hopplös trängsel steg den 24-årige och kortvuxne Sirhan Sirhan fram och avlossade en serie kulor mot honom med sin 22-kalibriga pistol. Men fastän han tömde vapnet på samtliga åtta skott var de inte mer välriktade än att personer i Roberts närhet sårades. Steget bakom Kennedy och till höger drog – det finns vittnen – den nyss inhyrda och uniformerade säkerhetsvakten, Thane Cesar, vad som med stor sannolikhet också var ett 22-kalibrigt vapen och avlossade det. Men mot vem? Sirhan kunde omöjligen ha skjutit Robert framifrån på en till två meters avstånd eftersom den dödande kulan måste ha avlossats – enligt obduktionen – på ett par centimeters håll bakom hans högra öra och därmed bakifrån. En annan kula fastnade i offrets nacke (!) medan en tredje gick genom kostymärmen. Alla kulor räknade återfann man minst 10 (!) i och utanför de personer som träffats. Om Cesar – som ägde ett dokumenterat förakt för Kennedy – höll i mordvapnet faller alla pusselbitar på plats. Själv påstod han att han bar en 38-kalibrig pistol den natten, men tillstod att han ägt en 22-kalibrig, men sålt den före mordet. Senare visade det sig att det skett efter… Det är också värt att notera att minst tre höga CIA-agenter minglat med publiken den tragiska natten. De fångades på film, men hade inget legitimt skäl för att vara där. [Advokaten William Pepper, som utredde mordet på King och som numera är Sirhans juridiska talesman, har tagit del av akustiska analyser från scenen för mordet på Robert Kennedy och är övertygad om att tretton kulor avlossades. Sirhans revolvermagasin tog åtta! Dessutom hann Sirhan bara avlossa två skott innan han greps av kringstående. De sex resterande kulorna avlossades planlöst. Hur förklara de fem extraskotten? // 23 dec 2012] 

Mörkläggningen som följde pekade ut den libanesiske Sirhan som en notorisk Kennedyhatare. Överallt i hans bostad hittades papperslappar där han maniskt skrivit fragmentariska hatappeller mot Robert. Produkter av en sjuk hjärna. Om det varit sant. När Sirhan fick se vad han själv skrivit begrep han inte ett smack. Stilen var hans, men inte innehållet. Efter mordet visade hemliga psykologiska test att Sirhan var extremt lätthypnotiserad, men att hans inre, vid en fejkad reprisering av hans modus operandi, ymnigt svettande var på håret att vägra avlossa vapnet han höll i handen. Trots att han hypnotiserats. Och han har än i denna dag inga som helst minnesbilder av att han skulle ha skjutit Robert. Upp till en viss punkt kunde han rapsodiskt rekonstruera vad han gjort före mordet, men sedan slocknade allt. Var CIA hjärnan bakom den diaboliska konspirationen – vilket jag inte för en sekund betvivlar – så hade man i månader drillat Sirhan för uppgiften. Vilka påtryckningar, droger och/eller hypnosmetoder man använt sig av är en väl förborgad hemlighet.

Som tidigare Oswald fick Sirhan ta smällen som ”den ensamma, galna mördaren”. De två personer som följt med Sirhan till hotellet och glatt ropat ut att ”vi sköt Kennedy” var för alltid uppslukade av jorden. Ändå fanns det ett ruskigt trovärdigt kvinnligt vittne – som pressades av myndigheterna att hålla tyst och förneka det hon hört och sett. Men hon vägrade…

Varför ändra på ett vinnande koncept? Det hade fungerat i Dallas, varför inte pröva detsamma i Los Angeles? Att en mörkläggning av den magnitud som omgärdade Oswald var möjlig att genomföra – bland annat genom åratal av repressalier mot de som ”visste något”, genom regelrätta mord eller fejkade dödsolyckor, genom förtiganden och sekretess på nyckeldokument, genom att förstöra bevismaterial och fabricera andra – gjorde hela processen så mycket enklare i fallet Sirhan. Skillnaden var att Oswald visste så mycket mer om CIA:s, FBI:s och de andra säkerhetstjänsternas arbetsmetoder, om den exilkubanska motståndsrörelsens sponsring av CIA visavi Castro och maffians intima kontakter med samma organisation. I likhet med många andra ingick Oswald i den ”departementisering” av konspirationen mot president Kennedy som var ett nyckelelement för framgång. Ingen fick veta allt, men tillräckliga incitament för att delta. Det ställdes inga onödiga frågor och gavs heller inga uttömmande svar. På så sätt skulle en förhörd person – om det kom till kritan – aldrig kunna återge annat än några ynka procent av hela scenariot och förmodligen hänge sig åt fria spekulationer resten av tiden. Det var en kritisk komponent eftersom det småningom skulle ruinera vederbörandes tillförlitlighet. Om delar av vittnesmålet kunde beläggas som lögn fanns det skäl att tro att allt var ren nonsens. Men Oswald visste bara för mycket. Därför tystades han med ett enda skott av strippklubbägaren och maffioson Jack Ruby två dagar efter mordet; Ruby som kände offret och som en gång arbetat för den blivande presidenten Richard Nixon. Ruby hade med egna ögon och öron kunnat förvissa sig om att Oswald inte varit beredd att avslöja något – inte än… Men hur länge skulle han stå emot pressen från en omvärld som krävde svar? En rättegång skulle ha varit förödande för USA som nation. Hade inte Ruby lyckats döda honom skulle någon annan ha gjort det inom kort. Allt för mycket stod på spel.

Mörkläggningen runt Sirhan var som sagt enklare. Han hade aldrig som Oswald hyrts in som informatör och agent för varken CIA eller FBI. Han var ett oskrivet blad, en enstöring vars biografi och motiv för mordet på Robert Kennedy var en barnlek att fabricera. Och så var han godtrogen och lätthypnotiserad. Som syndabock var han det perfekta offret. Tystnaden lade sig blytung över hans skuld. Mannen som var det enda realistiska alternativet som Roberts baneman, Eugene Thane Cesar, försvann in i skuggorna utan att bli utredd.

Nästan på dagen två månader innan Robert miste livet, eller den 4 april 1968, mördades hans tvillingsjäl. Den man som FBI-chefen Edgar Hoover kallat ”USA:s statsfiende nummer 1”. Martin Luther King Jr.

King hade varit på bra humör och förhoppningsfull inför kvällens tal i Memphis den 4 april. Han var där för att stödja renhållningsarbetarnas strejker för anständiga livsvillkor. Och det här skulle bli början på något USA aldrig upplevt: ”en fattigmarsch” till Washington DC. Han hoppades få med sig en halv miljon människor av alla raser. Och de skulle inte lämna Washington förrän president Johnson och kongressen tillmötesgått deras krav på en radikal omfördelning av USA:s rikedomar. När King belönats med Nobels fredspris i början av 1965 hade Hoover kallat honom ”historiens största bedragare”, och efter att han öppet och kompromisslöst, i New York i april 1967,  i ett lidelsefullt tal tagit ställning mot Vietnamkriget var han hundrafalt hatad av det vita etablissemanget. Han mottog dödshot dagligen. Han anade vad som väntade, men den moraliska kärnan i hans väsen, hans beredskap att offra livet för de förtryckta oavsett hudfärg tvingade honom att tala ut.

Han hade som baptistpastor grundat Southern Christian Leadership Conference 1957 och småningom stigit fram som den svarta medborgarrättsrörelsens klarast strålande stjärna. Ingen svart frihetskämpe i landet kunde göra honom rangen stridig. Kollegor varnade honom för att dra in Vietnam i sina tal, de tyckte att man tappade fokus. Men King framhärdade. Vietnameserna hade precis som andra färgade folk i historien utan rimlig anledning utsatts för en psykopatisk amerikansk slakt som dödade blint. King gjorde inte längre någon skillnad på här eller där, om han någonsin gjort det.

Klockan var ganska precis 18.00. Det hade regnat dagen före, marken var fortfarande blöt. Samuel B Kyles, en lokal, färgad pastor, hade just lämnat Kings rum nr 306 på andra våningen vid Lorraine Motel i Memphis för att gå ut på balkongen som vette mot Mulberry Street. Något ögonblick senare följde King efter. Varför? Om pastorn kallat på honom eller om det bara var för att konferera med sina medarbetare, bland andra Andrew Young, Ralph Abernathy och Jesse Jackson, på parkeringen nedanför är oklart. Han bytte ett par ord med Jackson på gårdsplanen, sa något till Kyles, som stegade iväg. Kyles vittnade långt senare (1999): ”Jag hade inte hunnit ta mer än fem steg då skottet brann av. Jag vände mig om och såg honom [King] ligga på balkongen. Den ena foten hängde utanför balkongen. Och det var ett enormt hål i hans ansikte. Och en större sårskada under skjortkragen, som vi inte såg. Det var blod överallt. Jag sprang in i rummet och ringde efter en ambulans.” [Man kan aldrig sluta att förvånas. Nyligen stötte jag på ett klipp från YouTube där pastor Kyles, som stått bredvid King på balkongen, utan omsvep förklarar att han gick åt sidan för att skytten skulle få "a clear shot"!!! Tungan slant och sanningen om förräderiet närmast King kom ut. En annan svart medborgarrättsledare, Jesse Jackson, tillhörde också de sammansvurna. För att inte riskera att sammanblandas med Kings övriga medarbetare och skjutas av misstag var Jackson den ende som inte bar kostym och slips. Även den vältalige Andrew Young var för övrigt utsedd som måltavla, men av någon anledning slapp han undan med livet i behåll. // Se You Tube och The Murder Of Dr. Martin Luther King Jr - Part 1 //23 dec 2012]

Under vittnesförhören i skadeståndsåtalet mot Loyd Jowers 1999 kunde inte Kyles redogöra för varför han en stund tidigare befunnit sig i andra rum på motellet. Ett vittne påstod att det var denna pastor som sett till att den polisstyrka som vid Kings tidigare besök i Memphis fungerat som hans livvakter den här gången dragits bort. Normalt skulle han ha bott på motellets första våning, mot innergården, där han skulle ha varit oexponerad för yttre hot. Men tydligen hade det rummet av en slump (?) hyrts ut till en annan person, trots att motellets ägare långt i förväg visste att King med sällskap var på väg till staden.

Det fanns ett antal höga byggnader mittemot Lorraine Motel varifrån det dödande skottet kunde ha avlossats: rakt fram låg brandstation nr 2, sedan en parkeringsplats, Canipes butik, varpå följde en trappa upp till andra våningen och rumsuthyrningen ovanpå ”Jims Grill”. Samtliga dessa byggnader hade sina entréer och utfarter mot South Main Street, en sydlig parallellgata till Mulberry och Lorraine Motel. Längre bort fanns ännu högre byggnader med lika ostörd skottvinkel snett ner mot mordplatsen på balkongen. Bakdörren till Jims Grill vette ut mot en kanske 20-30 meter djup bakgård som slutade med ett helt igenvuxet buskage och enstaka träd. Intill buskaget, men utanför vid Mulberry Street, löpte en låg mur längs hela gatan.

King anlände till Memphis med tung packning. Efter hans stora Vietnamtal året innan var det ingen i Vita huset som längre besvarade hans samtal. Han var persona non grata. Hoovers FBI hade i åratal terroriserat honom – buggat hans telefoner varhelst han befann sig, avlyssnat honom från specialutrustade civila bilar, öppnat och förfalskat hans post, spritt grundlöst förtal om promiskuösa sexuella aktiviteter i pressen, infiltrerat hans rörelse med köpta svarta agenter och hotat honom till livet i anonyma brev. En av Hoovers värsta patologiska idéer var att man skulle driva King till självmord! Om han inte godvilligt gick med på det hotade ”sensationella avslöjanden” som för alltid skulle ruinera hans rykte. Kunde det bli värre? King förstod mycket väl hur långt en man som Hoover var beredd att gå, men han såg det som en distraktion som han – inte minst som ickevåldsprofet – var tvungen att svälja. Han var ute för att läka nationens sår, inte för att munhuggas med en paranoid gangster i den federala hierarkin.

Den militära underrättelsetjänsten och CIA hade introducerat ett ”elimineringsprogram” med kodnamnet ”Phoenix” i Vietnam. Det gick ut på att infiltrera fienden med lejda sabotörer för att tillintetgöra de strukturer som höll samman rörelsen. Andra metoder rörde provokationer, gisslantagning, terror, tortyr och avrättningar. Mellan 30 000 till 100 000 vietnameser fick betala med sina liv trots att de hade ringa eller ingen information alls av militärt värde. 1967 togs Phoenix över till USA. Måltavlorna var förstås den svarta medborgarrättsrörelsen, de radikala Svarta Pantrarna, kommunister, socialister, antikrigsgrupper och senare även American Indian Movement som bildades just år 1968. Ingen vet hur många tusental betalda infiltratörer, informatörer, provokatörer, uppviglare och lönnmördare den amerikanska regeringen höll i sitt stall. Men allt hade utvecklats till randen av ett fullskaligt inbördeskrig, där rasistgrupper, krigsprofitörer, maffia, rustningsindustri, olje- och stålmagnater, federala säkerhetsorgan, militär, delstatlig polis, guvernörer, kongress och president ingick en mer eller mindre formell allians för att med vilka metoder som helst stoppa den utveckling män som Robert Kennedy och Martin Luther King förespråkade. De gamla vännerna Johnson och Hoover var eniga om att Kings plan för en ”fattigmarsch” till huvudstaden kunde bli halmstrået som knäckte kamelens rygg. Kings förestående död var given när han nådde Memphis…

Åtskilligt talar för att de två arméofficerare som en brandchef ledde upp till taket på brandstationen mittemot Lorraine Motel på morgonen den 4 april medverkade i Phoenixprogrammet. De höll portföljer i händerna som de uppgav innehöll kamerautrustning. Om det var sant kan de ha både fotograferat och filmat mordet och Kings baneman när han flydde från scenen! Eftersom officerarnas identiteter aldrig med säkerhet fastställts (konstigt nog) och de aldrig förklarat sig inför domstol, väcker deras göranden på taket alltjämt misstankar. De fanns kvar på taket när King mördades. Tog de rörliga- och/eller stillbilder av hela förloppet finns det åtminstone en minimal chans att dessa visuella bevis ligger begravda i lämpligt, sekretesskyddat arkiv. Men de kan också ha varit där för att – just det – döda King.

Men den militära närvaron den ödesdigra 4 april var långt mera påtaglig än så. Åtta stycken veteraner, ”gröna baskrar”, från arméns specialstyrkor i Vietnam hade flugits in till Memphis på hemligt uppdrag. Från ett annat håll flögs tre kommandosoldater in som legat i hårdträning för att avrätta King. En av dem vittnade senare för oberoende utredare om uppdraget. Men när planet landade i Memphis var King redan skjuten. De flögs omedelbart tillbaka.

Den lokala Memphispolisen hade inte heller varit overksam. Av de två som skulle bevaka Kings rum från bottenvåningen i brandstation nr 2 drogs plötsligt den färgade – Ed Redditt – bort från sin post, för återvända till polisens högkvarter. Det meddelades att han och hans familj just hotats till livet i ett anonymt telex! På samma sätt tömdes brandstationen på svarta brandmän i god tid före Kings ankomst. Var allt en slump eller ingick det i en plan att hålla alla ”opålitliga” element, afroamerikaner, borta från chansen att göra iakttagelser? Vi får inte glömma att Memphis vid den tiden var en av söderns mest rassegregerade städer, där ideliga sammanstötningar mellan rasistgrupper som Ku Klux Klan och svarta familjer var vardagsmat.

Under rättegången 1999 förklarade pastor James Lawson sin syn på 1960-talets spektakulära mordvåg med syftning på främst John och Robert Kennedy, Malcolm X och King: ”… det förändrade nationen för alltid. Och vi är idag på många sätt i ett sämre läge än någonsin tidigare. Just nu har vi 40 miljoner fattiga människor i landet. [Staten] har inte förmått att hantera det våld som är en förutsättning för status quo och som skadar och förintar så många [människor].” Kings ickevåldsmission hade alltid tre nyckelteman – rasismen, krigen och fattigdomen. Ingen amerikansk president – om han sen heter Barack Obama eller något annat – har någonsin lyckats få bukt med detta. Istället parasiterar dessa fenomen på varandra. Är det inte ett rop i öknen att tro något annat? Vad är det som talar för att Obama eller någon annan president skulle lyckas där alla tidigare kapitalt misslyckats och i många fall förvärrat situationen? Krigen avlöser varandra, fattigdomen förvärras – 40 miljoner 1999, 50 miljoner 2012 … - och rasismen lurar under ytan som latenta recidiv från en kronisk åkomma. Skulle någon amerikansk president överleva om han på allvar tog upp Kings eller Robert Kennedys fallna mantlar? Han skulle naturligtvis betraktas som galen, en antiamerikansk dåre, en förryckt drömmare. Färdig för slakt – kanske, men sannolikt skulle alla försök i den riktningen saboteras av en enig kongress innan de ens hamnat på bordet.

”Den amerikanska drömmen” är en vacker omskrivning för en mardrömslik verklighet. Den handlar väsentligen om de besuttnas rätt och det maktägande skiktets instrument för att dupera folkflertalet. Det amerikanen fått höra i snart 250 år är en verklighetsbeskrivning som utgår uppifrån, för att på en viss nivå falla sönder i onämnbara mänskliga tragedier. Men lyssna till fängelseindustrins kunder; till uteliggaren i New York; till de bostadslösa som rotar efter mat i USA:s alla storstäder; till de som flytt Detroit; till de som är skuldsatta över öronen av USA:s banksystem; till de som förlorat sina jobb och familjer över en natt och nu driver runt vid soppstationerna; till de sjuka och utblottade indianerna i Pine Ridge-reservatet i South Dakota; till de mexikanska invandrarna som sliter underbetalda för sin överlevnad på plantager i Kalifornien; till de svarta i droger, våld och rasism i stadsslummen, föraktade av många, saknade av få. Vem kan mäta djupet i tragedin? Vilken politiker vågar se och agera utifrån helheten och inte bara ett populistiskt passande segment av verklighet som exkluderar det som är konstruktionen USA:s förbannelse sedan den våldsamma födelsen. King och Robert Kennedy förstod det bättre än de flesta.

Sådant som solidaritet, medkänsla, inlevelse, frihet, jämlikhet, rättvisa, ickevåld var honnörsord i de befrielseideologier som utvecklades av King och Kennedy i akt och mening att revolutionera det amerikanska samhället såväl fysiskt/materiellt som moraliskt. Att gå till roten av det onda kunde inte innebära något annat än att ta kål på rasismen, stoppa krigen och förhindra fattigdomen. Men det amerikanska folket har alltid levt i en paradox. Därför att de aldrig förmått göra verklighet av de höga och rena ideal de försvär sig till, men däremot dess raka motsats. Det bevisas av Kings och Kennedys blotta existens. Vem behöver en frälsare som redan är frälst? Det är uppenbart, för alla som kan förena hjärta och intellekt, att USA valde fel spår redan när han valet på 1770-talet inte var givet. Makt korrumperar, och aldrig har det väl varit mera slående än bland unionsfäderna sedan de sparkat ut den engelska kronan. De inbillade sig att det blodiga korståget mot indianerna var Gudagivet. Men istället för sanningens stigar slog de in på lögnens. Idealen sprack på verklighetens skarpa knivsegg.

Vi återvänder nu till det 2 735 sidor långa aktstycke som jag lusläst och som utgör protokollet från processen mot Loyd Jowers 1999. Jowers var en före detta Memphispolis och hobbyjägare som sedan några år sadlat om och nu ägde ”Jims Grill”. Född 1926 – och alltså runt 41 år gammal 1967 – skulle han bara överleva rättegången med året och avlida år 2000. Det var således inte utan skäl han ville lämna det jordiska som en avbiktad man. Men talade han verkligen sanning? Redan 1998 hade Kings son Dexter och faderns närmaste man, Andrew Young, med juridiska biträden vid sidan om tagit ned ett edsvuret vittnesmål på Loyd Jowers eget initiativ. Det lades senare fram som bevis i rätten 1999, eftersom Jowers var för sjuk för att inställa sig personligen.

Det var en fantastisk historia. Jowers hade en affärsbekant, en välbeställd grönsaksgrossist, Frank Liberto, som regelbundet levererade varor till ”Jims Grill”. Om Jowers kände till Libertos maffiakontakter eller inte är osäkert. Liberto visste naturligtvis att barägaren hade alkohol- och spelproblem och att han var svårt skuldsatt till sina olika leverantörer. Vid skilda tillfällen hade Liberto tidigare gjort Jowers ”tjänster” som nu skulle ”betalas”. I tacksamhetsskuld och penningknipa ansåg han sig inte kunna neka. Men han brydde sig inte om att fråga vad saken rörde. Bäst att inte veta något. Liberto förklarade att Jowers den 3 april skulle få en påse med sedlar – möjligen nämndes summan 100 000 dollar – som skulle hämtas vid baren av en okänd person, men som Jowers 1998 fotovis kunde peka ut som den gåtfulle ”Raul”, en man av mexikanskt utseende (egentligen portugis). Leveransen kom den 3 april. Pengarna låg gömda i botten på en kartong.  

Straxt före 18.00 den 4 april ringde telefonen på grillen. Jowers lyfte luren och hörde en stressad Liberto uppmana honom att gå till barens bakdörr. Jowers skyndade, dit och öppnade dörren. Någon minut senare hörde han ett enda skott avlossas, och plötsligt uppenbarade sig en man i vit skjorta som han bara såg från sidan i dörren. Han kastade till Jowers ett överhettat gevär och försvann utom synhåll. Barägaren var inte hundraprocentigt säker, men han fick en känsla av att mannen med bössan varit hans egen jaktkompis, polislöjtnant Earl Clark! (Avliden före tidpunkten för Jowers vittnesmål 1998.) En enda patronhylsa satt kvar i geväret. Jowers svepte in vapnet i en bordsduk och gömde det under bardisken. Patronhylsan försökte han förgäves spola ned i toaletten. (Senare slängde han den i Mississippifloden.)

Dagen efter mordet på King dök den gåtfulle Raul upp två gånger. Först hämtade han den stora sedelbunt Jowers förvarade; senare på dagen var han inne för att föra bort geväret. Barägaren gissade att vapnet som använts tillhörde Frank Liberto. Under loppet av den 4 april hade fem män samlats i en av grillens avskilda boxar. De talade hemlighetsfullt vilket fick Jowers att notera vilka de var: En av dem var den färgade Merrell McCullough. MM arbetade i hemlighet som informatör för Dallaspolisen och hade nästlat sig i en av de lokala, unga medborgarrättsgrupper som kallade sig ”Invaders” eftersom ingen av dem hade bil! (Notabelt är att MM var en av de första som tog sig upp på balkongen efter mordet för att kontrollera om King levde! Informatören skulle senare anställas vid CIA!) Två av de andra vid bordet på grillen var lokala Dallaspoliser; de bägge övriga ”federala män”, som Jowers sa. – När barägaren fick frågan om vem som var den egentliga hjärnan bakom mordet på King nämnde han utan att tveka FBI-chefen Edgar Hoover.

Försvaret för Jowers hävdade att hans delaktighet i komplotten var ringa. Han hade ”bara förvarat saker” åt de verkliga konspiratörerna. Familjen King var heller inte ute efter att brännmärka någon enskild och de önskade bara en symbolisk summa i skadestånd (100 dollar). Däremot ville de ha fram sanningen. Ingen kunde tro annat än att de ytterst ansvariga satt högt upp i de federala hierarkierna och underrättelseorganen. Men agerade Jowers bara springpojke? Ett vittne menade något helt annat, och kusligare än så.

Redan 1994 hade Betty Jean Spates, som vid tiden för mordet den 4 april 1968 var anställd som serveringsbiträde på Jims Grill, vittnat om upplevelser som hon aldrig glömt. Hon hävdade att hon arbetat på baren den 4 april, medan Jowers själv uppgivit att han vid den kritiska tidpunkten varit ensam. Spates påstod att hon inte sett till Jowers inne i baren runt 6-snåret på kvällen. Hon kikade in i köket men kunde inte se till honom. Hon berättar: ”… jag minns att jag hörde något som lät som smällen från en fyrverkeripjäs, och några sekunder därefter kom Loyd [Jowers] springande genom bakdörren med ett … gevär i händerna … han var vit som ett lakan och väldigt uppjagad … som vanligt klädd i svarta byxor och en vit skjorta med svart fluga.” Geväret som han bar på hade en kort pipa och stocken var mörkbrun. Det var också försett med kikarsikte: ”… han såg alldeles vild ut. Håret stod på ända, och han hade uppenbarligen varit nere på knä på den våta marken eftersom byxorna både var blöta och leriga. Han såg på mig och jag på honom, och så sa han något som: Du skulle väl aldrig säga något för att skada mig – eller hur? Jag svarade: Naturligtvis inte.” Endast en gång till förde Loyd Jowers incidenten på tal under alla år de arbetade tillsammans – och även den gången i varnande ordalag.

Man ska då veta att Spates haft en flerårig kärleksaffär med Jowers som den senare tydligen brutit. Om barbiträdets utpekande av honom dikterades av hämndkänslor eller inte kan svårligen avgöras. I alla händelser berättade hon om Jowers aktiva del i konspirationen för den för mordet dömdes, James Earl Ray, advokat William Pepper år 1992. Men hon sa sig inte våga framträda inför en domstol. Då och senare nämnde hon också att hon sett en kolossal sedelbunt prydligt uppstaplad i spisen i barköket.

Den som likt Oswald och Sirhan fick ta smällen för ett mord som han med alla sannolikhet inte begått var småtjuven James Earl Ray (1928-1998). Dirigerad av den mystiske Raul – återigen detta namn! – efter mötet mellan honom och Ray på en bar i Montreal i Kanada greps Ray den 8 juni 1968 i London. Efter att ha intalats av sin egen försvarsadvokat att han skulle slippa dödsstraff om han erkände gjorde Ray det och dömdes till 99 års fängelse. Men Ray ändrade nästan omgående sin utsaga och krävde en rättegång (som han aldrig fick). Han hade köpt ett Remingtongevär och kamerautrustning enligt Rauls instruktioner; han hade parkerat sin vita Mustang utanför Jims Grill i Memphis och tagit in på ett rum i övervåningen den 4 april 1968. Raul, som var med, intalade Ray att man skulle göra en affär med smuggelvapen senare på kvällen. Med åtskilliga saker kvar på rummet – bland annat geväret – lämnade Ray grillen för att slå ihjäl några timmar på stan. Han hade bilen med sig. När han försökte återvända till grillen upptäckte han att gatan var avspärrad och fick på radion veta att King just mördats. Panikslagen – eftersom det märkligt nog gått ut en efterlysning efter en vit man i en vit mustang – flydde Ray i bilen, för att slutligen ta sig tillbaka till Kanada. Han vågade aldrig ringa Raul igen eftersom han egentligen inte lärt känna honom närmare och fruktade en fälla.

Men Raul var nog så verklig. En kvinnlig amerikansk journalist, Barbara Reis, som skrev för en portugisisk tidning – den eftersökte var ju förvisso portugis – snokade rätt på Raul i USA, men familjen vägrade låta henne träffa honom.  Istället fick hon veta att de federala myndigheterna (helt säkert FBI) numera ”skyddade familjen” och öppet avlyssnade alla samtal på familjens telefoner.

Under förhören 1999 framkom också att barägaren Loyd Jowers aldrig förhörts av vare sig Dallaspolisen eller FBI! Och inte heller tilläts Raul att framträda i rätten. Märkligheterna var många. Från officiellt håll påstods det att Ray skjutit King från ett badrumsfönster ovanpå baren. Ett problem med den hypotesen är att badkaret stod under fönstret, varför skytten måste ha utfört en svår balansakt för att träffa Kings huvud 70-80 meter bort. I likhet med Oswald var Ray en dokumenterat usel skytt. Och vid de ballistiska testerna på den tillplattade kulan i Kings käke (eller skuldra) och de obrukade patroner som hittades tillsammans med Remingtongeväret, kunde säcken inte knytas ihop. ”Kingkulan” kom med all visshet från en helt annan fabrikationsomgång av patroner än de aktuella. Dessutom hade vittnen sett byltet med geväret, kameran och andra saker i portgången till Canipes butik, några futtiga meter från Jims Grill, redan 10 minuter innan (!) King sköts. Raul var helt enkelt tvungen att ta sig från platsen innan mordet skedde och polisens avspärrningar kom upp. Den enda vettiga slutsats man kan dra är att det var Raul som dumpade geväret väl synligt för polisens ögon! Dessutom visade det sig att kikarsiktet på bössan var felmonterat. Precis som Ray uppgav hade butiken i Birmingham (Alabama) där han köpte vapnet aldrig ställt in det. Provskjutningar avslöjade felträffar på 30 centimeter! Och betänk att bara ett enda skott avlossades. Experter förklarade dessutom att kikarsiktet inte kunde ha rubbats ur sitt läge genom ovarsam hantering.

Taxichauffören Paul Butler berättade samma kväll, den 4 april, för en kollega att han sett en karl i vit skjorta komma ut ur buskagen och hoppa över muren för att springande ta sig fram till en svart-vit polisbil och försvinna. Det bestämdes att han skulle lämna vittnesmål dagen därpå klockan 9.00. Men under natten återfanns han död – utslängd från en bil i hög fart, att döma av hans skador. Var den mystiske ”buskagemannen” polislöjtnant Earl Clark – som just kastat till Loyd Jowers geväret? Reportern Earl Caldwell hade av sin chef vid New York Times blivit beordrad att flyga ner till Memphis för att göra ett reportage om Kings aktiviteter. Caldwell lämnade redaktionen i New York med sin chefs ord ringande i öronen: ”Nail King!”  Uttrycket talar för sig själv och speglar mycket väl den hatatmosfär som omgav Kings korståg för rättvisa. Från Lorraine Motel observerade också Caldwell en vit man som flydde längs Mulberry Street sekunderna efter mordet. Skottet lät som om en bomb just briserat, tillade Caldwell. Inte heller han förhördes av Dallaspolisen eller FBI.

Kontentan av den enda rättegång som överhuvudtaget genomfördes runt Kingmordet, 1999, slutade med att juryn sammansatt av sex vita och sex svarta personer kom fram till att Loyd Jowers aktivt deltagit i konspirationen – oavsett medvetandegrad – och att det verkligen förelåg en sammansvärjning även om man aldrig kunde namnge de som gett order om mordet. President Clinton hade tidigare motvilligt gått med på att låta se över ”de nya bevis” som kunde ha tillkommit sedan 1968, men allt rann ut i sanden: det officiella fingret pekade alltjämt ut James Earl Ray som den skyldige.

Det tycks stå klart att Loyd Jowers, Raul, polisen Earl Clark och Frank Liberto utan tvivel var inblandade i konspiration och utförandet av mordet. [Advokat Pepper, som planerar en tredje volym runt Kingmordet, säger sig idag känna till den verkliga lönnmördaren, som alltjämt lever. Mannen ifråga ska ha varit knuten till CIA. Han, vid sidan om Jowers och polislöjtnant Clark, ska ha befunnit sig i den täta vegetationen bakom Jims Grill när det dödande skottet föll. // 23 dec 2012]  

Över Dallaspolisens agerande faller en tung slagskugga, liksom över delar av militären och säkerhetstjänsterna. Hela tillvägagångsmönstret plagierar i sina väsentligheter morden på John och Robert Kennedy. Via Liberto finns också en frän stank av maffia i bakgrunden. Ingen – allra minst Coretta King och hennes familj – hade väntat sig att man skulle kunna leda i bevis att president Johnson eller FBI-chefen Hoover beordrat fram mordet, men i det fallet är de lika skyldiga som till exempel Hitler för judeutrotningen. I bägge fallen saknas dokument signerade av vederbörande för att få en specifik grupp eller människa avrättad. Däremot ligger ansvaret tungt på deras axlar för hatkampanjer och förklenande uttalanden om King och hans rörelse. Deras usla moraliska halt dömer dem i historiens ljus som medskyldiga.

Som chef för FBI gjorde Hoover i princip allt som kunde göras för att trakassera och svärta ner King och hans familj. Bevakningen av King själv pågick tillslut 24 timmar om dygnet. Agenterna försökte i varje ögonblick snappa upp minsta lilla pusselbit som kunde användas för att låta köpta media terrorisera King med ändlösa falskheter. Det enda Hoover – och för den delen den baksluge president Johnson – inte gjorde var att avlossa det dödande skottet. Militärens säkerhetstjänst liksom CIA trängdes ofta med FBI-agenterna på platser där King skulle hålla tal eller demonstrationer.

Den exponerade svagheten har alltid en tendens att dra till sig den starkare, översittaren och förgöraren. Det fanns inga blottor i Kings budskap, det höll, det var vattentätt och svarade direkt mot den verklighet som var USA. Men makten har aldrig – inte ens i vår egen tid – erkänt något annan verklighetsbeskrivning än sin egen. Och det är en stympad version som lämnar roten till det onda utanför. Därför sker ingen förändring. När man inte kunde förinta budskapet med hållbara argument återstod bara att förgöra budbäraren.

Men inlåsta i arkiven kan i bästa fall en slags slutlig sanning ruva. Amerikanska folket anses må bäst av att inget veta. Och inte övriga världen heller. Skulle vi ens tro den om vi såg den – sanningen? Bultar man in en lögn tillräckligt länge är det psykologiskt klarlagt att vi värjer oss in i det längsta för att avfärda den. USA:s presidenter, från Washington till Obama, är på något sätt den stora hemlighetens beskyddare. Det finns inga som helst incitament för att slå upp arkivdörrarna och låta folket tåga in. Det är inte ”USA:s säkerhetsintressen” det handlar om. Det är i bästa fall ett svepskäl. Nej, det handlar om makt, positioner och rikedomar. Det tidigare generationer lämnat i arvedel till en ny klass som delar deras värderingar och livssyn och till och med är deras egna ättlingar. Stafettpinnen hamnar alltid i samma händer.

Men den som inte gör upp med historien måste återuppleva den, på ett eller annat sätt. Det är lätt att förstå att makthavarna helst fortsätter på den inslagna vägen än att utsätta sig själva för en kritisk och omsorgsfull blick i backspegeln, som många av dem inser skulle slita sönder basen för deras egen existens och vända upp och ned på detta USA.

Tommy Eriksson