JFK, Robert och C-day
Publicerad 2006

I dagarna är det 20 år sen Olof Palme och snart 43 år sen John Fitzgerald Kennedy mördades. För att slå lite mynt av dessa nationaltrauman har Nordamerikainstitutets Erik Åsard nyligen släppt "Det dunkelt tänkta". En dos lagom vältempererad analys med stötdämparna ute: konspirationen som ventil för ett folkhavs frustration över en oåtkomlig, korrupt maktelit?! En till synes gordisk knut utan något svärd i sikte. Det finns konspirationsteorier spröda som makaronstänger - historien vimlar av dem. Och substantiella sammansvärjningar, typ Kennedymordet. Från ruta ett.

Warrenkommissionens 26-volymsrapport publicerades efter 10 månader av försummelser och selektiva vittnesförhör 27 september 1964. President Johnson hade beställt "the lone assassin" och han fick Lee Harvey Oswald. En enigmatisk enstöring, f d marinsoldat, medioker skytt, som spelade dubbla politiska lojaliteter under amerikanska underrättelsetjänsters/maffians manipulativa inflytelser. Oswald blev "the fall guy", den unge spänningssökaren som fjärrstyrdes till labyrintens epicentrum. För att "ta fallet", för att bli en "patsy", som han själv slängde ur sig till journalisterna vid de första kaotiska polisförhören den ödesdigra fredagen 22 nov 1963.

Strax före halv ett var Oswald i skolbokslagrets lunchrum, på 2:a våningen, med en cola i handen. Han andades lugnt, blicken var fast och han hade just haft vissa telefonkontakter. Han sågs av flera ur personalen. Samtidigt avlossades minst fyra skott (möjligen sex) mot president Kennedys mörkblå Lincoln därutanför vid kortegevägen, längs Elm Street i Dallas. Bakifrån: skottet i högra skulderbladet, skottet i framrutan på den öppna bilen; snett framifrån (från kullen, "the grassy knoll") kulan under struphuvudet och den absolut dödande i högra delen av skallen. - Den s k magiska kulan som kryssade fram genom guvernör John Connally innan den begravdes i hans vänstra lår hade näppeligen något att skaffa med de som träffade Kennedy.

Ballistiska test, bevarade kulfragment och skottskadornas utseende utesluter en ensam Kennedymördare. Det gör också de akustiska analyser som gjorts med hjälp av banden från den MC-apterade polisradio som av misstag stod på vid tiden för dramat. Kulorna bakifrån - från skolbokslagrets 5:e eller 6:e våning eller Dal-Tex-byggnaden på andra sidan Houston Street - var till skillnad från de som avlossades från kullen inte mjukmantlade. Kennedys högra kraniumhalva mot nedre bakhuvudet praktiskt taget pulvriserades av det sista skottet uppifrån höjden. Minst 25% av hjärnan hade skvätt ut i en riktning som indikerade en skytt snett framifrån. Ut- och ingångshålet försvann i en enda sörja av skallbensflisor och hjärnsubstans. Så var det tänkt: en kula omöjlig att spåra. Upplöst i oräkneliga mikrometallspån. En gissningslek. En komplottbjudning. Fram- eller bakifrån? Men så var det ingångshålet under struphuvudet, som Parklandläkarna trakeotomiserade i ett desperat försök att återkalla den döde presidenten till livet. - Kulhålet i ryggen bottnade redan på en dryg pekfingerleds djup.

Det gevär med kikarsikte som Oswald under fingerat namn köpt på postorder från Chicago (!), ett billigt italienskt mannlicher-carcano-vapen, var knappast lämpat för prickskytte, och än mindre så i händerna på en dokumenterat undermålig vapendomptör som Oswald. Varför köptes geväret på postorder när det kunde införskaffas runt hörnet i Dallas? Svaret är bara ett i en svärm som formerar en logisk händelsekedja runt Oswald och den nyckelroll han skulle spela i skolbokslagret 22 nov. Mordet på JFK var en lika stor chock för Oswald som för oss andra! Duperad av skumraskelement inom CIA och/eller någon militärgrens underättelsecentral och kollaborerande maffia hade Oswald förespeglats en agentroll på Kuba (med möjlig slutdestination - Sovjet). Han lämnade skolbokslagret några minuter efter mordet. Kanske förstod han i det ögonblicket varför han befann sig på just den här platsen, vid den här tidpunkten. Det var ingen slump. Tvärtom.

Den digra JFK-litteraturen tillfördes 2005 ett par alster som knyter samman Kennedyklanen med den amerikanska maffian på många graverande punkter. Det började med pappa Joe Kennedy på 1920- och 30-talen och lönnspritsaffärerna och hans maniska behov att piska fram de fyra sönerna till politiska topposter, till vilket pris som helst. Oavsett om det gällde att bygga upp förmögenheter eller en politisk maktbas för någon av sönerna - i synnerhet JFK - fraterniserade Joe K med USA:s främsta maffialedare. När JFK vann presidentvalskampanjen mot Nixon 1960, var det med en historiskt mager marginal. Hade det inte varit för Chicagogangstern Sam Giancana kanske JFK fått nöja sig med senatsstolen. Men Giancana såg till att rycka i de rätta trådarna. Som president skulle JFK dela en av sina många älskarinnor med maffialedaren - Judith Campbell.

Kennedyklanen blev sårbar. Tjänster och gentjänster. Maffian räknade med kompensation. Att bryta cosa nostras hederskodex kunde bara framkalla vedergällning. När kongresskommittéerna mot slutet av 1950-talet - trots FBI-chefen Hoovers blånekande av existensen av "organiserad kriminalitet" i USA! - inledde hearings runt fackföreningsbossarnas maffiaförbindelser var juristen Robert Kennedy en av de mest energiska. Det blev startskottet för en mångårig, hätsk vendetta mellan Robert och transportfackets arrogant härsklystna ledare, den korrupte Jimmy Hoffa, som mutade sig fram och lånade ut fackets pensionsfonder till maffian. Vid ett tillfälle försökte den satte Hoffa  att med egna händer strypa Robert Kennedy. Det misslyckades, men efter mordet på JFK demonstrerade han sina antipatier genom att flagga på hel stång vid transporthögkvarteret. Att Hoffa aktivt kan ha medverkat i stämplingarna mot presidentens liv är  ingen fantasifull tanke. 

FBI-chefen Edgar Hoovers ålder, prestige i byrån och homosexualitet å ena sidan och presidentens skörlevnad å den andra framkallade ett kittlande ställningskrig. Hoover förhöll sig kyligt ignorant visavis Robert samtidigt som han buggade Vita huset och följde varje steg presidenten tog. Han förde en hemlig dossié över JFK, fylld av skabrösa detaljer, brevkopior och bandinspelningar. Det var ren utpressning. Hoover såg det som en "jobbgaranti", en hake som gjorde att JFK inte gärna kunde sparka honom. Hoovers animositet mot klanen Kennedy var stark - men var den tillräckligt samvetslös för att FBI-chefen aktivt skulle ha bistått mordkomplotten mot JFK? Tveksamt, trots allt. Den senaste JFK-litteraturen ger förstås inga enkla, entydiga svar på den frågan.    

I Lamar Waldron och Thomas Hartmanns tegelsten Ultimate Sacrifice (904 sid; 2005) löper dock en rad tidigare lösa trådändar samman. Med hjälp av de oräkneliga tusental dokument som under 1990-talet släppts fria - i mer eller mindre censurerat skick, dock - har författarna kunnat ta ett rejält kliv på väg mot en förlösande sanning om mordet på JFK. - Det blir en djupdykning i kalla krigets kommunistparanoia som nästan lamslog det amerikanska samhället. Som JFK:s justitieminister fortsatte brodern Robert med stegrad frenesi det undermineringsarbete av Castroregimen på Kuba som inletts av Eisenhower/ Nixon-ministären 1959. I samma patologi ingick parallella förhandlingstrevare; speciellt efter misslyckandet med grisbuktsinvasionen, då JFK ansågs ha svikit anticastrokubanerna, när han drog in det utlovade amerikanska flygunderstödet. Det väckte en gruvlig bitterhet.

Avslöjandet om de fullmogna planerna - utarbetade av Robert Kennedy - på en "C-day", eller ett regelrätt störtande, eliminerande av Castro och hans folkligt stödda regim är häpnadsväckande. Speciellt med tanke på den nyligen timade "kubanska missilkrisen", som på ett hår när kastat USA in ett atomkrig med Sovjet. (Hade USA inget lärt?) Samtidigt hade Robert trissat upp den legala krigföringen mot maffian och Hoffa till svindlande höjder. Det var ett livsfarligt vågspel som fick ödesdigra konsekvenser. 

Maffialedare som Johnny Rosselli, Santo Trafficante och Carlos Marcello uttryckte alltmera öppet sina avsikter att "göra sig av med hunden för att få slut på svansviftandet". Man visste naturligtvis att Kennedyhataren, vicepresidenten Johnson (med maffiakontakter i Texas) omedelbart skulle sparka Robert om JFK likviderades. Därmed skulle jakten på maffian upphöra som genom ett trollslag. Scenariot blev inte mindre komplext av att CIA - utan Roberts insyn - drev ett flertal projekt, med och utan maffian, för att lönnmörda Castro. USA-maffian hade  decennierna  före revolutionen 1959 skapat ett lastbarhetsimperium på Kuba - hotell, bordeller, kasinon, barer, narkotika och vapenhandel. Här frotterades amerikanska kongressmän med kapitalismens bottendrägg. 

Waldron/Hartmann namnger inte den presumtiva kuppmakare som tillhörde Castros innersta krets och som enligt planerna skulle iscensätta resningen 1 december 1963, det vill säga bara någon vecka efter det som blev ett streck i räkningen - mordet på JFK. Trots att Robert på allt sätt försökte hålla cirkeln av initierade i "C-day" (eller "Judasplanen", som någon kallade den) så begränsad som möjligt, läckte den via vissa chefer i CIA till maffian. Det var, som författarna påvisar, ett diaboliskt mästerstycke att vända hatets förgiftade pilar bort från Castro - mot JFK. 

Robert Kennedy var förkrossad över broderns död - han anklagade sig själv. För att inte förorsaka en öppen och kanske ödesdiger konfrontation med Sovjet/Kuba tvingades han hålla tand för tunga. Det inre "ondskans imperium" som alltid skuggat amerikanska ministärer oavsett partitillhörighet hade uppenbarligen slagit tillbaka med full kraft. Och Robert var fjättrad till händer och fötter. Humanist i själ och hjärta mognade han under åren som följde både som politiker och människa. Det var en helt annan "Bobby" som pliktade med sitt liv 1968 än den diskreta Castrohetsare som framträtt 1961.

Waldron/Hartmann kan också visa att korselden i Dallas något tidigare föregåtts av liknande planer i Chicago och Tampa. Secret Service kände till mordanslagen men tystade ner dem! Precis som i fallet Oswald namnger författarna de personer som skulle ha agerat "syndabockar" om mordplanerna fullföljts. - Starka konspirativa misstankar riktas framförallt mot CIA-kontorets i Miami operative chef David Sanchez Morales och i viss mån CIA:s propagandaexpert David Atlee Philips. Dessa CIA:s förgrundsfigurer i Dallasområdet hade intima kontakter med maffian. 

Richard Helms, både före och i sin roll som CIA:s toppchef, medverkade i konspirationerna mot Castro och likvideringen av utländska statschefer. Han samarbetade utan betänkligheter med amerikanska maffiabossar. Det militärindustriella komplexet, oljebaronerna, vapenhandlarna, män som Hoover, Nixon, Johnson och många i den ansiktslösa massan hyste ett brinnande hat till Kennedyklanen. De skapade ett samhällsklimat där JFK-mordet inte bara blev möjligt utan kanske till och med en nödvändighet. För att bereda marken för kretiner av bushsnitt.

Jack Ruby - Oswalds baneman - framställs av Waldron/Hartmann med all önskvärd tydlighet som en helyllemaffioso, på astronomiskt avstånd från det hjärta klappande för Jaqueline Kennedy som Gerald Posner i "Case Closed" (1993) försökt frambesvärja. Posner framstår närmast som en tragikomisk Warrenkommissionklon, en patetisk systemväktare. Redan House Select Committee on Assassinations (HSCA) slog i sin slutrapport 1979 fast att mordet på JFK var att betrakta som en "konspiration", där maffian spelat huvudrollen. Några av kommitténs ledamöter var av den bestämda uppfattningen att tre skyttar utfört dådet. Waldron/Hartmann kommer upp med plausibla förslag också i den delen.

Den som väntar på sista ordet i affären JFK-mordet lär få vänta. Bortåt 2 milj sekretessbelagda handlingar vilar fortfarande obesedda av forskningen i amerikanska arkiv. Lägg därtill den kraftiga censureringen av frisläppta dokument - ibland inte mer än 3-4 läsbara rader per A4. Om Waldron/Hartmann förmodligen är det mest näringsrika och -riktiga up to date i JFK-mordsgenren, så är JFK and Sam. The Connection Between the Giancana and Kennedy Assassinations (234 sid; 2005) av Antoinette Giancana/John R Hughes/Thomas H Jobe det mest repetitiva jag någonsin läst. Man använder det pappersödslande greppet att på var tionde sida upprepa det som redan bultats in. En kuriös överflödsprodukt i skuggan av Waldron/Hartmann. 

Rekommendabel är vid sidan av "Ultimate Sacrifice" t ex Matthew Smith’ behändiga (255 sid) JFK: Say Goodbye to America, som visserligen har fem år på nacken men en och annan godbit att bjuda. Bland annat redogörs för tysken Joachim Markus metod att förvandla vanliga fotografier från mordplatsen till tredimensionella bilder. Ur avstånd och vinklar växer fram både nya hypoteser och fastare pålverk för hävdvunna uppfattningar. Att mordet verkligen var resultatet av en komplott står utom allt tvivel.

"...jag var fullständigt övertygad om att jag framför mig såg resultatet av två kulor avfyrade framifrån. Hade vi vänt på honom (JFK) skulle vi ha upptäckt ett tredje ingångshål i ryggen, mellan skulderbladen." - Parklandkirurgen Charles A Crenshaw anlände till traumarum 1 kl 12.42 Dallastid 22 nov 1963

Så ett tvärt lappkast:
Den som umgåtts med tanken på att införskaffa The Hitler Book. The Secret Dossier Prepared For Stalin. From the Interrogations of Hitler’s Personal Aides redigerad av Henrik Eberle/Mathias Uhl (370 sid; engelska 2005) sparar en hacka på att skrinlägga planen. Stalins paranoia tog många bisarra vägar. Han var länge övertygad om att Hitler levde, att han smusslats undan av de västallierade eller genomgått någon diabolisk plastikoperation och bara väntade på come back. Samtidigt var den nyckfulle autokraten besinningslöst nyfiken på Hitlers privatliv - in i minsta detalj. 

29 dec 1949 skickades Stalin ett maskinskrivet manuskript om 413 sidor. Arbetet sammanställdes av två säkerhetsofficerare, Fjodor Parparov och Igor Salejev, och baserades huvudsakligen på hågkomster av två krigsfångar i ryska läger - Hitlers betjänt Heinz Linge och adjutanten Otto Günsche. Som om det skriftliga inte räckte hade ju Röda armén lagt beslag på en bit bränt Hitlerkranium och dito käkben utanför rikskanslibunkern i Berlin. Hitlers tyska tandhygienist hade plockat fram röntgenplåtarna. Det stämde. Hitler utgjordes verkligen av den förkolnade benhög man hittat. Och därvid blev det.

Först 2003 återfanns en kopia av Stalins beställning i ett ryskt arkiv, vilken bildat underlag för föreliggande utgåva. - Saken är bara den att Hitlerbiografer som Fest, Toland, Read, Rosenbaum, Kershaw, Bullock, Preparata och en paria som David Irving sen länge tömt bägaren i botten. Hitler är slutinventerad, men fortsätter som apokalyptisk ärkebuse att fascinera ständigt nya generationer.

Tommy Eriksson