JFK - mannen, mordet & komplotten
Publicerad 2004

Det är skralt med amerikanska presidentämnen av grövre kaliber. Ett lysande undantag - med ett antal röda bockar i kanten - utgjorde John F Kennedy. Och hans bror Robert. Själv dök jag pingissvettig upp framför tv-aktuellts svartvita ruta den kvällen, i nov -63. Lika chockad som övriga världen över mordet på en ledare som vek av från de mediokra föregångarna och efterföljarna i presidentämbetet. Under Eisenhower- Nixon-ministärens sista år, 1959, påbörjades CIA:s mörklagda likvideringskampanj mot Castro medan presidenten tog över ett dödsdömt imperialistkrig från fransmännen i Sydostasien. Det blev JFK:s legat. 

Kommunistskräcken - McCarthyismen, dominoteorin och monroedoktrinen satt i väggarna i det Vitahus han tog över -60. Den avgörande skillnaden mellan JFK och presidenter före och efter honom var hans förmåga att lära av misstag; en sällsynt amerikansk statsmannapedagogik, som i än högre grad Bob visade talanger för strax innan det fatala nackskottet under presidentvalskampanjen -68. Visst, John badade i fadern Joes lönnspritsprofiter från förbudstidens 20- och 30-tal, vilka bar honom in i repr.huset och senaten; han jagade fruntimmer globen runt; han rörde inte en fena när McCarthy spottade etter i senatsförhören; och han var ett levande medicinalt lexikon. Det senare oförskyllt. 

Hans liv utvecklades till en heroisk triangel mot de åkommor som hotade att förgöra hans person och de som hotade att förgöra det samhällssystem han trots allt trodde på. Den ena stormen kunde han rida ut - den andra förtärde honom. Hans progressiva reformidéer i medborgarrättsliga minoritetsfrågor, avfrostningen östvart, de hemliga inviterna till normalisering visavis Castro (som Bob skötte), provstoppsavtalet och den planerade demilitariseringen av Vietnam omintetgjordes av skotten i Dallas. Med den korrupte texanen Johnson (mutbar i alla lägen) öppnades slakthuset i Sydostasien. 

Statskupp eller inte - stanken av maffioso har omgärdat dem alla: Nixon, Ford (som CIA:s och FBI:s hemliga ombud i den Warrenkommission som medvetet saboterade JFK-mordsutredningen), Reagan, Bush Sr (CIA-man från 50-talet och framåt) och Bush Jr. Johnson - som liksom Nixon var beredd att gå över lik för maktbegärets skull - lanserade "the Big Society-programmet", som i allt väsentligt var ett plagiat på en del av de samhällsreformer för de oprivilegierade som JFK planlagt. 

Under några korta jul- och nyårsveckor återknöt jag bekantskapen med denna "löftesman", som kunde ha gett USA:s indianer och andra rättighetsförtrampade etniska grupper ett värdigare liv för 40 år sen. JFK-biografen Robert Dalleks tämligen pinfärska fullskaleporträtt "An Unfinished Life. John F Kennedy 1917-1963" (838 sid; 2003) gör inga dikeskörningar, men visar heller inga emotioner i någondera riktningen. Det nya är möjligen att han grävt fram fler data ur JFK:s imposanta och tidigare sekretessbelagda sjukjournal med kennedyrådgivaren Sorensens - "arvsväktarens" - goda minne. 

Paradoxalt nog växer Kennedylegenden med dessa "avslöjanden", tvärtemot vad kennedyklanen en gång befarade. I vissa stycken förblir JFK en psykologisk gåta även efter Dallek, men det är också det som får människor att vallfärda till Arlingtonkyrkogården eller Dealey Plaza i Dallas. Hans normalitet låg utanför genomsnittsamerikanens inskränkta, fördomsbemängda, rasistiska tankebanor - det väckte en kuriös fascination, men också hat. Ödet ville att han skulle dö i den amerikanska rasismens, rustningsdårarnas och oljemagnaternas främsta högborg - Dallas. 

Och så var det mordet. Den som inte köper "ensam- galning- tesen", som Warrenkommissionen på Johnsons och FBI-chefen Edgar Hoovers begäran levererade - vilken inte ens medelklassamerikanen längre går på - kan gärna starta resan med Jim Marrs klassiska översikt av konspirationsteorierna: "Crossfire. The Plot That Killed Kennedy" (625 sid; 1989). Den har snarare vunnit än förlorat i aktualitet. Bland de misstänkta återfinns maffian, FBI, CIA, Secret Service, Johnson, Nixon, det militärindustriella komplexet (som tom Eisenhower varnade för), extremhögern, anticastrokubanerna etc etc. Läsaren måste naturligtvis själv smaka på argumentens bärkraft - inget är givet i den avgudalika, monstruöst ondskefulla  häxdans som förvisso uppfördes runt offerkalven långt innan ödestimman var slagen den solklara 22 nov 1963. 

En personlig ögonvittnesskildring - för att inte säga brandfackla - i den infekterade tvisten om fejkade obduktionsprotokoll och -foton av Kennedys lekamen utgör läkaren Charles A Crenshaws minut-för-minut-skildring av den första besiktningen av presidentens skottskador. Crenshaw - som den ende av tjogtals av läkare involverade i fallet - hade modet att 1992 (sen han pensionerats) gå i tryck med vad hans nakna öga de facto bevittnat vid lunchtid 22 nov på Parkland-sjukhuset i Dallas. Halva högersidan av skallen bortskjuten snett framifrån, utgångshålet i bakhuvudet; ett ingångshål under adamsäpplet; ett ingångshål i högra skulderbladsregionen... två skyttar... antagligen fler. "Trauma Room One. The JFK Medical Coverup Exposed" (287 sid; 1992; nytt förord 2001) är bestickande och tankeväckande läsning av det slag som inga hot och självbedrägerier tycks ha bitit på. Läkarteamet vid Parkland kunde verifiera Crenshaws iakttagelser, men de valde tystnaden och sina karriärer framför sanningen och de repressalier de utan tvivel skulle ha utsatts för. 

Maffians springpojke, den länge obskyre Jack Rubinstein, "Ruby", som drev ett par nattklubbar i Dallas och helt mirakulöst uppstod framför "den ensamme mördaren" Lee Harvey Oswald med en dödande revolver i klassiskt maffiagrepp i handen 24 nov i Dallas-polisens garage är huvudrollsinnehavare i David E Scheims dokumentärpocket "Contract on America. The Mafia Murder of President John F. Kennedy" (624 sid; 1988). En smakligare brygd för den officiella maktstrukturen, kan tyckas, om det inte vore för tentaklerna in i maktelitens korridorer; CIA:s och FBI:s oheliga allianser med maffiaelement etc. Scheim kartlägger förödande minutiöst Rubys rörelser och telefonsamtal de kritiska månaderna före likvideringen av JFK, och kan ganska övertygande måla upp bilden av en småhandlares heta önskan om att någon gång få stå i rampljuset; att få leka med de stora busarna. 

Ögonvittnen har berättat att Ruby sågs invid kortegevägen som förare av en stationsvagn ur vilken en karl - med ett långsmalt "fodral" under armen - gled ut för att hasta upp till den ökända "sniper-kullen" - minuterna före Kennedys Lincoln, sävligt glidande i dödligt låg hastighet. - Ett annat vittne skymtade honom vid Parkland just som läkarna inspekterade JFK:s söndertrasade kranium. Kanske var det Ruby som levererade den "magiska kulan" på en brits i sjukhuskorridoren... 

Enligt egen utsago satt han och såg på tv på redaktionen till en Dallas-tidning i grannskapet när komplottens final ekade ut över Dealey Plaza - och historien tog en ny, diabolisk vändning. - Warrenkommissionen viftade bort den vid det laget redan livstidsdömde Oswald-mördarens enträgna böner om att flygas till Washington DC för att "berätta den verkliga sanningen". Den "sanningen" gick i graven med cancersjuke (eller förgiftade...) Ruby 1967. 

Det sista lästipset är en godbit. Det konspirationsscenario Matthew Smith - som ägnat 30 år åt ämnet - drar upp är tveklöst ett av de mest sannolika som forskningen hittills presterat. I boken, "JFK. The Second Plot" (336 sid; 1992), visar Smith hur skrupelfria element inom CIA, FBI och andra maktcentra manipulerar Lee H Oswald rakt in i komplottens hjärtpunkt - samtidigt som denne Oswald inbillar sig att han går underrättelsetjänstens ärenden i ett försök att via Cuba ta sig till Ryssland för att återuppta en tidigare misslyckad spionkarriär. Allt går från Oswalds synvinkel åt helvete. Han är i skolbokslagrets lunchrum när skotten avlossas från 6:e våningen... Och han  missar sitt plan till Cuba; det som väntar på honom med uppvärmda motorer i utkanten av Dallas... 

Hade han nått Cuba hade konspiratörernas dröm fulländats; de fabricerade bevisen mot Oswald var övertydliga - mördaren som Castroagent! Grisbukten omigen... men nu med USA-maskinens fulla, öppna slagstyrka... det militärindustriella komplexets ultimata vettlöshet... och ett tänkbart världskrig. Oswald, den utvalde syndabocken - "Im just a patsy", han visste och han sa det inför journalisthopens blixtrande kameror. Hans överlevnadschanser var lika med noll. Den ensamme mördaren var fast... Visserligen välte Tippit-incidenten "den stora sammansvärjningen"... men ändå...  - "Sunday Times" utnämnde f ö Smith´ förloppssäkra dokumentär till "Den utan jämförelse bästa 'konspirationsboken' till dags dato".

Tommy Eriksson