USA:s ödesmanifest som modell för livsrumspolitik i Östeuropa
publicerad augusti 2011

Ibland letar en titel efter sin författare. Ibland hittar den hem, men det kan dröja decennier. Med Carroll P Kakels jämförande historiska analys "The American West and the Nazi East" (Palgrave Macmillan, 2011) har något sådant hänt. Boken svävar inte på målet. Den vågar sätta fingret på de analogier - men även olikheter - som existerar mellan USA:s territoriella ödesmanifest och folkmordspolitik mot indianerna under 1700- och 1800-talet och naziepokens lebensraumpolitik och koloniseringsförsök av Östeuropa på 1940-talet. Kakel finner - och han är naturligtvis inte den förste - att det amerikanska exemplet fungerat som den tongivande förebilden för utformningen av den nazistiska förintelsen av slaver och judar i händerna på rasideologer som Hitler, Himmler och Rosenberg. Boken följer upp och utvecklar teman som redan tangerats av författare som framförallt David E Stannard och Ward Churchill.

Kakels är onekligen en bok som bär släktdrag av min egen "Custers sista strid" (2011). Bägge böckerna synliggör det hierarkiska rasmedvetande som låg inbyggt redan i de amerikanska självständighetsdokumenten och i unionsfädernas militärpolitiska agerande visavi urbefolkningarna. President Jeffersons vision om en koloniserad kontinental agrarstat baserad på angloamerikanska, vita nybyggare fann sin pendang i Hitlers och Himmlers ambitioner att förvandla Östeuropa fram till Ural till ett germanskt förvaltningsområde där renblodiga arier i bondens skepnad härskade över de "undermänniskor" som återstod efter utrotningsprogrammens genomförande. Den utopiska slavstaten närde deras drömmar. Weimarrepublikens idé om en flotta som kunde konkurrera med den engelska och ta upp striden om kolonier på andra sidan haven övergavs väsentligen av nazisterna. Fokus lades istället på "kontinental- och livsrumspolitik" i öster. Hitler hade redan på 1920-talet förkunnat sin hållning i den saken.

I den praktiska politiken, som syftade till att genomföra de ideologiska grundsatserna, uppvisade både Jefferson och Hitler ambivalens. Det krävdes män som Andrew Jackson och Heinrich Himmler för att realisera en systematisk och dådkraftig fördrivning och utrensning av "ovärdiga raselement". Med de primitiva tekniska och andra resurser som stod till amerikanernas förfogande under 1800-talet skulle denna process bli en utdragen historia. Inställningen att indianerna var "en ras i utdöende" var vida spridd. Den uppfattades som en naturlag. Eftersom indianerna ändå skulle självdö spelade det ingen roll hur det egentligen gick till - men ledande politiker, militärer och media propagerade gärna och ofta för att processen snabbades upp. För att röja väg för civilisationen och plöjningsivriga emigranter introducerades uppsamlingslägren, reservaten. Trots att de ofta garanterades indiannationerna för all tid genom internationellt bindande uppgörelser, traktater, fanns det i det vita samhället en utbredd föreställning om att de bara var temporära. Indianerna skulle på ett eller annat sätt försvinna. Det blev en nästan självuppfyllande profetia. Reservatens ofrihet, sjukdomar, undernäring och mentala press skördade otaliga indianska liv i förtid.

Som Kakel mycket riktigt noterar så sanktionerade myndigheterna militärens jakt på indianer utan att lägga sig i hur trupperna agerade på fältet. Att urskillningslöst döda kvinnor, barn, åldringar och handikappade var något den enskilde befälhavaren fick ta på sitt eget ansvar. Och eftersom några ingripanden mot officerare som anställt blodbad på värnlösa indianer aldrig förekom var det i praktiken fritt fram. Det är symtomatiskt att de lagar som tillkom under Lincolns presidenttid på 1860-talet, som skulle skydda civila och behandla stridande som tillfångatagits humant, aldrig någonsin utsträcktes till att omfatta landets urbefolkningar. Under Lincolneran iscensattes istället en rad av de blodigaste massakrer västern skådat på just indianer. Övergreppen utfördes av Lincolns egna nordstatsofficerare, och utgångspunkten var att döda alla man kom åt. (se artikeln "Frågor & Svar om Custerbiografin", där Lincolns ansvar berörs).

Precis som Hitler undertecknade sällan eller aldrig någon amerikansk president ett direktiv som uttryckligen beordrade "utrotning" av en viss etnisk grupp. Det hade varit för graverande. Men det hindrade inte att de - som Kakel betonar - sanktionerade och tolererade åtgärder av det slaget. Det fanns alltid villiga bödlar på undernivåer i de politiska systemen och militära hierarkierna. Men det fritar naturligtvis varken Hitler eller en "raskänslig" president som Lincoln från det yttersta ansvaret. Den etniska fördrivningen västerut av indianska öststammar bar på starka genocida innebörder och konsekvenser för de drabbade. Och nybyggarna skänkte - genom rashat, girighet och väpnade övergrepp - också sina bidrag till processen. Ibland "tvingades" de slutföra vad den reguljära federala armén påbörjat. Och delstatsmilis fick ofta rycka in på frontavsnitt där federala trupper saknades.

Kakels analys visar med all tydlighet hur nära den amerikanska förlagen ligger det nazistiska scenariot. Han betraktar nazierans förintelsepolitik som "en extremt radikaliserad variant" av tidigare "koloniala genocider". "Holocausten" tillhör därför, anser han, ingen separat och självständig kategori utan bör ses som genocidernas absoluta ytterlighet. 

På det rashygieniska området, inom eugeniken, pågick - som Kakel framåller - ett livligt utbyte i bägge riktningarna, USA-Tyskland, av idéer, (kvasi-)vetenskapliga resultat och forskarbesök. Amerikaner och engelsmän låg sedan slutet av 1800-talet i frontlinjen för den biologiska rasismen och rasförädlingen. Och det var förvisso inte bara på det teoretiska fältet. Eugeniska föreningar, stiftelser och gräddan av namnkunniga affärs- och finansmän gjorde i USA gemensam sak för att höja kvaliteten på det vita rasmaterialet. De jämförelsevis höga reproduktionstalen bland färgade uppfattades som ett dödligt hot. I inte så få amerikanska delstater lagstiftades mot rasblandning och för steriliseringar av "icke önskvärda element". Det slog hårdast mot indianer, svarta och andra minoritetsgrupper. Det var dessa eugenikers och lagstiftares lärdomar nazistiska rasforskare entusiastiskt lapade i sig. Forskarutbytet fortsatte fram till de första krigsåren på 1940-talet. 

Komplettera gärna med Edwin Blacks studie "War Against the Weak. Eugenics and America's Campaign to Create a Master Race" (Thunder's Mouth Press, 2003), och läs också hans lika avslöjande "IBM and the Holocaust. The Strategic Alliance Between Nazi Germany and America's Most Powerful Corporation" (Three Rivers Press, 2001) när ni ändå är i farten... De amerikanska eliterna, finansvärlden och multinationella bolag - som IBM m fl - hade onekligen åtskilliga trasor i den smutsiga byk som gav hitleristerna chansen att starta en världsbrand. Amerikanska företag och banker spelade på flera hästar samtidigt. Att de sprang i motsatta riktningar spelade mindre roll så länge de genererade vinst. Frågan inställer sig osökt: Hade Hitler och förintelsen ens varit möjlig utan all denna amerikanska uppbackning? 

Den som till äventyrs intresserar sig för efterspelet till 2:a världskriget råds att läsa Christopher Simpsons "The Splendid Blond Beast. Money, Law, and Genocide in the Twentieth Century" (Common Courage Press, 1995). Läsaren får bland annat stifta bekantskap med Allen Dulles, en gengångaraktig figur i de amerikanska säkerhetstjänsterna och CIA:s boss 1953-61; en man med katakomber av lik i bagaget. Tillsammans med brodern, president Eisenhowers utrikesminister, John Foster Dulles, såg han efter 2:a världskriget till att omintetgöra försöken att ställa många tyska toppar i finansvärlden och industrin till svars för inblandningen i nazisternas utrotningsprogram i de kombinerade fabriks- och förintelselägren. Men Allen Dulles kunde många konster. Som CIA-chef låg han bakom åtskilliga konspirationer och blodiga statskupper mot folkvalda ledare i Syd- och Mellanamerika och en räcka misslyckade mordanslag mot Castro på Kuba. En ödets ironi ville att denne man - som  skrapat ihop ett skuldsaldo som borde ha fört honom till galgen för länge sen - i Warrenkommissionen skulle "utreda" mordet på den president, John F Kennedy, som två år tidigare sparkat honom från CIA! "Utredningen" var fejkad från början till slut. Den allsmäktige FBI-chefen Hoover och Lyndon B Johnson, JFK:s efterträdare, hade i samförstånd sytt ihop slutsatsen om "den ensamma galningen", LH Oswald, innan kommissionen ens utsetts. Genom att delta i spektaklet tog han revansch på en president som mot slutet av sitt liv ville upplösa CIA, stoppa aggressionen mot Kuba och dra sig ur Vietnamkriget. Allt spolierades, och Dulles kunde lämna scenen i fast förvissning om att statskriminalitet lönar sig när man har de rätta maktinstrumenten i sin hand.   

Tommy Eriksson