JFK och den inre fienden
Publicerad 4 feb 2011


Allt förblir vid det gamla. Barack Obama verkar slagen på förhand. Ingen har kunnat undgå rapporterna om spioneri och kartläggning av svenska medborgare utifrån amerikanska ambassaden; ingen har heller kunnat undgå USA:s svekfulla och manipulativa hantering av klimat- och miljöfrågorna, livsavgörande för planetens existens; och även om vi inte känner trumhinnor sprängas och ser lemmar flyga i luften under Afghanistans himmel så känner vi våldsverkarens signatur. USA föddes i våld och har levt all sin tid i våld. Det behöver inte vara ett presidentmord i Dallas 1963. Det kan lika gärna vara 40-50 miljoner utfattiga amerikaner, eller förtäckta hot i de mellanstatliga förbindelserna. Våldet är en hydra med många ansikten. Som alkoholisten har man gjort hyckleriet till en regel med få om ens några undantag.

Vem hörde talas om muslimska terrordåd i västvärlden för 30-40 år sedan? Knappast någon. Sedan dess har USA trappat upp sin politiska och militära närvaro i Mellanöstern, speciellt för att krama ut resterna av världens kända oljereserver. Under Bushfamiljens presidentperioder på 1990- och början av 2000-talet - med en längre Clintonparentes inkastad - genomfördes, efter sedvanlig demonisering med lögnfabrikation och ursäkter, flera aggressionskrig mot Afghanistan och Irak som lade hundratusentals invånare i en för tidig grav. Amerikanerna ströp medicin- och mattillförseln till Irak, sjukhusen fylldes med döende kvinnor och barn, och därutanför mejades soldater och civila ner med fjärrstyrda raketer, splitterbomber, napalm och radiaksmittad ammunition. Man förstärkte rivaliteten mellan religiösa grupper och fördjupade splittringen där den gått på sparlåga. Hur kunde man genomleva infernot utan att känna hat och revanschlust? Ändå verkade ingen utanför Irak hata som Bush II.

Efter Sovjets fall och Rysslands födelse 1991 fann Bushregimen - som genom ett trollslag - en ny opponent som kunde ersätta "ondskans imperium" (Reagan) och därmed motivera fortsatt rustningsraseri och skaffa avnämare för vapensmedjorna på hemmaplan - den internationella terrorismen. Bush I släppte loss det superteknologiska mördarmaskineriet över Irak och USA:s gamla klient, Saddam Hussein, som var ofin nog att påstå att Kuwait, som han just invaderat, tidigare varit en Irakisk provins. (Under Osmanska rikets dagar låg förvisso både Bagdadregionen och Kuwait under samma välde...) Att amerikanska vapenhandlare, i Saddams segdragna och blodiga krig med Iran, försett skyddslingen med både kemiska och biologiska vapen och radioaktiv materia för lämplig utveckling var för ögonblicket glömt. FN kunde bara med blomstrande karies vifta bort flugor med decennier av välformulerade konventionsbuntar. De var till intet förpliktigande när vapenprofiterna slog lock för öronen och drogade samvetet. Etiken strök på foten för epiken: kriget pågick 1980-88 och kostade minst en miljon människor livet. Saddam hade själv serverat sig som Bush I ursäkt för att vidmakthålla och smörja "det militärindustriella komplexet" (Eisenhower). Kriget fanns redan i korten, frågan var bara när Bush valde att spela det.

USA gillar inte folk som slår tillbaka. Slagen stat ligger. Men 9/11 2001 hände det otänkbara. En handfull flygplan kapades av "muslimska terrorister" och två av planen demolerade två av tornen i World Trade Center-komplexet i New York. Usama bin Ladins al-Qaida tog på sig ansvaret för attacken. Men var det sant? Enligt expertis på området rasar inte en stålkonstruktion av tornens typ rakt ner i marken och inte heller utan markerade uppehåll mellan våningsplanen och på det fåtal sekunder det handlade om. Ett sandslott möjligen... Och vilka flög de jättelika och svårmanövrerade planen? Knappast de bevisligen mediokra piloter och självmördare som tränats för uppgiften. Och varför skickade den för dagen närmast ansvarige, vicepresident Cheney, upp försvarsplanen på tok för sent? Vart tog de svarta lådorna vägen som varje plan utrustats med och som innehöll vital information för att få klarhet i katastrofen? Togs de av FBI? - misstanken lever.

Mystiken tätnar. Fanns det sprängmedel i byggnaderna för att stoppa vådabränder som löpt amok? Var det "en kontrollerad sprängning" av tornen som en lamslagen omvärld bevittnade - utan att ana lögnen bakom allt? Det finns till och med teorier om att planen var fjärrstyrda - inte av araber, märk väl, utan av några i den maktgalna kretsen runt president Bush. Inget är givet, men inget kan heller uteslutas.

3 000 människor miste livet. Mannen som ansvarade för säkerheten i tornen var ingen annan än presidentens bror - Marvin Bush. Den intresserade läsaren får en snabbexponering av dessa magstarka hypoteser och lite till i Dean T Hartwells "Dead Men Talking" (161 sid, 2009).

Efter en massiv propagandakampanj som psykologiskt skulle förbereda den amerikanska allmänheten och omvärlden på det kommande kriget invaderades Afghanistan i oktober 2001. Ett primitivt bondeland av Vietnamtyp skulle återigen bli arena för en stormakts vanvett. Svepskälet var talibanerna och deras skydd av Usama bin Ladin. De "kliniskt rena bombningarna" av byar och bergsområden som följde skördade i vanlig ordning otaliga civila, icketalibanska liv - bin Ladin höll sig undan. Och frågan är om USA egentligen gjort sitt yttersta för att få tag på honom. Kritiker menar att han redan varit bakom lås och bom i det amerikanska koncentrationslägret på Guantanamobasen på Kuba om viljan funnits. Kanske ligger det i USA:s intresse att han bara håller tyst. Kanske skulle den 9 september 2001 få en helt ny innebörd om han tilläts tala fritt och hans säkerhet kunde garanteras.

Om det omvända scenariot stämmer - att sinistra män inom den amerikanska staten konspirerat för att beröva tusentals egna medborgare livet eller medvetet underlåtit att stoppa attacken på tornen för att kunna starta "terroristjakten" - så är det inte första gången Sanningen med stort S arkebuseras inför världens uppspärrade ögon, för att begravas i en härva av lögner.

Det är fredagen 22 november 1963. Innan president John F Kennedy stiger ombord på Air Force One för den 13 minuter långa resan till Dallas gör han ett frukostframträdande i Fort Worth, Texas. Innan presidenten håller sitt sista tal i livet - efter att ha skämtat om all uppmärksamhet makan Jacqueline ständigt och jämt fått på hans resor - presenteras han en vit Texashatt av mannen som introducerar honom - och man glömmer aldrig orden: "We couldnt let You leave Ft Worth without some protection against the rain..." Skydd mot regnet... Den dagen sken solen från en klarblå himmel. Kennedy tänkte inte pröva hatten där utan svarade - rapp i repliken som alltid - att åhörarna nog skulle få se den på om de tog sig upp till Vita huset på måndag... Ett par Texasboots följde, som skydd mot skallerormarna.

Men det var ett annat sorts ormbo denne arvsson av kalla kriget, förvandlad till fredsapostel,  inom kort skulle möta. Och där, bara några meter bort, satt mannen som skulle lägga hela fredsprojektet i ruiner - LBJ, Texasbon och vicepresidenten med maffiakontakter, Lyndon Baines Johnson. Hans förstuckna ögonkast mot Kennedy och hans snabba, nervösa leenden tycktes röja vetskapen om en tragedi i vardande... Ja, det outgrundliga stenansiktet verkade nästan krackelera och avslöja det osägbara under tyngden av en inre anspänning. Eller var det - är det - bara inbillning - en önskan om visshet. Och ett hopp om att USA:s folk, den vita majoriteten, erövrarna som njuter frukterna av sina fäders synder, en gång skulle vara mäktiga sanningen med stort S. Att göra upp med det förflutna, att släppa en strimma ljus genom den solkiga fasaden, att plötsligt förkasta ett system som bevisligen kostat oräkneliga miljoner människor livet eller outsägligt lidande och förvandlat deras vardag till ett helvete. Man fick chansen med John, med Martin Luther King och med Johns bror, Robert - men man tog den inte.

1947 inrättade president Truman CIA. Ursprungligen tänkt som ett hemligt organ för informationsinsamling blev organisationen under Allen Dulles ledning en stat i staten. Året efter antog nämligen USA:s nationella säkerhetsråd direktiv 10/2, som innebar att statsledningen skulle underminera ärkeopponenten, Sovjetkommunismen, med propaganda, ekonomisk krigföring, subversiva metoder i allmänhet, genom sabotage, men ytterst med lönnmord på kritiska figuranter i främmande statsledningar. Det sista skulle inom CIA - som fick det samordnande ansvaret - ges en vidare och ominösare tolkning än så. Det skrevs också in en passus som skulle frita USA från allt ansvar för alla former av våld och omstörtande verksamhet - plausible deniability. Skuldfrågan upplöstes i intet innan den ens hunnit ställas. Mannen som drivit fram doktrinen, diplomaten George Kennan, erkände med facit i hand att han begått sitt livs misstag. (Hur USA manipulerat det internationella rättssystemet, ingripit i suveräna staters inre angelägenheter och verkat för att störta folkvalda ledare får läsaren en skaplig bild av i nätboken "Janusansiktet" härintill.) 

Man hade tagit djävulen i båten, försett honom med vapen och gett honom sanktion för en inhemsk och internationell kriminalitet som saknar motstycke i modern historia. Det var mot denna inre fiende - insynsskyddad och okontrollerad - som den unge, dynamiske och allt mer fredsivrande JFK ställdes. 1961 hade han fått nog av den baksluge och genomruttne Dulles och sparkade honom. Det väckte ont blod i CIA. En mindre belastad figur tog över rodret. Men det var i Richard Helms, ansvarig för förtäckta CIA-operationer från 1962, som den verkliga faran kom.

För det CIA-initierade invasionsförsöket av Kuba i Grisbukten 1961, som JFK i ett kritiskt ögonblick lämnade åt sitt fiaskoartade öde, missilkrisen, via provstoppsavtalet för kärnvapentester i yttre rymden, nedrustningsambitioner, stöd för de svartas medborgarrätt och nationalistiska befrielserörelser i tredje världen (som Indonesien, Kongo och Ghana), tillslag mot exilkubanska träningsläger i Florida, för nageln i ögat på stinkande fackpampar, bolagsledare och maffiabossar, men framförallt på grund av det dokument om fullständig amerikansk avmilitarisering av krigets Vietnam till utgången av 1965 fann sig JFK hätskt angripen av jättekadern av reaktionärer och extremistfraktioner på högerkanten. Inträngd i ett hörn kunde han snart bara lita till brodern, justitieministern Robert och en handfull förtrogna.

CIA:s och FBI:s konspiratoriska viskningar blåste under den öppna kritik JFK fick utstå från sina egna stabschefer, från militären i Pentagon och storfinansen. I ett vredgat ögonblick hade han kastat ur sig att han helst såg "CIA sprängt i tusen bitar". Han kunde inte ens lita på sin egen livvaktsstyrka, Secret Service, det skulle visa sig i Dallas. Om den inre fienden kände till presidentens långvariga och hemliga privata fredssamtal med Sovjetledaren Nikita Chrustjev eller hans fredstrevare till Kubas Castro, så var det också en grogrund för det besinningslösa hatet. Eisenhower hade i sitt avskedstal från presidentposten varnat JFK för "den mäktiga kombinationen, det militärindustriella komplexet" som i ett givet ögonblick kunde tänkas störta den amerikanska formen av demokrati över ända.

JFK:s förmenta eftergiftspolitik mot Sovjet var rena förräderiet i högerkrafternas ögon. De förespråkade inte diplomatisk dialog - utan kärnvapen. Ju förr USA slog till mot kommuniststaterna Kuba och Sovjet dess bättre. Om inte USA gjorde det skulle fienden hinna före, resonerade man. De insåg aldrig och kunde aldrig acceptera att JFK alltmer lyssnade till den inre rösten, som talade humanitetens och världsfredens språk. Något "den yttre fienden" förstod så mycket bättre.

JFK:s livslånga sjukdomshistoria hade gjort honom förtrogen med dödens ständiga närvaro och möjlighet. Han talade ofta om att "vi är alla dödliga", och i den närmsta vänkretsen spekulerade han minst lika ofta om var hans tilltänkta baneman kunde dyka upp. Det var inte fråga OM det skulle ske - utan snarare NÄR. Han tog det fatalistiskt - han kunde inget göra, så varför gömma sig bakom pansarglas och en mur av säkerhetsvakter. Han ville höra, se och känna folkets stora massa, att vara närvarande där livet pulserade som hetast - och sannast.

När kortegen med hans mörkblå Lincoln, öppen och utan plexiglashuv, svängde in på Dealey Plaza i Dallas 12.30 den 22 nov 1963 raserades allt. När skotten föll höll historien andan. Tiden rullades tillbaka. Det kalla krigets vålnader steg upp ur sina gravar för att marschera taktfast mot framtiden. JFK var död. Alla illusioner brast. USA hade inte orkat med sanningen och fallit tillbaka i förljugenhet och lögner.

På slingriga vägar hade den förra marinkårssoldaten och hemliga agenten Lee Harvey Oswald manipulerats - med all sannolikhet av CIA - in i rollen som "syndabock", för att under dagen gripas som "the lone killer". I James W Douglass smått revolutionerande nytolkning av JFK:s presidentperiod, komplotten och mordet - "JFK and the Unspeakable. Why He Died and Why It Matters" (518 sid, paperback 2010) - får läsaren en steg-för.-steg-analys som förefaller bilda ett logiskt helt, utan enerverande luckor. Han kan inte namnge mördarna som höll i vapnen, men han visar - med övertygande ögonvittnesbörd - hur klubbägaren och maffiakuriren Jack Ruby aktivt assisterade mördaren som svarade för det dödande skallskottet från the Grassy Knoll, ovanför kortegevägen. Kulor kom också från skolbokslagret, men de personer som sågs i fönstren på de övre våningarna stämmer inte in på Oswald; Oswald som dirigerats till lagerjobbet av en kvinna med CIA-känningar.

Författaren gör det högst troligt att CIA genom sina maffiakontakter var den drivande hjärnan bakom konspirationen och mordet. Genom att anlita en dubbelgångare till Oswald, som rörde sig bland mer eller mindre kända CIA-kontakter och exilkubaner, och som genom sina spektakulära göranden och låtanden fick den genuine Oswald att framstå som Kuba- och Sovjet-sympatisör försökte CIA i förlängningen att få till stånd den invasion av Kuba som tidigare så kapitalt misslyckats - och varför inte, ett storkrig med Sovjet. Trots att blivande presidenten LBJ var och är höggradigt misstänkt för inblandning i sammansvärjningen, eller hade vetskap om den, lät han det stanna vid en försiktigt yppad misstanke om sovjetisk inblandning - samtidigt som han ströp JFK:s upptiningsförsök visavi Sovjet och Kuba. Han annullerade dessutom den avlidne presidentens Vietnamdirektiv om tillbakadragande och eskalerade snabbt USA:s miliära närvaro efter CIA-provokationer.

FBI med Hoover i spetsen ledde sina utredningar i den riktning CIA önskade, och den av LBJ tillsatta Warrenkommissionen kom fram till samma resultat: Oswald agerade ensam. Men som James Douglass så utförligt och initierat beskriver gick det inte att tysta spekulationerna. Läkaren Crenshaw; som fanns i traumarummet på Parkland när JFK:s redan räddningslösa kropp fördes in, och med fasa såg hur 25% av presidentens hjärninnehåll försvunnit ut genom det stora hålet i högra delen av kraniet, blev snabbt en måltavla för det medicinska etablissemanget som i likhet med JFK:s övriga fiender vägrade acceptera att presidenten skjutits snett framifrån. Skottet måste ha avlossats bakifrån, påstod de, annars var en regelrätt komplott det enda alternativet.

Den filmare och fotograf som senare, när JFK:s kvarlevor flugits iväg till en militärbas för obduktion, tagit båda rörliga- och stillbilder av kroppen, var en av de många som mördades (eller försvann) några år efter Dallastragedin. Mordet var ett beställningsjobb från CIA. Det är numera belagt. Och filmerna har aldrig återfunnits. De hade kunnat avslöja det som de fejkade röntgenplåtarna aldrig visade.

CIA liksom det övriga amerikanska "underättelseväsendet" har fortsatt att verka i det fördolda med spioneri, provokationer och intrigmakeri. Även om det inte fanns minsta anledning att röja presidenter som Reagan, Bush I och II ur vägen - fattas bara - så utgör organisationer av deras typ ett latent hot mot fri- och rättighetsälskande folk världen över. När de passerar gränserna och gråzonerna för sina officiella mandat för att hamna i regelrätt kriminalitet är det säkert bara de själva som vet. Att det alltjämt finns starka reaktionära krafter i spel runt en president som Obama - som så många hoppats på som en ny frälsare, rent av en JFK - visar den senaste händelseutvecklingen i Sverige och annorstädes. Också JFK lyssnade till sina rådgivare och stabschefer och tog med sig till politiken det han först fann förnuftigt, men sedan i allt högre grad rent vansinnigt. Då brast allt och han fördes av en inre sanning till stupstocken - utan återvändo. Det kunde ha hänt redan i Chicago, tidigt i november. Scenariot var detsamma som i Dallas. Syndabocken och skyttarna fanns på plats, men stämplingarna avslöjades av en ren slump.

Som av en händelse dök det nyligen upp en av de märkligaste böcker som någonsin skrivits om händelserna runt JFK-mordet - Judyth Vary Bakers "Me and Lee. How I came to know, love and lose Lee Harvey Oswald" (608 sid, 2010). Man baxnar, tror inte sina ögon efter alla dessa år... Men ju mer man tränger in i Bakers förbluffande livssaga, ju trovärdigare blir den. Baker var 20-åringen som mötte den några år äldre Oswald i New Orleans och blev förälskad i denna besynnerliga och hemlighetsfulla yngling med kontakter såväl inom USA:s säkerhetstjänster som i maffiakretsar. Genom egna experiment vid tidig ålder gjorde Baker sig vida känd som talangfull cancerforskare. Tillsammans med Oswald värvades hon till ett topphemligt militärmedicinskt projekt med CIA-kopplingar, som gick ut på att framställa ett snabbväxande cancervirus som kunde ta livet av Castro! Det var egentligen inte konstigare än CIA:s idé om att förse Castro med en grodmansdräkt som bestrukits med ett svampextrakt som var avsett att framkalla en obotlig och snart dödande hudsjukdom.

Oswald, förutom att kuska runt till hemligt utplacerade lab i New Orleans med ett allt potentare cancervirus, var den som - vad han själv trodde - skulle ta sig in i Kuba för att leverera den dödliga drogen till en kubansk kontakt. Det kan tjäna som förklaring till hans egna, medvetna procastroaktioner på gatorna och i lokalteve i New Orleans. Kanske inbillade han sig att han kunde avvärja konspirationen mot den JFK han faktiskt gillade genom att medverka till Castros död och därmed dämpa hatet mot presidenten. I så fall tog han grundligt miste. Tvärtom lät CIA på alla tänkbara sätt förstärka bilden av Oswald som hängiven kommunist (vilket han inte var). I den stunden var Oswald lika mycket en levande död som JFK.

När Jack Ruby skjuter Oswald till döds med ett enda skott i Dallaspolisens garage två dagar efter komplottmordet på presidenten, har en ångestladdad Ruby flera gånger själv (!), i anonyma meddelanden som dock avslöjats, varnat polisen och FBI för att deras högriskfånge ska utsättas för ett attentat. Det speglade hans rädsla för den uppgift han tilldelats och de konsekvenser som väntade. Man såg Ruby klaga och gråta över förlusten av JFK. Han spelade sin roll till fulländning, och världen lät sig duperas. Men de flesta kände inte heller Rubys stormiga och ofta våldsamma förflutna såväl privat som i CIA:s och maffians tjänst. Och tvärtemot vad som sagts var Ruby och Oswald bekanta med varandra långt före mordanslaget.

När polischefen i Dallas - naivt eller avsiktligt - den 23 november offentligt tillkännager flyttningen av Oswald till en säkrare arrest dagen efter, inför en församlad presskår, och till och med anger tidpunkten för "evenemanget" med orden: Jag tror inte någon vill ta Oswald ifrån oss - anar man oråd. Varför valde han inte orden: Jag tror ingen vill döda Oswald. Varför denna omskrivning? Var det för osmakligt? Skulle det ha avslöjat en hemlighet som också polischefen var delaktig av? Ingen vet hur det gick till, men plötsligt befann sig Ruby med revolver i näven någon meter från Oswald, som om han varit inbjuden.

Bakers fantastiska historia är som skräddarsydd för Douglass analys av premisserna för mordet på JFK. Böckerna kompletterar varandra. Baker beskriver inledningsvis hur hon rekryteras av den ryktbara cancerspecialisten Alton Ochsner personligen och knyts till hans delvis CIA-finansierade forskningsinstitut i New Orleans för att under cancerläkaren Mary Shermans (senare mördad) ledning och tillsammans med en så apart maffiafigur som hobbyforskaren i cancer David Ferrie ta fram ett snabbväxande cancervirus för att döda Castro. Baker närmar sig också Oswalds underjordiska skuggtillvaro och får konturerna av den enigmatiske mannen att klarna. Hon antyder hans kontakter med den f d FBI-agenten Guy Banisters Castrofientliga omstörtningscentral och kan som Oswalds kollega detaljerat beskriva täckmantelarbetet vid det CIA-ledda kaffekompaniet Reily i New Orleans. Hon berättar till exempel hur hon fejkade Oswalds tidrapporter för att han obemärkt skulle kunna slinka ut och utföra sina hemliga uppdrag. I säkerhetstjänsternas gemensamma garage - i samma kvarter som Reilys - mottar Oswald sina pengabelöningar och får nya, hemliga instruktioner.

De sista månaderna i Oswalds liv tvingas det svärmiska paret leva åtskilda. Oswald - sedan länge gift med ryskan Marina - förs av en nästan osynlig hand (CIA:s) till Dallas, där han placerar sina bopålar och får arbete vid Texas skolbokslager, invid JFK:s blivande kortegeväg. Mystiken runt Oswald tätnar. Sannolikt - om man får tro Baker - företar han verkligen en kombinerad flyg- och bussresa till Mexiko med det snabbdödande cancerviruset i ett par termosar för att skaffa inresetillstånd till Kuba. Men allt går snett, och istället för den verklige Oswald ställer en dubbelgångare - som CIA med all sannolikhet levererat - till avsiktliga scener vid de sovjetiska och kubanska konsulaten för att ytterligare kompromettera Oswald i rollen som den blivande JFK-mördaren. Oswald reser tillbaka till Dallas, möjligen för att - som han tror - invänta inresevisum till Kuba. Men hans dagar är räknade. Bakers dröm om att fly undan allt för ett liv med Oswald krossas.

Brytningen med Ochsner och hela cancerprojektet kommer när Baker kritiserar de föregående testerna av cancerviruset på - som hon lyckas upptäcka - fullt friska fängelsefångar. Hennes samvete säger ifrån och hon är nu fullständigt körd som civil cancerforskare i USA. Och fruktar för sitt liv. Hon flyr utomlands, och lever än i denna dag på hemlig ort. Tidigare försök att släppa ut den unika historien om kärleksäventyret med Oswald och det sataniska cancerprojektet - initierat av CIA - stötte på patrull. Bakers hågkomster viftades bort som fria fantasier, eller som alltför heta att föra till torgs. Först nu har hon - inte minst uppbackad av en konspirationsauktoritet som Jim Marrs - fått chansen att berätta sin version om den dramatiska sommaren 1963, då hon ristade ett blad i en historia som alltjämt söker sin förlösande sanning.

George HW Bush (Bush I, ovan) tillhör också skuggfigurerna runt avrättningen av JFK i Dallas. Ett telegram från FBI-chefen Hoover före dramat antyder Bush tidiga koppling till CIA bakom täckmanteln som oljespekulatör. På 1970-talet skulle han med styrspakarna för organisationen i hand jaga Svarta Pantrarna och American Indian Movements ledargarnityr med samma sneda rävflin som alltid. Ett foto taget strax före eller efter JFK-kortegens  dödligt slöa kurvtagning in på Elm Street vid skolbokslagret visar en fysionomi som har hårresande likheter med sagde Bush I. Vad hade han för "affärer" i Dallas? Vad hade en person av hans sort för intresse av att blanda sig med folk på gatan bara för att få se en skymt av presidenten? Och var det bara slumpen som gjorde att hans fru Barbara fick låna sitt namn till ett av de fartyg som misslyckades med att invadera Castrokuba i april 1961 - en operation som organiserats av CIA under kodnamnet "Zapata"...efter Bush oljebolag "Zapata Oil"?! Det finns bara för många "tillfälligheter" i Bush liv; för många förbindelser med personer som kretsade runt JFK som blodtörstiga men fega hyenor, för att man ska räkna bort Bush ur komplottbilden. 

Var mordet på JFK en sannskyldig statskupp? Alla variabler inkalkylerade vände ju utrikespolitiken 180 grader och inrikesreformer som den döde presidenten redan skissat stals av hans efterträdare. Vilken enskild person hade mest att vinna på hans hädanfärd? Tveklöst Lyndon Baines Johnson, LBJ. Han som vunnit sin plats i senaten genom manipulationer, som dagdrömt sig in i presidentrollen med sådan frenesi att frustrationen utlöste hela serier av depressioner - kanske var han rentav kliniskt manodepressiv. Men inte bara JFK stod i vägen. Bakom honom väntade RFK, Robert, brodern, som helt säkert skulle ta chansen i presidentvalet 1968. När skotten föll i Dallas hade JFK redan bestämt sig för att dumpa LBJ som vicepresident i valet 1964. Det visste texanen. Han visste också att de muthärvor han trasslat in sig i skulle avslöjas - vilken dag som helst. Sen 30 år tillbaka kände han FBI-chefen Hoover, de bodde på samma gata. Det var Hoovers finstilta utpressning av JFK - hans kvinnoaffärer och bräckliga hälsa - som tog LBJ till vicepresidentposten. Väl där vantrivdes han, berövad, snuvad på den makt posten normalt skänker. RFK var den som i praktiken fyllde den funktionen medan LBJ skickades på meningslösa postiljonuppdrag världen över. Frågan är förstås om hans patologiska makthunger kokade över? Försvann bara JFK från scenen låg ju vägen öppen... En man av LBJ:s sort måste ha tänkt tanken. Och mer än så. Kanske var det hans enda chans att nå ända fram. Vilken dag som helst kunde han avslöjas som den genomkorrupte charlatan och maktmissbrukare han var, om han inte hann före. Med den högsta exekutiva makten i sin hand kunde han blanda bort korten: frysa och lägga ned utredningar som tangerade hans egna skumraskaffärer, manipulera kongressmän, press och allmänhet - för att inte tala om möjligheterna till effektivt eftersläckningsarbete, om JFK bara kunde hamna i skottlinjen för några välriktade kulor. 

Så väcktes tanken på Texastrippen. En förvalskampanj; med texanen vid sin sida skulle JFK blidka de som fått huvet söndervridet åt höger, de halvgalna extremisterna, de rabiata oljemiljadärerna och de normalkonservativa som gick i republikanernas ledband, och han skulle mäkla fred mellan de fraktionaliserade Texasdemokraterna. Trodde han. Men hade inte resans planeringsgeneral, LBJ, annat i tankarna? Secret Service-männen var som osynliga när JFK:s mörkblå Lincoln svängde ner mot Dealey Plaza. De satt som fastfrusna i fordonet bakom. Och i nästa bil var LBJ försvunnen! Varför satt Johnson dubbelvikt framåt sekunderna innan det första skottet föll? Försökte han uppfatta vad som sas på den radio Youngblood, Secret Servicemannen i framsätet, höll i handen, eller var det skosnöret som trilskades? Låter det rimligt? Varför just då? Ett grumligt foto visar ett tomt baksäte bredvid frun, Lady Bird, just före det första skottet. 

Döm själva, men läs först Phillip F Nelsons bastanta anklagelseakt "LBJ. The Mastermind of JFK's Assassination" (729 sid, 2010). Med preludierna överstökade går Nelson tämligen raskt på 1960-talets LBJ; en blåkopia av den tidigare - vad annars - osande av maktbegär, senatens starke man och flåbuse, som använder sin tunga och övertalningsförmåga som en mental piska. Han låter rappen hänsynslöst hagla över sina tilltänkta offer. Maskinmässigt har han memorerat alla deras svagheter. Ett skolexempel: När han efter JFK-mordet utsåg Warrenkommissionen - sedan han kommit överens med Hoover om att stoppa allt kongressutredande om händelsen och dessutom sett till att FBI också delade hans egen lösning på "gåtan", d v s att en ensam galning  "did it" - lät han spela in ett samtal med en av de tilltänkta ledamöterna. Mannen ifråga säger sig ogilla kommissionens ordförande, presidenten i högsta domstolen, Earl Warren, och vill inte ställa upp. Men han blir fullkomligt sönderorerad av demagogen i den andra luren, vars argumentationsteknik går utanpå det mesta. Mannen faller till föga - och det gjorde också Warren. Efter en spärreld av argument bröt han tårögd ihop och lovade ställa upp trots starka dubier. Warren generades förmodligen av att LBJ redan snickrat ihop slutkonklusionen. Det enda kommissionen egentligen förväntades göra var att låna sina välrenommerade namn till underskrifterna, och så förstås, selektera fram ett lämpligt "bevismaterial" som styrkte grundtipset. LBJ satt i vinnarsätet redan från ruta ett. Spelet var över innan det börjat. Medierna hängde och slängde som ett radband tomma men bullriga burkar i hasorna på den kommission som just gift ihop sin rapport med LBJ:s paralytiska  grundtes. LBJ höll dem i öronen med ett stadigt Texasgrepp - som han brukade göra med sina hundar på ranchen -  och medierna teg. 

Operationens första fas, att departementalisera själva mordkomplotten i skilda medvetenhetsgrader hos de inblandade och genomföra den hade gott som en dans. Enligt Nelson hade Oswald inbillats att han skulle delta i ett slags rollspel, ett simulerat mordanslag på JFK, som skulle skrämma den allmänna opinionen - och helst JFK - till hårdare tag mot Castro och Sovjet. Om Oswald över huvud rörde vid avtryckaren på det defekta italienska geväret, det så kallade mordvapnet (som f ö först visade sig bära ett fingeravtryck av en helt annan person än den förmente mördaren), så kastade han - alltfort enligt Nelson - bara iväg ett enda skott. Och förmodligen det enda som missade målet, för att sedan rusa nerför trapporna till lunchrummet. I författarens tolkning var Oswald bara en ung man som i många år svärmat för spionromantiken. Han svepte medvetet in sig i den mystik som tycktes honom klädsam för rollen. Det utnyttjades på ett smart sätt av verkligt ondskefulla krafter i hans omgivning. Hans naivitet blev hans fall. Och han förstod det först när hörde att presidenten verkligen dödats. Allt tal om en fejkad aktion var bara bluff. Det kan också förklara hans närmast paniska handlingsmönster sedan han hastigt lämnat skolbokslagret. Han begrep vilken roll han egentligen tilldelats i det sataniska dramat: Han var "the fall guy", syndabocken som skulle bära hela skulden. 

Denna Nelsons version av Oswalds "bondeoffer" har också en logisk bottenklang. Speciellt som den i likhet med så många andra friar "syndabocken" från allt ansvar för JFK:s död. Nelson skriver (sid 577): "Efter alla dessa år av tvivel och förnekanden borde det stå klart att det var Lyndon Johnson som ensam var den samlande kraften bakom samtliga dessa brutalt ondskefulla ageranden [som ledde fram till JFK-mordet]: Vem annars skulle det rimligen vara... Uppenbart är att Hoover, Angleton, Harvey, Morales, LeMay, Rowley och McCone (den senare kanske ofrivilligt) - med finansiellt stöd från de mest välbärgade texanerna, HL Hunt och Clint Murchison - tillhörde de inblandade, möjligen också två män som Johnson senare valde för Warrenkommissionen: Dulles och McCloy." Namnen tycks väl valda, med spetsen riktad framförallt mot mellannivåerna i CIA, men också mot toppen. Att den av JFK sparkade högerextremisten Dulles som styrt CIA över en räcka mord och statskupper världen runt plötsligt utsågs att delta i en så delikat sak som att gräva fram "sanningen" om skotten i Dallas är ju en - faktiskt - vrålande och dödlig ironi. "Dulleskommissionen" täcker bättre in vad kommissionen utvecklades till. Faktum är att han - liksom Hoover - hatade både JFK och RFK och allt vad de politiskt stod för; ett hat som säkert tappade alla realitetsfästen efter att JFK kvaddat CIA-operationen mot Kuba i Grisbukten 1961.    

Mörkläggningen, fas två i konspirationen mot JFK och den amerikanska staten, gick över förväntan. Vittnen tystades med brutal övertalning, hot, mutor och dödligt våld. Den flisa av vetskap de möjligen satt inne med karvades bort från sanningen, och hela stacken av avslöjande dokument låstes in i djupa valv till 2029, om inte längre. Det kongressen och allmänna opinionen senare lyckats få fram är mestadels doktorerade papper, kraftigt överstrukna eller intetsägande. Det började med manipulationerna av JFK:s skottskador timmarna efter mordet och rullade bara på. De demokratiska spelreglerna bakbands och sanningen försågs med munkavel - folket hölls och hålls utanför. 

Det var annars utkantsmedierna och tappert rotande enskilda forskare som vågade ta risken att utmana den tröstlöst konventionella Johnson-Hoover-Warren-varianten av "sanning" som alltsedan 1963 vanställt den tongivande mediala hanteringen av något som det amerikanska folket till 70% ändå är övertygade om var en konspiration. USA kastades tillbaka i den våldsspiral och cynism för inopportuna åsikter och oliktänkande som utmärkt detta land ända sedan den första indiantraktaten ingicks, förfuskades och bröts. Det öppna fönstret mot sanningen bommades bryskt igen, storstädningen av hjärnrummen ställdes in och den kritiska självdistansen kördes på dörren. 

Den stora tystnaden runt det uppenbara är det maktägande skiktets bästa bundsförvant. Därför är en bok som Nelsons ännu ett friskt och behövligt källsprång. Den vågar diskussionen om det för många otänkbara, outtalbara, den avlivar - och många med den - den officiella myten om mordet på JFK och gläntar på dörren till en plausibel sanning. Och bara det är värt en hel del. 

Tommy Eriksson