USA-historia - den dolda verkligheten
av Tommy Eriksson 
Publicerad 2012


Vissa saker vill man höra, andra inte. Om du tröttnat på hyckleriet, så läs gärna vidare. Det som följer är en avsminkad version av USA:s historia. Obekväm för amerikanska makthavare och de som hyllar status quo. Den ställer sig på offrens sida för att de bär vittne om sanningen. Maktens arrogans och våra egna fördomar får inte tjäna som ursäkt för en falsarisk verklighetsbeskrivning. Som skett och sker. Vi lever fortfarande i myter och önskningar om det stora landet i väster, och ersätter ofta vetande med spekulationer, fantasier och flyktiga "mainstreammediala sanningar". Kunskap och kritiskt tänkande är första steget till en lyckad intellektuell konvalescens. 

Och idag faller USA sönder. Detroit töms på sin befolkning. Andra megastäder lär följa efter. Misstron mot den federala och maktägande eliten och banksystemet fördjupas allt mer. Men de kommer inte frivilligt att ge upp sina maktpositioner. President Jefferson - en lumpen raspraktiker i det mesta - drömde om en agrarstat fri från finanshajarnas utpressningsmetoder. I viss mening är utvecklingen på väg att ge honom rätt: överallt i USA försöker människor omorganisera sig på lokal nivå och skapa självbärande mikrosamhällen. De vill stå fria från delstatlig och federal kontroll och frigöra sig från träldomen under bankerna genom att introducera egen valuta. Det är lättare sagt än gjort, men viljeinriktningen finns där. Som nation står USA och det kapitalistiska systemet inför en finansiell och politisk bankrutt. Ingen skvalreklam i världen lär kunna rädda den konsumistiska livsstilen i längden. Den är på fallrepet oavsett våra inbillningar. Trots det lär de maktägande strukturerna aldrig tillstå att experimentet USA varit ett svidande mänskligt och demokratiskt misslyckande från början till slut. För minoritetsgrupper, som urinvånarna, är fallhöjden betydligt mindre kännbar än för genomsnittsamerikanen. De står ofta på förtrolig fot med en misär som knappast kan bli värre. Markinnehavet är deras räddning när storsamhällets distributionssystem och urbana miljöer krackelerar och svälten griper omkring sig. Genom sekler har de lärt överlevnadens hårda läxa genom att lita till sina egna krafter. 

Den amerikanska imperialismen har många ansikten. Från primitiv rasism och slakt av indianer dominerar man idag världsscenen med militärbaser, digital teknik och ekonomiska tumskruvar. Men den är inte mindre verklig för det. Möjligen svårtydd och lätt att förfalska. Även om det rumsterar nya aktörer på den globala arenan, finns det ingen stat i historisk tid som på egen hand förorsakat så många nationella katastrofer och så mycket folkligt lidande som USA. Man har annekterat och plundrat främmande territorier, startat och underblåst högerextrema revolutioner, underminerat folkvalda ledare och demokratier, utbildat och finansierat nationella dödsskvadroner och tortyrspecialister i bland annat Syd- och Mellanamerika, bekrigat suveräna stater (ofta färgade folk) och systematiskt obstruerat FN:s folkrättsliga och fredsbevarande arbete. Amerikanska krigsförbrytare går lösa medan världssamfundet maktlöst och stillatigande ser på. 

Det finns inte skuggan av en chans att fullständiga denna brottskatalog, oavsett utrymme. Vi får här nöja oss med ett skapligt axplock, som läsaren efter lust och fallenhet på egen hand kan bygga ut. Minns gärna den amerikanska dissidenten Ward Churchills tänkvärda ord:
Den första frontlinjen i varje förtryckssystem går genom de förtrycktas hjärnor... 

Först några tänkvärda citat:

Jag tillbringade 33 år och 4 månader i aktiv tjänst som medlem av en av vårt lands mobilaste militära enheter - marinkåren. Jag tjänstgjorde i alla officersgrader från 2:e-löjtnant till generalmajor. Merparten av den tiden fungerade jag som societetsmuskel för storfinansen, Wall Street och bankerna. Kort sagt, jag var kapitalismens torped... Jag såg till att säkra Mexiko, speciellt Tampico, för amerikanska oljeintressen 1914. Jag bidrog till att Haiti och Kuba blev bekväma platser för National City Bank att plocka profiter från... Jag medverkade till att rensa upp i Nicaragua för bankfirman Brown Brothers 1909-12. 1916 förde jag ’ljuset’ till Dominikanska Republiken för amerikanska sockerexploatörers räkning. 1903 deltog jag i högervridningen av Honduras för att tillfredsställa amerikanska fruktbolag.*USA-generalen Smedley D Butler, handelsresande i död (1935)*

Latinamerika är fattigt därför att jorden är rik... Latinamerikas fattigdom är en följdverkan av rikedom på annat håll... Underutveckling är inte ett stadium i utvecklingen, utan dess konsekvens... I den 'nationella säkerhetens' tid lever människor i 'bojor' så att affärslivet kan njuta frihet. Med få undantag sprider massmedia en kolonial och alienerande kultur, avsedd att försvara världens ojämlika uppbyggnad som resultatet av en legitim  triumf för de 'bästa' - d v s 'de starkaste'. De förfalskar historien och ljuger om verkligheten; de torgför en modell av livet som postulerar konsumism....avsaknad av skrupler ses som en dygd och egoismen som ett medfött behov. De predikar konkurrens - aldrig att ge... människor tillhör sina bilar, och kultur konsumeras som en drog... en kultur som skapar konstlade behov för att dölja verkliga... ett orättfärdigt system som injagar fruktan för att vidmakthålla sig självt. *Eduardo Galeano, latinamerikansk författare (1980/1992)*

Vi (USA) har lärt ut statsterrorism till tusentals latinamerikanska officerare och poliser vid arméskolan i Fort Benning, Georgia. Vi har använt CIA och den Internationella Monitära Fonden (IMF) för att tvinga fram regimbyten genom kupper, lönnmord eller ekonomisk destabilisering, och har bombat och invaderat länder som bara brutit med eller opponerat mot vår hegemoni. (...) En imperialistisk stat måste ge sken av att exploateringen av svaga (nationer) är i deras eget intresse, eller deras eget fel, eller resultatet av en oundviklig process utom mänsklig kontroll, eller en konsekvens av civilisationens spridning, eller i enlighet med vetenskapens lagar - vad som helst men aldrig en superstats avsiktliga aggression. (...) Imperialismen överlever inte utan en mäktig militär apparat för att kuva och kontrollera de folk som hamnar i dess väg, och ett ekonomiskt system för att finansiera ett mestadels improduktivt militärt etablissemang. *Chalmers Johnson, författare (2004)*

På andra håll i världen är krigens ödeläggelse en realitet. För oss utgör de en abstraktion. (...) (Rustningsmanin) avslöjar bara amerikanens oförmåga att leva sig in i de verkliga konsekvenserna för verkliga människor av sådana krig. Vi för krig utan att förstå kriget. *I spåren av 11 sep 2001, James Carroll, kolumnist Boston Globe (2002)*

De som smittats av amerikanismens masspsykos är i en unik position att omforma själva verkligheten i enlighet med sina dementa önskningar och för att använda genuint genocida metoder mot alla som opponerar. I den meningen har galningarna tagit en slags provisorisk kontroll över den planetära asylen. (...) - Den första frontlinjen i varje förtryckssystem går genom de förtrycktas hjärnor; ett förhållande som dikteras av indoktrinering redan från barnsben, för att få oss att ’se saker som de är’, om än inte precis naturliga så i alla fall oundvikliga. Således ska vi dra slutsatsen att avgörande förändringar i status quo är ogenomförbara. Om vi tillåter de som besitter makten att även framdeles monopolisera definitionen på ’verklighet’ för sina utvalda opponenter innebär det helt enkelt att den verkligheten inskränks till att vidmakthålla/ förfina/ intensifiera de förtryckstekniker som oppositionen menar sig bekämpa. *Ward Churchill, författare (2003)*

Det står numera klart att de internationella handelsavtal som USA värderade så högt för bara ett par år sen, var djupt orättfärdiga mot länderna i 3:e världen... Problemet med globalisterna är deras fundamentalistiska marknadsideologi, tron på en fri, ohämmad marknad - som varken finner stöd i modern teori eller i historisk erfarenhet. *Joseph Stiglitz, nobelpristagare ekonomi/f d Världsbanken (2002)*

Du vet, det flyter så mycket blod, det är rena floder. Det torkar upp också; jag har hela kakor på mig; ibland får jag en känsla av att det inte finns tillräckligt med tvål i hela världen för att rena mig från allt jag gjort i ditt namn (IMF). *Davison Budhoo, ekonom, avskedsbrev till Internationella Monitära Fonden (IMF; 1988)*  

Om det här vore en totalitär stat, skulle allt vara så förbaskat mycket lättare - förutsatt att jag vore diktatorn. *George W Bush, tanken/tungan slant vid presidentvalsdebatten 11 okt 2000*

Med demokratiska inrättningar kan man inte behärska det som man en gång tagit med våld. (...) Jag kommer att ge ett propagandaskäl till att utlösa kriget, likgiltigt om man tror på det eller inte. (...) ...det var nödvändigt att inte bara propagera för våldet i och för sig, utan också inför det tyska folket ställa vissa utrikespolitiska företeelser i sådan belysning att folkets inre röst så småningom själv skulle börja ropa på våld. *Adolf Hitler, tysk diktator 1933-45*

Vi ville legalt förvärva makten men inte använda den legalt. (...) ...den tyska pressen är så väl organiserad att regeringen kan så att säga spela på den som på ett piano och... den är ett oerhört viktigt instrument för masspåverkan som regeringen kan bruka i sitt ansvarsfulla arbete. *Josef Goebbels, tysk propagandaminister 1933-45*

Anklagelsen att vi (tyskar) under (nazi-)terrorn förhöll oss passiva medan brotten begicks är sann. *Karl Jaspers, filosof  (1945)* 

Friheten blir ett hot för de få i samma mån som den blir en realitet för de många. - Den mediala friheten är fri i samma mån som den inte hotar att rubba den frihet som är frihet för de få och tvång för de många. *N.N.*

I en sådan värld av konflikter, en värld av offer och bödlar är det, som Albert Camus hävdade, tänkande människors uppgift att inte stå på bödlarnas sida. (...) Det finns inte något land i världshistorien där rasismen har varit mera betydelsefull, under så lång tid, som i Förenta staterna. (...) De amerikanska unionsfäderna 'skapade det mest effektiva system av nationell kontroll som någonsin uppfunnits i modern tid, och visade framtida ledargenerationer fördelarna av att kombinera patriarkalisk ledning med herravälde'. *Howard Zinn, författare (1999)* 

Otillbörligt utnyttjande och manipulerande av människor framkallar leda och kulturell utarmning, de gör människan förkrympt och alla faktorer som gör människan till en psykisk krympling gör henne till sadist och förstörare. - Om ödeläggelse genom tekniska hjälpmedel: När denna utveckling trängt helt igenom finns det inte längre någon gräns för destruktiviteten, därför att det inte finns någon som förstör. (...) För den affärsmässiga karaktären har allting förvandlats till handelsvara, inte bara föremål utan individen själv, hans fysiska energi, hans talanger, hans kunskap, hans åsikter, hans känslor, hans leenden. För denna nya personlighetstyp... blir världen summan av livlösa konstprodukter. *Erich Fromm, psykoanalytiker (1973)*

CIA, FBI och andra säkerhetsorganisationer bör uppfattas som logiska, nödvändiga manifestationer av en härskande klass' beslutsamhet att behålla makt och privilegier. (...) CIA har väsentligen fungerat som en hemlig politisk polis riktad mot den verkställande makten i länder utanför USA. *Philip Agee, f d CIA-agent  (1975)*

Det finns (i USA) ett komplext system av filter i media och undervisningsväsendet som i slutändan garanterar att dissidenta perspektiv rotas ut eller marginaliseras. Det som kallas 'vänsterns' och 'högerns' uppfattningar i media representerar bara ett begränsat debattspektra och återspeglar bara den privata maktens intressesfär... de 'acceptabla' positionerna. (...) ...i stora delar av världen uppfattas USA som en ledande terroriststat - och inte utan skäl. *Noam Chomsky, författare (1989)*

Propaganda innebär inte att säga samma sak om och om igen - det vore för enkelt. (...) Fakta måste ständigt tolkas, fabriceras, förfalskas pånytt...  - och oupphörligt måste trons kraft lysa igenom slöjan av skiftande 'sanningar'. Utan kraften i tron kan propagandisten inte få människor att acceptera den simplaste sanning, än mindre en härva av motsägelser och lögner. *Konrad Heiden, författare (1944)*

Så västvärlden får tänka om... igen... tänka sig in i att det finns något åtskilligt värre än nazismen, och det är de angloamerikanska fraterniteternas hybris, som rutinmässigt frambesvärjer krigiska monster på hemmaplan och rör upp det pandemonium som göder deras imperiala intressen. (...) USA har med tiden funnit sin rätta identitet i det oligarkiska jaget, som reducerat det demokratiska skådespelet till en tävling mellan två rivaliserande parter i en ideologiskt kompakt monolitisk struktur... det medborgerliga inflytandet i denna uppenbara fars är, som vi vet, fullt förklarligt försumbart. *Guido Giacomo Preparata, författare/prof. i politisk ekonomi vid Washington Univ. (2005)*    
   


I
bortgångne "Jolos" TV-serie "Någonstans i Sverige" från 1970-talet förekom i några korta sekvenser den perfekta illustrationen av stilren svensk konformism och opportunism under 2:a världskriget. Vid en bröllopsmiddag i ett välbärgat prästhem, där svenska officerare och lokal nobless frotteras vid dignande bord, zoomar kameran plötsligt in det tysta, sommarsvala rummet bredvid. Och glider upp på den polerade bokhyllskanten. Vem står där? - inramad på hedersplatsen - om inte belsebub själv, herr Hitler. Det var före Stalingrad vintern 1942/43. Allt verkade gå hitleristernas väg. Kanske... kanske kunde nazisterna vinna kriget. Bäst att ha kappan rättvänd. En ansenlig del av den svenska aristokratin, prästerskapet, officerskåren och polisen hade märkbara ryckningar i högerarmen. Det glömmer man (hemskt) gärna. 

Det hade förstås varit en aptitdödare om man bytt ut rekorderlige Hitler mot en bildsvit från östfronten: sovjetiska partisaner och bönder dinglande i snaror, spädbarnsslamsor skvättande från larvfötterna på nazistiska tanks, barnskallar krossade mot stenmurar i mödrarnas åsyn, skälvande nakna skelettkroppar vattenbegjutna i 30-gradig kyla, exploderande skallar i förintelselägrens höghöjdsexperiment, iskalla mynningar mot magra pulserande nackar eller brandgravar för de ångestkvävda... 

Så följde helvetet i Stalingrad. Det är 1943, efter Stalingrad. Samma plats. Bordet dignar, aladåberna dallrar, kristallen blixtrar, glasen bräddfulla, sällskapsskratt, prästfar rapar förnöjt, tar en bit gåslever till. Kameran gör en utflykt till rummet bredvid, glider upp mot samma bokhyllskant - och vem står där? - vår buddhatrinde förlossare i kubb, med V-tecken och cigarr - Winston Churchill. Radiorapporterna skvallrar om allierade segrar, stigande konjunkturer och börslycka. I herrummet skålas i punsch och puffas ivrigt på segercigarrer. Hitler är glömd. Utristen ur pälsen som på en våt hund. Konformismens pedagoger förestavar nya diktat. Medlöperiet fortsätter som vanligt. Men startpistolen har bytt näve. "Skyddsfärgen" kallas numera Förenta staterna - och vi är många som springer benen av oss. Med Bushgänget i tätklungan.

1950-talet var oskuldsfullhetens decennium i Sverige. Vi fick kulspetspennor, nylonskjortor, vinylskivor, Elvis Presley, "amerikanare", tuggummin, cocacola, filmisar och TV-idéer från det mytiska landet i väster. "Och själv då"? Somrarna tillbringades i tarzanbrallor. Med Winnetou och Texas Jack som spänningslitteratur. Och med "Davy Crockett" och "Kapten Mike" som veckovis 25-öresnäring. 

Det sena 60-talet och början av 70-talet ruskade om. Verklighetens råa vindar slog in i svenska vardagsrum. Från Sydostasien. Den amerikanske Stockholmsambassadören "äggades" och Olof Palme gick i protesttåg mot Vietnamkriget. Sida vid sida med Nordvietnams sändebud. "Vietnamkriget" var en offentlig amerikansk våldtäkt som ingen polis kunde stoppa eftersom polisen var högst densamme som förövaren. Benämningen "Vietnamkriget" kan f ö lätt skapa den felaktiga föreställningen att det handlade om två jämnspelta parter. Tvärtom var det ju fråga om en av världshistoriens mest ursinniga urladdningar av teknologiskt vansinne över ett oskyldigt bondeland på hacka-och-spade-stadiet. 

Den amerikanska aggressionen - som inte mildras av psykopatlögner om "försvarskrig", "offensivt försvar", "säkerhetsintressen" etc - bröt mot alla tänkbara internationella fördrag och hade sina 1800-talsanalogier i folkmorden på indianerna och platser som Sand Creek och Wounded Knee. Det fanns/finns samband och gemensamma förklaringsgrunder. Dessvärre var uppvaknandet till verkligheten, inte minst bland ungdomsgenerationerna i Sverige och USA, bara en pyrrusseger inför den stora sömnen. Man behövde inte särskilt märkvärdiga känselspröt för att ana vindkantringen andra hälften av 70-talet. Spelplanen invaderades av konsultmaffian och de konstgjorda egolyften. Bokdiskarna drällde av flottiga managementböcker och sybaritiska egoistbiblar som giljotinerat det medmänskliga i människan. Vinden från väster förändrade allt. 

Jag är nog inte helt fel ute om jag gissar att den konformistiska, anpassliga bilden av USA retirerat till det rosiga fantasilandskap den hade på 1950-talet. En kapitulation i komfort, i döva öron, i maktlöshet, i det blod den imperialistiska staten utkräver av andra. Och den glömska och likgiltighet den avkräver oss. Idag. Det som blivit så svårt - moral, civilkurage, rättvisa, solidaritet etc - måste återta den plats i det mänskliga som ockuperats av makteliternas verklighetsuppfattning och status quo. Det är aldrig försent så länge tanken tänks. Glömskan är alltid konformismens bästa bundsförvant. 

Otaliga vänner av Nazityskland - bl a i Sverige och USA - såg på 1930-talet Hitler som en oförliknelig reformist. Autostrador, folkbilen, fria semesterresor för arbetare, en arbetslöshet nedpressad från 7-8 milj till nära noll, social välfärd, en blomstrande, spetskompetent och inom många gebit världsledande forskning och industri, men framförallt - "ordnung". En man, ett parti och inget politiskt "käbbel". Mannen på gatan imponerades; den konforma industrialisten profiterade. 1936 gick ett jippo av utomordentligt PR-värde för regimen av stapeln. 

Under Berlinolympiaden smyckades "folkförbrödringens tempel" i naziflaggor och amerikanska cocacolaaffischer - de gjorde sig bra ihop, med liknande färgställningar. (Cocacola sålde bra i Tyskland, använde slavarbetare i sina fabriker och sponsrade gärna Hitler genom stora annonskampanjer.) Hitler gillade coladrycken men inte de svarta untermenschen - typ Jesse Owen - som besegrade hans arier. Deutsche Wochenschau (nazistiska UFA:s journalfilmbolag) fångade en irriterad führer snörpande på näsan på åskådartribunen. (Han vägrade f ö att skaka hand med de färgade medaljörerna.) På gatorna kunde man se araber och kineser skriva autografer. Allt verkade fullständigt "normalt".

När ondskefulla rapporter småningom började sippra fram inställde sig tvivlen, bortförklaringarna och ursäkterna. "Inget gott som inte har något ont med sig" - eller - "man får ta det goda med det onda". Inget var lättare än att följa minsta motståndets lag: skrika sig hes, göra Hitlerhälsning och låtsas som om maktens definition av verklighet svarar mot den enda tänkbara. Det är signifikativt att inte en enda nazipamp av rang miste livet genom något som liknade en aktion utförd av tyska folket. SS-ledaren Reinhard Heydrich - ett värdigt hatobjekt - dödades 1942 i Prag av två tjeckiska agenter utsända från London. Den handfull attentat och attentatsförsök som iscensattes mot Hitler var i varierande grad misslyckade. 

I några fall är anstiftaren/ anstiftarna kända (Stauffenbergs militära kuppförsök etc), i andra kan anslagen ha varit fejkade av SS för att stärka "den folkliga kampandan" eller att fungera som förevändning för hårdare tag mot inre och yttre fiender. Ingenstans uppträdde det tyska folket, 1933-45, i några som helst konstellationer som ondskans organiserade motkraft. Men den passiva åskådarrollen friade inte den civila eller militära tysken från ansvar. Stalin - själv folkmördare - hade ändå principiellt rätt när han gav sina generaler order att betrakta "varenda tysk - utom de ofödda - som skyldiga". Det går inte att gömma sig i konformismens skyddsförklädnad. Samma sak gäller amerikanerna av idag och igår. Mer om det senare.

Lag utan rättvisa
Ända sen USA:s tillkomst har man betraktat sig om en "nation av lagar". Närhelst den federala staten - som manifesterar dessa lagar - säger eller gör något är det därför ett implicit moment för "legalitet". Följaktligen har den långvariga siamesiska konstellationen stat/företag inneburit att det är denna legering som utgör lagen. - Den tyske forskaren Ernst Fraenkel försökte en gång förklara det nazistiska styrelseskicket för en grupp fåkunniga och kom upp med - "den prerogativa staten". Det vill säga ett system där ett politiskt/judiciellt arrangemang tillåter individer - personligt eller institutionellt - att utöva sin vilja genom illusionen av legalitet. I USA har också begreppen "lag" och "ordning" smält samman till synonyma begrepp, oaktat inneboende motsättningar. Med tiden har ordningsbegreppet använt lagen som hävstång för sin alltomfattande betydelse och perfektion. Lagens humanitära kvaliteter har undertryckts för ordningens "krav" och fungerat som ett instrument för kuvande syften. 

Nya lagar fordrar allt mer av "bihangsförklaringar" för att förmedla budskapet att allt ligger "i folkets intresse". Det brukar åtföljas av en "mediablitz" för att trumfa igenom det som merendels liknar desinformation. I den "nationella säkerhetens" namn beskars konstitutionella rättigheter och medborgerliga friheter i t ex 1996 års terroristlag och i 2001 års Patriotlag. Det sociala svängrummet har i accelererande takt reglerats och inskränkts med detaljlagstiftning, som sätter press på sjuka och hemlösa. Polis- och fångväsendet sväller rekordartat, liksom straffskalorna för de mest obetydliga "brott". Till detta kommer övervakningen med informationssatelliter som fångar upp trådlösa samtal och datateknikens möjligheter att följa samtal och e-mailkorrespondenser på nätet. "The land of the free" har antagit en gengångaraktig prägel av tyskt 1930-tal. (Det räcker med att skatta vikten på USA:s federala lagar och författningar för att inse vartåt det barkar.)

Vars och ens "likhet inför lagen" har aldrig fungerat i praktiken i USA: Egendomslösa fattiga stod aldrig en chans mot rika jordägare i federala och delstatliga domstolar. Det var inte ett attitydproblem, det handlade om cementerade strukturer. Ett annat exempel: i Marylands delstatliga konstitution (1776) kunde man inte ens ställa upp för ämbetet som guvernör om man inte ägde egendom värderad till minst 5000 pund, hade man senatsambitioner låg ribban vid 1000 pund. Över 90% av amerikanska medborgare var därmed exkluderade från ett "hörbart" demokratiskt inflytande i den delen. Och så har det fortsatt - man väljs inte, man köper positioner i framförallt den federala hierarkin. 

1856 förklarade presidenten i USA:s HD att en svart man aldrig "ägde några rättigheter som en vit man måste respektera". Inte förrän 1879 bestämde en federal domstol att en indian kunde betraktas som en "person" i lagens mening. Tio år senare, 1889, uttalade högsta domstolen i "Chinese Eclusion Case" att en östasiatisk immigrant inte ägde samma rättigheter som en invandrad europé. Samma logik tillämpades av federala domstolar på 1980-talet, men nu gällde det "oönskade" haitier och salvadoraner. Söderns svarta raslagar överträffade eller låg i paritet - ännu på 1960-talet - med Sydafrikas dito.

Den institutionaliserade rasismen kompletterades med polisbrutalitet och lynchmobbar på bägge hållen. En studie utförd 1997 visade att en afroamerikan som greps i Massachusetts för "ett drogrelaterat brott" hade 39 ggr och en latinamerikan 81 ggr större chans att hamna i fängelse än en europé som begått samma förseelse. Det är också betydligt enklare att hamna på "death row" om man mördar en vit person än en svart. Latinamerikaner och indianer har - över hela linjen - fyra gånger större chans att hamna i fängelse än en vit. 

För närvarande har USA en proportionellt större andel av sin befolkning i fängelse än något annat land - oräknat Ryssland. 1995 hamnade 600/100.000 av USA:s invånare i fängelse; i Sverige var siffran 65/, England 100/, Tyskland 85/, Kanada 115/, Japan 37/, Grekland 55/, Finland 60/ , Spanien 105/ och t ex Österrike 85/. Färgade är över huvud proportionellt överrepresenterade i amerikanska straffanstalter. Afroamerikaner utgjorde 1955 ca 30% av alla fängelsekunder, men 1988 svarade de för över 50% av platserna trots att deras befolkningsandel inte utgjorde mer än 13%. Vita är således i motsvarande grad underrepresenterade i amerikanska fängelser, trots att de begår brott i samma eller större utsträckning än färgade. Dessutom - så gott som alla vita fångar tillhör det lägre socioekonomiska segmentet.

Fastän lagen påstår att den behandlar företagen och staten själv som "personer under lag" avslöjar verkligheten något helt annat. Tre av de grövsta manschettbrottslingarna under 1980-och 90-talen - Ivan Boesky, Charles Keating och Michael Milken - svindlade företag och enskilda på miljarder dollar och slapp undan med löjligt lindriga straff. - I Indien struntade amerikanska Union Carbide i säkerheten som ett led i sin "kostnadseffektiva" policy. 1984 inträffade ett oavsiktligt gasläckage i fabriken i Bhopal och ca 4000 arbetare dödades, tusentals blev helt eller delvis invalidiserade. USA har hittills vägrat att pröva den dåvarande UC-chefen i Bhopal, Warren Anderson, inför domstol och envetet vägrat att lämna ut honom till Indien trots ett ömsesidigt utlämningsavtal. 

Företagsbedrägerier typ Enron, WorldCom, Quest o s v är vardagsmat. Det är en historia lika gammal som USA självt. Insideraffärer och börssvindlerier går hand i hand och straffar i slutändan den vanlige, oskyldige medborgaren. "De katastrofala förlusterna absorberas", som någon så elegant uttryckte det. Sånt tillåter bara ett system med strukturella gangsterinstinkter. Bolags/ statseliterna är i allt väsentligt immuniserade för legala konsekvenser. Korruption och skandaler var legio under presidenter som Grant, Harding och Nixon. De var själva inblandade i affärsbedrägerierna. 

Representanterna för statsstyrelsen som begått brott har sällan något mer att frukta än smäleken att hängas ut i pressen och skiljas från ämbetet. Det de svindlat till sig av allmänna medel har de oftast helt eller delvis kommit undan med. Dessa avpolletterade "prominenser" i stat och kongress har en osviklig förmåga att reetablera sig på lukrativa poster i näringslivet.

Pekuniära eller politiska motiv spelar ingen större roll: Watergateaffärens, i början av 1970-talet, radband av Vita huset-medarbetare - Erlichman, Haldeman etc - som konspirerade med presidenten själv slapp undan med en örfil; sak samma under Reagans presidentperiod: Oliver North och John Poindexter vred sig ur greppet sen de dömts för inblandning i "Iran-Contras-affären". Poindexter, Reagans utrikespolitiske säkerhetsrådgivare dömdes 1986 för "konspiration, mened, obstruerande av rättvisan och försnillning av offentliga medel". 

Men 1991, som belöning för att han ställt upp i en hearing om Iran- Contras- affären, släpptes han och anställdes nästan omgående på en hög tjänst i företaget Syntec, en av de främsta försvarskontraktörerna. Samtidigt behöll han sina konsultuppdrag i en rad bolag med liknande försvarskopplingar. Som inget hänt återanställdes han i federal tjänst (Bushadministrationen) i februari 2002; nu som Pentagons chef för nyligen inrättade Office of Information Awareness. - Minister- och rådgivarposterna i Vita huset dräller av personer som har eller har haft anställningar eller konsultativa uppdrag eller ägt företag inom energiområdet - som Bush, Cheney, Rice och Rumsfeld.

Vicepresident Cheney, som stod på  Halliburtons fasta lönelista 1995-2000, har genom sin regeringsförbindelser i femton års tid fixat förmånliga försvarskontrakt för bolaget. Han har också haft kopplingar till det inte mindre korrupta Enron och andra energibolag. När han instämts för att höras om sina ljusskygga affärer har han hänvisat till "det exekutiva privilegiet", den immunitet han anser sig ha. Irakkriget var en skänk från ovan för Halliburton, dess dotterbolag, och en rad andra amerikanska försvarskontraktörer. Halliburtons dotterbolag i Texas har bl a rekonstruerat de oljeanläggningar Bush/Cheney såg till att bomba sönder! 

Under 1990-talet - då USA fick världen att strypa handelsförbindelserna med Irak - gjorde Halliburton profiter på att släcka oljebränder och laga pipelines i landet! Numera servar man amerikanska militärbaser i Irak, Kuwait och på andra platser runt Persiska viken. Sen Donald Rumsfeld tog över försvarsdepartementet har Pentagon lagt ut praktisk taget all kringlogistik på privatentreprenörer; företag som federala funktionärer inte sällan äger betydande aktieposter i (som Cheney/Halliburton). Denna amalgamering av stat/bolag utgör en enda monstruös trasselsudd med partsintressen som löper ut och in i varandra i all oändlighet. Krig och konflikter - åtföljda av passande svepskäl och mediapropaganda - är och har alltid varit big business för amerikanska makteliter. 

Att pungslå skattebetalarna med grova lögner är en lika gammal regeringssport, som dock antagit nya, hitleristiska dimensioner med Bushregimen. De miljontals offren saknas i kalkylen. Liksom internationell rätt.

Ordens förräderi...
I hightechkrigens tid har livets värde devalverats mot nollpunkten. I Irakkrigen till exempel matade militären pressen med hycklande uttalanden om "precisionbombningar" medan civila dog i drivor. Det förklarades som "misstag", eller med den cyniska omskrivningen "collateral damage". Den amerikanska militären och statsledningen [Bush d ä och d y, Cheney, Rumsfeld, Wolfowitz, Rice etc] har utvecklat och spritt en helt ny terminologi för att mörka sina krigsförbrytelser och bedra press och allmänhet. Samma psykologiska rationaliseringstekniker använde hitleristerna på 1930- och 40-talet. De tjänar syftet att fjärma gärningsmannen (-männen) från offret, att släcka samvete och moral och göra mördandet till en klinisk byråkratisk rutin där inga ansikten existerar. 

Lika ogärna tar amerikanska suprematister begrepp som imperialism, militarism och kolonialism (nykolonialism) i sin mun. Förskönande omskrivningar softar den ohyggliga verkligheten. Maskulina dygder och rasism var konstitutiva attribut hos en man som president Theodor Roosevelt; men han avskydde ordet imperialist. Expansionist, däremot, kändes rätt: "Expansion har varit lag för vår nationella tillväxt." Ytterst ansvarig för USA:s annekterings- och folkmordspolitik i Stilla havet och Karibien runt sekelskiftet 1900 ändrar Roosevelts semantiska krumsprång inget i sak.

Ett koncentrations- eller förintelseläger, typ amerikanska Guantanamo eller tyska Treblinka, blir inte ett mindre sataniskt påfund för att man kallar det "omskolningsläger". 17- och 1800-talets amerikanska "indianreservat" saknade alla kriterier för reservatets frihet: det var tvärtom en reglerad och detaljstyrd fångtillvaro, där förbud, sjukdomar och svält metodiskt skulle bryta ner indianernas kroppar och mentala försvarsbarriärer. Inte underligt att Hitler sög upp inspiration från det hållet. 

Under det senaste kvartsseklet har den amerikanska statsledningens och militärens eufemismer, lögner, halvsanningar, ursäkter och svepskäl permanentat ett semantiskt och moraliskt haveri som är både utgångspremiss för och en följd av den skenlegalitet och gangsterglobalism man numera praktiserar. Förtäckta eller öppna vapenhot, manipulationer i kulisserna, ekonomisk utpressning och mutor pressar suveräna stater till odemokratiska och förnedrande eftergifter som måste "tystas ner" och undanhållas väljarna för att inte de drabbade staterna ska krackelera i fogarna.

Den amerikanska stats/bolagspolitiken som makteliterna utformat den tjänar bara en herre - egennyttan. Inte folket, inte demokratin, inte friheten. Att tro något annat är att missförstå imperialismens/militarismens sanna natur. "Hotet" från indianer, kommunister ("dominoeffekten" i Sydostasien, "den kubanska smittan" etc), nationalister och terrorister (har varit och) är bara "verkligt" i den mån det utgör en potentiell fara för det amerikanska fåtalsväldets dominans och kontroll av det globala skeendet. 

Följaktligen används "hotet" också för interna propagandasyften i akt och mening att krama ur medborgarna astronomiska belopp destinerade Pentagon och det militärindustriella komplexet; ett komplex som alltmer speglar det civila livets transnationella bolag och privata profitörsintressen (statsledningen inräknad). "Hotet" blir, kort sagt, svepskälet för fortsatt imperialism. Betänk till exempel följande: "Om faran för ett sovjet-amerikanskt krig i Europa egentligen aldrig existerade kan det tolkas som att USA-basernas i Europa primära syfte var att vidmakthålla det sovjetiska hotet." (journalisterna Diane Johnstone/Ben Cramer, 2002)

I samma demagogiska hotkatalog som ovannämnda återfinns begrepp som: "den nationella (eller globala) säkerhetens krav", "den fria handelns behov", "humanitära skäl", "ondskans imperium", "ondskans axelmakter", "massförstörelsevapenhotet", "kvinnoemancipationen", "demokrati och frihet", "ordning" etc. En smärre provkarta på uttryck som amerikanska presidenter, regeringstalesmän, analytiker och strateger gärna svänger sig med. De har alla det gemensamt att de använts för att sabotera det internationella samarbetet, FN:s roll och fungerat som ursäkter för militära interventioner och regelrätta krig. Internationell rätt har åsidosatts eller massakrerats. Den unilaterala amerikanska kanonbåtsdiplomatin har ersatt klassisk diplomati och multilaterala lösningar. 

En av president Bill Clintons policystrateger 1993-95, William A Galston, förklarade 2002: "Istället för att fungera som den förste bland gelikar i det... internationella sammanhanget, borde USA bli sin egen lag, skapa nya regler för sitt engagemang utan att inhämta sanktion från andra stater." Det var ingen profetia, den indianska/angloamerikanska kontakthistorien innehåller kopiösa mängder lagtext som perverterats, omtolkats, omskrivits och brutits av statsmakten. Statsmaktens/bolagens respekt för nationella och internationella lagverk är och har alltid varit en myt; ett sken som det numera inte finns någon egentlig anledning att upprätthålla sen bromsmakten Sovjet bortfallit. USA sin egen lag.

Ett underjordiskt krig
"Black Ops", svarta operationer, som döljs i Pentagons budget under diverse kodnamn har på de ekonomiska och militära planeringsstrategernas inrådan allt mer övertagit de öppna krigens roll. (Att skattemedel förbrukas under koder eller helt off the books av försvarsministeriet/Pentagon/CIA utan att redovisas för kongressen utgör ett brott mot konstitutionen: artikel 1/sektion 9/klausul 7.) Black Ops tjänar syftet att dölja insyn och hålla kongress och allmänhet ovetande om den faktiska politiken. Vietnamnkrigets öppenhet blev en traumatisk opinions- och mediachock för det amerikanska etablissemanget, därför råder numera strikta "inbäddningsregler" för all journalistisk medverkan i "officiella" krig. 

Tanken är att man redan på planeringsstadiet ska kunna gallra bort "dissidentiska rapportörer" samtidigt som man "utbildar" media att regel- och reflexmässigt använda Vita husets och Pentagons talesmän som "förstahandskällor". Att man åsidosätter allt vad pressfrihet, konstitution, demokrati och internationella lagverk heter bekymrar inte - nu när doktrinen om den "unilaterala globalismen" utgör härskarbibelns kärna. 

Genom svarta operationer - som handlar om illegaliteter som satellitavlyssning, tortyr- och förhörsutbildningscentraler, koncentrationsläger, vapentransaktioner och trupplandsättningar på suveräna staters territorier etc - kan man föra ett "lågintensivt" krig som tillsammans med ett stadigt svällande nätverk av globalt spridda militärbaser och ekonomiska tumskruvar underminerar främmande staters oberoende och förmåga till objektivt och självständigt handlande.

1990 presenterade Bushministären (dä) en ny nationell säkerhetsstrategi för kongressen. Av den framgick bl a: "Vi kan förvänta att vår militära kapacitet inte (i framtiden) behöver räkna med Sovjetunionen utan att den kommer att få nya uppgifter i 3:e världen..." USA skulle förberedas för mer av "lågintensiva konflikter som innebär en kamp mellan motstridiga principer och ideologier under nivån för konventionella krig". 

Irakkriget som strax följde följde inte direkt prognosen, men frampå 1990-talet skulle ett smörgåsbord av jungfruliga, exploaterbara småstater av 3:e-världensnitt serveras i Centralasien och på Balkan. USA reste sig som en gengångaraktig Nosferatu, uppstigen från blodtransfusionerna i Latinamerika, Karibien, Sydostasien och Afrika för att testa amerikansk smartness på de oprövade oskulderna.

USA behöver alltså "mer av diskreta, hemliga aktioner som i förhållande till förklarade krig och storskaliga mobiliseringar är betydligt billigare. Det kommer att bli mindre tid för den demokratiska processen, oavsett om den gäller kongressen eller FN." Bland de som formulerar USA:s utrikespolitik finns en rädsla för "folklig inblandning", som kunde innebära att landet demobiliserade och återgick till konstitutionella normer och begränsningar av den exekutiva rörelsefriheten. Man går den mörklagda vägen i "folkets namn" men tar inga "råd" från eller låter detta folk ha någon som helst insyn i verksamheten.  

CIA har alltmer utvecklats till presidentens "privatarmé", som används för hemliga operationer som han personligen önskar utförda, som i Nicaragua på 1980-talet och Afghanistan 2001. Idag är dock CIA bara en av många hemliga kommandoenheter i makteliternas tjänst. I Afghanistan t ex opererade CIA sida vid sida med Special Operations-grupper som Green Berets och Delta. Ledande antidemokratiska krafter har drivit utvecklingen så långt, att, som en källa uttryckte det: "En revolution skulle krävas för att återföra Pentagon under demokratisk kontroll... och avskaffa CIA."

Detta att ljuga eller förtiga sanningen - begå mened - inför kongressen eller amerikansk domstol är en konstart som funktionärer inom FBI och CIA och de federala utrednings-, underättelse- och säkerhetstjänsterna inom krigsmakten utvecklat till fulländning. FBI:s COINTELPRO-aktion - som gick ut på att "neutralisera" enskilda och organisationer inom landet som avvek från den konforma politiska mallen - myglades fram i femton år innan den 1975 avslöjades. Verksamheten var givetvis kriminell, men trots att den inneburit falska arresteringar, fejkade labrapporter, fängelsestraff och mordkomplotter så behövde inte en enda av de bevisligen inblandade agenterna och byråkraterna tillbringa en enda sekund i fängelse. Inom den vanliga polisen är menedssjukan epidemisk. 

Polisvittnen får "direktiv" i allt från enkla förseelser till mordrättegångar, och trots att "polisbrutalitet" är ett standardfenomen i det amerikanska samhället är det inte tänkbart att bura in "lagens förlängda arm". Exemplet med en svart bilförare som steg ur för att visa leghandlingar, för att i nästa sekund perforeras av en skur poliskulor tillhör inte det ensartade, som man gärna vill tro. "Likheten inför lagen", är således, som någon formulerade det, "en grym fars". 

Lika transparent förljugen är föreställningen att landets styrelse på något sätt skulle inkarnera en lag som vidmakthåller de höga idealen om frihet och demokrati, i någon som helst mening. Amerikansk, inhemsk lag syftar primärt till att konservera ett plutokratiskt privilegieskikt och genom intellektuella rationaliseringar skapa en illusion av "likhet inför lagen". Orätten cementerad.

Militarism och global kontroll
Imperialism kan enkelt definieras som en starkare stats dominans och exploatering av en svagare. Rasernas förmenta olikheter kunde användas som ursäkt för den västerländska civilisationens imperiala ambitioner. Härskarrollen kreerades utifrån föreställningar om biologisk och religiös utvaldhet, som skänkt intellektuella, moraliska, andliga, tekniska och kulturella företräden. Kolonialismen ansågs bara vare en funktion av härskarkomplexet och därmed ideologiskt förlåtande. 

Lagens, rättens urkälla härleddes till samma exklusiva domän. Den följde höjden, inte djupet, och var lika fast förankrad i suprematins prerogativ som svansen på vargen. Ur sådana dimhöljda teorier reste sig USA till makt och härlighet. Våld, expansion och exploatering, eller om man så vill militarism, imperialism och kolonialism, var ledorden för regimens politiska och ekonomiska strateger - från första stund. Exploateringen av indianskt land fortsätter idag som "intern nykolonialism".

Nykolonialismens karateristiska institution är det multinationella företaget "hemligen uppbackat av en imperialistisk makt". I en sådan struktur reduceras de politiska kostnaderna och det politiska ansvaret för kolonialismen genom att man vidmakthåller en fasad av nominell politisk självständighet hos den exploaterade staten. Ofta utgör dessa monopolitiskt sinnade amerikanska företag repliker på de gamla ostindiska privatkompanierna (engelska, franska, holländska etc) eller exempelvis engelska Hudson Bay Company (HBC). 

HBC:s merkantila monopolställning i merparten av Kanada konfirmerades genom en kunglig stadga 1670. Strategiskt placerade fort anlades, främst vid Hudson Bay, och fungerade som uppsamlingsdepåer och speditörer för de pälsskördar indianer och vita trappers forslade dit på inlandets vattendrag. Profiterna blev enorma och delades mellan regering och kompaniets privata investerare. (HBC var unikt såtillvida som man också förlänats absolut styrelse- och jurisdiktionsrätt över territoriet.) Skillnaden mellan gårdagens och dagens transnationella bolag är väl närmast att de förra inte låtsades tro på "frihandel" medan de senare upprepar det som ett mantra.

Numera är hela sektorer av den amerikanska samhällsekonomin överlevnadsberoende av försvarsministeriet och Pentagon - kort sagt, militären. - Chalmers Johnson (2004): "De flesta amerikaner inser inte, vill inte inse, att USA dominerar världen genom sin militära makt (...) De inser inte att ett enormt nätverk av amerikanska militärbaser på varje kontinent - utom Antarktis - utgör ett nytt sorts imperium. Vårt land har
över en halv miljon soldater, spioner, tekniker, pedagoger, anhöriga och civila kontraktörer i andra länder ... Vi opererar otaliga hemliga baser utanför vårt eget territorium för att kontrollera vad människor i världen - inklusive våra egna medborgare - säger, faxar eller e-mailar till varandra." 

Under Bush d ä och d y har USA:s allt aggressivare militarism skruvats upp åtskilliga grader. Det speglas också av att försvars- övertagit utrikesministeriets roll som huvudaktör på den internationella scenen. Den militära personalen i främmande länder är idag otaligt många fler än de civila diplomaterna, hjälparbetarna eller miljöspecialisterna. 

Chalmers Johnson: "Våra garnisoner (utomlands) skickar ett dagligt budskap (till världens folk) att USA föredrar att sköta sina relationer med andra nationer genom att använda hot och våld hellre än förhandlingar... hellre militär till militär än civilist till civilist."

1998 fanns det - enligt öppen statistik - 969 separata baser för krigsmakten i USA:s 50 delstater. I september 2001 var antalet baser utomlands - enligt försvarsdepartementets offentliga statistik - "minst 725" stycken. I verkligheten är antalet åtskilligt större. Andelen hemliga baser är betydande. Tillväxten av baser är ett uttryck för en militaristisk drivfjäder som sitter i nervcentrat av det amerikanska systemet. Basernas primära uppgift är imperial: de ska garantera USA:s regionala och globala hegemoni och se till att rivaler elimineras, öppna upp länderna för amerikanska företag, fungera "områdesstabiliserande" och vidmakthålla "den militära styrkans trovärdighet". 

Nykolonialistisk dominans behöver nödvändigtvis inte vara primärt ekonomisk även om den oftast uppträder i kombinationer. Den kan baseras på ett slags internationell "livvaktsbasis" - ömsesidiga försvarsfördrag, militära rådgivarteam och militärstyrkor stationerade i länderna för att försvara dem mot ofta illa definierade, överdrivna eller ickeexisterande hot. Systemet har under lång tid alstrat en räcka "klientstater", som Israel, Taiwan, Filippinerna, Sydvietnam, Thailand, Japan och Sydkorea. De har alla uppburit ekonomiskt, industriellt, finansiellt, vapentekniskt och militärt stöd från USA. Antalet klientstater kan idag räknas i tresiffriga tal.

Baserna fungerar som suveräna stadsstater eller mikrokolonier i värdlandet. Och de regeras av moderna, militära prokonsuler, som aldrig behöver beblanda sig med den lokala civilbefolkningen. Värdländerna tvingas sluta så kallade SOFA-avtal (Status of Forces Agreement) med baserna, vilket innebär att baspersonalen undandras värdlandets jurisdiktion för brott som eventuellt begås mot lokalbefolkningen. Den officiella siffran för stater som ingått SOFA-avtal med USA uppgick 2001 till drygt 90 stycken. Men många värdländer finner avtalen så pinsamma att man kan förmoda att den faktiska numerären ligger en bra bit över 100-strecket. Dessa enklaver sorterar under försvarsdepartementet och skilda organ som CIA, National Security Agency, Defense Intelligence Agency m fl.
 

Dessa fristående enklaver, baser, är problematiska på många sätt. På japanska ön Okinawa, till exempel, finns 38 baser (installationer) utspridda över 20% av öns bästa odlingsmark. Överallt badplatser och golfbanor reserverade för militären; separata flygfält för US Air Force, marinen och marinkåren; intrång och obehagskänslor hos civilbefolkningen. Militären tar över huvud ingen notis om de 1,3 milj okinawabor som tvingas leva i ett permanentat ockupanttillstånd. Trupperna med familjer har alla bekvämligheter på armlängds avstånd. En skyddad, konstlad och överprivilegierad existens. 

Miljöförstöringen runt baserna är skrämmande. De har också fungerat som magneter för otaliga barer och bordeller, som opereras av lokala kriminella element. Sexuella övergrepp och fyllekörningar tillhör rutinen. En rutin som lett till fruktlösa protestaktioner från civilbefolkningens sida. Vad baserna lär sina unga soldater är framförallt arrogans och rasism, "de basala ingredienserna för en rasmässig härskarattityd".

Militärbasimperiet ingår som ett viktigt moment i Bush dy:s globala strategi: "Vi ska bygga ett ’försvar’ som ingen kan utmana, minsta svaghet inbjuder till provokation." En självuppfyllande profetia, kan tyckas. Förre ambassadören Richard Gardner förklarade klarsynt: "USA spenderar mer på att förbereda sig för krig än på att förhindra det." 

I juni 2002 framträdde Bush inför militärakademin West Point, och lät sin paranoida psykopati få fria tyglar: "Vi måste ta kriget till fienden, förgöra hans planer och konfrontera de värsta hoten innan de ens uppstått. (...) I den värld vi ’inträtt’ (skapat vore lämpligare!), är den enda vägen till säkerhet att agera. Och vi kommer att agera!" Det "preventiva kriget" fick en ny dimension. En snarlik retorik öste Hitler ur sig i 1920-talets ölhallar i München. 

Bush d y har också anammat de slutsatser pappa Bush och Reagan drog från Vietnamkriget: utrikespolitiken måste inte bli mer demokratisk, utan tvärtom. Den måste i än högre grad bli en provins för nationella säkerhetsexperter som opererar bortom medias, kongressens och folkets insyn. Kotterier av professionella militarister - uniformerade och civila - har med tiden tagit sig in i alla exekutiva statsorgan, där de med osviklig energi klassificerar allt de gör som "konfidentiellt". Samtidigt avslutas allt fler militära karriärer med lukrativa förpensionsposter i militärindustrin eller i militärstrategins hjärntruster.

Militariseringen av den amerikanska statsledningen märks tydligt genom inslaget av stjärnbemängda officerare och representanter för storindustrin. 2001 plockade Bush bl a in general Colin Powell som utrikesminister; Lockheed Martin Co:s Peter B Teets fick en toppost vid flygvapnet; skandalföretaget Enron Co:s Thomas E White hamnade vid armén; General Dynamics Gordon England gick till marinen; och exempelvis Northrop Grummans James Riche blev flygvapenchef. 

Lockheed Martin är världens största vapenproducent - på en marknad som domineras av USA med nästan 50% av all vapenförsäljning i världen. LM sålde vapen för 18 miljarder dollar 1999. Och 26 okt 2001 slöt Pentagon det dyraste vapenkontraktet i amerikansk historia med just Lockheed. För 200 miljarder dollar skulle man bygga stridsflygplanet F-35; ett plan som redan innan Bush dök upp scenen ansågs tillhöra "en förgången verklighet". Men vad spelar det för roll - Bush har sin egen.

USA behöver inte bara olja och bensin för att realisera sina världshärskarambitioner. Som Eduardo Galeano skrev 1973: "Kulor behövs för att döda vietnameser, och kulor behöver koppar." Den inhemska bristen på strategiska metaller har alltid varit en mäktig drivkraft för USA:s dominans och exploatering av rikedomarna i Sydamerika och annorstädes. Redan då, på 1970-talet, kunde Galeano konstatera en konvergens som bara tilltagit i styrka: "USA:s växande beroende av utlandsleverantörer (av mineraler) gör att man alltmer identifierar USA-kapitalisternas operationer i Latinamerika med den nationella säkerheten." 

Hitlertyskland hade - som James Pool utrett i ett par böcker - aldrig kunnat ställa upp, underhålla, ersätta, utveckla och vidmakthålla en så hög krigsmaktspotential, som man de facto gjorde, utan att kontinuerligt erövra, kolonisera och exploatera främmande staters produktionsstrukturer, naturtillgångar och personella resurser (i USA:s fall: barnarbetare, svältlöner etc). USA tar "nationella säkerhetsintressen" till intäkt för våldtäkt på en hel planet.

En sak kan vi vara tämligen övertygade om: USA kommer inte att ge upp sin imperiala vision frivilligt. Allt för många i det amerikanska samhället - företag som medborgare - har medvetet eller omedvetet kopplats in på det militaristiska blodomloppet. Makteliterna kan inte gå emot sin egen natur. Militarism, expansion, dominans och exploatering ligger inbäddade i systemet sen Washingtons dagar - och lyder bara sin egen inre dynamik.

Hjärntvätt och ombudskrig
Arméns värvningskampanjer riktade mot amerikanska ungdomar har en bismak av hitlerjugend och glorifiering av krigiska, antihumanistiska dygder. Förutom nedladdningsbara dataspel, sponsrade dragstertävlingar (där arméns eget vidunder The Sarge figurerar) och dit skolungdom skickas, så anländer mängder av personlig reklam i elevernas brevlådor. Det rings, skickas prokrigsvideos och T-shirts med militära slogans. Eleverna utlovas stipendier för collegeutbildningar om de bara tar värvning. Federala medel till grundskolorna utgår numera bara om skolledningarna tillåter krigsmaktens rekryteringskampanjer (lag 8 jan 2002).  

Den nazistiska riksungdomsledaren Baldur von Schirach (dömd i Nürnberg 1946) sysslade med precis samma sak: att manipulera barn och ungdomar in i ett vidrigt militaristiskt system, där deras psyken och liv förstörs av livslånga krigstrauman och de själva avhumaniseras.

Pentagon deltar också aktivt i hollywoodproduktioner för sina värvningssyften. Prokrigsfilmer - en av de första var "Wings" 1927 - försöker inplantera föreställningen att krig är en romantisk, patriotisk, spännande, maskulin syssla där man kan utmana döden på ett socialt acceptabelt sätt. Pentagon har varit involverad i hundratals filmer som hjärntvättat och format amerikanens (och övriga världens) våldsamma överskattning av det egna landets förtjänster. Varje gren av krigsmakten har numera ett eget Los Angeles-kontor som förmedlar militära rådgivare till producenterna av krigsfilmer. 

Storfilmen "Pearl Harbor" - en typisk rekryteringsprodukt - var ett samarbete mellan Disney Productions och Pentagons rådgivare. Filmen premiärvisades 21 maj 2001 ombord på hangarfartyget John C Stennis.När filmen gick upp på vanliga biografer runtom i USA var militära rekryterare på plats i entréerna. För att förstärka storfilmens potentiella värvningseffekter lät NBC:s kabelbolag göra en tvåtimmars dokumentär om överlevande från Pearl Harbor. Berättarrösten tillhörde överkommendanten i Gulfkriget - general Norman Schwarzkopf. 

Efter 11 sep gjorde överstelöjtnant James Kuhn en kortfilm, "Enduring Freedom" (namnet på krigsoperationen mot Afghanistan!), avsedd att visas som förspel till andra filmer. Man ville utan tvivel blåsa upp det civila stödet för de kostsamma krigsföretag som väntade. Biografkedjor som Regal Entertainment Group (4000 filmdukar) tillhörde de biografkedjor som kontrakterades för visning av Pentagons kortfilm.

Relationerna till den amerikanska pressen har alltid spelat en viktig roll för att skapa den "rätta" mediabilden av krigsmakten. Att porträttera militären i ett fördelaktigt ljus, att odla kontakterna med promilitära civila grupper och att undertrycka information som anses olämplig för kongress och allmänhet är nyckeluppgifter för pressrelationerna. Manipulativa drag för att använda media som megafon för att piska upp krigiska stämningar i landet är en tradition med rötter i 1800-talet. 

Den journalistiska friheten i Vietnamkriget - det första "TV-kriget" - blottlade USA:s totala hänsynslöshet på ett för övriga världen chockerande sätt. Det var en "okontrollerad insyn" som aldrig skulle upprepas. Nya tekniker utvecklades. Ofta har militärledningen förbjudit reportrar tillträde till krigsskådeplatser; eller vallat dem på "okänsliga" frontavsnitt. Men det inbjuder förstås till negativ spekulation. En mer offensiv, propagandamässig strategi har varit att selektera fram "pooler" av acceptabla nyhetsförmedlare eller att "bädda in" enstaka pålitliga journalister för att mata allmänheten med desinformation.

De amerikanska makteliterna utkämpar sina krig via ombud. Förr provocerade man fram krig mellan indianstammar eller mutade sig till bundsförvantskap; i Latinamerika tillämpades samma tekniker. Numera nyttjas klientstaternas - som Israels m fl - säkerhetsagenter för hemliga operationer. I Irak och på andra platser, är 40% eller fler färgade; upplockade från ghetton eller andra socialt degraderade miljöer, inklämda underst i den amerikanska klasshierarkin; utslagna, chanslösa individer i det kommersiella råttracet som fått chansen att tjäna en överlevnadshacka eller för att via militära sponsormedel ta sig in på skolor. 

En annan, betydande procent utgörs av illa utbildade vita ungdomar utan möjligheter på den civila arbetsmarknaden; andra är äventyrare, spänningssökare, fostrade i dataspelens virtuella skenvärldar som inte erbjuder de ideal och värderingar de skulle behövt bland främmande kulturer och människor, långt mera exploaterade, utblottade och förtryckta än de själva. Att begära förståelse, inlevelse och empati av 17-18-åringar stapplande under tyngden av kulsprutor, granater och mörkerkikare, indoktrinerade i konsten att uppfatta faror och fiender vid varje steg de tar är att begära det orimliga. Dödliga missförstånd och människorättsliga övertramp är oundvikliga.

Konsten att manipulera en värld
Ett av USA:s nyligen uttalade politiska mål är att harmonisera den internationella lagen med den domestika - inte tvärtom. Det är en policy som går tillbaka till FN:s tillblivelse, då FN:stadgan antogs i San Francisco 26 juni 1945. President Franklin Roosevelt hade väckt idén 1941 vid samtal med Winston Churchill. Roosevelts företrädare på posten, Woodrow Wilson, hade på samma sätt varit katalysatorn för FN:s föregångare, NF, när detta statsförbund bildats efter 1:a vrk 1919. Men USA gick ändå aldrig med i NF, vilket borgade för församlingens ineffektivitet och impotens visavis Nazityskland och Japan. 

När FN organiserades stod USA på en piedestal för sig själv. Landet var ensamt i världen om att inneha kärnvapen (Sovjet fick det först 1949) och hade en tempostark, oanfrätt industriell kapacitet som överglänste allt. England var en förbrukad stormakt, och USA räknade kallt med att kunna diktera villkoren i den värld som snart skulle resa sig ur ruinerna.

När FN tog sig an uppgiften att stifta lagar för det internationella samarbetet började man med att "kriminalisera krig som ett medel för konfliktlösning". En serie krigsförbrytarrättegångar i Nürnberg och Tokyo trimmade de nytillskapade judiciella instrumenten. Parallellt med detta mötte en USA-delegation representanter för sina närmsta allierade i Bretton Woods (New Hampshire). Mötet resulterade bl a i tillkomsten av Världsbanken, Internationella Monitära Fonden (IMF) samt GATT (General Agreement on Trade and Tariffs; som 1995 avlöstes av WTO, World Trade Organization). Med dessa verktyg skulle världsekonomin "koordineras" - eller korrektare, "dirigeras". 

De fem permanenta vetoplatserna i säkerhetsrådet (initialt: USA, Sovjet, Formosakina, England och Frankrike) var USA:s idé. Det gav de fem staterna speciella privilegier och unika taktiska möjligheter att påverka fred och säkerhet i världen. Man var mer eller mindre öppet överens om att mindre eller koloniserade länder inte kunde ha samma "inflytande" i kritiska frågor som övriga nationer. USA förväntade sig att de permanenta rådsmedlemmarna inte skulle ifrågasätta dess "legitima" uppfattningar om bruket av tvångsmedel i det globala sammanhanget. Till yttermera visso var det i FN-stadgans 25:e artikel inskrivet, att alla FN:s medlemsstater förväntades "acceptera och utföra de beslut som fattas av säkerhetsrådet". 

Samtliga medlemmar var skyldiga att inte bara backa upp agendan politiskt, utan även ekonomiskt bidra till de aktioner som säkerhetsrådet beslutade om. De som vägrade följa rådets klubbslag kunde stadgeenligt utsättas för kollektiva handelssanktioner eller militär intervention. Med den PR-mässiga pondus USA skaffat sig som nazismens baneman och Europas förlossare - även om ryssarna egentligen var krigets sanna hjältar - hamnade många FN-stater i ett servilt betjäntförhållande till supermakten. 

Vad USA än hade för avsikter så skaffade man sig (utöver ovannämnda) ett perfekt ekonomisk/politiskt styr- och påtryckningsmedel i Marshallplanen, "Europas återhämtningsprogram". Idén kläcktes av utrikesminister George C Marshall och sattes i verket 1946. Åtskilliga ramponerade europeiska stater tvingades underordna sig planen för att få snurr på hjulen. Det gällde inte minst Tyskland och Frankrike och i viss mån England, som på detta sätt hamnade i tacksamhetsskuld.

Det innebar ett streck i räkningen för USA:s suprematistiska strävanden att Sovjet snart seglade upp som en politisk och militär motkraft på den globala arenan och inte minst i säkerhetsrådet. Den kinesiska revolutionen 1949, som förde Mao till styrspakarna, eliminerade USA-klienten Chiang Kai-shek och visade på Ost- och Sydasiens folkliga vilja att kasta av sig sekelgamla ok av västerländsk stats- och bolagskolonialism. Ett kvartssekel av folkresningar och frigörelseförsök inom "utvecklingsländerna" i 3:e världen följde. Det var något FN hade svårt att hantera. USA gick initialt med på en del "dekoloniseringskrav" för att ge sina bolag chansen att fortsätta och intensifiera exploateringen av 3.e världen när de gamla kolonialmakterna föll bort. Man kopierade tillvägagångssättet i Latinamerika. 

I FN försökte USA skapa ett "territoriellt förvaltningsråd", vilket höggradigt oroade Frankrike och England. Anthony Eden, brittisk utrikesminister, lugnades dock av amerikanerna: det gällde bara att inrätta en kvasikolonial styrelse för tidigare Japankontrollerade territorier, i övrigt hade USA "inga som helst koloniala intressen". Man svalde betet, men var förstås grundlurade. När de forna franska och engelska kolonierna runtom i världen formellt upplöstes under 1960- och början av 70-talet var USA berett att dominera de förment "självständiga" regeringarna med en nykolonial strategi.

Problemet var Sovjet som konsekvent frustrerade USA:s imperiala ambitioner genom att materiellt och diplomatiskt sponsra revolutionära frihetsrörelser. USA kunde inte ställa saken på sin spets eftersom ett kärnvapenkrig lurade runt hörnet. Med de restriktioner "den röda faran" innebar och den massiva propaganda som krävdes för att hålla "hotet" levande - särskilt på hemmaplan - verkade man på alla sätt för att intervenera i nominellt suveräna staters inre angelägenheter. 

När "ordning och stabilitet" skapats i en viss region - vilket som regel innebar att en djupt fascistisk och antikommunistisk regim tillsatts - vällde de amerikanska bolagsexploatörerna in över gränserna. USA utvecklades snabbt till världens främsta vapenhandlare: vapen, ammunition, utrustning, flygplan och militär utbildning spreds samvetslöst till tyranniska klientregimer globen runt.  

Steg för steg avlägsnade sig USA från de internationella lagar man en kort tid varit med och skapat. Samtidigt steg medlemskadern i FN från 51 stater 1945 till 185 st 1995. Allt fler områden inkluderades i konventioner och resolutioner. I samma mån stegrades USA:s exklusiva, unilaterala agerande. Det övergick i rent sabotage av FN:s arbete och öppna eller hemliga, kriminella operationer på världsscenen.

Fördragssvindel och exceptionalitet
Den som känner USA:s meritlista från den inhemska indianpolitiken är givetvis inte ett dyft förvånad. Fram till 1900-talet finslipade man - genom bl a bolagsexploateringar, folk- och naturmord, terrorkampanjer, 400 brutna traktater, konfiskerade landområden, hatpropaganda och svek från rotfolk till presidenter - de argument och tekniker som nu apteras globalt. Om de traktater som skulle återskänka indianerna minst 33% av USA:s landmassa säger också Wienkonventionen (artikel 27; 1969): en stat kan inte "hänvisa till statuter i sin inhemska lag för att rättfärdiggöra dess oförmåga att leva upp till en ingången traktat". 

USA har förutom de nästan 400 senatsratificerade fördragen (merparten markdito) ingått en mängd oratificerade traktater, som federala domstolar likväl tolkat som giltiga. Merparten av Kalifornien t ex utgör en landstöld nedlagd i 21 oratificerade indianfördrag, där motprestationerna naturligtvis aldrig infriats.

USA:s uppfattning att dess egen lagstiftning kan nollställa statens skyldigheter utan att upphäva en ingången traktats giltighet, att USA:s egna lagar godtyckligt kan tillämpas inom andra länders jurisdiktioner, att, som USA hävdar, det skulle existera en legitim federal auktoritetssfär utanför alla nationella och internationella lagverk - allt detta är naturligtvis bara produkter av en svårt sjuk inbillning. Här finner man också den psykopatiska föreställningen att USA inte kan bindas till några lagar som man själv inte stiftat eller uttryckligen accepterat. 

En identisk argumentation användes av nazisterna i Nürnberg. Tyskarnas försvar i den delen eliminerades enkelt genom hänvisning till sedvanerätten, som gäller för alla stater oavsett om de uttryckligen sanktionerat den eller inte. (Den amerikanske chefsåklagaren Robert Jackson tillhörde de mest prominenta och aktiva i desarmeringen av tyskarnas försvarsbastioner. Det är värt att minnas.)

Det är notabelt att Sovjets sammanbrott föregicks av en 40-årig kapprustning som USA inlett. Det var en medveten amerikansk strategi för att nå global supremati. Vid någon punkt skulle Sovjet oundvikligen implodera eftersom man inte hade de ekonomiska och koloniala resurser 200 års hänsynslös imperialism förskaffat USA. Rymdprogram, kärnvapen, stående arméer, konventionell vapenutveckling etc ströp effektivt den civila sovjetiska sektorn. Samtidigt vittrade samhällsekonomin genom det kostsamma stöd man gav folkliga befrielserörelser i 3:e världen för att kontra de "lågintensiva krig" USA bedrev och för att förhindra att amerikansk rovkapitalism och bolagseliter begick våldtäkter på arbetare och naturresurser. 

Sovjets upplösning sammanföll med en tynande befrielseenergi i tredje världen. "Balanskraften" var borta - fältet låg öppet för USA att implementera sin egen variant av globalism. Det kunde ske via FN-strukturen som gav besluten och genomförandet en "legitim fernissa", genom "black operations" eller, som allt mer skett, genom unilateralt dirigerade aktioner där varken internationell rätt eller maktmedel kunde/kan stoppa processen. USA visade varggrinet direkt. Bush senior skaffade sig säkerhetsrådets mandat för Irakkriget 1990-91. Multinationaliteten gav USA-projektet en slöja av internationellt "samförstånd".

Under de senaste femton åren, när FN:s generalförsamling, de skilda FN-organen och FN-sponsrade konferenser sökt formulera en gemensam, mångnationell legal strategi för samarbetet har USA-delegaterna konsekvent insisterat på att internationell lag "harmoniserar" med eller skrivs om i enlighet med inhemsk amerikansk lag. Minimikravet har varit att USA förlänas exceptionalitet, en undantagsstatus som innebär att man godtyckligt bestämmer när lagen är tillämplig på det egna landet och dess medborgare. Det är som 1930-talet går igen; som om de amerikanska förhandlarna vore inkarnationer av Ribbentrop och Himmler eller varför inte, en maskingevärsglad Al Capone. 

2003 ställdes USA mot en nästan kompakt FN-opposition i sina försök att tvinga igenom en resolution om ytterligare ett Irakkrig. Det handlade om hot och utpressning. Om världen inte var villig att följa supermaktens diktat och tjäna som dess verktyg skulle man ta saken i egna händer. Vilket också skedde. Historiens mögliga dunster slår upp från gravarna. En gång lämnade Hitler och Nazityskland NF för att göra sotflagor av världen; nu gör i praktiken Bush och USA samma sak. FN:s roll hotar - precis som NF:s - att bli statistens, utan repliker, utan möjligheter att kännbart påverka världens gång. 

Tjusiga begrepp om demokratins värden, folkens frihet och respekt för internationell rätt har ingen hemortsrätt i den snäva elitistiska globalism USA dikterar. Ingen har uttryckt det enklare än USA:s tidigare FN-ambassadör/utrikesminister Madeline Albright, då hon på NBC 2 jan 2002 förklarade: "Vi kommer att agera multilateralt när vi kan, unilateralt om vi måste..."

Elitistisk maktarrogans och kubanskt folktrots
Det senaste halvseklet har USA aktivt obstruerat, kullkastat, vägrat att godta och/eller förbrutit sig mot snart sagt varenda internationellt legalt element. Vetorätten i säkerhetsrådet har systematiskt och konsekvent använts för att sabotera det internationella samarbetet och samförståndet; om inte alltid till bokstaven så i alla fall andan. Det är ett subversivt agerande som saknar motstycke Genom att kronologiskt redovisa gangsterregistret (längre fram) i sina enskildheter - fullständighet är otänkbart - kan USA:s handlande i FN och världen runt bli begripligt som en fortlöpande, obönhörlig process från Washington till Bush och inte som de undantag, misstag, anomalier supermakten ständigt ursäktat sig med. 

Blotta tyngden i indiciekedjan talar sitt tydliga språk: en ideologisk patologi som löper amok. Det är alkoholistens värld: "sanningen är alltid den rakt motsatta"; med förnekelser och lögner försöker han/hon dupera sin omgivning för att vinna accept för sin egen verklighet som den enda giltiga.

Hur har USA:s agerande i FN:s säkerhetsråd (SR) då sett ut? Mellan 1970 och 2003 röstade SR om 76 resolutioner riktade mot Israels, Sydafrikas och Rhodesias illegala agerande. I de 34 fall som avsåg Israel gick USA konsekvent emot varenda resolution; sak samma beträffande de 20 som gällde rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia. Resten, 22 st, samtliga riktade mot Sydafrika, fick visserligen USA:s nominella sanktion men saknade tänder. Fram till 1977 var alla handelsembargon mot Sydafrika "frivilliga", och inget kunde hindrade USA från att även efter 1977 leverera vapen och investeringar till rasistlandet. 

Parhästarna USA/Israel stod ensamma mot övriga världen när generalförsamlingens omröstningar fördömde apartheidsystemet. Ärkebiskop Desmond Tutu kallade USA:s inställning "objektiv rasism" (1985). Han pekade samtidigt på USA:s pågående sanktioner mot den lagliga sandinistregimen i Nicaragua; sanktioner och USA-sponsrat contraskrig som inte bara saknade internationell auktorisation utan också ignorerade både SR:s och Världsdomstolens fördömanden. 

Då USA röstat för - från 1948 och framåt - resolutioner mot Israels interna och externa politik (den aggressiva arabdito) har man alltid förvissat sig om att de saknat verkningsmedel och följaktligen varit av noll och intet värde. Därtill har USA, ensamt eller tillsammans med sin tandemklient Israel, vid 206 omröstningar, t o m 2003, i generalförsamlingen röstat mot resolutioner som haft negativa implikationer för Israel.

Med USA:s goda minne tilläts Sydafrika skaffa sig kärnvapenkapacitet under Israels mentorskap. USA hade längesen, förmodligen redan 1963 - i strid med FN:s resolutioner/konventioner - försett Israel med nukleär teknologi och utbildning som gav landet kärnvapenpotential inom ett fåtal år; USA:s enorma bistånd till Israel omfattade också raketer och flygplan kapabla att bära nukleära stridspetsar och bomber.

En rad frågetecken och flagranta illegaliteter omgärdar USA:s anspråk på Hawaii, Puerto Rico, Guam, Samoa och Virgin Islands. - 1960 införde USA unilaterala sanktioner mot Kuba (som består). Det var året efter kubanerna lyckats befria sig från den amerikanska bolagsdominans som härskat på ön. Under USA-klienten Batistas diktatur (1952-59) torterades och mördades 20.000 kubaner. Batista förvandlade landet till ett mekka för spel, prostitution, barer och droghandel. Amerikansk maffia frotterades med eliten av affärsmän och politiker från supermakten i norr. Kubanerna själva levde i armod; i huvudsak som semiförslavade och illiterata sockerrörsarbetare.

En jämförelse mellan Kuba efter 1959 och USA kan ge en tankeställare: Varenda kubanskt barn är numera garanterat tillräcklig näring. I USA hungrar var femte barn och man vägrar godkänna FN:s resolutioner om föda som en basal mänsklig rättighet. - Samtliga kubaner är också garanterade fri och högkvalitativ hälso- och sjukvård. Faktum är att få länder i den västra hemisfären kan tävla med Kuba på den punkten. I USA står för närvarande 40 miljoner människor helt utanför ett höggradigt privatiserat sjukvårdssytem, där bara spillror kvarstår av en allmän infrastruktur. 

I FN har USA konsekvent motsatt sig att "tillräcklig hälsovård" räknas som en fundamental mänsklig rättighet. - Kubas städer har heller inte en från institutionerna utkastad och kringdrivande population hemlösa psykfall som fallet är i varje amerikansk storstad. I USA uppstod problemet i mitten av 1980-talet när president Reagan skar ner en redan hårt klämd socialbudget för att mata Pentagon, det militärindustriella komplexet, sina illegala interventioner i Sydamerika och Karibien och den patologiska Star Wars-idén med manna från en bedragen allmänhet.

1960 bestod den kubanska befolkningen mestadels av analfabeter - idag är läskunnigheten större på Kuba än i något annat amerikanskt land. Arbetet på att förse varenda kuban med anständig bostad överträffar allt vad USA någonsin lyckats realisera. Inte ens president Johnsons storstilade "välfärdsprogram", The Great Society, vid mitten av 1960-talet, innehöll några sådana målplaner. - Inom det polisiära systemet hör man aldrig talas om att kubansk polis rutinmässigt använder batonger och skjuter människor till döds som händer i USA. Inte heller har den kubanska polisen militariserats som fallet är med bl a de amerikanska SWAT-teamen. Den kubanska fångvården har inga likheter med den profitindustri den utvecklats till i USA. 

De inkomstskillnader mellan direktörer och arbetare som tillåts i USA utgör en antisocial perversion som aldrig kan tillåtas existera i ett land som aspirerar på moral, solidaritet, social rättvisa och demokrati. De förekommer inte heller på "totalitära" Kuba. - I kontrast till USA har inte Kuba etablerat några barnarbetsfabriker i tredje världen, där 10-12-åringar under miserabla förhållanden arbetar livet ur sig för en dollar om dagen. 

Tvärtemot USA har Kuba inte heller tvingat andra länder att avveckla sina sociala välfärdssystem för att satsa sina fattiga slantar på en militär och polisiär apparat som kan uppfylla imperiala krav på "ordning" och "stabilitet" medan naturresurser och arbetare exploateras av egna, transnationella bolag. - Bortsett från socker, cigarrer och rom har Kubas främsta exportarartiklar varit farmaceutiska produkter och högkvalificerade läkare.

Kuba har - trots hänsynslösa amerikanska sanktioner och blygsamma resurser - gjort ett utomordentligt seriöst jobb för att leva upp till de krav som det internationella samfundet människorättsligt kan ställa. När FN:s generalförsamling för 11(!) gången, 2002, introducerade en resolution i avsikt att upphäva USA:s finansiella, kommersiella och ekonomiska embargo mot Kuba röstade bara USA, Israel och Uzbekistan emot. USA levererade den bisarra kommentaren att eftersom FN aldrig godkänt embargot mot Kuba från första början så ägde man ingen auktoritet att upphäva det! USA hade också gjort allt för att underminera andra länders handelsutbyte med Kuba.

Som historien så eftertryckligt visat har USA regelmässigt ingripit för att förhindra demokrati och anständiga levnadsvillkor för befolkningar jorden över; om inte annat för att visa vilket pris man måste betala för en självständig kurs och moralisk ryggrad. Indokina, Irak, Libyen, Kuba, Grekland, Guatemala, Kongo, Dominikanska Republiken, Ghana, Chile, Angola, Grenada och Nicaragua utgör alla exempel på USA:s oförsonliga interventionspolitik från 1960- till 90-talet. 

USA:s globala korståg har installerat och öppet finansierat otaliga mer eller mindre fascistiska regimer, militärjuntor och oligarker, i t ex Israel, Rhodesia, Argentina, El Salvador, Sydafrika, Sydkorea, Chiang Kai-shek på Taiwan, Fulgencio Batista på Kuba, Mobutu i Zaire, Shahen i Iran, Duvalier på Haiti, Somoza i Nicaragua, Trujillo i Dominikanska Republiken, Pinochet i Chile, Suharto i Indonesien och Strössner i Paraguay. Saddam Hussein i Irak och Manuel Noriega i Panama stod på USA:s finansiella klientlista så länge de följde order. 

För oss nutida kan det verka som om USA iklätt sig den roll hitleristerna efter bara tolv år vid makten (1933-45) fick släppa. Kanske är det så som USA:s makteliter ibland sagt - "man satsade på fel häst under 2:a världskriget". Med Hitler hade man i alla fall ett profitabelt samarbete...

Konsten att lära av historien - Karl Jaspers’ soningsschema
Det konservativa USA brukar hänge sig åt en speciell typ av rationaliseringar när storskaliga brott begås av landsmän inom som utom landet: Gärningarna kan bara "begripas" om de betraktas som "undantag från regeln", som atypiska. Ingen bryr sig om att förklara hur många sådana anomalier som fordras för att uppfylla "regelkriteriet"?! Det progressiva USA visar mer raffinemang. Istället för att peka ut illgärningsmän av kött och blod hänvisar man genomgående till abstrakta kategorier av typen "kapitalismen", "strukturellt förtryck" eller "hierarkin". Det låter sig göra - men slickar bara rutan bakom vilken verkligheten befinner sig. Sådana mentala trick producerar aldrig några gärningsmän eller medskyldiga; allt sker med en ogripbar, osynlig hand. 

De kan ytligt sett ha fått vatten på sin kvarn genom den hightechkrigföring som numera är USA:s signum. Efter Vietnamkriget har massmord och genocider alltmer fjärrdirigerats och därmed hygieniserats. De är inte verkligare än dataspel. Irakkrigen genomfördes till stor del från krigsfartygens luftkonditionerade kontrollrum i Persiska viken eller från amerikanska baser i omgivande shejkdömen. 

Virtualiseringen och avståndet suddar ut den mentala och medmänskliga spärr som fick somliga av nazibödlarna att vekna eller förlora förståndet när de stod öga mot öga med nakna män, kvinnor och barn som de i nästa ögonblick förväntades hänga eller expediera med nackskott eller kulsprutesalvor. Massmord med ombyggda gasbussar eller fasta installationer vara klara framsteg på väg mot den "obefläckade döden". Och nu. En knapptryckning mellan kaffeklunkarna och 1000 människor finns inte mer. Civiliserat och ultramodernt. En död som passar vår tid.

Men det finns skuld och ansvar att utkräva. Ansvaret för att USA hamnar på rätt köl, att landet avmilitariseras (militärbaserna rivs bl a), att den interna och externa kolonialismen avvecklas, att politiken demokratiseras och att internationell rätt fullt ut respekteras, ligger i första hand hos amerikanerna själva att tillse; i andra hand hos den internationella kommunen. 

Det är essensen i den doktrin som amerikanska jurister själva varit med och utarbetat och som användes i Nürnberg 1945-46. En institutionaliserad depravering och ledningspsykopati av det slag USA uppvisar är naturligtvis helt okänslig för vädjanden till moral och humanism. Systemet går inte att rösta bort, vilka som hållit i statsrodret har hittills inte spelat någon roll - skillnaderna är krusningar på ytan -, det judiciella maskineriet konsoliderar status quo, den en gång livaktiga arbetarrörelsen är kväst eller uppköpt, och den maktägande eliten sanktionerar enbart strukturella förändringar som vidmakthåller dess kollektiva dominans. 

Systemets "vanarter" är immanenta uttryck för den mentalitet som var USA:s födelsedefekt 1776. Till skillnad från Nazityskland finns det i dagens USA en skönjbar opposition, en motkraft som i förlängningen kan åstadkomma de sociala, politiska och ekonomiska förändringar som är nödvändiga. Men det fordras att den visar effektivitet i handling.

De allierades - USA och England - "terrorbombningar" av tyska städer under 2:a världskriget visade att man redan accepterat principen om en slags "kollektiv tysk skuld" för krigets fasor. När kanonerna tystnat och de nazistiska koncentrationslägren öppnats var det dags för en pedagogisk läxa. Tyska borgare tvångsmarscherades genom läger som Ravensbrück, Dachau, Bergen- Belsen, Neungamme, Sachsenhausen, Buchenwald, Dora- Mittelbau och Flossenburg för att väcka deras moraliska och humana instinkter. På somliga håll tvingades de också lasta lika och köra dem till uppgrävda massgravar. Man skulle känna stanken av död, se vansinnet med egna ögon och minnas det. Även om "folket" inte delade de anklagades bänk i Nürnberg delade de skulden. 

En överväldigande majoritet av civilbefolkningen - "hedervärda medborgare" - hade gett sin entusiastiska accept för Nyordningen när Hitler tog makten 1933 och lika ivrigt viftat med sina pappersswastikor när nazikoryféernas mercedezvagnar tid efter annan defilerat förbi. Det var inte som SS-chefen Himmler sagt - att man "förblev anständiga" trots folkmorden. Att vända bort blicken när nazisterna begick sina brott var bara att droga samvetet. Skulden, ansvaret vägrade ändå att försvinna. Amerikanske chefsåklagaren i Nürnberg, Robert Jackson, hävdade att tyska folket själva framkallat den skärseld de hamnat i.

Creighton Miller skrev följande om den amerikanska militärens folkmord på Filippinerna runt sekelskiftet 1900: "Mannen på gatan delade samma dröm (som makteliten) om världsherravälde, krigisk ära och det framtida välstånd som skulle följa på expansionen." Man kunde inte vinna "oskuld" genom att hänvisa till några störda vettvillingar. Och mönstret går igen. Amerikanernas reaktioner på det första Irakkriget (1991) visade att medborgarna inte alls var oinformerade om vad som skedde. Att medvetet och avsiktligt inte "bry sig om" är inte synonymt med "ovetskap". Man kan heller inte gömma sig bakom en kollektiv amnesi - även om makteliterna systematiskt tillämpat (-ar) den taktiken. 

Efter 11 september 2001 skanderade alla större medier i USA "hämndens höga visa" - blod måste flyta, och helst skulle de som misstänktes för attacken mot WTC och Pentagon och deras sponsorer "fullständigt utrotas". Bush’ ögon lyste av fanatisk glöd när han fällde den magiska frasen: "ett korståg mot ondskan". Samma fanatism hade strålat från puritanska ögon på 1600-talet innan man red iväg för att "steka indianer i den renande elden". Som någon skrev: "Amerikanerna omfattade med otyglad entusiasm en federal policy som gick ut på systematisk och potentiellt massiva krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten." 

Samtidigt gavs de hemliga säkerhets- och underrättelsetjänsterna både utom och inom USA konstitutionsvidriga befogenheter som inte minst äventyrade rättssäkerheten inom landet. Men att immunisera landet från den "skörd man sått" var och är naturligtvis ogörligt och rent självbedrägeri. Fast man bekänner sig till vetenskapens orsak- och- verkan- princip inbillar man sig att USA utgör ett "exklusivt undantag" - en analogi till "den amerikanska lagens prerogativ" visavis internationell rätt. Sjuka fantasier, inget annat. 

I Nürnberg försökte de anklagade försvara sig med argument som - "Jag visste inget", "Jag lydde bara order", "Jag hade inget annat val" etc. Så lät det från topp till botten. Men Nürnbergprocesserna skänkte inte sådana utsagor en tillstymmelse av legalt värde. Vetskapen om koncentrationslägrens existens och syften var vida spridd redan före kriget. En majoritet av tyskarna hade inte alls något emot nazismens territoriella "triumfer" - så länge de varade. Och deltog öppet i firandet. Först efter Stalingrad 1942/43 spred sig tvehågsenheten, missmodet och tystnaden. 

Karl Jaspers (1883-1969), filosofiprofessor i Heidelberg, gift med en judinna, Gertrude, skildes från sitt akademiska värv 1937 sen han kritiserat nazisternas rasism och rabiata nationalism. Men han blev aldrig deporterad eller fängslad - makans blod till trots - utan kunde vänta ut krigsslutet inom landet. Omedelbart efter nazismens fall höll han en serie anföranden på temat om tyska nationens skuld och ansvar för det som skett. Det "soningsschema" han skisserade skulle, menade han, i förlängningen vara enda chansen för tyska folket, som individer och nation, att återvinna mental hälsa, självrespekt och det internationella samfundets tillit. 

Schemat innehåller fyra typer av "skuld": 1. Kriminell skuld. Gäller de som brutit mot sedvanerätt och internationell lag och därför bör dömas i en domstol som äger tillbörlig jurisdiktion, 2. Politisk skuld. Omfattar samtliga medborgare i ett samhälle. Ingen kan vara apolitisk. Att t ex inte delta i ett politiskt val innebär ändå ett val, menar Jaspers. Samtliga medborgare bär bördan av statsledningens gärningar. Jurisdiktionen åvilar "segrarmakten".  

3
. Moralisk skuld. Varje individ är ansvarig för sina handlingar, inklusive politiska eller militära order. "Jurisdiktionen ligger hos det egna samvetet." Ingen annan än människans eget inre kan döma i den moraliska skuldfrågan. - Som djupt troende, i kristen mening, rubricerade Jaspers den fjärde kategorin: 4. Metafysisk skuld. Det handlar om den skuld en människa kan uppleva visavis de som lidit och dött, fastän man själv överlevt. Eller den känsla som kan bemäktiga sig en annars oskyldig person i vars närhet brott begåtts. Den mänskliga solidariteten kan få en sensibel människa att känna medansvar över att inte ha gjort något för att förhindra ett illdåd. Jurisdiktionen ligger här hos ett högre väsen, kanske gud. Det är i växelspelet med "guden" som skulden sonas och reningen sker. - För att rehabiliteringsschemat ska tjäna sitt syfte fordras absolut hängivenhet för den rena sanningen,  framhåller Jaspers.

Om vi tar schemat lite mera ingående och konkret:
1. Kriminell skuld. Stater, företag och liknande entiteter utför inte brott även om de organiserats och använts för brottsliga ändamål. Brott mot sedvanerätten och andra lagar utförs av individer; de som planerar, anlitar och betjänar stat, bolag och andra institutioner. De som antas ha begått specifika kriminella handlingar drabbas av personliga åtal och straff. Om överträdelserna de anklagas för är sanktionerade - antingen implicit eller explicit - av en stat under vilkens auktoritet de agerat så kan de som regel inte ställas inför tribunaler som kontrolleras av samma stat. Inte heller kan som regel - för att undvika vedergällning - sådana tribunaler ställas under de direkt drabbades kontroll. Då det handlar om brott begångna av en stat och/eller statssanktionerade dito, så är, enligt Jaspers, det rätta judiciella forat en opartiskt sammansatt internationell tribunal. 

I Nürnberg förklarade amerikanske chefsåklagaren Jackson saken så här: "Idén att en stat eller ett företag begår brott är en fiktion. Brott begås endast av individer... Det är fullständigt oacceptabelt att låta lagen utgöra grund för personlig immunitet." (Precis det motsatta försöker Bushregimen idag övertyga världen om!) - Varför opartiskhetsaspekten är så fundamental visar exemplet Tyskland efter 1:a världskriget. Enligt Versaillesfördraget (artiklarna 228-229) bemyndigades tyska staten att lagföra sina egna krigsförbrytare. Resultat: av de 901 individer de allierade önskade se framför skranket friades 888 stycken (!) av tyska domstolar. Obetydliga straff utmättes för resterande 13. USA:s eget facit är uslare än uselt i den delen.

2.
Politisk skuld. Det är medborgarnas kollektiva skyldighet att med alla medel garantera att dess regering/styrelse följer lagen, inhemsk som internationell. Det räcker inte, menar Jaspers, med passiva "varningar" och "pappersprotester". Vidare: "Att spela ett riskfritt politiskt spel... är undflyende av ansvar." Det är i slutändan handling som räknas: "Vi är ansvariga för den regim vi lever under... för de handlingar denna regim utför... för den sortens ledare vi tillåter leda oss... Därför uppstår en dubbel skuld: dels i form av den ovillkorliga underkastelsen som sådan, dels i form av underkastelsen under en viss sorts ledare. Underkastelsens natur är en sorts kollektiv skuld. (...) 

De förhållanden ur vilka både brotten och den politiska skulden uppstått består av oräkneliga underlåtenheter, bekväm anpassning, lättköpta ursäkter och en nästan omärklig befordran av det som var fel. (...) Politisk skuld betalas med ansvar, följaktligen är gottgörelse en nödvändighet och... förlust av eller inskränkningar i politiska rättigheter för den skyldiga parten." Latituden för "politisk skuld" går från den ena ytterligheten till den andra; från de som aktivt involverats i brotten till de som mest energiskt bekämpat dem. Ingen är, enligt Jaspers’ tes, skuldfri. Offren har rätt till gottgörelse, kompensation, fullt ut om möjligt. Denna skattning görs inte av förövaren - som skett visavis indianerna i amerikanska domstolar - utan av en oberoende internationell tribunal.

3. Moralisk skuld. Inte minst av logistiska skäl är det givetvis omöjligt att döma hundratusentals misstänkt skyldiga/ medskyldiga. Man får som i Nürnberg nöja sig med ett axplock av de svårast belastade. Resten får i varierande grad bära det moraliska och sociala stigma som åtföljer förbrytelserna. Jaspers: "Den moraliska skulden i ytligt samtycke, att ’bara’ vara en av många medlöpare/ konformister, delas i viss mån av flertalet av oss."

4. Metafysisk skuld. Försök att relativisera hitlerismens fasor genom att peka på "de goda sidorna" hos regimen, att man "i alla fall skapade en social välfärdsstat där bara minoriteter och marginella grupper hamnade i svårigheter", äger en ruskig kongruens med den officiella, konformistiska amerikanska historieskrivningen. Den verklighet som så många "goda amerikaner" föredrar att passivt bevittna, förneka/ursäkta/rationalisera är fylld av myriader offer, och de kommer lika lite som nazisternas krematorieugnar att kunna förvandlas till "overklighet".

[Karl Jaspers behändiga volym på 117 sidor, "The Question of German Guilt", utkom i engelsk version 1948, och finns numera att tillgå på Fordham University Press, New York.] 

USA:s rehabilitering kan inte ske över en natt. Men till sist måste amerikanerna ändå visa att de på konstruktivt sätt nått tillräcklig självinsikt för att underordna sig internationell lag istället för att maniskt hitta på undanflykter och skapa egna skenbilder av rättvisa. Det är sannolikt först när en sådan visdom slagit rot som "den nationella säkerheten" kan bli en realitet och attacker mot landet överflödiga. 

Det första man borde göra är förstås att inordna sig under de internationella domstolarna ICJ och ICC (Haag), och återansluta landet till en rekonstruerad Genocidekonvention (av 1948), utan de stympningar man på utkaststadiet drev igenom och utan det orimliga förbehållspaket som villkorade senatens påskrift 1988. 

USA:s meritlista när det gäller att lagföra egna krigsförbrytare tillhör det mest beklämmande historien kan uppvisa. I de få fall det skett har det varit kosmetiska processer och disproportionaliteten mellan brott och straff himmelsvid. Det finns ett större antal givna krigsförbrytare i både den nuvarande statsledningen och i tidigare som snarast borde överlämnas till Haagdomstolarna. Det enda rätta är att de får dela cell med män som Slobodan Milosevich och Saddam Hussein. Andra aspiranter återfinns i militären, företagsvärlden, vetenskapssamhället och en och annan i de mest korrupta och krigshetsande medierna. 

Tillsammans har de format vad far och son Bush kallat "Den nya världsordningen", som eufemismerna till trots, utgör ett enda unilateralt härtåg mot övriga världen. De initiala rättsprocesserna skulle kunna lägga en utmärkt grund för de berättigade gottgörelseanspråk, i en eller annan form, som onekligen existerar både inom (indianerna) och utom landet. Förmodligen skulle det amerikanska rättsväsendet absorbera en hel del lärdomar av processerna, precis som Västtyskland efter 2:a världskriget. 

Trots att den postnazistiska rättskipningen var långtifrån oklanderlig lyckades den Västtyska staten 1951-81 lagföra över 6000 nazister. Det kunde ha varit åtskilligt fler om inte USA försett tusentals nazister och nazisympatisörer med immunitet och/eller asyl. CIA och Pentagon behövde dem för kalla- kriget- uppdrag och vapenutveckling.

Den amerikanske statsvetenskaparen DJ Goldhagen beskrev efterkrigsstudiet av Tysklands historia som en "internationalisering av den nationella historien". Genom en allsidig och kritisk granskning både från ut- och insidan aktiverades en process som ledde till att den "kollektiva, narcissistiska självförgudningen" som karakteriserat nationens uppfattning om dess förflutna raserades till förmån för en samtida, korrektare och hälsosammare självbild; en insikt som nationen aldrig kunnat vinna på egen hand, menade Goldhagen. Samma funktion skulle Jaspers’ soningsschema kunna fylla: ett försök att transformera det historiska skuldkomplexet till sin motsats, att genom den ordinerade mentala hästkuren vaccinera mot framtida recidiv. Och egentligen - varför skulle det inte fungera för amerikanerna om det gjorde det för tyskarna?

FN:s interna struktur och arbetsformer behöver reformeras på väsentliga punkter. Vetorätten i säkerhetsrådet är ett förlegat påhitt. USA har praktiskt taget invalidiserat rådets arbete (som kronologin visar). Det går naturligtvis att vidta sanktioner mot USA - som Ward Churchill så utförligt beskrivit - om man försöker sabotera en demokratisering: indragning av rösträtten på nyckelområden (eller helt och hållet), utländska tillgångar kan frysas eller beslagtas (avkastningen kan användas att betala av USA:s kroniska skulder till FN), handelssanktioner är ett annat kännbart alternativ för en nation med gigantisk nationalskuld; en skuld som inte så lite beror på de caesariska psykopatfantasierna om världskontroll. 

Kriminella, oavsett hur hyperintelligenta eller stupida de än är, hur rationella eller galna de än är, så kan de inte tillåtas bli normen för en hel mänsklighet. Det är befängt att FN-kammarens 190 (?) medlemsstater tvingas anpassa sig till en enda medlems vilja - och att man avstår från de korrektiv som står tillbuds. De ca 95% amerikanska medborgare som inte tillhör eller omedelbart servar den oligarkiska och antidemokratiska eliten, skulle - när indoktrineringen väl släpper - kunna överföra det militärindustriella komplexets årliga anslag på sådär 4-500 miljarder dollar till socialvårds- och sjukvårdssektorn. 30-40 milj utfattiga amerikaner skulle kunna slippa en förtida död, bland mycket annat.

USA är världens enda - och överflödiga - supermakt idag. Om "krigslagarna" tillämpades som tänkt var skulle en stat som nyssnämnda förlora åtskilliga av de strategiska och teknologiska fördelar den för närvarande har. Det handlar inte bara om nukleära vapen, det gäller även napalm, personminor, bakteriologiska och kemiska vapen mm. 

Att eliminera USA:s enorma eldkraftspotential för "ordning" på bekostnad av "rätt" skulle samtidigt eliminera de amerikanska stats- och bolagseliternas ambition att fullständiga sin globala dominans. En återgång till ett slags militär paritet i den internationella ekvationen skulle ge andra länder chansen att stoppa USA:s överdrifter och kanske revitalisera frihetsrörelserna i 3:e världen. USA:s oupphörliga tärande på och slösande med jordens rikedomar och ändliga resurser skulle kunna få ett slut. 

Många av nämnda åtgärder skulle öka FN:s och det internationella samfundets möjligheter att tvinga USA till efterlevnad av internationella fördrag och resolutioner, och FN kunna bli ett verkligt demokratiskt forum med riktiga tänder - om och när det behövs.

Kronologin
Jag har främst den utsökte pennpartisanen Ward Churchill att tacka för råstrukturen till kronologin som följer. Avsikten har bl a varit att ge läsaren en hygglig uppfattning om vidden av USA:s manipulationer och konsekvent negativa resolutionsröstande i FN:s säkerhetsråd (här: SR) och generalförsamling (här: FNGF). Motiven är ganska genomskinliga.  Inget annat land i världshistorien har (ostraffat) invaderat andra staters suveräna territorier med samma frekvens, systematik och kallhamrad maktarrogans som USA. Det handlar om hundratals kränkningar. Lägg därtill otaliga interventioner - via diplomater, politiska påtryckningar, "rådgivare", militär/polisiär utbildning, klientagenter och -soldater, infiltratörer, hemlig underrättelseverksamhet, vapen, logistik, statssubsidier, mutor, hot etc. 

Åtskilliga händelser har jag byggt ut med matigare bakgrunder. Den här gången har jag valt att enbart selektivt beröra den deprimerande långa listan av euroamerikanska övergrepp på Nordamerikas indianer. Men låt oss aldrig glömma: "Grundplåten" för USA:s världsomspännande militaristiska, imperiala och koloniala projekt skapades genom erövringen och plundringen av den nordamerikanska kontinenten och indianerna. (Diverse artiklar på hemsidan kan i någon mån fylla ut vad som fattas runt indianerna.) 

När marken "evakuerats" piskades svarta slavlegioner fram för att konsolidera härskarklassens ställning. 30 milj skeppades över från Afrika. Miljoner dog under överfarten. Och efter dem anlände tiotusentals importerade kinesiska "coolies", som lade ut järnvägar och hackade fram rikedomar ur gruvorna för investerare i östra USA och England. Ett dystert facit som amerikanerna förr eller senare måste konfrontera.  - Det är beklagligt men ofrånkomligt: hur den än koncepieras kan kronologin inte bli annat än en ynklig droppe i det skoningslösa hav som utgör USA:s historia.

1776-1799 - Ett elitskikt av ämbetsmän och plantage- och slavägare i Englands 13 Nordamerikanska kolonier revolterade mot engelska kronan, bl a på grund av George III:s edikt 1763 som förbjöd kolonisering och spekulation i indianmark väst om Appalacherna. "Den rikaste mannen i Nordamerika", general George Washington, ledde "den kontinentala armén" mot engelsmännen. Genom löften om indianmarksförläningar i väster rekryterades soldater ur alla sociala skikt. Med franska stödtrupper framtvingades Parisfreden 1783 som gav kolonierna självständighet. Och mera indianmark. 

Perioden 1776-1800 kampanjade amerikansk militär med stegrad och hänsynslös frenesi mot den "bestialiska indianen", från de Stora sjöarna i norr till Florida i söder. Byar raserades och brändes med allt som fanns av livsmedelsförråd, kläder, redskap, husgeråd och vapen; åkertäppor skövlades och gravplatser skändades, invånarna - barn, kvinnor och män - massakrerades i tusental, brändes ihjäl eller såldes som slavar till spanjorerna; andra hängdes eller blev summariskt avrättade; en del fick genitalier, öron och näsor avskurna. Soldaterna gjorde leggings av indianhud och stal kranier som souvenirer. Stamspillror drevs i konflikt med varandra. "Evakuerad" mark övertogs av vita. 

Bland de indianfolk som hemsöktes i detta protoimperiala skede av den amerikanska ödesmanifest- eller livsrumspolitiken fanns cherokees, creeks, shawnees, chickamaugas, miamis, mingos, ottawas och irokesernas sex stammar. - Som ny generalinspektör för armén utökade Alexander Hamilton de väpnade markstyrkorna med 16.000 man 1796. Han planerade att värva ytterligare 20.000, samtidigt som han lanserade en hemlig plan på att invadera Sydamerika (!) med 40.000 man. Den gick i stöpet, men fröet till den framtida Monroedoktrinen (1823) - den oinskränkta amerikanska dominansen i västra hemisfären - var sått.

1800 - Trupper detacherades av guvernör James Monroe (senare president) för att slå ned en svart slavrevolt i Virginia. Gabriel Prosser, upprorsledaren, med 35 "konspiratörer" greps och avrättades som varnande exempel.

1803 - President Thomas Jefferson köpte för USA:s räkning det väldiga franska "Louisianaterritoriet" i väster, vilket i ett slag mångdubblade kolonialmaktens yta. Jeffersons vision om ett kontinentalt USA, från kust till kust, var på väg att förverkligas. Det innebar att indianska markrättigheter åsidosattes. Till en början fördrevs och dumpades östindianer på väststranden av Mississippi. - Runt 1807 föreslog Jefferson en invasion av Kanada men generalerna ansåg armén för svag. 

Förmodligen var Jefferson den förste (men inte den siste) USA-presidenten som förespråkade en gravt integritets- och frihetskränkande "tankekontroll" av medborgarna: "Förrädare i tanke men inte i handling" skulle straffrättsligt likställas med individer som anstiftade och/eller utförde brott mot staten.

1806 - Amerikanska kanonbåtar opererade mot franska och spanska handelsfartyg i Karibiens övärld. En försmak av Monroedoktrinen.

1812 - Det amerikanerna räknar som "hemterritorium" - speciellt de nedre 48 delstaterna - har märkligt nog bara angripits två gånger på nästan 200 år. "Kriget 1812(-15)" utlöstes bl a av en amerikansk annektering av östra Florida, som låg i spanska händer. Britterna svarade med en invasion från Kanada. Sen följde två sekler av vettlös imperialism innan emblemen för denna patologiska politik, 11 sep 2001, delvis lades i ruiner. (Japanernas attack på den amerikanska Hawaiibasen Pearl Harbor 7 dec 1941 riktades mot en amerikansk koloni.)

1813 - Den framtida presidenten Andrew Jacksons armé invaderade creekfolkets land i Alabama och anställde blodbad på ca 800 individer vid Horseshoe Bend (Talapoosa River). Antalet döda räknades med hjälp av avskurna näsor. Överlevande creeks deporterades till Oklahoma.

1815 - En amerikansk krigsflotta under kapten Stephen Decatur attackerade Alger och Tripoli i Nordafrika då algeriska myndigheter tvingat amerikanska handelsfartyg att efterleva gällande maritima lagar. Bägge städerna avkrävdes "krigsskadestånd"!

1818 - Amerikanska trupper invaderade Oregonterritoriet som både Ryssland och Spanien gjorde anspråk på. USA nonchalerade deras prerogativ och förklarade sig "äga" området.

1819 - Efter amerikanska hot om militära insatser avstod Spanien både Oregon och Florida till USA.

1822 - I South Carolina krossades ett slavuppror av trupper. 35 svarta hängdes. För att motverka dylik "uppstudsighet" fick kropparna hänga några dagar till allmän beskådan.

1822-25 - Marina amerikanska enheter under amiralerna Biddle och Porter landsattes i de spanska kolonierna Cuba och Puerto Rico. Den officiella förklaringen (eller svepskälet om man så vill) - "piratbekämpning". Monroedoktrinens geopolitiska och ekonomiska implikationer blev tydliga.

1827 - Amerikanska marinen skaffade sig baser i östra Medelhavet genom att invadera tre öar i den grekiska arkipelagen. Att man kränkte den suveräna staten Greklands territorium bortförklarades med "piratbekämpning" - som förra gången.

1831 - En ny slavrevolt i Virginia, ledd av Nat Turner, kvästes med hjälp av militär. 18 svarta hängdes.

1831-32 - Amerikanska krigsfartyg skickades till Sumatra för att straffa infödingarna sen de försökt tillämpa egna maritima regler på amerikanska handelsskepp.

1833 - Amerikanska trupper landsattes i Buenos Aires (Argentina) för att "skydda amerikanska medborgare" under oroligheter i landet. - Det verkliga skälet: att säkerställa handelsförbindelserna med den merkantila, lokala oligarkin.

1835-36 - Marina enheter skickades ut vid två tillfällen för att slå ner revolutionsungar i Peru. Affärskontakterna mellan USA och en lokal plutokrati säkrades.

1840-41 - En straffexpedition avseglade till Fidjiöarna för att "tukta" lokala myndigheter som försökt stoppa installationen av en amerikansk militärbas. - Till Samoa skickades fartyg för att hämnas två sjömän som dödats då de begått övergrepp mot lokalbefolkningen.

1843 - Fyra amerikanska krigsfartyg landsatte 200 "marines and sailors" på Elfenbenskusten (Afrika) för att "bestraffa" svarta som angripit lokala amerikanska slavhandlare.

1846-48 - President James Polk lät amerikanska trupper ockupera en östremsa av Texas som tillhörde Mexiko. När mexikanska styrkor svarade med att skicka egna trupper förklarade USA krig och invaderade landet. Amerikanerna belägrade Mexiko City, och i "Guadalupe-Hidalgo-fördraget" 2 feb 1848 tvingades den angripna staten avträda den nordliga halvan av Mexiko, d v s nuvarande New Mexico, Arizona, California, Nevada, Utah och delar av Colorado. Ytterligare land avkrävdes Mexiko genom "Gadsden Purchase" 1853. Indianerna var givetvis ovetande om detta schackrande med deras land och rättigheter.

1851 - Krigsfartyg gick till Östafrika för utkräva "kompensation" för att invånarna på Johanna Island fängslat en en fartygskapten som bedrivit illegal valjakt i deras vatten.

1853 - Marinkåren landsteg i Nicaragua för att skydda lokala oligarker från en upprorisk civilbefolkning.

1853-54 - Amiral Matthew C Perrys krigsflotta tvingade japanske kejsaren att öppna landets hamnar för amerikanska affärsintressen.

1854-55 - Marinkårsenheter sattes in för att skydda amerikanska profitörer i Shanghai (Kina) från antivästliga demonstrationer. - I Nicaragua jämnade marinkårssoldater en hel stad med marken som vedergällning för impertinent uppträdande mot USA:s ambassadör. - Marinkårsenheter hade också avdelats för "piratbekämpning" i Hong Kong.

1855 - 3 september attackerade brigadgeneral William S Harney brulésiouxhövdingen Little Thunders läger vid Ash Hollow (Nebraska). Hans soldater sköt ihjäl 86 personer, mestadels kvinnor och barn, och tog ett 70-tal fångar. Harney fick - inte precis oförtjänt - epitetet "squawdödaren".

1855 - I Montevideo (Uruguay) stoppade marinkåren en folklig revolt som skulle befria landet från en förtryckarelit som kollaborerade med amerikanska affärsmän.

1856 - En folklig resning i Panama som "hotade amerikanska intressen" slogs ner av marinkåren. - Flottstyrkor invaderade tre hawaiianska öar för att utvinna guano till sprängmedelstillverkning.

1858 - Återigen landsteg marinkårssoldater och sjömän i Montevideo för att undertrycka revolutionära aktiviteter i Uruguay.

1860 - För att "skydda amerikanska medborgare och deras egendom" från upploppsbenägna folkmassor skickades trupper till Angola (Västafrika).

1861-65 - "Amerikanska inbördeskriget" utkämpades mellan de industrialiserade nord- och de agrara sydstaterna. Det handlade primärt om samhällsekonomi, central auktoritet och kontinental kontroll, frihandel i söder och protektionism i norr. Nordsidan, som under lång tid använt svart slavarbetskraft på plantagerna, behövde nu utbildade och kompetenta tekniker och ingenjörer. Den strida immigrationen från (helst) Nordeuropa löste dilemmat. De svarta slavarna var umbärliga - medan de i södern var oumbärliga. Man satt fast i en arkaisk feodal slavkultur, vars plantageprofiter väsentligen gick nordstatskassans näsa förbi. 

Krigets incitament skiftade, men saknade i grund och botten den romantiserade, heroiska och altruistiska aura spelfilmer och böcker senare valt att leverera. Kriget innebar ett vanvettigt slöseri med människoliv, men också sagolika profiter för vapenindustrin och logistikbolagen. Trots personliga dubier beslöt president Abraham Lincoln att utfärda proklamationen om slaveriets avskaffande. Det gav nordsidan en lättköpt moralisk favör och bidrog till presidentens eviga förgudning i amerikanska skolböcker. (Afroamerikanernas frigörelse var i bästa fall nominell; i delstatslagar och vardagsliv fortsatte rasismen, segregationen och lynchningarna som om inget hänt.) 

1862 - Svältande, bestulna på mark och svindlade av skandinaviska och tyska immigranter, handelsmän, lokala och federala politiker gjorde santeesiouxerna i Minnesota ett desperat uppror som kulminerade i en masshängning av 38 indianer. Tusentals siouxer flydde till Kanada och ut på prärierna i väster. Delstaten förbjöd genom lagstiftning att de någonsin återkom (vilket dock skedde).

1863 - Vid Bear River i södra Idaho anställde amerikanskt volontärkavalleri blodbad på ca 500 shoshoneindianer. Söderut, i Arizona ledde överste Kit Carson en militär aktion mot navahos. De kapitulerade 1864. 8000 navahos tvingades under militäreskort marschera iväg till koncentrationslägret i Bosque Redondo vid Fort Sumner (New Mexico). 450 personer avled på vägen. Under den fyra år långa interneringen dog ytterligare några tusen indianer.

1863 - President Lincoln beordrade trupper att stävja upplopp i New York City och i en rad andra städer som vände sig mot den obligatoriska militärtjänsten (som bättre beställda kunde köpa sig fria från). Bara i New York dödades 400 personer.

1864 - Vid Sand Creek i Colorado massakrerades 29 nov ca 150 cheyenne- och arapahoindianer under "militärt beskydd". Den f d metodistpredikanten och volontäröversten John Chivington, som ledde trupperna, hade eldat upp sina mannar med slagord som: "nits makes lice". De flesta mördade var också barn - och kvinnor. Kvinnliga och manliga könsdelar skars bort för att triumfatoriskt föras genom Denvers gator.

1864 - President Lincoln lät sätta in trupper mot strejkande arbetare vid Reading Railroad och mot gruvarbetare i Tioga County i Pennsylvania.

1865 - Marinkårssoldater landsattes i Panama för att stoppa folklig "inblandning" i amerikanska affärsintressen.

1867 - I städerna Managua och Léon (Nicaragua) stationerades marinkårstrupper för att skrämma dissidenter. Andra dök upp på Formosa (Taiwan) för att straffa de "vildar" som påståtts ha mördat besättningen från ett förlist amerikanskt fartyg. Det hela visade sig efteråt vara ren humbug!

1867 - Marinkårsenheter besatte ön Midway i Hawaiiarkipelagen för att inrätta en amerikansk flottbas.

1867 - Utrikesminister William H Seward proponerade en permanent ockupation av Kanada väst om Ontario för att knyta ihop de nedre delstaterna med Alaska som just köpts från ryssarna. Idén lades på is.

1868 - Överstelöjtnant George A Custer gjorde om Chivingtons "bravad" när han 27 november överrumplade ett sovande sydcheyenneläger vid Washita River (västra Oklahoma). Ett 100-tal indianer förlorade livet och 875 cheyennemustanger dödades för att avhästa indianerna. Fångar togs och hela byn brändes med tonvis av torkat bisonkött. Det ingick i militärledningens "brända-jorden-strategi". Utan livsförnödenheter skulle indianerna tvingas på knä.

1868 - Marinkåren skickades till Montevideo (Uruguay) för att "bevaka amerikanska intressen" i konflikten mellan folket och den lokala eliten.

1870 - Major Eugene Baker attackerade 23 januari ett neutralt pieganläger (Heavy Runners) vid Marias River i Montana och avlivade minst 175 indianer, mest kvinnor och barn.

1871 - En militär straffexpedition mot Korea genomfördes sen koreanerna dödat besättningen på ett amerikanskt fartyg som vägrat lämna deras territorialvatten. Marinkårssoldaterna attackerade flera befästningar och dödade runt 400 koreaner samt "öppnade landet för handel".

1873 - Amerikanska trupper kränkte upprepade gånger norra Mexiko i sin jakt på "banditer". Den mexikanska regeringens protester ignorerades.

1873 - Generalmajor Phil Sheridan (nr två i krigsmaktshierarkin) förespråkade en utrotning av den amerikanska buffeln. Professionella jägare uppmanades skjuta så många de kunde för att förstöra den ekonomiska basen för indianernas överlevnad. Lokala fästeskommendanter fick mandat att dela ut ammunition för massförintelsen (som redan inletts).  

1874 - Vid kröningen av en ny hawaiiansk "kung" - vars makt vilade på amerikanska affärsmän och missionärer - landsattes marinkårssoldater för att "upprätthålla ordningen".

1875 - Irreguljära Kansastrupper massakrerade en större grupp cheyenneindianer vid Sappa Creek, nära gränsen Colorado/Kansas.

1877 - I efterdyningarna till amerikanska arméns Little Big Horn-debacle året innan konfiskerades i strid med Laramietraktaten av 1868 siouxernas andliga helgedom, de guldrika  Black Hills - ett 10 x 20 mil stort bergsområde - som utgjorde västsidan av  "det stora lakotasiouxreservatet" i South Dakota tillsammans med "oavträdda jaktmarker", merparten i Wyoming. (Med siouxerna som ren gisslan kunde den federala regeringen 1889 hota, muta och bluffa igenom ytterligare landavträdelser.) Efter 1877 fanns bara två alternativ för indianerna: kompromisslös exterminering om man fortsatte nomadisera - eller en kontrollerad fångtillvaro på reservaten.

1877 - President Rutherford B Hayes kommenderade ut trupper till städerna Chicago, St Louis, Indianapolis och Philadelphia för att knäcka strejkerna vid järnvägarna. 30 arbetare miste livet och flera hundra blev svårt sårade i de aktioner som följde. Att insatserna var illegala tycks inte ha bekymrat Hayes.

1882 - Trupper avlöpte till Egypten för att "skydda amerikanska affärsintressen".

1885 - Krigsfartyg skickades till Samoa för att garantera etableringen av en amerikansk flottbas i Pago Pagos hamnområde.

1887 - Amerikanska krigsmarinen tillförsäkrades exklusiv rätt att använda Pearl Harbor på hawaiiön Oahu. Där upprättades den tillsvidare största amerikanska flottbasen i Stilla havet.

1890 - En manstark grupp sjömän landsattes i Buenos Aires (Argentina) för att skydda amerikanska installationer mot folkliga protestaktioner.

1890 - Ca 350 lakotasiouxer slaktades kallblodigt vid Wounded Knee i South Dakota. Hotchkissgranater regnade ner över män, kvinnor och barn. Åtskilliga kilometer från WK återfanns döende och döda indianer som ridits ifatt av mordlystna soldater. Custers 7:e kavalleri hade fått sin hämnd för Little Big Horn. Dussintals "tapperhetsmedaljer" delades ut till mördarna.

1891 - Marinkåren etablerade en bas på Navassa Island (Haiti). - Trupper skickades till Valparaiso (Chile) för att "återställa ordningen" och kväsa folkliga hot mot "amerikanska intressen".

1892 - I Idaho sattes trupper in för att slå ner en strejk som organiserats av American Federation of Labor (AFL). De strejkande samlades ihop i "koncentrationsläger" för avhysning från regionen.

1893-98 - Marinkårssoldater landsattes i Honolulu från fartyg som utgått från Pearl Harbor. Amerikanska affärsmän behövde eldunderstöd för att störta Hawaiis dåvarande monark. Trots att aktionen bröt mot både traktater mellan USA och Hawaii och internationell lag "legitimerades Republic of Hawaii" av ett snabbt kongressbeslut. Efter denna juridiska svindel "begärde" republiken anslutning till USA som "permanent förvaltningsområde". Snarast ett "protektorat" - likt Böhmen/Mährens ställning under hitlerismens glansdagar.

1894 - I Nicaragua säkrade en styrka marinkårssoldater "amerikansk affärsegendom" som hotade falla i händerna på befolkningen.

1894 - I juli detacherades 16.000 soldater till olika amerikanska städer, bl a Chicago, Los Angeles och Sacramento, för att bryta de strejker som organiserats av American Railway Union. Hundratals strejkande och förbipasserande sårades av skottlossning och bajonetter.

1894-96 - Marinkårssoldater stationerades vid Tsientsin i Kina. - Samtidigt placerades ett detachement marines i Seoul i Korea för att skydda amerikansk egendom och handelsförbindelser mot eventuell "japansk aggression".

1896 - När "politisk oro" uppträdde i Corinto, Nicaragua, skickades marinkåren som vanligt iväg för att "skydda amerikanska intressen".

1898 - Efter kriget mot Spanien detta år följde freden i Paris 10 december. Traktaten som slöts stärkte USA:s redan blomstrande imperium i Karibien och Stilla havet. Spanien avträdde Puerto Rico och Guam. De försågs i vanlig ordning med amerikanska militärbaser. Ännu 2003 har aldrig de genuina öborna fått tillfälle att fritt välja sin framtid. - Den filippinska arkipelagens 3.141 öar - huvudstaden Manila hade redan intagits - avstod Spanien för 20 milj dollar till USA. Traktaten gav Kuba (nominell) "självständighet", men redan 1901 förvandlades ön till en amerikansk satellit genom att kongressen godkände det s k Plattillägget, som bl a innebar att en flottbas anlades i Guantanamo Bay på Kubas sydkust. 

Enligt tillägget kunde inte Kuba ingå traktater med andra nationer som kunde inkräkta på dess integritet, eller skuldsätta sig; vidare krävde USA ett exklusivt interventionsprivilegium som kunde effektueras när som helst för att "bevara Kubas oavhängighet eller fungera som stöd för regeringen, tillräckligt för att skydda liv, egendom och medborgerliga friheter". Det var ett "privilegium" som USA ex. utnyttjade 1906, 1912, 1917, 1920 och så vidare. Senator Orville Plattes appendix upplevdes som djupt kränkande av kubanerna, men var enda sättet att förhindra en permanent amerikansk ockupation av hela ön. Kuba förvandlades snabbt till ett dekadent paradis för amerikanska affärsmän och maffian. Bara en revolution kunde tömma latrinen.

1898-99 - En marinkårskontingent posterades i Peking (Kina) för att "bevaka amerikanska intressen" under en intern kinesisk maktdispyt.

1899 - General William Ludlow använde trupper för att bryta strejker bland hamn- och järnvägsarbetare i Havanna (Kuba).

1899-1901 - Filippinerna visade sig inte speciellt angelägna att bli "godhetsfullt assimilerade", som president McKinley formulerade saken. En folklig befrielserörelse möttes med folkmord från USA:s sida. Brigadgeneralerna JF Bell och Jake Smith förintade stora delar av stammen moros i södra räjongen av landet. Totalt dödades över 600.000 filippiner av en sammanlagd befolkning på ca 8 miljoner. Officiellt beskrevs den brutala koloniseringen av Filippinerna som "gudomligt inspirerad, rasmässigt oundviklig och ekonomiskt omistlig". 

En av tidens främsta amerikanska imperialister, senator Albert Beveridge, ansåg det vara "Amerikas skyldighet att föra kristendom och civilisation till barbariska och efterblivna folk". President Theodor Roosevelt instämde hjärtligt. - Att den  filippinska urbefolkningen merendels varit katoliker i sekler spelade mindre roll...

1900 - Den militära amerikanska närvaron i Kina "permanentades" som en reaktion på det antivästliga "Boxarupproret" samma år.

1901 - Panama såg en ny marinkårsstyrka anlända för att "upprätthålla ordningen" när de antiamerikanska känslorna sjöd bland befolkningen. - Guams Apra Harbor förvandlades till en amerikansk flottbas för operationer i norra Stilla havet (basen består).

1901-04 - President Theodor Roosevelt, den hätske imperialisten och rasisten, initierade en kraftig upprustning av flottans stridspotential. Slagskeppen utökades från 9 till 24 st. Styrkedemonstrationer skulle sätta skräck i motståndarna och konsolidera USA:s maktposition i omvärlden.

1903 - Marinkåren besatte ett ångbåtsvarv i Puerto Cortez, Honduras, för att säkra amerikanska affärsintressen. - Man dök också upp i Santo Domingo under den revolutionära yran i Dominikanska Republiken. Som vanligt för att säkerställa amerikansk exploatering.

1903-14 - En ansenlig marinkårskontingent landsattes i Panama för att bevaka arbetet på "Panamakanalen" mellan Atlanten och Stilla havet. De stannade till 1914, då armén avlöste på permanent basis.

1904 - skickades trupper till Dominikanska Republiken för att "återställa ordningen" och skydda merkantila amerikanska intressen i tre av landets städer.

1905 - Marinkåren skickades till Seoul (Korea) för att befästa "den öppna dörrens" handelspolitik i landet. Frihandel utåt, skyddsmekanismer inåt - amerikansk "handelspolitik" är sig ganska lik...

1906 - Amerikanska styrkor intervenerade på Kuba för att förhindra en folklig revolution.

1907 - Trupper besatte sex städer i Honduras för att skydda amerikanska affärsintressen. - President Roosevelt rekvirerade trupper för att strypa en gruvstrejk i Goldfield, Nevada, som organiserats av Industrial Workers of the World (IWW).

1910-19 - "Förenta staterna har praktiskt taget reducerat (Mexikos president Porfirio) Diaz till ett politiskt bihang, vilket förvandlat Mexiko till en veritabel slavkoloni. Amerikaniseringen av Mexiko, som Wall Street skrävlar om, genomdrivs hänsynslöst." (John Kenneth Turner, 1910) Amerikanskt kapital gjorde saftiga profiter - direkt eller indirekt - genom greppet om Diaz. 

I bergen fanns silvergruvorna och silverbaronerna som kramade vinster ur indianska arbetares utmärglade kroppar samtidigt som de hölls i schack med amerikanska vapen. Slavsystemet var lika förödande på tobaksplantagerna i Valle Nacional, timmerfälten och fruktodlingarna i Chiapas och Tabasco, vid gummi-, kaffe-, sockerrörs, tobaks- och fruktplantagerna i Veracruz, Oaxaca och Morelos. Amerikanska investeringar gav hundrafalt igen; inte bara i nyssnämnda utan framförallt i koppar och olja. Det var ett brutalt nationellt rån med köpta vakter. Före 1900 hade man stulit mark för att sätta upp plantager och exploatera gruvor. Bankväsende och logistik dominerades helt och hållet av amerikaner. 

På henequenplantagerna i Yucatán drevs maya- och yaquiindianer ihop i formliga koncentrationsläger. Män, kvinnor och barn köptes och såldes som mulor. Rockefellerägda Standard Oils (snart profitör i Hitlertyskland) dotterbolag American Cordage Trust köpte till svältpriser upp över 50% av kaktusfibern henequen som såldes på världsmarknaden med hutlösa vinster. En amerikansk "administrador" berättade för JK Turner att ihopdrivna indianska peoner köptes för 50 pesos "huvudet": "Vi behåller dom så länge det finns liv i dom... Inom tre månader har vi som regel begravt mer än hälften..." Från 1880-talet fram över 1:a vrk var Mexiko en världsledande producent av henequen för tillverkning av rep, säckväv, segelduk, hängmattor och mattor.

1910 tändes ett hopp för Mexikos förtvivlade massor. Hans namn var Emiliano Zapata (1879-1919). I hans egen hemstat, Morelos, dominerade sockerrörsplantagerna. De stora, rika haciendorna slukade vatten och land. Amerikanerna byggde moderna raffinaderier och järnvägar. Hela delstaten ägdes av 17 familjer. Zapatas folk hade brukat marken innan ens Cortez var född. 1909 utfärdades ett nytt landdekret som stal ännu mera mark från de redan utblottade. Det blev droppen. Zapata, den ryktbare hästtämjaren, ställde sig i spetsen för en agrarrevolution som började i södra Mexiko och spred sig norrut. Zapata - en renhjärtad social och politisk revoltör av bästa kvalitet - vägrade kompromissa bort revolutionens löften till de marterade. När Diaz regim föll ersattes den av Francisco Madero. Utfästelser om sociala reformer fuskades bort i byråkratiska snårskogar. 

I nov 1911 hade den jagade Zapata sitt sociala program färdigt: det land revolutionens fiender bemäktigat sig skulle nationaliseras och det land haciendorna stulit från fattigbönderna återlämnas. Det var fundamental rättvisa; en moral fienden aldrig var mäktig. Tusentals peoner anslöt till Zapata och i nästan tio år pågick kampen med de fyra mexikanska presidenter som avlöste varandra. Samtidigt intervenerade USA - om och om igen, och utan krigsförklaringar. Vid två tillfällen landsattes marinkårsstyrkor, de revolutionära bombades från luften, diplomatiska agenter smidde politiska komplotter, amerikanskt kavalleri invaderade norrifrån och USA-ambassadören Henry Lane Wilson iscensatte morden på president Madero och dennes vicepresident. 

USA:s agerande var kriminellt, människorättsligt och mellanstatligt brottsligt från början till slut.
Regimskiftena spelade ingen roll: Zapatas rörelse förföljdes; det var oligarkerna, gräddtjuvarna mot folkviljan. Och över allt hängde USA:s obarmhärtiga stålnäve.

Mot alla odds kunde Zapata - som mirakulöst nog slagit den ena armén efter den andra -, med sin trogne vapenbroder Pancho Villa, defilera in i Mexiko City 1914. Zapata höll sina löften. Det radikala sociala- och jordreformsprogram han brunnit för implementerades omgående. Det skulle, som han hoppades, "för alltid förstöra rötterna till det orättfärdiga markmonopol som existerat, för att skapa en ’social stat’ som tillförsäkrar varje man den naturliga rätten till ett tillräckligt stycke land för familjens försörjning". Tekniska skolor, verktygs- och redskapsfabriker och låneinstitut etablerades på landsbygden; sockerraffinaderier nationaliserades; lokala demokratier lade den politiska och ekonomiska makten i folkets händer; skolväsendet demokratiserades och spreds till alla och alla delar av landet. 

För försvaret organiserades lokala milisgrupper och militära ledare underordnades folkviljan. Carranza, som valts till president, sökte förgäves få sina hantlangare att följa upp reformerna, istället lät de sig korrumperas och snabbt bryta ner vad som byggts upp. 1916 angrep reaktionen Zapatas anhängare i Morelos. Under vägen plundrade och brände överklassofficerarna allt de kom åt. 10 april 1919, slutligen, förråddes och mördades Emiliano Zapata, bara 39 år gammal. - Den nordliga kolonialismens brutala principer och diktat återetablerades och storgodsägarnas prygeldiktatur hittade nya offer.

1910 - Uppror mot oligarkerna i Bluefields och Corinto, Nicaragua, krossades av marinkåren. Amerikanska affärsförbindelser säkrades.

1911 - Marinkåren drogs med i inbördeskriget i Honduras för att "skydda amerikanska liv och dito intressen". - Andra intog ställningar, av samma anledning, i Shanghai och Nanking och på andra platser i Kina under kuomintangs nationalistiska revolution.

1912 - Amerikanska armétrupper fördes in i Panama för att se till att det nationella valet fick en "fördelaktig utgång". - Trupper skickades samtidigt till Konstantinopel (Turkiet) under pågående balkankrig, och till Kuba för att bekämpa upproriska element.

1912-25 - Marinkåren landsteg i Nicaragua under pågående omstörtningsprocess. Man stannade i 13 år för att garantera "regeringsmaktens stabilitet".

1912-41 - Kuomintangs lyckade revolution i Kina innebar en förstärkt amerikansk militär närvaro. 5000 soldater landsattes, och längs kusten och på floderna patrullerade amerikanska kanonbåtar. Ett otal skärmytslingar utkämpades.

1913 - Marinkårsenheter gick i land i Ciaris Estero (Mexiko) för att slå ner "revolterande" yaquiindianer. Indianerna hade egentligen bara försvarat sig mot den mexikanska regeringens försök att tvinga in dem under statlig auktoritet. "Regional stabilitet" var ett krav från amerikanska affärsaktörer i området.

1914 - Trupper landsteg i Haiti för att "pacificera subversiva element", och i Dominikanska Republiken för att "skydda" staden Puerto Plata från dess egna invånare! - Den "fredsälskande" USA-presidenten Woodrow Wilson rättfärdigade dylika operationer med imperialmaktens "oavvisliga rätt att delta i erövringen av främmande marknader".

1914-17 - Amerikanska trupper intervenerade oupphörligt i den mexikanska revolutionen. Vera Cruz ockuperades och i norra Mexiko jagade - månad in och månad ut - general John Pershing den revolutionäre Pancho Villas anhängare.

1915-34 - På Haiti installerades mer eller mindre permanent amerikansk trupp för att förhindra folkliga resningar. Amerikanska aktörer fordrade ett "behagligt affärsklimat".

1916 - Ytterligare marinkårssoldater anlöpte Nanking i Kina för att stoppa kravaller.

1916-24 - I Dominikanska Republiken placerades militär för att "föregripa folkliga upprorstendenser". Det preventiva momentet för amerikanskt militärt agerande i internationella sammanhang blev allt tydligare. ("Krigisk prevension" är således ingen av George W Bush' sataniska uppfinningar även om han är tillräckligt galen för att vilja ta åt sig "äran".) 

1917-18 - General Ralph Van Deman organiserade det amerikanska krigsdepartementets Office of Military Intelligence (OMI). En storskalig övervakning av misstänkt "illojala" amerikanska medborgare startade.

1917-21 - I mars 1917 gick general Omar Bradleys trupper in i Butte, Montana, för att slå ner en gruvarbetarstrejk. Många av de strejkande skadades och 70 st fängslades utan juridiska skäl. Senare avslöjades att operationen initierats av OMI (ovan) för att knäcka  fackföreningsorganisationen IWW (tidigare nämnd) som ansågs speciellt "subversiv" av krigsdepartementet. - Kampanjen mot IWW fortsatte runt om i landet; trupper stationerades i Arizona, Montana, Washington och Oregon. När man mot slutet av 1921 blåste av operationerna hade 29 "oroshärdar tystats". Allt hade skett i strid mot konstitutionen. 

1918-20 - Trupper skickades till Panama för att "övervaka" ett nationellt val; de stannade i Chiriqui för att försäkra sig om att allmänheten accepterade "valresultatet". 

1918-20 - Till nyblivna Sovjetunionen skickades marinkårssoldater för att understödja kontrarevolutionära styrkor i Sibirien. Man landsteg i Vladivostock. 7000 amerikanska armésoldater spädde på styrkorna, och ytterligare 5000 soldater landsattes i Arkangelsk. Amerikanerna förlorade ca 10% av sina mannar i strid med sovjetiska styrkor. Tillsammans med britter invaderade marinkårsenheter den murmanska kusten i norr. Dessa aktioner blev starten på USA:s antikommunistiska korståg till förmån för amerikanska affärsintressen.

1919 - Tusentalet soldater sattes in för att bryta en generalstrejk som organiserats av American Federation of Labor (AFL) i Seattle. En liknande AFL-strejk inom amerikanska stålindustrin möttes också den med militär repression. 

1920 - Amerikansk trupp skickades till Guatemala för att "disciplinera upproriska arbetare". 

1920 - Amerikansk militär placerades på en ö utanför ryska Vladivostock för att skydda installerad avlyssnings- och radioutrustning. 

1920-22  I West Virginia krossade militär en kolgruvestrejk som organiserats av United Mine Workers (UMW). - Under denna period slog trupper till mot UMW-strejker i tio amerikanska delstater.

1922 -
OMI:s chef Deman avtalade med FBI (Federal Bureau of Investigation) att - illegalt - utlämna "politisk information" om amerikanska medborgare. Verksamheten har fortsatt alltsedan dess.

1924-25 - Det nationella valet i Honduras övervakades av amerikansk trupp. - Marinkåren landsteg i Shanghai för att bilägga en kinesisk kontrovers mellan skilda politiska falanger.

1925 - Marinsoldater skickades till La Ceiba (Honduras) för att slå ner ett folkligt uppror som vände sig mot valresultatet föregående år. - Amerikanska soldater ingrep i Panama för att få slut på en strejk som hotade amerikanska affärsintressen.

1926 - USA-trupper överfördes till skilda kinesiska städer för att skydda amerikanska affärsintressen under den pågående nationalistiska revolutionen.

1927 - USA:s militära närvaro i Kina befästes med ytterligare trupper i städerna Shanghai, Nanking och Tientsin. Marina amerikanska enheter besköt kinesiska soldater nära Nanking.

1932 - Japans invasion av det kinesiska fastlandet och Shanghai resulterade i en amerikansk landsättning av marinkårssoldater för att skydda amerikansk egendom.

1932-35 - "Ingen juvel i kapitalismens krona är så monopoliserad" som det svarta guldet - oljan, skrev Eduardo Galeano 1973. Olja och petroleum sätter hjulen i spinn och styr världen. USA håller, då som nu, kniven mot världens strupe för att ta den olja man vill ha. Inget land slösar som USA med denna ändliga, naturförgörande resurs. Ingen tar den som USA för given. Den har skapat oljemagnater som dirigerat kungar, presidenter och autokrater - och fått huvuden att rulla. 

En ledande aktör, Rockefellerdynastins Standard Oil (New Jersey) - grundat 1870 - blev 1911 en hydra med 35 skallar, sen en amerikansk antitrustlag tvingat fram en celldelning. - 1928 styckades klotet upp i en borg i Skottland. En oljekartell skapades mellan Rockefellers Standard Oil (senare Exxon), holländska Shell och engelska Anglo-Iranian (senare British Petroleum). Latinamerikas redan utblottade massor och korrupta oligarker utgjorde den perfekta jaktmarken. 1957 skulle över 50% av både Standard Oils och Shells globala profiter kramas ut ur Venezuela. Det var en "organiserad plundring... det främsta instrumentet för politisk underkastelse och social degradering" (Galeano). 

Ett efter ett exploaterades de oljebärande latinamerikanska länderna. Mexiko, t ex, styckades upp i en nordlig del vigd för Standard Oil och en sydlig för Shell. På bara tre decennier hade bolagen torrlagt landets rikaste oljekällor och kastat ut 14.000 arbetare. I Argentina, där oljan förorsakade ett jordskred av statskupper, slogs Standard Oil och Shell om herraväldet. Men bolagen lät inte nöja sig med statskupper...

1932-35 utkämpades "Chacokriget" mellan två av Sydamerikas fattigaste folk. Standard Oil provocerade och finansierade den Bolivianska armén för att få kontroll över en oljerik del av Paraguay. Samtidigt tubbades paraguayanerna av Shell att gå till motattack. Det var en tvist mellan två oljekorporationer, men det var folkens blod som flöt. Paraguay avgick med segern - men förlorade freden. Förhandlingarna leddes av en ökänd Standard Oil-agent, Spruille Braden, som för Bolivia och Rockefellers räkning lurade av Paraguay hundratals kvadratmil oljerik mark. Massakrerna vägde lätt i kapitalismens fickor. 

Hur nära lierad den federala statsmakten USA alltid varit med sina transnationella bolag och deras till andan om än inte alltid juridiskt kriminella hantering framgår av följande rapport till Vita huset från den Boliviastationerade USA- ambassadören Irving Florman (1950): "Sen jag anlänt hit har jag energiskt verkat för att skapa en bräsch i boliviansk petroleumindustri... och för att bistå vårt nationella försvarsprogram... (...) Jag antog att det skulle glädja er att höra att Bolivias petroleumindustri och landet i sin helhet numera är vidöppet för amerikansk företagsamhet. Därmed är Bolivia den första staten i världen som denationaliserar... och jag känner mig stolt över att ha uppnått detta för mitt land och min regering."

1933 - Marina styrkor gick i land på Kuba för att stödja en amerikansk marionett, Gerardo Marchado, som dock misslyckades med ett kuppförsök mot landets regering.

1934 - Ytterligare amerikansk militär transporterades till viktiga handelsmetropoler i Kina.

1934 - I Nicaragua avrättades 20 (eller 21) februari gerillaledaren Augusto César Sandino, 38 år gammal, av Anastasio Somozas nationalgarde. Sandino, en social rättvisekämpe i Zapatas efterföljd, som brann för de förtrycktas sak i hela Mellanamerika, hade i åratal slagits mot 12.000 amerikanska marinkårssoldater och det USA-tränade nicaraguanska nationalgardet. Sandinos luggslitna kämpar bestod framförallt av terroriserade småbönder som rest sig mot oligarker och amerikanskt kapital. - Det var vid ett möte med president Juan Bautista Sacasa i Managua som Somozas garde svekfullt grep och mördade Sandinos delegation. Somoza påstod att det skett på USA-ambassadören Arthur B Lanes order. 

1936 grep Somoza makten med diktatoriska befogenheter. Han var landets största kaffeproducent med 46 plantager och födde upp boskap på ytterligare 51 haciendor. När han inte ägnade sig åt att att skicka ut dödsskvadroner för att massakrera den fattiga befolkningen arrangerade han grandiosa ceremonier där hans soldater på romerskt manér styrdes ut i sandaler och gnistrande hjälmar. Den USA-stödda Somozadynastin kunde störtas först 17 juli 1979, och "sandinisterna" tog över.

1940-41 - Innan USA officiellt gick med i 2:a världskriget, i dec 1941, inrättade man en rad baser på strategiskt belägna platser - med eller mot invånarnas uttryckliga önskan. Det skedde bl a på Grönland, Island, Newfoundland, Bermuda, St Lucia, Bahamas, Jamaica, Antigua, Trinidad, i brittiska Guyana och Surinam. Avsikten var främst att stödja Englands krigsansträngningar och eskortera livsviktiga handelskonvojer till brittiska hamnar. Efter kriget vägrade USA ofta att dra bort militärbaserna eftersom de fått ett strategiskt, imperialistiskt värde i den globala världsbild amerikanska makteliter utmejslat. Det var en vision som stod i brutal strid med sedvanerätten och kränkte territoriella suveräniteter och folkviljor.

1941-45 - Efter Japans angrepp på Pearl Harbor förenade USA sina krafter med britter, fransmän och sovjeter för att stoppa axelmakterna - Tyskland, Italien och Japan. - I augusti 1945 blev USA den första nation i världen som använde kärnvapen mot människor. I Nagasaki och Hiroshima dog omedelbart 150.000 individer; andra dog efter att i decennier ha plågats av radiaksjukdomar. 

Hundratusentals japaner brändes ihjäl i de eldstormar som drog fram genom storstäder som Tokyo, sen amerikanerna lagt ut "brandbombsmattor" över den nittioprocentiga trähusbebyggelsen. En medveten terrorpolitik med president Harry Truman som ytterst ansvarig. - Det blev inledningen på "kalla kriget" och en ursinnig kapprustning mellan USA och Sovjet. 

Efter kriget ockuperade amerikanerna Japan och återockuperade Filippinerna och Guam. Permanenta militära installationer placerades i Sydkorea, på Okinawa, Taiwan, Marshall- och Boninöarna. Förutom att militärt besätta en av zonerna i det delade efterkrigstyskland stationerades amerikanska baser i England, Frankrike och Italien. Militära rådgivare kollaborerade aktivt för att återetablera koloniala strukturer eller införa antidemokratiska regimer världen över. Antifascistiska motståndsgrupper som verksamt bidragit till nazismens och fascismens fall i ex. Italien, Grekland och Tyskland bekämpades som "kommunistiska" (en fabulöst elastisk skrämselbenämning lämplig för intern folkkontroll på amerikansk hemmaplan!).

1945 - I flera månader före USA:s kärnvapenattacker i augusti hade Japan på diplomatisk väg förgäves sökt en fredsuppgörelse. USA vägrade. Men bomberna hade inget att göra med krigets utgång. De skulle istället skicka ett handfast politiskt budskap till Sovjet - som saknade kärnvapen - om vem som var "boss på planeten". USA:s kärnvapenbruk kränkte bl a Hague Convention on the Rules of Aerial Warfare (1923), som förbjuder avsiktlig destruktion av civilister och deras egendom.

1945 - Amerikanska trupper stationerades i Iran för att motverka sovjetiskt inflytande i det oljerika landet. 

1945 - Fastän USA 26 juni godkänt FN-stadgan - som man aktivt förberett - så hade landets utrikespolitik efter kriget redan stakats ut i rakt motsatt riktning mot de vackra principer som antagits. - Redan i september klöv USA den förra japanska kolonin Korea längs den 38:e breddgraden och 1948 satte man in sin egen klient, Syngman Rhee, som diktator och premiärminister i Sydkorea. FN-stadgans artikel I (2) fordrar att alla medlemsstater "respekterar folkens lika rättigheter och självbestämmande", men USA hade förutsatt sig att inte tillåta ett enande av Nord- och Sydkorea om det inte skedde enligt USA-dikterad modell för ekonomi och styrelse. 

Man assisterade vid uppbyggnaden av Sydkoreas politiserade polisapparat som med repressiva metoder undertryckte dissidenter. Amerikanska soldater sköt på folkmassor och organiserade raider mot regimens meningsmotståndare. 1949 hade Sydkorea ca 14.000 politiska fångar.  - Idag (2005) finns det dryga hundratalet amerikanska "militärinstallationer" i Sydkorea.

1945-73 - I september 1945 beordrade president Harry Truman att Japans nyligen kapitulerade trupper remobiliserades för att förhindra att betydande områden i norra Kina föll i händerna på Mao Tse-tungs "befrielsearmé". De 100.000 marinkårssoldater som redan stationerats i regionen späddes på med ytterligare 50.000. De följande tre åren använde USA 2 miljarder dollar i kontanter och ca 1 miljard i "hårdvara" i ett futilt försök att hålla USA-klienten, general Chiang Kai-shek, kvar vid makten. Besegrad tvingades Chiang fly till Taiwan (Formosa), som ett par år tidigare "säkrats" av USA genom slakten av 20.000 "nationalister". 

I fortsättningen beväpnade, tränade, finansierade och i hög grad dirigerade USA Chiangs kvarvarande fastlandstrupper i raider och flygattacker på folkrepublikens städer och byar. Terrorn pågick in på 1960-talet. CIA bedrev samtidigt en "lågintensiv" krigföring mot landet ända fram till 1973. USA blockerade Kommunistkinas inträde i FN i mer än två decennier. Först 1971 kunde man ta Taiwans plats. - USA är fortfarande (2005) närvarande på Taiwan, och stöder regimen såväl politiskt som militärt.
Trumans och USA:s agerande visavis folkrepubliken Kina kränkte FN-stadgan på ett antal vitala punkter.

1945 - USA hade varit ledande då man enats om London Charter 8 aug 1945, för att lagföra och straffa axelmakternas krigsförbrytare inför en internationellt sammansatt tribunal. Vid "premiärprocessen" mot ett tjogtal nazistiska förbrytare i Nürnberg, 1945, höll den amerikanske (HD-domaren) och chefsåklagaren Robert H Jackson ett öppningsanförande i vilket han bl a betonade att de åtalade gjort sig skyldiga till grova kränkningar av både sedvanerätten och konventionell lag, samt att de inte hölls ansvariga för en legal standard som inte hans eget land var beredd att leva upp till (en skamlöst modifierad sanning!)

Var gång en åtalad, under de 11 månader rättegången pågick (domslutet föll 1 okt 1946), eftertryckligt kunde påvisa att USA och dess allierade tillämpat samma illegala handlingsmönster som anklagelseakten innehöll - som oinskränkt ubåtskrig eller massiva terrorbombningar av civila i tättbefolkade områden och städer - utgick helt enkelt åtalet i den delen! Samma bisarra och hycklande procedur tillämpades mot japanerna i Tokyoprocesserna. Slutsats: en handling är bara kriminell om en nation som inte heter USA utför den.

1945 - Okinawa koloniserades av Japan 1895 beslagtogs av USA 1945. 1945-72 fungerade ön som en amerikansk koloni styrd av en generallöjtnant från Pentagon. Okinawas 1,3 milj invånare blev statslösa, och de kunde varken resa till övriga Japan eller någon annanstans utan pass utfärdade av det amerikanska styret. Ön fungerade som en sluten enklav belamrad med militärflygfält, ubåtsbaser och CIA-faciliteter för spionaktiviteter. Hundratals okinawabor som protesterat mot den amerikanska närvaron klassades som kommunister och dumpades i Bolivia! 

I likhet med andra amerikanska baser globen runt utövade kongressen - då som nu - minimal eller ingen uppsikt alls över förvaltningen. Under 1960-talet användes ön som avflygningsramp för bombattacker mot Vietnam och för lagring av nervgas och nukleära vapen - utan att den infödda befolkningen fått någon som helst riskinformation. Protesterna mot USA:s närvaro blev ändå så skarpa att man 1972 gick med på en "formell revision", som innebar att ön hamnade under japansk suveränitet - på villkor att baserna fick stanna. Status quo således. Japan övertog ansvaret för Okinawabefolkningen. Amerikansk jurisdiktion härskade (härskar) som alltid över baser och personal. Än idag har ön en semikolonial status, och USA:s närvaro är alltfort illegal

Totalt uppgår de amerikanska baserna i själva Japan till omkring 90 stycken. Den amerikanska 7:e flottan har sin hemmabas söder om Yokohama; en större bas för hangarfartyg och ubåtar finns utanför Nagasaki; flygvapnet har bl a en bas i Tokyo, som utgör högkvarter för samtliga amerikanska styrkor i Japan. Den japanska regeringen (!) betalar runt 4 miljarder dollar årligen för underhållet av baserna, bl a för civilanställd servicepersonal. Samtidigt kan intränglingen helt ostraffat spionera på värdlandet!

1945-54 - Utanför Los Alamos-labbet i New Mexico exponerades avsiktligt tusentals soldater för radioaktiv strålning vid nukleära provsprängningar för att forskarna skulle kunna studera "i vilken mån truppernas stridskapacitet försämrades av dylik kontakt". - Innuiter (eskimåer) i Alaska tvingades svälja kapslar med rent uran. Forskarna ville utröna konsekvenserna av "en massiv kontaminering av den mänskliga organismen".

1945-58 - Under de här åren förvandlades USA-"protektoratet" Marshallöarna till en testzon för nukleära provsprängningar. Tre av öarna - bl a Bikini - förvandlades till radiaksmittad öken. Invånarna på två öar - Utirik och Rongelap - användes som försöksdjur för att analysera de genetiska effekterna av långvarig radiakexponering.

1945-53 - Efter den "temporära" delningen av Korea i en sydlig del stödd av USA med ca 50.000 soldater på plats och en nordlig uppbackad av Sovjet, inleddes fortlöpande kränkningar av gränsen mot Nordkorea. Bara under 1949 inträffade 2617 incidenter. Inte sällan var tusentals soldater inblandade. 1950 brast tålamodet hos nordkoreanerna. Man genomförde en fullskalig invasion av Sydkorea i ett försök att ena landet med militära medel. President Truman krävde och erhöll FN-sanktion för USA att slå tillbaka "aggressionen". Ca 2 milj koreaner slaktades i operationen. Bara en kinesisk intervention kunde få stopp på amerikanerna. 1953 uppnåddes vapenstillestånd, men USA vägrade lämna Sydkorea.

1946 - Fastän USA 24 januari röstade för FNGF:s resolution 1 (I), om internationell kontroll av kärnkraftsanläggningar genom att inrätta International Atomic Energy Commission (IAEC), så uppfattade USA det som något som bara angick "de andra". Som ensam kärnvapenmakt dikterade man villkoren och valde att "samarbeta" med IAEC bara när nationella fördelar kunde vinnas. 

1946 - Med Marshallplanen som finansiellt lockbete för Västeuropas återuppbyggnad kunde USA skapa "The North Atlantic Treaty Organization" (känt som NATO) och påbörja allokeringen av trupper i Europa och exempelvis Turkiet för att möta "hotet från Sovjet". - OSS bytte namn till CIA (Central Intelligence Agency) och inledde en systematisk ideologisk kalla kriget-kampanj via nyhetsmedia, akademiska publikationer, film, radio och TV för att skapa "den rätta psykologiska beredskapen" hos amerikanska medborgare. CIA utvecklade också sina instrument för hemliga paramilitära operationer; operationer som påminde om vad arméns Special Forces-enheter och marinens SEALS senare kom att utföra.

1946 - 11 augusti signerade president Harry Truman "Indian Claims Commission Act". Åtgärden var ett sätt att försöka distansera USA:s inhemska indianpolitik från de snarlika förbrytarregister som uppenbarats i pågående nazirättegångar. Det handlade om att retroaktivt köpa upp mark som konfiskerats eller exproprierats från de amerikanska indiannationerna från slutet av 1700-talet och framåt. Under lagens bestämmelser tillkom det USA - inte de indianska markägarna - att ytterst fastslå när och hur mycket land som illegalt beslagtagits från ett specifikt folk. Indianerna kunde inte återfå mark utan endast ultimativt sälja. USA bemyndigade sig självt rätten att ensidigt bestämma "en rimlig kompensation". 

När kommissionen 1978 avslutade sitt arbete konstaterade man - efter väldokumenterat värv - att USA saknade (saknar) legitim äganderätt till och jurisdiktion över ca 33% av sitt "inhemska, territoriella område" (i de nedre 48 delstaterna). - Om samma "erövrarlogik" tillämpats vid Hitlers invasion av Polen 1939, kunde han i efterskott ha skrivit ut en check som legitimerat blixtkrigsannekteringen. - USA:s agerande var en flagrant kränkning av kapitlen I, VI, VII, IX, XI och XII i FN-stadgan samt kapitlen II, IV, V och VII i Charter of the Organization of American States (OAS; 1948) etc.

1946 - USA röstade 11 december för FNGF:s resolution 95 (I), Affirmation of Principles of International Law Recognized by the Charter of the Nuremberg Tribunal. Samtidigt förbröt sig USA mot dessa principer då man lät OMI tillsammans med krigsdepartementets "Office of Strategic Services" (OSS; senare CIA) "immunisera" åtskilliga tusentals nazister och nazikollaboratörer - samtliga mer eller mindre grova krigsförbrytare - som ansågs "nyttiga" för USA kalla krig mot det kommunistiska östblocket. Här fanns bl a raketspecialisten Werner von Braun (med 100-talet tekniker), som sen gjorde karriär i amerikanska NASA, och SS-generalen Reinhard Gehlen och hans Östeuropafokuserade spion- och agentnät som för OSS räkning kom att utföra spion- och sabotageuppdrag i Sovjet och "de röda satellitstaterna". 

Här fanns också "Lyons bödel", Klaus Barbie. Valda medlemmar av Waffen SS - färhärdade skarprättare och massmördare på östfronten - upptogs i amerikanska armén för att bedriva irreguljär krigföring i Sovjetterritorier. Under en tioårsperiod antas man ha dödat runt 80.000 sovjetsoldater och 12.000 "kommunistiska funktionärer och kollaboratörer". Kroatiska ustashamedlemmar, "pilkorsare" från Ungern och andra fascister importerades för att sprida antikommunistisk propaganda bland Nordamerikas immigrantkolonier. 

I Kina lade amerikanerna vantarna på de japanska forskare som ingick i notoriska "Unit 731", som genom sina sadistiska biologiska experiment på kinesiska civilister och krigsfångar, 1935-45, gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. De slapp rättegång mot att de lämnade ut data användbara för USA:s egen uppbyggnad av sin biokrigföringspotential.

1947 - USA:s utrikesdepartement blandade sig i det nationella parlamentsvalet i Italien (ett brott mot FN-stadgans 1:a kapitel) som skulle äga rum i april 1948. Det gällde att misskreditera de antifascistiska kandidaterna för italienska kommunistpartiet för att bereda väg för ett "kristdemokratiskt" maktövertagande, bestående av f d fascistkollaboratörer, monarkister och rena fascister. Med ömsom löften om struken statsskuld, ökat bistånd och återlämnade kolonier i Afrika, eller hot om upphört bistånd, statsskuldens omedelbara gäldande och reducerade immigrantkvoter (till USA) kunde supermakten tvinga fram önskat resultat. Inför valet spenderade CIA 1 milj dollar på propaganda. 

1947 - För att bygga upp sin nukleära arsenal behövde USA klyvbart material. Uppgiften att ta fram det låg på "krigsministeriet" som nu, 1947, döptes om till det eufemistiska "försvarsministeriet". Samma år lockades fattiga navahoindianer ner i urangruvorna i "Grants Uranium Belt", urandistriktet i New Mexico och Arizona. Indianerna hölls avsiktligt ovetande om de extrema hälsoriskerna. Gruvorna var dessutom oventilerade. I många år dog indianerna som flugor av uranexponeringen.

1947 - 24 januari röstade USA för SR:s resolution 18, som syftade till att reglera den internationella vapenhandeln och reducera spridningen av vapen. Istället för att frysa handeln och minska cirkulationen av vapen konsoliderade USA sin position som världens ledande vapenhandlare det följande halvseklet. Man sålde inte bara konventionella vapen, bl a tillhandahöll man både giftgas och utbildning i hur den skulle hanteras. 

1985-89 opererade flera amerikanska företag med utrikesdepartementets licenser då man till Irak bl a sålde otaliga sorters mikrober, däribland mjältbrandsdito, kemiska substanser och faciliteter för produktion. Saddams Irak fick chansen att komma över billiga massförstörelsevapen. Det var en direkt kränkning av 1971 års konvention om biologiska vapen. Vapenhandeln med Irak pågick åtminstone till nov 1989, fastän det var känt att landet bedrev kemisk och förmodligen biologisk krigföring mot såväl Iran (åttaårskriget) som kurder och shiiter sen tidigt 1980-tal. Den verksamhet USA var inblandad i hade
kriminaliserats redan i Geneva Protocol for the Prohibition of the Use in War of Asphyxiating, Poisonous or Other Gases, and of Bacteriological Methods of Warfare (1925).

1947 - 10 mars röstade USA för FNGF:s resolution 20, som konfirmerade behovet av internationell kontroll av potentiell nukleär spridning genom International Atomic Energy Commission (IAEC). USA vidhöll att andra länder underkastades inspektioner medan man själv angav "strategiska intressen" som skäl för att inte tillåta fria access till anläggningarna. Både Israel och Irak hänvisade senare till det amerikanska föredömet för att hålla inspektörerna borta från sina installationer.

1947-2005 - 29 nov 1947 röstade USA för FNGF:s resolution 181 (II), som fastställde gränserna för blivande staten Israel inom befintliga Palestina - ett brittiskt protektorat. Eftersom ingen formell omröstning ägde rum bland palestinierna, men det ändå finns starka skäl att tro att de skulle ha motsatt sig en delning av sitt land, så bröt resolutionen mot FN-stadgans kapitel XI och XII, genom att förvägra palestinierna deras fundamentala rätt till självbestämmande. Palestiniernas territoriella rättigheter mm har fortsatt ignorerats. 

Genom krigiska åtgärder utvidgade Israel genast sitt territorium utöver det som fastställts av FN. Fördömande men tandlösa FN-resolutioner har följt Israels systematiska brott mot internationell rätt i form av ockupationer av Västbanken, Golanhöjderna och Sinaiöknen, illegala bosättningar, raketattacker och bombningar, militära raider, massakrer, politiska fångar, utraderade byar och bostäder och förstörda agrara livsmöjligheter, rasism, diskriminering och "berlinmursbyggen". USA backar upp Israel mot araberna i vått som torrt och tillåter aldrig FN sätta makt bakom orden. Israel är samtidigt USA:s största bidragstagare och avnämare för vapen och vapenteknologi i världen.

1948 - FNGF antog enhälligt den viktiga Genocidekonventionen 9 december. USA:s ratificering lät dock vänta på sig i 40 år! Som framgick av senatsdebatterna var det primära motivet den federalt sanktionerade antiminoritetspolitiken som riktades mot bl a indianer och afroamerikaner i syfte att skydda delstater, bolag och organisationer. Trots att USA aktivt medverkat till att reducera konventionens jurisdiktion föll dess policys under bestämmelserna och var följaktligen kriminella. Senaten hävdade (som vanligt) USA:s "suveräna prerogativ" på den internationella rättvisans bekostnad.

1949 - USA tillstyrkte 5 dec, med övriga medlemsländer, FNGF:s resolution 300 (IV), som efterlyste en internationell reglering och allmän reduktion av vapenhandeln, samt nedskärningar i alla staters vapenarsenaler och väpnade styrkor. USA var just då inne i en militär uppbyggnadsfas som fortsatt intill denna dag.

1949 - Under det grekiska inbördeskriget 1946-49 bedrev USA en intensiv kampanj mot de antinazistiska och vänsterdominerade f d partisanerna. I enlighet med "Trumandoktrinen" tog man parti för nyfascisterna (precis som i Italien). Vänstern hade spelat med öppna kort och sökt makten med parlamentariska metoder. Istället kastades landet i armarna på en brutal antidemokratisk högerregim (varav flera f d nazistiska samarbetsmän) som skyddades av säkerhetspolis vars befäl utbildats av amerikanska OSS och efterföljaren CIA.

1950 - I enlighet med planeringsstrategernas kalla kriget-prioriteringar utarbetade USA:s National Security Council en konfidentiell studie - NSC-68 - som strukturerade upp de åtgärder som fordrades för att konvertera USA till en fullfjädrad "nationell säkerhetsstat". Bl a skulle avvikande politiska åsikter undertryckas och inte ges spridning; medborgarna måste medvetandegöras om "faran för kommunistisk subversion och aggression" (det föreslogs att falsifierade data användes); det fanns "behov" av en "hög militär beredskap", hela samhället måste ständigt ligga i startgroparna för alla eventualiteter; den nationella ekonomin skulle "utvecklas" via det militärindustriella komplexet istället för att slösas bort på sociala välfärdssystem. 

Det som implicerades i NSC-68 stod
i direkt strid med FN-stadgan och internationell rätt.

1950 - USA-armén utförde 20-27 september ett av sex hemliga biokrigsexperiment i San Francisco. Mikrober släpptes ut i gasform i bukten. Ett 3 km långt gasmoln bildades och ett stort antal personer infekterades och fick föras till sjukhus. Senare medgav armén att man mellan 1949 och 1969 utsatte 239 olika urbana områden för hemliga bio- och kemiska krigsexperiment. Ett dussintal människor dog och flera tusen togs in på sjukhus runtom i landet. Experimenten bröt inte bara mot moral och etik utan också mot Nürnberglagarna (1949) som bl a tillkom p g a av nazisternas medikala försök i utrotnings- och koncentrationsläger som Auschwitz och Dachau.

1950 - 17 dec röstade USA för FNGF:s resolution 380 (V), som fördömde som aggression om en stat underblåste folkligt missnöje i en annan. Vid den tiden var USA på många håll i världen upptaget med just den sortens aktiviteter.

1950 -
Las Vegas (Tonopah) Bombing and Gunnery Range som etablerats 1940 genom ett presidentdekret för att användas till provsprängningar med kärnvapen bytte namn till "Nellis Test Range". Området, 3,5 milj acres stort, låg inom Newe Segobia-regionen i Nevada, som tillerkänts western shoshone-folket genom traktaten i Ruby Valley 1863. Det hade sen konfiskerats av den federala regeringen. 1950-92 utfördes i området totalt 953 nukleära provsprängningar och ytterligare ett dussintal efter 1992. Därmed blev shoshonerna "den mest välbombade nationen i världen"! Cancer och immunologiska förändringar till följd av kärnvapenproven har spårats ända bort till delstaten New York.

1951 - USA röstade 28 juli emot FN-konventionen "om flyktingars status", som trädde ikraft 22 april 1954. Under de följande 48 åren vägrade USA - i strid med internationell lag - att lämna asyl åt politiska och religiösa flyktingar såvida de inte flytt från USA-definierade "kommunistländer". De som försökte slippa undan "den fria världens" fascistiskt inspirerade regimer behövde alltså inte ens besvära sig med en ansökan...

1952-65 - USA slöt 1952 en militärpakt med Brasilien, i vilken den senare parten tvingades garantera att man inte sålde råmaterial av strategiskt värde - som järn - till något socialistland. 1957 köpte det amerikanska företaget Hanna Mining upp merparten av aktierna i engelska St John Mining och fortsatte den illegala järnmalmsbrytningen i jordens största järnmalmsfyndighet i Paraopea Valley, värderad till 200 miljarder dollar (på 50-talet!). Hanna Minings styrelseordförande var George Humphrey, finansminister i USA:s regering och ledamot av Export-Import Bank (Eximbank). 

Banken hade tidigare nekat St John lån men det blev naturligtvis en annan sak när Hanna höll i styrspakarna. Företagets direktörer, advokater och konsulter tillhörde toppskiktet i den Brasilianska staten. Hanna satte den brasilianska statsledningen under hård press för att få koncession för exploateringen av Paraopea (trots att man utan auktorisation redan bröt malmen). 

21 aug 1961 proklamerade president Quadros en lag som formellt illegaliserade Hannas exploatering av Parapoea och guldgruvorna i Minas Gerais. Fyra dagar senare tvingade väpnade styrkor Quadros att lämna presidentposten. Då en folkresning hotade backade militären och lät vicepresidenten, socialisten Joao Goulart överta Quadros ämbete.

1964 genomfördes - med CIA-assistans - en framgångsrik kupp som störtade Goulart. Från American Institute for Free Labor Developments kontor i Washington DC hade kuppmännens trupper koordinerats via radiokommunikation. Vicepresidentposten och tre ministerdito besattes genast av Hanna Minings folk. President Lyndon Johnson (USA) sprudlade av entusiasm över utgången och skickade ett iltelegram till interimregeringens Ranieri Mazzili - vilket slutade: "...(vi) har med beundran bevittnat Brasiliens okuvliga vilja att lösa dessa svårigheter inom ramarna för den konstitutionella demokratin och utan att folket blivit lidande." En lögn av hitleristiska dimensioner. 

Någon månad senare talade USA-ambassadören Lincoln Gordon inför en brasiliansk militärakademi. Han var helt lyrisk: "...förändringen kan jämställas med Marshallplanen, Berlinblockaden, triumfen över kommunistaggressionen i Korea och lösningen av ’missilkrisen’ på Kuba - ett av de mest avgörande ögonblicken i 1900-talets världshistoria". Klassiska ryska författares verk brändes på bokbål (som i Hitlertyskland); otaliga brasilianska dissidenter tvingades i exil, i fängelse eller i en förtidig grav av den nya diktatorn Castelo Branco. Regimen kastade landets rikedomar i knät på amerikanerna. 

Branco assisterades av amerikanska utrikesdepartementets "Office of Public Safety" (OPS), som utbildade över 100.000 brasilianska polismän i "tekniska frågor", som bruket av elchocker och andra tortyrmetoder, och hur man organiserade "dödsskvadroner"; en "teknik" som spreds över hela Latinamerika. USA:s inblandning kränkte bl a FNGF:s resolutioner 337A (V), kapitel 1 i FN-stadgan och artikel 18 i OAS-stadgan. 

24 dec 1964 erhöll, genom ett presidentdekret, Hanna Mining fullständig exploateringsrätt i Paraopea, koncession för bygget av en egen järnväg och en hamn 10 mil från Rio. I okt 1965 bildade Hanna Mining ett konsortium med Bethlehem Steel (också det ett USA-företag) för exploatering av järnmalm i Brasilien. Stålgiganten US Steel kastade sig in i huggsexan genom ett uppköp av 49% av aktierna i statliga gruvföretaget Companhia Vale do Rio Doce. Under statsföretagets mantel vann man koncession för exploatering av järnmalmsfyndigheterna i Sierra de los Carajás inom det känsliga Amazonas. Amerikanska bolag spelade en framträdande roll i skövlingen av urskogsdjungeln, till men för allt liv på planeten.  

1953 -
En CIA-operation passande nog dirigerad av en sonson till president Theodor Roosevelt, Kermit Roosevelt (1916-2000), störtade 19 aug den demokratiskt valda Mossadeqregimen i Iran för att placera shahen av Irans antidemokratiska hejdukar i ledningen. 300 iranier dödades vid kuppen. Amerikanerna skickade militär utrustning och rådgivare till Iran för att konsolidera maktskiftet. Tusentals iranier skulle dö i händerna på SAVAK, den av USA tränade och utrustade politiska polisen. Iran blev en av USA:s viktigaste klientstater i regionen och tredje världen - och medlem av "den fria världen". USA:s kriminella agerande körde bl a över FNGF:s resolution 380 (V) och FN-stadgans första kapitel.

1953 - Grönland hade varit en dansk koloni sen 1721. 1953 tvingade USA:s regering grönländsk befolkning att flytta. Om inte skulle de få sina hus bulldozade. Man fick fyra dagar på sig. Den amerikanska "Thule Air Force Base", en strategisk installation maskerad som väderstation, behövde mer mark. Innuiternas ständiga protester till trots har amerikanerna hela tiden vägrat att montera ner basen och försvinna.

1953-67 - CIA-chefen Allen Dulles auktoriserade 13 april 1953 MK-ULTRA, ett topphemligt projekt (till sist misslyckat) "att fastställa vetenskapliga metoder för tankekontroll". Som experimentoffer valde man bl a ut fängelsefångar och psyksjuka patienter på 15 psykiatriska kliniker. Framförallt använde man sig av LSD och andra hallucinogena substanser och genomförde lobotomeringar. Bieffekterna visade sig i självmord och psykoser. Minst 1.500 soldater i aktiv tjänst utsattes för LSD utan att veta om det. Experimenten utgjorde grova kränkningar av Nürnberglagarna (1949).

1954 - I Guatemala lyckades CIA-chefen Allen Dulles (tidigare styrelsemedlem i United Fruit) med hjälp av den Ft Leavenworth-utbildade Guatemalaöversten RC Armas (mördad i slutet av 1954) och trupper tränade och utrustade av USA invadera och avsätta Jacobo Arbenz demokratiskt valda ministär. I planeringsgruppen för kuppen ingick de fyra amerikanska ambassadörerna för Guatemala, Honduras, Costa Rica och Nicaragua. Guatemala City m fl städer bombades av amerikanska piloter i F-47-plan 18 juni 1954. 

En militärjunta under överste Carlos Diaz, som hade amerikanska affärsintressen för ögonen (speciellt United Fruits), tog över. Han släppte genast loss sina blodhundar. Arresteringar, tortyr och mord drabbade tiotusentals vänsterinriktade, fattiga och jordlösa. Statsterrorn pågick i flera decennier. Som många liknande "utrensningar" i Sydamerika urartade allt i bestialiska dåd: utrivna inälvor, avskurna öron, spetsade foster, utstuckna ögon, levandeflådda, avhuggna händer och fötter; svarta kors målades på de dödsdömdas dörrar, och brunnar och raviner fylldes med kroppar. 

Arbenz "misstag": han hade försökt införa en jordreform och nationalisera amerikanska United Fruit - vars tentakler omslöt hela Mellanamerika - för att stärka den nationella ekonomin och gräsrötternas livskvalitet. - CIA-operationen var ett flagrant brott mot FNGF:s resolution 380 (V) och 337A (V), FN-stadgans 1:a kapitel samt 18 artikeln i Charter for the Organization of American States (OAS; 1948). I den senare står det: "Ingen stat eller grupp av stater äger rätt att intervenera, varken direkt eller indirekt, oavsett skäl, i en annan stats interna eller externa angelägenheter."  - FN:s säkerhetsråds förslag att undersöka händelseförloppet runt maktskiftet i Guatemala stoppades av USA:s vetoröst!

1954 - I Vietnam undsatte amerikanskt flyg belägrade franska trupper vid Dien Bien Phu med förnödenheter. Det spelade ingen roll, det franska Indokinaimperiet var dödsdömt. - Vicepresident Richard Nixons förslag om att använda "taktiska kärnvapen" för att förhindra dekoloniseringen av Indokina ansågs för drastiskt.

1954 - Efter en uppgörelse i Genève mellan USA, England, Frankrike och Sovjet styckades den tidigare franska Indokinakolonin i fyra stater: Laos och Kambodja jämte Nord- och Sydvietnam. De bägge senare skulle förenas efter allmänna val 1956 och franska trupper evakuera hela Indokina. Ingen främmande makt skulle få intervenera i processen. Trots det konspirerade USA för att omintetgöra valet. Övriga tre garantistater respekterade uppgörelsen. De första amerikanska "rådgivarna" som under de här åren skickades till Indokina var knutna till CIA. Några hamnade i Laos, andra i Sydvietnam.

1955 - 7 juli trädde ett tillägg till "antislavkonventionen" av 1927 ikraft. USA hade signerat och senaten ratificerat den ursprungliga konventionen. Med en reservation ratificerades också tillägget för att bli amerikansk lag 7 mars 1956. 1957 kom en supplementkonvention om slaveriets upphörande, som också den ratificerades av USA:s senat för att bli bindande från 6 dec 1967. 

Ändå praktiseras fortfarande det 13:e konstitutionella tillägget som ger staten rätt att straffa fångar på slavliknande sätt. USA har idag ca 2 miljoner interner "legalt" och "potentiellt" förslavade.
Förutom att bryta mot antislavkonventionen överträder man också 4:e artikeln i Universal Declaration of Human Rights (1948) samt 8:e artikeln i International Convention on Civil and Political Rights.

1955-56 - I Sydvietnam tillsattes en marionettregim ledd av Nguyen Vo Diem under USA:s överinseende. Man var överens om att bojkotta valet 1956. Militära "rådgivare" skickades till både Sydvietnam och Thailand. USA hade så smått börjat utbilda och utrusta Diems militära och polisiära styrkor, vilket var ytterligare ett brott mot Genèveuppgörelsen 1954 och mot FNGF:s resolution 337A (V). 26 okt 1955 utropade Diem den södra zonen som "en självständig republik". USA erkände omedelbart den nya statens "legitimitet". 

Så blev det 1956 - men inget val i Sydvietnam. I ett internt dokument förklarade president Eisenhowers ministär att Diems impopulära styre skulle göra nordsidans man, Ho Che Ming, till överlägsen vinnare om val hölls i hela Vietnam. Det var oacceptabelt för amerikanerna. Ho Che Ming var "kommunist" och dessutom något av folkhjälte sen han lett kampen för avkolonisering mot Frankrike.

1955-61 - CIA ihop med Special Forces-personal organiserade och ledde "en infödd gerillastyrka" i Tibet för att befria landet från Kina.

1956 - Amerikanska trupper avgick till Marocko för att förhindra att en vänsterregering tog makten i landet. 

1956 - USA-trupp skickades till Suezkanalen för att manifestera USA:s intresse i denna pulsåder, som vid den tiden höll på att nationaliseras av Egyptens president Nasser.

1956 - I Ungern bidrog CIA:s propaganda och infiltratörer till en väpnad revolt. När Sovjet invaderade försvann CIA-stödet. Tusentals dödades och CIA profiterade på "det moraliska värdet" av den tragiska utgången.

1957 - 31 augusti utfördes ett kärnvapenprov i atmosfären i testområdet i Nevadaöknen (indianskt shoshoneland). Drygt 1.000 soldater intog ställningar i periferin av detonationsplatsen. De utsattes för höga radiakhalter som ett led i arméns experiment för att utröna truppernas stridskapacitet efter en dylik exponering. Ett otal liknande "manövrer" utfördes mellan 1951 och 1958. Varje "experiment" utgjorde en kränkning av Nürnberglagarna (1949).

1957-58 - CIA iscensatte åtta separata försök att störta "den vänsterinriktade" Nasser i Egypten. - I samarbete med reaktionära element inom den indonesiska armén försökte man också lönnmörda president Sukarno.

1957 - Eisenhowerministären (USA) ingick ett avtal om att bygga den antikommunistiska och ultrarasistiska sydafrikanska apartheidregimens första nukleära reaktor. Avtalet öppnade en möjlighet för Sydafrika att skaffa sig egna kärnvapen. 1979 fick man i största hemlighet igång produktionen. Under tiden och ända fram till regimens kollaps 1988 erhöll landet kontinuerliga vapenleveranser och investeringar från USA trots FN-fördömanden och handelsembargon.

1958 - President Eisenhower beordrade 16 juli 14.000 marinkårssoldater och arméförband att landsättas i Libanon för att stötta den vacklande proamerikanske presidenten Camille Chamoun. Ett 70-tal krigsfartyg och hundratals flygplan deltog i operationen. Libanon kunde "säkras och hållas utanför den kommunistiska sfären". USA:s intervention - som åsidosatte libanesernas självbestämmande och därmed kapitel I i FN-stadgan - satte igång en intern fragmentiseringsprocess och återkommande inbördeskrig som fortsatt in på 2000-talet.  

1958 - President Eisenhower avtalade med Israel om bygget av landets första nukleära reaktor. Samtidigt garanterades israeliska forskare utbildning i ämnet. Inom två år hade Israel startat ett eget utvecklingsprogram för kärnvapen - och 1974 var målet nått. Under tiden fick man tillgång till alla sofistikerade, konventionella vapen som USA kunde erbjuda. De årliga kongressanslagen till Israel - som bara Sydvietnam överträffade - fick många analytiker att räkna landet som USA:s 51:a delstat. Israelerna visade sin tacksamhet på palestiniernas bekostnad.

1959 - Marinkårssoldater landsattes på Haiti för att förhindra att den grymme diktatorn Francois "Papa Doc" Duvalier (1907-1971) störtades. Duvalier valdes 1957 till Haitis president. 1964 utropade han sig till president/envåldshärskare på livstid. Under Duvaliers styre mördades ca 30.000 politiska motståndare. Autokratin fortsatte med sonen Jean-Claude som blott 19-årig tog över landet 1971. Han tvingades fly 1986 och satte sig i säkerhet i Frankrike. 

Haiti var förmodligen det fattigaste landet i västra hemisfären under Duvalierregimerna. Man hade fler fottvättare än skoputsare eftersom människor sällan hade råd med fotbeklädnad. Nio av tio haitier kunde varken läsa eller skriva. Snittlivslängden låg strax över 30 år. För intern konsumtion odlades de magra bergssidorna; för export de fruktbara dalgångarna - kaffe, socker, kakao mm destinerat USA:s hemmamarknad. Profiterna försvann från Haiti så fort Duvalierfamiljen skrapat av grädden. - Som på andra håll i Latinamerika hölls massan av folket fånget antingen på in- eller utsidan av fängelserna...

1959 - 17 januari trädde Abolition of Forced Labour Convention i funktion utan att ha ratificerats av USA:s senat. Först 25 sep 1992 anslöt sig USA till de 117 stater som långt tidigare antagit konventionen. Vid tiden för USA:s accept var man djupt inne i en konsolidering av "det fängelseindustriella komplexet". Gäng med kedjefångar som utför tvångsarbete är alltjämt (2005) en inte ovanlig syn i åtskilliga delstater. Ifråga om andelen fängelsekunder i förhållande till population övertrumfas USA numera endast av Ryssland! Förutom att kränka tvångsarbetskonventionen (1959), bryter man mot Slavery Convention (1927) med tilläggsföreskrifter; mot artikel 4 i Universal Declaration of Human Rights (1948) samt mot artikel 8 i International Convention on Civil and Political Rights (1966).

1959 - 27 juni proklamerade USA Hawaii som "dekoloniserat" sen man med stöd av egna lagar inkorporerat öarna som USA:s 50:e delstat. Man hävdade att den folkomröstning som företagits uppfyllt FN-stadgans villkor. Det kan betvivlas: dels hade utöver ursprungsminoriteten även de talrikare, koloniserande angloamerikanska nybyggarna deltagit; dels hade inte FN övervakat omröstningen. Försök från brittisk och fransk sida att utföra samma illusionstrick beträffande Malta (1964) respektive Nya Caledonien (1986) ogiltigförklarades.

1959 - Eisenhowerministären utfäste sig att bygga Irans och shahens första nukleära reaktor. Det innebar samtidigt att man gav landet chansen att ta fram egna kärnvapen under 1970-talet. Ironiskt nog föll alltihop i händerna på den muslimska teokrati som störtade shahen 1979.

1959-61 - För att stötta den kubanska diktatorn Fulgencio Batista och slå ner en gerillaledd folkresning skickades amerikanska trupper till Kuba. Man ville "rädda" detta knark- och spelparadis för amerikanska affärsmän undan "den röda faran". Men det amerikanska intresset för Kuba motiverades inte bara av ideologisk paranoia eller av sockerrörsprofiterna och diverse skumraskaffärer. Castros högra hand, Che Guevara, misstänkte att drivfjädern snarare var de kubanska fyndigheterna av strategiska metaller som mangan och nickel. Nickel var för USA - som nationellt saknade metallen - en nödvändig komponent för tillverkning av flygplansmotorer. (Det Kubabaserade amerikanska företaget Nicaro Nickel nationaliserades efter revolutionen, vilket i ett slag hårdbantade USA:s nickelreserver med 65%. President Johnson hotade Frankrike med sanktioner om man köpte nickel från Kuba.) 

Operationen 1959 misslyckades och Batista gick i landsflykt. De amerikanska förbanden stannade ändå kvar i månader för att evakuera USA-trogna kubaner. De senare organiserades och utrustades av CIA för att börja ett irreguljärt och ofta hemligt krig mot den nya Fidel Castro-regimen. Från Florida och andra platser utgick otaliga operationer med specialförband av exilkubaner och bombflyg för att terrorisera kubanskt territorium. Bombraider iscensattes mot sockerrörsplantager, raffinaderier och andra mål. I april 1961 misslyckades en CIA-dirigerad men illa iscensatt massinvasion i "Bay of Pigs". De f d batistasoldaterna och -poliserna, storgods- och fabriksägarna hade försetts med träningsläger av Guatemaladiktatorn Miguel Fuentes, som garanterats större exportkvoter av socker till USA och en bastant kontantmuta (som dock frös inne). 

1.700 kubaner föll i försvaret av sitt land. CIA-komplotter för att mörda Castro med maffiamedverkan gick omintet. - USA:s egna federala lagar gjorde det brottsligt att iscensätta en militär expedition från hemmaterritoriet mot en främmande stat som inte delgivits en formell krigsförklaring. Det negligerades. Man kränkte dessutom kapitlen I, VI , VII och IX i FN-stadgan och kapitlen I, II, IV och V i OAS-stadgan (de amerikanska staternas dito); d
ärtill FNGF:s resolutioner 337A (V) och 380 (V). Grisbuktsinvasionen och den policy som åtföljde den var också ett flagrant brott mot Kellogg-Briand Pact (1928).

1960 - I Laos iscensatte arméöversten Kong Le, uppbackad av CIA, en kupp som vred landet ytterligare åt höger. - I Guatemala slog CIA-ledda och -utbildade exilkubaner ner en folklig revolt som syftade till att återinstallera ett demokratiskt styre.

1960 - USA röstade 1 april för SR:s resolution 134, som fördömde apartheidregimens i Sydafrika senaste storskaliga polis- och militärattack på obeväpnade och fredliga demonstranter. Åtskilliga hade dödats. Amerikanska vapenhandlare gjorde lysande affärer med regimen medan ett handlingsförlamat FN såg på. Kritiken saknade kännbara konsekvenser, och USA:s diplomatiska kontakter med Sydafrika bröts heller aldrig. Det var också ett moraliskt dilemma för USA att erkänna det som pågick i Sydafrika medan man själv agerade repressivt och rasistiskt mot sina egna svarta, röda och andra inhemska minoriteter. USA:s röst 1 april var mera en psykopatisk reflex än något annat. 

1960 - I augusti erhöll USA-ingenjören Walter Link ett uppdrag. Han hade tidigare varit chefsgeolog för Standard Oil i New Jersey. På den brasilianska statens uppdrag skulle han företa geologiska undersökningar i Sergipe, i nordöstra delen av landet, för att ta reda på markens oljevärde. Man använde en tregradig bedömningsskala. Tidigare hade området klassats som "medelgott" (B). När Link presenterade sin rapport med en bunt geologiska kartor - var slutomdömet: "värdelöst" (C). För besväret kammade Link hem 500.000 dollar - en nätt summa 1960. 

Efteråt avslöjades att området höll avsevärda oljefyndigheter och utan tvekan tillhörde den högsta bedömningskategorin (A). Link hade hela tiden fungerat som "spion" för Standard Oil. Lurad skulle den brasilianska staten även i framtiden vara tvungen att importera sin olja från Rockefellers dotterbolag i Venezuela!

1960 - USA röstade 15 december för FNGF:s resolution 1515 (XV), som tillförsäkrade alla stater rätten - inklusive 3:e världen - att förfoga över sina naturresurser efter eget skön. USA:s utrikes- och handelspolitik svor i eskalerande grad mot detta ädla syfte.

1960-63 - Ecuador var scenen för en CIA-övervakad kontrarevolutionär kampanj som skulle slå ut vänstergerillan. "Den kubanska smittan" måste till varje pris utrotas.

1960-64 - De här åren opererade CIA i Kongo (Zaire) för att bekämpa ideologiska rivaler och undergräva demokratiska ansatser. I det blodiga inbördeskrig som framkallades mördades 1961 den kapable statsmannen och premiärministern Patrice Lumumba, som tagit ut en politiskt självständig kurs bort från nykolonialt ekonomiskt beroende av USA. General Mobutu - stödd av västmakterna - installerades 1965 som "president på livstid". 

Under de tre följande decennierna blev "Zaire" - medan folket svalt - en av Afrikas mest lukrativa platser för amerikansk bolagsexploatering. De amerikanska operationerna i Kongo (Zaire) kränkte kapitlen
I, VI, VII, IX, XI och XII i FN-stadgan, Universal Declaration of Human Rights (1948), Geneva Conventions I och IV (1949) samt FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) jämte Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (1960). Förmodligen är också Genocidekonventionens (1948) artiklar III (b) och III (e) tillämpliga.

1960-65 - Personal från CIA och Special Forces organiserade en kontrarevolutionär styrka i Peru för att bekriga "Kubastödd gerilla".

1961 - Efter installeringen i Vita huset ökade John F Kennedy trycket på Kubaregimen. Det ekonomiska embargo som Eisenhower utfärdat stärktes. Genom sanktionerna hoppades man få regimen på fallrepet och utlösa en "inre revolution". USA försökte dupera omvärlden med att sanktionerna inte låg inom sfären för internationell lag utan tvärtom var en normal "handelspolicy" inom ramen för dess "suveräna prerogativ". Man försökte också värva (tvinga) andra länder att delta i  utsvältningspolitiken och drog sig inte för sabotage mot kubanska hamnar och handelsfartyg. Här förelåg kränkningar mot kapitlen I, VI, VII och IX i FN-stadgan, kapitlen IV, V och VI i OAS-stadgan, FNGF:s resolutioner 337A (V) och 380 (V) samt flera artiklar i Convention on the High Seas (signerad av USA 29 april 1958, ikraft från 30 sep 1962).

1961 - I november beordrade president Kennedy de första reguljära amerikanska militärenheterna till Sydvietnam, bl a 300 helikopterpiloter som skulle leverera sydvietnamesisk trupp till krigsskådeplatser. Amerikanska stridsinstruktörer fördes in, och i början av 1962 fanns där 4.000 "rådgivare", bl a Green Berets och Special Forces.

1961 - I Frankrike deltog CIA i ett mordförsök på president Charles de Gaulle. Besvikna arméöverstar hade hoppats kunna återta kontrollen över den tidigare franska kolonin Algeriet.

1961 - 24 november antog FNGF resolution 1653 (XVI), Deklarationen om förbud mot nukleära och termonukleära vapen, vilket gjorde användandet av dylika vapen till ett brott mot mänskligheten oavsett orsakerna. Deklarationen utfärdades vid en tid då president Kennedy offentligt - men falskeligen - förklarat att USA "fallit efter i rustningskapplöpningen" med Sovjet. Sanningen var den att USA vid den tidpunkten var i besittning av 5.100 kärnstridsspetsar kapabla att nå Sovjet, medan motparten bara förfogade över 300 interkontinentala missiler. - USA har fortsatt att förfina sin kärnvapenarsenal.

1962 - USA:s väpnade styrkor låg 1962 i full beredskap. Ett amerikanskt spionplan (U-2) hade knäppt bilder på installationer av ryska kort- och medeldistansrobotar på kubanska baser. På USA:s not hade ryssarna svarat att Kuba rekvirerat vapnen för att kunna försvara sig mot framtida USA-sponsrade invasionsförsök. När USA påpekade att missilerna var offensiva vapen och att de genom sin närhet till amerikanskt territorium utgjorde ett "extremt hot", replikerade ryssarna med att hänvisa till de missilbatterier USA sen fler år tillbaka installerat i Turkiet. I det läget beordrade Kennedy en marin blockad av Kuba och gav instruktioner om att "stoppa och borda sovjetiska fartyg" - liktydigt med en krigshandling - för att få landet att backa. 

På randen av ett världskrig nåddes i största hemlighet en uppgörelse mellan Kennedy och sovjetiske regeringschefen Chrustjev, där den förre utfäste sig att dra bort alla missiler i Turkiet samtidigt som han garanterade att inga fler invasionsförsök mot Kuba skulle företas från USA:s sida. I gengäld demonterades robotarna på Kuba och missilbärande ryska fartyg vände hem. USA:s agerande kränkte andan och/eller bokstaven i FN-stadgans 1:a kapitel, artikel 18 i OAS-stadgan samt FNGF:s resolution 337A (V). - På grund av Kennedys ovilja att invadera organiserade frustrerade element inom den federala administrationen en hemlig operation kallad "Northwind", som gick ut på att fabricera motiv för en invasion. En rad attentat iscensattes både i USA och på Kuba.

1962 - 6 nov röstade USA för FNGF:s resolution 1761 (XVII), som fördömde den rasistiska apartheidregimen i Sydafrika. Trots det upprätthöll USA fortsatt varma och investeringsvilliga relationer med den skändliga regimen.

1962 - 14 dec röstade USA för FNGF:s resolution 1803 (XVII), som (återigen) bekräftade alla staters suveränitet - även 3:e världens - över sina egna naturresurser. USA:s utrikes- och handelspolitik gick dock i konträr riktning. 

1962-96 -
Under dessa år genomförde CIA sina mest omfattande och långvariga operationer till stöd för militärdiktaturen i Guatemala. I mars 1963 genomfördes en CIA-sponsrad kupp mot general Miguel Y Fuentes. Överste Enrique Peralta Azurdia, som förklarat sig villig att hålla fria val 1964, tog över makten. 

1966 steg Azurdia åt sidan för en av USA handplockad "civil liberal", Julio Cesar Mendez, som i direkt strid med Genocidekonventionen men med amerikanskt militärt, finansiellt och diplomatiskt stöd  inledde en utrotningskampanj mot mayaindianerna i norra Guatemala. Fram till 1994 hade minst 200.000 mayaindianer fått släppa livet till när landet "rensats" och dess regnskogar skövlats för att bereda plats för amerikanska företag. Till dödssiffran kan läggas en kvarts miljon fördrivna flyktingar. USA var djupt insyltat i dessa
genocida aktioner som kränkte Genocidekonventionens (1948) artikel III (e).

1963 - USA biföll 7 april SR:s resolution 181, ett upprop till frivilligt vapenembargo mot Sydafrika. USA fortsatte likväl att vara rasistregimens främsta leverantör av ammunition och vapenteknologi.

1963 - 11 juli tog en CIA-sponsrad militärjunta makten i Ecuador genom att störta president Carlos J Arosemanas regering. Nationella val avskaffades. USA:s agerande och åtföljande policy kränkte FNGF:s resolution 337A (V) och 380 (V), kapitel 1 i FN-stadgan och artikel 18 i OAS-stadgan.

1963 - 5 augusti skrev USA under Treaty Banning Nuclear Weapons Tests in the Athmosphere, in Outer Space and Under Water. Senaten ratificerade snabbt dokumentet, som 10 oktober blev amerikansk lag. USA hade helt nyligen avslutat en testserie om 24 atmosfäriska kärnvapenprov på Hawaiis Johnson Island. Problemet var närmast att man fortsatte de underjordiska proven fram till mitten av 1990-talet. Dessutom inom western shoshoneindianernas traktatsterritorium. Testprogrammet i Nevada utgjorde ett brott mot Genocidekonventionens (1948) artikel II (c). - 2003 återupptog USA de atmosfäriska kärnvapenproven genom experiment med så kallade dirty bombs vid White Sands testområde i New Mexico.

1963 - 20 november avstod USA från att delta i omröstningen om FNGF:s resolution 1904 (XVIII), som påtalade behovet av en konvention som bannlyste alla former av rasdiskriminering. USA:s agerande var och är fullt förklarligt...

1963 - Den 22 november ägde - av allt att döma - en formlig statskupp rum inför ögonen på det amerikanska folket. En unik händelse i USA:s historia. På öppen gata i Dallas skjuts president John F Kennedy till döds med en serie skott avlossade av flera skyttar. Den absolut dödande kulan träffar honom snett framifrån i högra tinningen. Lönnmördaren befinner sig vid "the Grassy Knoll", bakom ett plank uppe på kullen. Men skott avlossas även bakifrån, från en eller flera byggnader. Den förpreparerade syndabocken Lee Harvey Oswald grips och mördas två dagar senare av en maffiabekant, strippklubbägaren Jack Ruby, i självaste polishögkvarterets garage. Oswald hade under sitt liv "affärskontakter" med FBI, CIA och den marina säkerhetstjänsten. FBI:s samarbeten med maffian ledde till Oswalds bekantskap med Ruby, som såg till att tysta den förre. Kennedymordets konspiratörer inbegriper Texas oljemoguler, finansmän och industrialister, maffian, element inom FBI, CIA och Secret Service samt den blivande presidenten själv, den korrupte Lyndon B Johnson. Oberoende forskningar pekar samfällt  mot dessa maktcentra som ansvariga för planeringen och avrättningen i Dallas och den efterföljande mörkläggningen. Konsekvenserna av mordet blev ögonblickliga. Inte minst eskalerade USA:s aggression i Vietnam och attityden mot kommunistländerna hårdnade. Skatter på stål- och oljeindustrin skars ner och vapentillverkarna skördade krigsprofiter. Kapprustningen eskalerade och det kalla kriget blev åtskilligt kallare.  

1963 - 15 december tillstyrkte försvarsminister Robert S McNamara en organisationsplan för en "Studies and Observation Group", en täckmantel för "Special Operations Group", som kombinerade CIA:s hemliga operationer med utvalda amerikanska och sydvietnamesiska specialkrigsenheter. Det primära målet var att effektivisera CIA:s pågående raider längs kustlinjen av norra Vietnam, att skapa kaos i norr och att delta i rekognosceringar över gränsen in i Laos. 

Hela upplägget och genomförandet - veritabla krigshandlingar, förnekade och utan krigsförklaring - bröt mot såväl krigslagarna som FN-stadgan. SOG-operationerna i Laos
innebar överträdelser av flera artiklar som rör neutrala staters rättigheter, som Hague Convention II on Land Warfare(1899), Hague Convention V Respecting the Rights and Duties of Neutral Powers and Persons in Case of War on Land (1907), Geneva Accords 1961 och ett antal artiklar under kapitlen I, VI och VII i FN-stadgan, samt FNGF:s resolutioner 337A (V) och 380 (V).

1963-68 - I maj 1963 tillskrev Israels premiärminister Ben-Gurion - som förvägrat, i strid med SR:s resolution 20:1947, IAEC inspektionsaccess vid reaktorkomplexet i Dimona - president Kennedy, för att föreslå att USA istället för IAEC utförde kontrollerna! Trots att idén var en illegal manöver gick Kennedy med på den. Dimonaanläggningen hade sen 1959 kapacitet att producera tillräckligt med plutonium för att framställa kärnvapen. 

Lyndon Johnson, Kennedys efterträdare, sanktionerade övervakningen av Dimona med ett "endagsbesök" per år av som mest tre amerikanska "observatörer". Amerikanerna fick inte använda egen kontrollutrustning, och, tro det eller ej, israelerna konstruerade ett falskt kontrollrum för amerikanerna att undersöka! En smutsig affär m a o. Det förelåg uppenbara risker för spridning av klyvbart material och kärnvapenteknologi.

1963 - Kennedyministären ingick ett 30-årigt avtal med Indien om att bygga upp landets nukleära reaktorprogram. Detta klientland tog fram kärnvapenkapacitet till 1974. Det satte fart på kapprustningen i regionen. Indiens främsta rival, Pakistan, kunde i början av 1980-talet påbörja en egen produktion av kärnvapen.

1964 - 4 augusti 1964 utspelades en ickehändelse i Tonkinbukten på Vietnamkusten när jagaren USS Maddox rapporterade att den angripits av nordvietnamesiska patrullbåtar. Jagaren Turner Joy anslöt för att hjälpa Maddox, som pånytt angripits. Attackerna var fejkade. President Lyndon Johnson tolkade "incidenterna" som "oprovocerad aggression" och fick kongressen att auktorisera den första öppna användningen av krigsmakten mot den norra zonen av Vietnam. Amerikanskt flyg inledde attackerna 5 augusti och fortsatte med få avbrott Johnsons presidenttid ut (1968). 

Hans efterträdare, Richard M Nixon, intensifierade kriget under de följande sex åren. Fram till slutet av 1969 fälldes 4,5 milj ton amerikanska bomber över Vietnam och angränsande delar av Laos och Kambodja. Man kunde se mil efter mil av ändlösa rader av bombkratrar, somliga 10 meter djupa. Under detta "oförklarade krig" dödades ca 2 milj människor enbart i Vietnam. Det handlade om att utplåna alla tänkbara livsbetingelser för människorna på marken. 

Svepskälet, det fabricerade intermezzot i Tonkinbukten, påminde inte så lite om den fejkade polska attacken på nazitrupper och civila 31 aug 1939 (egentligen polskuniformerade SS-män), som gav Hitler en ursäkt att sätta fart på 2:a världskriget morgonen efter. - Den amerikanska luftkampanjen i Indokina kränkte Hague Convention on the Rules of Aerial Warfare (1923), Geneva Convention IV (1949), Hague Convention for the Protection of Cultural Property (1954) med dess tilläggsprotokoll, FN-stadgans kapitel I, VI och VII, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) samt 2131 (XX). Den urskillningslösa bombningen av tättbefolkade områden och den deklarerade avsikten att "förstöra själva marken" i vissa räjonger bröt alldeles uppenbart mot artiklarna II (a), II (b), II (c), III (b) och III (d) i Genocidekonventionen (1948). - Telford Taylor, amerikansk biträdande åklagare i Nürnberg 1945-46,  fällde följande kommentar 1970: Om den legala standard som tillämpades mot nazisterna applicerades på den amerikanska statsledningen skulle hela ledningen åtalas. 

1964 - Strategiska metaller - en förutsättning för USA:s militaristiska/imperiala politik - spelade en avgörande roll när, i slutet av 1964, den socialistiska regimen i Guayana, ledd av Cheddi Jagan, utmanövrerades efter att återigen ha vunnit en majoritetsseger i årets val. Guayana var världens 4:e största producent av bauxit. USA saknade i stort sett denna metall innanför sina gränser, men bauxit behövdes för att tillverka aluminium och aluminium för att konstruera stridsflygplan etc. 

Guayana var också världens 3:e största leverantör av mangan, en viktig legeringsmetall som helt saknades i USA. Hur löstes det amerikanska dilemmat? En generalstrejk anförd av fackföreningsbossen Arnold Zander fick snabbt Jagan på fall. Efteråt medgav Zander offentligt att CIA pumpat in dollar i facket för att underminera den sittande regimen. Den USA-vänliga ministär som övertog statsrodret garanterade Aluminium Company of Americas (Alcoa) monopolställning. Det USA-förankrade företaget kunde fortsätta att bryta bauxit till vrakpriser. Den USA-importerade bauxiten gav supermakten chansen att framställa inemot 50% av årsproduktionen aluminium i världen.

1964-72 -
OPS-tränad militär testades också mot Tupamarosgerillan i Uruguay i december 1964. Under de följande fem åren dödades uppskattningsvis 10-20.000 uruguayaner och/eller utsattes för sofistikerad tortyr. Tusentals andra fängslades på obestämda tider. 1972 kunde CIA se slutet på gerillans existens. - Hundratusentals av dessa latinamerikanska militärer och poliser utbildades i statsterrorism vid bl a arméskolan i Fort Benning, Georgia (USA), eller fick sig nyttigheterna förmedlade. Amerikanska instruktionsböcker i "hårda (läs: sadistiska) förhörsmetoder" hade god spridning.   


1965 -
Militären i Peru "sprayade" napalm, som brände sönder allt i sin väg, över landets misstänkta gerillazoner. Know-how hade de inhämtat från Standard Oils dotterbolag IPC vid Las Palmas flygbas nära Lima.

1965 - President Lyndon Johnson beordrade i februari den första marinkårsbataljonen till Sydvietnam. Det var den "officiella" början på USA:s markkrig i Indokina. - Över Laos startade "hemliga" bombningar. De fortsatte fram till 1973.

1965 - 28 mars citerade New York Times försvarsminister McNamara, som uppgivit att amerikanska trupper i Vietnam experimenterat med användningen av tre sorts gaser - "DM, CN och CS" - mot "fiender i befästningar". Dessa visade sig vara källare och skyddsrum dit civilbefolkningen tagit sin tillflykt undan striderna. I september fick general William Westmoreland - befälhavare för samtliga amerikanska styrkor i Sydostasien - klartecken att använda gaserna rutinmässigt. Den första rapporten om gasernas verkan gällde 26 kvinnor och 28 barn som kvävts till döds i byn Vinh Quang, när amerikanska soldater, i början av september, slängt in 48 kanistrar av gasen CS i ett gömsle. 

New York Times
rapporterade om händelsen 5 oktober. I januari 1966 besprutade lågflygande plan stora områden med gaserna CS och CN. Runt 1970 finns det belägg för att "Army Special Forces"-enheter använt nervgasen sarin under sina operationer i Laos. Det är omöjligt att avgöra hur många stridande och ickestridande som dödades av dessa gaser - men sannolikt åtskilliga tusen. Gasangreppen utgjorde
flagranta överträdelser av Hague Declaration (II) Concerning Asphyxiating, Poisonous or Other Gases (1899) och Geneva Protocol for the Prohibition of the Use in War of Asphyxiating, Poisonous or Other Gases (1925) samt mot Geneva Convention IV (1949).

1965 - 29 april landsattes 40.000 amerikanska marinkårssoldater under general Bruce Palmer i Dominikanska Republiken för att garantera att en folklig revolt som siktade till att återinstallera vänsterpresidenten Juan Bosch misslyckades. President Johnson skickade sin personliga envoyé Ellsworth Bunker, ordförande för National Sugar Refining Company, för att bevaka företagets intressen i landet. Militär och profitintressen, receptet för en siamesisk imperialism badande i blod. - Bosch hade störtats nitton månader tidigare i en USA-stödd militärkupp. 

När Bosch tidigare installerats som DR:s president hade USA:s dåvarande vicepresident, Lyndon Johnson, som officiell gåva skänkt Boschs regering - en ambulans... Johnson visste vad som väntade... men han snålade. - Ockupationen pågick i månader, 4.000 patrioter stupade - machetes och gevär mot bazookas, pansarvagnar och attackhelikoptrar. Marken röjdes upp för en ny amerikansk klientregim under Joaquin Balaguer (tidigare diktatorn Trujillos närmsta man!), som behöll makten i över ett decennium. Den amerikanska invasionen
kränkte Kellogg-Briand Pact (1928), FNGF:s resolutioner 337A (V) och 380 (V), kapitel I i FN-stadgan samt artikel 18 i OAS-stadgan.

1965 - 11 september anlände USA:s "1st Cavalry Division" till Vietnam, beväpnad med maskingevär av M-16-typ. Från dessa vapen avlossades en liten, synnerligen ostabil projektil i ultrahög hastighet, vilket gjorde att kulan vred sig vid mötet med mänskliga kroppar och förorsakade fruktansvärda sår och en korresponderande, osedvanligt hög dödlighet. Användningen av sådan vapenteknik bröt mot Hague Declaration (III), Concerning Expanding Bullets (1899). - I början av 1969 hade över 240.000 M-16-vapen delats ut till trupperna i Vietnam. Idag är M-16 det maskingevär som all amerikansk militärpersonal rutinmässigt utrustas med, undantaget prickskyttar och specialoperationsenheter.

1965-95 - 1 oktober inleddes den CIA-planerade kuppen mot Indonesiens vänstersympatiserande och självständige president Sukarno. Makten övertogs av en junta ledd av general Suharto, en korrupt och öppet fascistisk USA-klient. Stödd av USA militärt och diplomatiskt slaktades 500.000-1 miljon "kommunister" de följande åren. Den amerikanska ambassaden försåg den indonesiska armén med listor över personer som man önskade avrättade. 

7 december 1975 invaderades det frihetstörstande East Timor. Ca 33% av befolkningen dödades. "Trots", skriver Ward Churchill, "(Indonesiens) groteska överträdelser av så gott som vartenda element i internationell... rättslagstiftning fortsatte USA att underhålla Suharto..." till 1995 då han äntligen föll. Både Suhartos tillgrepp av makten och maktinnehav berodde uteslutande på USA:s sponsorskap.
USA är därför medskyldigt till en myriad brott mot mänskligheten. CIA:s delaktighet kränkte också 1:a kapitlet av FN-stadgan jämte FNGF:s resolutioner 337A (V) och 380 (V).

1965-1992 - I nov 1965 valdes Manilaadvokaten Ferdinand Marcos till Filippinernas president. Paret Marcos och Imelda levde i ett makalöst överdåd. - Slutet av 1960-talet skapade två livskraftiga frihetsrörelser, det kommunistiska NPA och morofolkets NLF, som Marcos armé energiskt bekämpade. Vågor av arresteringar av oppositionspolitiker, fackföreningsledare och studenter sköljde över landet. 1973 avskaffade Marcos konstitutionen, skaffade sig totalitär makt och styrde med diktat. Demonstrationer, strejker och bojkotter förbjöds och tidningar släcktes ner. Marcos utsåg Imelda till guvernör för Manila. 

Företag nationaliserades och överläts på Marcos vänner och släktingar; nepotismen spreds till militären. Runt de amerikanska baserna blommade drog- och sexindustrin. Dissidenta politiska röster tystnade genom försvinnanden och mord. USA lät det ske. 25 feb 1986 flydde paret Marcos till USA-basen Clark Air Force Base och därifrån till Hawaii. Resväskorna var sprängfyllda av stöldgods: juveler, guldtackor och miljarder på bankböcker. Marcos hade i schweiziska banker stoppat undan minst 3 miljarder dollar (förmodligen betydligt mer). Pengarna har aldrig återförts till det Filippinska folket. 

Marcos avled i Honolulu 28 sep 1989. - Med återvunnen integritet var det inte svårt för den Filippinska senaten att 1991 avvisa president George HW Bush’ arroganta emissarie Richard Armitage när man förhandlade om de amerikanska basernas existens. Armitage, den f d CIA-mannen och blivande biträdande utrikesministern i sonen Bush’ regering,  lämnade Filippinerna slokörad sen han förgäves sökt tvinga fram en prolongering av basavtalet. - 24 nov 1992 drogs samtliga amerikanska styrkor bort från Filippinerna. Men efter Bush den yngres "War on Terror"-deklaration återvände 2.000 soldater i början av 2003 för "en operation utan någon fixerad deadline"...

1966 - I Ghana kunde en CIA-sponsrad kupp störta den panafrikanske presidenten Nkrumah. Nkrumah var varken väst- eller östorienterad. Det räckte med hans antikoloniala inställning. CIA ignorerade i det här fallet FNGF-resolutionerna 337A (V) och 380 (V) samt kapitel 1 i FN-stadgan.

1966 - 7 mars röstade USA emot FNGF:s resolution 2106 (XX), International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, som trädde ikraft 4 jan 1969. Tillslut ratificerade ändå senaten konventionen, men den gällde som amerikansk lag först 20 nov 1994. Till "godkännandet" fogades en rad reservationer som gick ut på det vanliga: "den suveräna rätten" att undanta nationen från bestämmelserna när och om man så önskade! Den amerikanska polisens "rasprofilering", överrepresentationen av färgade minoriteter i fängelserna och på "death row" talar sitt tydliga språk om efterlevnaden.

1966 - 16 dec röstade USA emot FNGF:s resolution 2200 (XXI), International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (som tillät FN:s mänskliga rättighetskommitté att höra klagomål från enskilda och organisationer i medlemsstaterna). Konventionen trädde ikraft 23 mars 1976. Först 8 sep 1992 ratificerades den av USA:s senat. Men precis som i föregående fall förbehöll man sig "den suveräna rätten" att frångå bestämmelserna när det passade.

1966 - 21 dec röstade USA för FNGF:s resolution 2131 (XX), Declaration of the Inadmissability of Intervention in Domestic Affairs of the States and the Protection of Their Independence and Sovereignty. Resolutionen innebar en uppgradering och förstärkning av bestämmelserna i FNGF:s resolution 380 (V). USA:s nobla gest var som vanligt till intet förpliktigande. Man fortsatte att göra det man alltid gjort: inblandning i alla staters affärer som inte passade den politiska, ekonomiska och affärsmässiga mallen.

1967-74 13 april 1967 störtade en CIA-stödd "överstekupp" under Georges Papadopoulos den liberala grekiske premiärministern Georges Papandreou, den förste som 1964 valts med majoritetsstöd av grekiska väljare. Överste Papadopoulos var hängiven fascist och Hitlerbeundrare, som utbildats i USA under 2:a vrk och stått på CIA:s lönelista i 15 år före kuppen. Med amerikansk uppbackning startade juntan en terrorvåg mot "vänstern". De första månaderna torterades ca 8.000 intellektuella och studenter. Avrättningar följde. 

Regimens brutalitet framkallade fruktlösa protester från länder som Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna. 1969 hoppade överstejuntan av FN. Likväl eskalerade USA:s stöd och Nixons vicepresident Spiro Agnew komplimenterade regimens "framgångar". Juntan föll 1974 och en civil, konservativ regering under Constantine Karamanlis bildades.

1967 - 5 juni företog Israels flygvapen - utan krigsförklaring - en gryningsattack som slog ut Egyptens markstående plan. På eftermiddagen eliminerades Syriens och Jordaniens stridsflyg jämte Iraks närmsta flygbas. De följande fem dagarna i "sexdagarskriget" invaderade israeliska armén Golanhöjderna i Syrien, Västbanksregionen, inklusive hela Jerusalem (Jordanien) samt återigen Sinaiöknen i Egypten. 

Fastän USA levererat en del av de använda vapnen - och angreppet bröt mot både London- och FN-stadgan - behöll USA sina "goda" förbindelser med Israel utan någon egentlig reaktion alls. - 18 juni annekterade Israel formellt östra Jerusalem, och utsträckte sin jurisdiktion till befolkningen 27 juni. Sådana "erövringar" kränkte exempelvis Kellogg-Briand-pakten (1928). USA blundade. Senare FN-resolutioner som fördömde Israels ockupationer av arabiska områden antogs visserligen, men USA blockerade alla försök att skaffa dem tänder. 

1967 - Kombinerade CIA/ Special Forces- grupper i Bolivia tillsammans med specialutbildade bolivianska "rangers" som tränats av USA:s "Green Barets" förintade en gerillacell ledd av den legendariske kubanske revolutionshjälten Ernesto Che Guevara (1928-1967). Che sårades och togs tillfånga, för att senare, 8 oktober, avrättas. Che, som föddes i en medelklassfamilj i Argentina, utbildade sig till läkare. Som ung reste han runt i Latinamerika och blev vittne till det fasansfulla förtryck som utövades av USA-finansierade oligarker i snart sagt varenda stat. 

Utifrån dessa insikter formades i revolutionära termer en vision om social och politisk rättvisa i hela Syd- och Mellanamerika. Han författade bl a flera böcker om gerillakrigföring och förde anteckningar i en återfunnen dagbok ända fram till slutet i den bolivianska djungeln. Hans analys står sig än i dag: USA begriper bara ett språk - våldets. Latinamerikas utsugna, förföljda och torterade massor har aldrig fått någon social och politisk rättvisa den här sidan graven. Deras bästa hopp har varit martyrer som Zapata, Sandino och Che Guevara. 

Efter Ches död tecknade författaren Eduardo Galeano (1967) ett värdigt minnesporträtt av honom. Han skrev bl a: "Hans var inte en patologisk katarsis av en en ung man från en välbärgad familj i nedförslutet - utan en akt av obruten generositet: få människor i vår samtidshistoria har offrat så mycket så ofta i utbyte mot ett eller annat hopp. Han efterfrågade inget för egen del utan ville bara vara den förste i tider av prövningar och fara, och den siste att vinna fördelar, gottgörelse och säkerhet."

1967 - 25 november publicerade Arthur W Galston en artikel, "Herbicides in Vietnam", i New Republican. Det var första gången nyheten om "Operation Ranch Hand", som startats 1961 under kodnamnet "Hades", fått större spridning. US Air Force hade använt avlövningsgifter över enorma områden för att "undandra fienden skyddsmöjligheter" i bushen. Alla dessa kemiska ämnen med namn som agent orange, agent white, agent blue och agent purple innehöll dioxiner, vars risker och konsekvenser kan likställas med plutonium. 

Fram till 1970 sprayade flygvapnet tusentals ton "agent orange" över regnskogen och förstörde ungefär 25% i den södra zonen av Vietnam. Amerikanska marktrupper utsattes för besprutningen och ca 2 milj vietnameser. Efter kriget fick Vietnam en dramatisk stegring av antalet cancerfall och missbildade barn. Dioxinoperationerna
kränkte artikel 23 i Hague Convention IV, Respecting the Laws and Customs of War on Land (1907), Geneva Protocol for the Prohibition of the Use in War of Asphyxiating, Poisonous or Other Gases (1925) samt Geneva Convention IV (1949), och eftersom man avsåg att destruera själva ekologin med de människor som levde i operationsområdet utgjorde krigföringen även brott mot artiklarna II (c), III (b), III (d) samt III (e) i Genocidekonventionen.

1967-74 - USA:s Army Security Agency och andra militära underrättelseorgan satte igång "Operation Minaret"; illegal avlyssning av och dossiehantering över amerikanska medborgare som protesterat mot Vietnamkriget. Projektet avbröts när det 1973 avslöjades. - CIA bedrev samtidigt liknande illegala operationer under kodnamnen "Chaos", "Merimac" och "Resistance". De upphörde 1974.

1968 - 16 mars avrättade ett kompani ur den amerikanska 23:e infanteridivisionen anfört av bl a löjtnant William Calley 347 st obeväpnade civila vietnameser (högre dödstal figurerar). Ett dussintal spädbarn fanns bland de ihjälskjutna. Platsen för dådet: Song My i södra Vietnam. I mörkläggningen av denna och liknande händelser deltog bl a Bush:s förre utrikesminister Colin Powell, då stabsofficer på divisionsnivå. 

Calley "utsågs" att ensam bära hundhuvudet när denna enda massaker - av säkert hundratals liknande med okänt antal offer - erkändes av amerikanerna. Efter en kort tids "husarrest" kunde Calley ägna sig åt sina civila affärer. Eftersom USA:s armé räknade varje död vietnames som "en slagen fiende" oavsett kön, ålder, stridande eller ickestridande ("Dead Gook Rule", som man kallade det) måste massakrerna på civila ha varit ofantliga. Ett exempel: I en stor operation som genomfördes av 9:e infanteridivisionen i mitten av 1968 räknade man till 11.000 döda kroppar - men bara 748 vapen! Det barbariska utnötningskriget i Vietnam
bröt grovt mot flera artiklar i Hague Convention IV Respecting the Laws and Customs of War on Land (1907), Geneva Convention IV (1949), vidare kränkte man artiklarna II (a), II (b), II (c), III (b) och III (d) i Genocidekonventionen (1948).

1968 - Över 70.000 soldater kallades in för att runtom i USA hålla folkmassor i schack efter mordet, 4 april, på den ansedde svarte medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr. King hade utvecklats till en frihetssymbol för hela det förtryckta USA:s legioner av fattiga och färgade. Kings rop på en revolutionerande ekonomisk omfördelning i USA och ett stopp för Vietnamkriget som ett brott mot konstitutionen och Gud själv blev droppen. Bakom dödsskjutningen i Memphis låg etablissemangets samlade maktcentra: president Johnson, FBI-chefen Hoover, Pentagon (armén), CIA, maffia och i högsta grad lokal Memphispolis. Förmodligen sköts King av en polis från buskagen på baksidan av "Jims Grill", mittemot Lorraine Hotels balkong där King stod. 

1968 - I kampen om demokraternas nominering till presidentkandidat skjuts senator Robert Kennedy till döds på  Ambassador Hotel i Los Angeles, Kalifornien, den 5 juni. Förmodligen en CIA-komplott där libanesen Sirhan Sirhan dirigerades in som syndabock. Den som höll i mordvapnet kan ha varit en tillfälligt inhyrd säkerhetsvakt som gick bakom Kennedy. 


1968 -
avslöjades att Standard Oils (New Jersey) dotterbolag i Peru, IPC, svindlat peruanska staten (folket) på över en miljard dollar i oinbetalda skatter. Företaget var nerlusat av korruption, som pågått i ett halvt sekel.

1969 - 9 februari begärde general Creighton Abrams (Westmorelands efterträdare) tillstånd att få utföra en flygattack med de tunga B-52-bombarna mot "kommunistbaser" i neutrala Kambodja. Nye presidenten Richard Nixon gav sitt bifall 17 mars. Bombningarna skulle "hemlighållas". Raiderna mot Kambodja fortsatte till augusti 1973. Ca 4 milj av Kambodjas 8 milj invånare förlorade sina hem och minst 500.000 dödades. Operationernas planering, genomförande och konsekvenser kränkte bl a Hague Convention II on Land Warfare (1899), Hague Convention V Respecting the Rights and Duties of Neutral Powers and Persons in Case of War on Land (1907), Hague Rules of Aerial Warfare (1923), Geneva Convention IV (1949), samt en mängd artiklar under kapitlen I, VI, VII, XI och XII i FN-stadgan samt FNGF:s resolutioner 337A(V), 380(V) and 2131(XX).

1969 - I november beordrade president Nixon ut 40.000 soldater på gatorna för att kontrollera den fredliga demonstration mot Vietnamkriget i Washington DC som samlat runt 500.000 deltagare.

1969 - USA röstade 22 nov för - men ratificerade inte - American Convention on Human Rights, vilken trädde i funktion 18 juli 1978 (med 25 medlemsstater). USA var ännu 2003 den enda OAS-staten som inte accepterat konventionen. 

1969 - 18 december röstade USA för FNGF:s resolution 2444, Respect for Human Rights in Armed Conflicts ("distinktionen mellan personer som deltar i striderna och den civila befolkningen ska alltid upprätthållas"; förbud råder mot "attacker på civilbefolkningen"). USAs Indokinapolicy fram till 1975 var rena dråpslaget mot denna resolution (och andra).

1969 - Nixonministären slöt ett 30-årigt avtal med militärjuntan i Argentina om implementeringen av ett nukleärt reaktorprogram. Argentina ansågs vid den här tiden vara USA:s trognaste klientstat i Sydamerika. 1985 hade Argentina nått potentialen för att bygga egna kärnvapen. 1980-talet ut erhöll Argentina USA:s stöd för det smutsiga krig man bedrev mot den egna civilbefolkningen.

1970 - 17 mars röstade FN:s säkerhetsråd (SR) om en utkastresolution som syftade till den vita rasistregimens fall i Rhodesia (Afrika). USA och England gjorde bruk av vetorätten och förkastade resolutionen.

1970 - Bortåt 50% av de profiter USA-bolag plockade ut ur Latinamerika kom den här tiden från Venezuela. Ett av världens oljerikaste länder. "...de profiter som mjölkas ut ur denna underbara ko, i förhållande till investeringarna, kan bara jämföras med vad de gamla slavhandlarna och piraterna kom över. Inget land har gjort så mycket på så kort tid för världskapitalismen (som Venezuela)." (Eduardo Galeano, 1973) - 1922 startade La Rosa-källan att spruta svart guld. 100.000 fat per dag. 

Amerikanska Standard Oil, Gulf, Texaco och holländska Shell var flugorna som först hittade sockerbiten. En extatisk exploatering följde. Man befann sig i diktatorn Juan Vicente Gómez rike. Gómez lät de tre amerikanska oljejättarna - som fått generösa och långfristiga oljekoncessioner - skriva ihop landets första petroleumlag 1922. Oljeaktier delade han ut bland vänner, bekanta och generaler (hans livvakt). Amerikanerna dekorerade Gómez bröst (och fåfänga) med glimrande men intetsägande medaljer, och diktatorn importerade amerikanska vrålåk med samma förtjusning. 

1958 beskrevs Venezuela som en enda gigantisk oljekälla "omgiven av fängelser och tortyrkamrar, där allt importeras från USA: bilar, kylskåp, kondenserad mjölk, ägg, sallad, lagar och dekret". 1969 skrev författaren Salvador Garmendia: "70% av befolkningen är marginaliserad. I städerna lever en obekymrad, välbetald medelklass som samlar på sig värdelösa föremål och gör en skrikig kult av idioti och dålig smak." Och oljefältens svarta fåglar fortsatte picka guld åt Rockefeller i skyskrapan där uppe i norr...

1970 - CIA beväpnade subversiva högerelement för att störta den liberaldemokratiska regeringen under José Figueres i Costa Rica.

1970 - 18 mars 1970 anställde CIA och militär underättelsetjänst en kupp mot "alltför Hanoivänlige" prins Sihanouk i Kambodja (medan han befann sig utomlands). Han ersattes av den USA-vänlige översten Lon Nol. Landet invaderades snart av amerikanska styrkor. Det bröt mot åtskilliga artiklar i FN-stadgan, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) och 2131 (XX) samt mot ett flertal artiklar i krigslagarna.

1970 - CIA-chefen William Colby vittnade inför senatens utrikeskommitté och avslöjade existensen av det s k Phoenixprogrammet, initierat på hans egen order 1967 för att "utplåna den kommunistiska infrastrukturen" i Vietnams södra zon. Civila sydvietnameser som "svartlistats" kunde kidnappas, torteras, mördas eller hållas fängslade i åratal utan rättegång - det krävdes bara en anonym angivelse. Fram till Colbys vittnesförhör hade ca 50.000 människor avrättats av Phoenixprogrammets operatörer och minst dubbelt så många godtyckligt arresterats och utsatts för långa serier förhör för att sen hållas inspärrade i burar under avskyvärda förhållanden. 

Enligt CIA:s egen kalkyl var varannan "neutraliserad" person helt oskyldig. Faktum är att få om ens några var "tvättäkta kommunister". Phoenixprogrammet upphörde först med "Sydvietnams" kollaps 1975.
Kränkningar begicks mot Geneva Convention IV (1949), FNGF:s resolution 2444, Universal Declaration of Human Rights(1948), UN Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners (1955) samt International Covenant on Civil and Political Rights (1966) etc.

1970 - 24 oktober vägrade USA att bifalla FNGF:s resolution 2625 (XXV), Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations. Bl a stipulerades om staternas avståndstagande från "några som helst tvångsaktioner som berövar folken... deras självbestämmande, frihet och oberoende". USA hade alltid gjort tvärtom i 3:e världen. För ögonblicket kollaborerade FBI med polismyndigheterna i Puerto Rico för att krossa en folklig befrielserörelse. 

Kampen fördes också på det amerikanska fastlandet under projektrubriken COINTELPRO. Det innebar lönnmord eller fängelse på politiska grunder och falska anklagelser. Liknande "projekt" iscensattes mot Black Panther Party och skulle snart drabba American Indian Movement (AIM). Vad dessa komplotter än kallades
kränkte de artiklarna 6-10 i Universal Declaration of Human Rights (1948), artiklarna 9 och 14 i International Covenant on Civil and Political Rights (1966), och eftersom aktionerna primärt riktades mot färgade folk bröt man också mot artikel 5 i International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination (1966).

1971 - 16 april vittnade journalisten Fred Branfman inför en kongresskommitté om sina upplevelser i neutrala Laos perioden mars 1967-feb 1971. Enbart i en region på 50.000 kvmiles - "det mest bombade området i historien" - hade vid slutet av 1969 över 75% av regionens byar helt utplånats och de 900.000 människor som befolkat dem tvingats leva under jorden för att undkomma de fosfor- och splitterbomber som vräkts ner över dem. 

Fram till 1971 hade minst 100.000 människor dödats; tusentals andra lemlästats och invalidiserats. Bombningarna fortsatte till maj 1973. Bombningarna av Laos kränkte bl a Hague Convention II on Land War (1899), Hague Convention V, Respecting the Rights and Duties... of War on Land (1907), Hague Rules of Aerial Warfare (1923), Geneva Convention IV (1949) jämte ett otal artiklar under kapitlen I, VI, VII, XI och XII i FN-stadgan, samt FNGF:s resolutioner 380 (V), 2131 (XX) och 2444.

1972 - 16 mars avslog Israels premiärminister Golda Meir Jordaniens kung Husseins propå att synkront försöka lösa frågan om Israels ockupation av Västbanken med palestinaflyktingarnas genom att där skapa en palestinsk stat. Icke, istället gick Meir på offensiven och förklarade i augusti att de militära styrkorna som skyddade de snabbt växande israeliska bosättningarna i det ockuperade området skulle förstärkas. Därmed etablerades Israels "permanenta rätt" till regionen. Denna annekteringspolicy spydde arrogans över säkerhetsrådets resolution 242 och en räcka andra, vilket innebar att man kränkte såväl Londonstadgan (1945) som FN:s dito. USA:s militära och finansiella hjälp till Israel bestod intakt.

1972 - 29 november avstod USA att rösta om FNGF:s resolution 2932A (XXVII), som fördömde bruket av napalm och andra brandvapen i alla konflikter. Det beräknas att ca 400.000 ton eldfängd materia - mest napalm men också t ex 70 mm raketer med vit fosfor - lossades från amerikanska plan över södra zonen i Vietnam fram till 1973. 

På marken använde armén eldkastare, ca 600.000 XM-191 napalmraketer, 379 miljoner (!) handgranter baserade på vit fosfor och ett nästan lika stort antal "termitgranater" samt brandalstrande artillerigranater. Även om dylika vapen, vid den tiden, "tekniskt sett" inte var illegala, så svor de helt klart
mot andan i t ex Hague Convention IV Respecting the Laws and Customs of Land War (1907) och mot bokstaven i International Red Cross Draft Rules for the Protection of the Civilian Population from the Dangers of Indiscriminate Warfare (1958). Kränkningar förelåg även mot Geneva Convention IV (1949), FNGF:s resolution 2444 samt artiklarna II (a), II (b), II (c), III (b), och III (d) i Genocidekonventionen (1948).

1972 - Nixon träffade avtal med Taiwan om bygget av nukleära reaktorer. (Avtalet löper ut först 2014.) Taiwaneserna beräknades kunna ta fram egna kärnvapen till 1979. - Ett nästan identiskt avtal ingicks med Brasilien. (Det löpte ut 2002.) Bägge länderna uppbär programmatiskt militärt stöd från USA.

1973 - 23 januari initierade USA:s utrikesminister Henry Kissinger fredsförhandlingar i Paris, där han tvingades medge vad som stod klart från början (1954) - Vietnam är ett land, inte två. USA förband sig att utbetala 4 miljarder dollar (artikel 23) till Hanoi som krigsskadestånd. (Vietnameserna hade ända sen 1969 varit villiga att gå med på samma "paket". Nixon kunde ha satt stopp för kriget redan 1969 och därmed sparat runt 1 milj vietnamesiska liv och 50% av de amerikanska förlusterna.) 

Strax efter uppgörelsen i Paris svek Nixon avtalet och trappade upp det militära utrustnings- och flygunderstödet till "Sydvietnam" för att hålla nationen delad. Han förklarade att inte en enda skadeståndsdollar skulle betalas ut förrän varenda en av den stridande amerikanska personalen lokaliserats! Vietnamesernas bortförda, torterade och dumpade civila och stridande struntade han i. Bland de "obefintliga" amerikanerna fanns drygt 2.000 stycken som dödsstörtat i Sydkinesiska sjön. Nixons krav var därför absurt. Och det visste han. - Skadeståndet är alltfort outbetalt (2005).

1973 - En amerikansk flygbro arrangerades för att föra in avancerade vapen och annan utrustning i Israel under ett av landets många krig med sina arabiska grannar.

1973 - Kontrarevolutionära experter från Fort Bragg (North Carolina) flögs in för att assistera FBI och US marshalls som slagit en ring runt de indianska "ockupanterna" vid Wounded Knee på Pine Ridge-reservatet i South Dakota. Två indianer dödades. Wounded Knee II-manifestationen gav eko i världspressen, stärkte den indianska självkänslan och blåste liv i legitima oavhängighetskrav från indiannationer runtom i USA.

1973 -
21 mars inlade USA sitt veto mot SR:s utkastresolution S/10931/Rev.1, som bekräftade Panamas slutliga suveränitet över den USA-leasade kanalzonen.

1973 - CIA-sponsrade militära konspiratörer - ledda av överste Augusto Pinochet - störtade 11 september den demokratiskt valde chilenske vänsterpresidenten Salvador Allende (själv dödad). Allendes nationaliseringar, som påbörjats 1970, av t ex kopparindustrin skulle slå hårt mot USA-jättarna Anaconda och Kennecott. Redan 1929 uppgick de amerikanska investeringarna i Chile till 400 milj dollar, nästan allt placerades i kopparbrytning och transporter. Chiles andinska berg innehöll världens största kopparreserver. 

Än brytvärdare då de oftast förekom tillsammans med guld och silver. Och chilenska arbetare var billiga. Genomsnittslönen för en chilensk gruvarbetare var en knapp åttondel av vad Kennecott betalade sina raffinaderiarbetare i USA. Man tappade Chile på litervis med blod och lämnade bara droppar kvar. Under ett halvsekel, fram till 1970, skickade man hem 4 miljarder dollar i rena kopparprofiter. Enbart under 1969 hade Anaconda en nettovinst på 79 milj dollar, vilket utgjorde 80% av företagets globala profiter. 

Allende var ett dödligt hot mot bolagsvampyrerna och måste bort... Från Allendes valseger 1970 utsattes Chile för ett allt striktare USA-embargo för att "bevisa att socialismen inte fungerar". Kretsen runt spindeln i nätet - Vita husets säkerhetsrådgivare Henry Kissinger - samplanerade kuppen med CIA. När preliminära valresultat 1973 visade att Allende folkliga stöd stigit satte CIA igång att pumpa in vapen och ammunition till kretsen av subversiva element runt Pinochet. Juntan återlämnade halva industrin till de tidigare innehavarna, oligarkerna, och sålde ut resten till utländska bolag. Den nationella däckstillverkningen till exempel köptes upp av amerikanska Firestone. 

Efter maktskiftet fick Pinochet fullt amerikanskt stöd (bl a 290 miljoner dollar 1976) för att genomföra likvidationsprocessen av vänstern. Tusentals torterades, dödades och försvann spårlöst. Anklagelser fabricerades. Regimen gjorde av med minst 30.000 människor. Tillsammans med de CIA-tränade exilkubanernas "Omega 7" bildade Pinochets säkerhetstjänst "DINA" en terrorapparat som verkade i hela den västra hemisfären. - USA:s elimineringskampanj mot Allendes regering
kränkte Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations (1970), särskilt kapitlen I, VI, VII och IX, och OAS-stadgans I, II, IV, V och VI kapitel samt FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) och 2131 (XX) etc.

1973 - USA röstade emot FNGF:s resolution 3103 (XXVIII), som konfirmerade att fängslade medlemmar av nationella frihetsrörelser som det definieras i Protokoll I, artikel 1, paragraf 4, tillägg till 1949 års Geneva Conventions "ska tillmätas krigsfångestatus". Då som nu håller USA hundratals medlemmar av Black Panthers, AIM och exempelvis puertoricanska självständighetsrörelsen inspärrade i en rad fängelser samtidigt som man (2005) driver politiska koncentrationsläger i Afghanistan, på Guantanamobasen (Kuba) och sannolikt på en rad andra platser jorden runt. De fängslade är att betrakta som POW:s men förvägras legal status.

1973 -
President Nixon ingick ett avtal med Sydkorea om nukleära reaktorbyggen, vilket skulle ge denna klientstat möjlighet att producera egna kärnvapen 1985. Den kapprustning som avtalet utlöste innebar att Nordkorea numera också äger kärnvapenpotential.

1974 - Etiopiens reaktionäre kejsare, Haile Selassie, en av USA:s största bidragstagare i Afrika, störtades från tronen av ett militärråd.

1974 - I ett CIA-memo 22 mars avslöjades att USA i hemlighet sen 1972, och på shahen av Irans begäran, beväpnat och organiserat en kurdisk revolt i norra Irak. Kurderna hade duperats tro att de hade stöd för sin strävan att få kontroll över sitt eget territorium. Istället användes de för att undergräva Iraks position i en gränstvist med shahens Iran. Så snart Irak och Iran nått en uppgörelse i mars 1975 övergavs kurderna utan vidare. Irakierna slog omedelbart ner kurdrevolten och ca 200.000 flydde in i Iran. 40.000 tvingades tillbaka. Hela det kurdiska samhället drabbades hårt av stormvågorna. En rad internationella konventioner misshandlades i processen.

1974 - 1 maj röstade USA emot FNGF:s resolution 3201 (S-VI), Declaration of a New Economic Order. USA:s utrikes- och handelspolitik och de transnationella företagens agerande gick stick i stäv med snart sagt varje aspekt i deklarationen, speciellt avsnitten om suveränitet, självbestämmande och kontroll över naturresurser i 3:e världen.

1974 - 16 november höll FN:s World Food Conference ett möte i Rom där man enhälligt antog Universal Declaration on the Eradiction of Hunger and Malnutrition. USA biföll deklarationen men vägrade sen erkänna "mat" som en fundamental mänsklig rättighet!

1974 - 22 dec undertecknade president Gerald Ford lagen Land Settlement Act (nr 93-531). Därmed var det fritt fram att deportera ca 13.500 indianer från deras traditionella landbas i Big Mountain-regionen i Arizona. Måltavlan var mestadels navahos. Det federala motivet var möjligheten att genom dagbrott - stripmining - tömma de rika kollager som bergen innehöll. Tvångsförflyttningen bröt mot artiklarna II (b), II (c), III (a) och III (b) i Genocidekonvention (1948) och Universal Declaration of Human Rights (1948) samt American Convention on Human Rights (1969).

1975 - I augusti uppnådde utrikesminister Henry Kissinger och Israels premiärminister "samförstånd", vilket innebar att USA skulle tredubbla överföringarna av vapen till Israel till ett sammanlagt värde av 4 miljarder per år under tre år. Det handlade mest om F-16-stridsplan och Pershingrobotar. I gengäld lovade Israel "fortsätta samtalen" med Egypten om de områden man illegalt tillgripit genom krigshandlingar. Befängt så det förslog...

1975 - 9 december röstade USA för FNGF:s resolution 3452 (XXX), Declaration on Protection from Torture. Samtidigt var och är tortyr endemiskt i amerikanska fängelser och koncentrationsläger, särskilt utsatta är politiska fångar.

1975 - 22 december röstade USA för SR:s resolution 384, som fördömde Indonesiens invasion av East Timor som ett brott mot 1960 års Declaration on Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples. Man uppmanade Indonesien att dra tillbaka sina trupper och alla stater att respektera East Timors territoriella integritet och självbestämmande. Tillslut skulle 200.000 eller ca 35% av befolkningen dö under invasionen. - Som väntat blockerade USA FN:s möjligheter till kraftfulla åtgärder mot dess klientstat, Indonesien. USA:s agerande innebar ett odiskutabelt brott mot artikel III (e) i Genocidekonventionen.

1975-78 - CIA intervenerade i Zaire (tidigare Kongo) för att befästa diktatorn Mobutu Sese Sekos ställning visavis utbrytargrupper. Marockanska legosoldater fick göra jobbet åt CIA. I utbyte erhöll marockanerna militär utrustning för kampen mot polisariogerillan på hemmaplan.

1975-79 - CIA sökte med alla medel - bl a genom att föra in "klientagenter" - understödja diktatorn Anastasio Somosas regim i Nicaragua. Slutligen störtades Somosa av sandinistgerillan till priset av 60.000 liv.

1975 - CIA genomförde operationer till stöd för västvänliga rebeller som sökt gripa makten i nyligen avkoloniserade Angola. Uppåt 60.000 människor dödades i striderna.

1976 - 26 januari rapporterade "Christian Century" att 1971-75 uppskattningsvis 40% av samtliga USA:s indiankvinnor i fertil ålder tvångsmässigt steriliserats på kliniker under Bureau of Indian Affairs (BIA; ett federalt organ). Snart upptäcktes att även puertoricanska kvinnor steriliserats i ungefär samma omfattning vid federalt sponsrade kliniker på öarna. 

Den officiella förklaringen till steriliseringarna: de hade utförts av "ekonomiska skäl" och inte p g a kriterier som etniskt ursprung, ras eller religiös tillhörighet och var därför inte att betrakta som genocida åtgärder. En ren törnrosaargumentation. Tvångssteriliseringarna utgjorde uppenbara
brott mot artiklarna II (d), III (a) och III (b) i Genocidekonventionen (1948) samt Universal Declaration of Human Rights (1948) och American Convention on Human Rights (1969).

1976-81 - 24 mars 1976 tog en militärjunta ledd av general Jorge R Videla makten i Argentina. En talesman för regimen förklarade: "Uppgiften att ’desinfektera’ landet kommer att ta tid." De klassiska åtgärderna för kuppmakare i Latinamerika följde: parlament, politiska partier och fackföreningar avskaffades. Strejker förbjöds och arbetarnas löner sänktes med 40%. 

Genom en lag "befriades" utländska företag - som USA-ägda General Motors (ett företag var årsförsäljning i världen motsvarade Argentinas hela nationalprodukt!) - från "konkurrenshandikapp". Tryck-, yttrande- och mötesfriheten kriminaliserades. Droginnehav och läsning av "fel" böcker likställdes på straffskalan. Argentina blev ett samhälle av dövstumma där varje medborgare förväntades fungera som sin egen inkvisition. Om inte det hjälpte fanns alltid angivare att tillgå. 

Ett år efter Videlas maktövertagande kunde Amnesty rapportera att 4000 människor mördats, 10.000 fängslats, 15.000 "försvunnit" och tiotusentals tvingats i exil. Dissidenter torterades av USA-tränad militär. Tortyrkamrarnas väggar var - enligt offren - dekorerade med Hitlerbilder och swastikavimplar. I nattliga raider fördes offer bort av maskerade män. Inga kroppar återfanns, inga förklaringar gavs, ingen ansvarig kunde utpekas. Statsterrorn syftade till att framkalla en paralysi av fruktan bland folket. Den högsta graden av "ordning" - ett av Bush’ älsklingsord - uppnåddes genom en effektiv gravfältsideologi. 

På USA:s uppdrag tränades efter 1979 nicaraguanska contras av argentinsk militär för kampen mot vänsterstyret i Nicaragua. För att bättra på sitt rykte anlitade juntaledaren Videla en amerikansk PR-firma, "Deaver & Hannalord", som också hade president Reagan i sitt stall. Trots att Videla representerade ett avskyvärt system beskrevs han i USA-media som "moderat". - Den gamla klyschan "lika barn leka bäst" är nog den enklaste beskrivningen av relationerna mellan de såta vännerna.

1976 - 31 mars röstade USA för SR:s resolution 387, som fördömde Sydafrikas invasion av Angola genom det tidigare invaderade och illegalt ockuperade Namibia. Som vanligt förhindrade USA en aktiv FN-intervention.

1976 - 11 maj dök representanter för USA:s justitiedepartement upp i en kanadensisk domstol för att få AIM-aktivisten Leonard Peltier utlämnad till USA. Peltier var efterlyst för mord på två FBI-agenter året innan. Agenterna sköts på siouxreservatet Pine Ridge (South Dakota). Peltier utlämnades, befanns skyldig och dömdes till dubbla livstidsstraff. I det läget visade sig handlingarna som legat till grund för utlämningen falska. Några år senare förklarade åklagarna i rättegången mot Peltier att de faktiskt aldrig haft en enda hållbar ledtråd till någon "skyldig" i mordfallet. 

Men Peltier sitter fortfarande inne. Det hör till saken att FBI åren runt mitten av 1970-talet bedrev en formlig terror mot de siouxindianska befolkningarna på reservaten i South Dakota. Från första steget i den här härvan kränkte USA artikel 49 i Vienna Convention on the Law of Treatis (1969) och Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970). Peltiers personliga behandling överträdde artiklarna 7-11 i Universal Declaration of Human Rights (1948), artiklarna I och II i American Declaration of the Rights and Duties of Man (1948), artikel 9 i International Covenant on Civil and Political Rights (1966), samt FNGF:s resolution 3103 (XXVIII). Den allmänna förföljelsekampanjen mot AIM har inneburit kränkningar av 1:a artikeln, paragraf 4, i Protocol I Additional to the 1949 Geneva Conventions samt artiklarna 1-6
i Protocol II Additional to the 1949 Geneva Convention jämte FNGF:s resolution 3103 (XXVIII).

1976 - USA biföll 19 juni SR:s resolution 392, som uttryckte "djup chock" och "emfatiskt fördömande" av Sydafrikas massaker på svarta i Soweto den 16 juni. USA lyckades dock utverka att inga som helst straffåtgärder togs med i resolutionen.

1976 - USA biföll 30 juli SR:s resolution 393, som i starka ordalag fördömde Sydafrikas flygattacker mot Zambia, som "flagranta brott mot landets suveränitet och territoriella integritet". I vanlig ordning satte USA käppar i hjulet för FN:s möjligheter att agera handlingskraftigt.

1976 - Vid SR:s omröstning 15 nov huruvida den "Socialistiska Republiken Vietnam" skulle upptas som medlem i FN eller inte var USA den enda av rådets 15 medlemmar som använde sin vetorätt och röstade ned förslaget.

1976 -
CIA intervenerade på Jamaica för att få militära och polisiära funktionärer att underminera och störta den liberala regeringen under Michael Manley.

1976 - I december förklarade Brasiliens inrikesminister att "indianproblemet" skulle vara "fullständigt" löst till sekelskiftet 2000. Vid den tidpunkten förväntades integrering i det brasilianska samhället ha fullbordats - och indianerna som indianer utplånats. FUNAI-byrån skulle sköta saken. "Det vill säga att se till att de försvann. Kulor, dynamit, förgiftad föda, förgiftade vattendrag, skövlade skogar och spridning av bakterier och virus okända för indianerna - allt sådant har följt bolagens invasion av Amazonas i jakten på mineraler, skog och allt annat. Men den långvariga och  våldsamma utplundringen har inte räckt. De överlevande indianerna måste domesticeras, för att rädda dem från 'barbariet' och undanröja det sista hindret för erövringen." (Eduardo Galeano, 1990) 

1977 - 22 september sprängdes Israels - i samverkan med Sydafrika - första nukleära testbomb i Kalahariöknen. Experimentet kränkte 1963 års Treaty Banning Nuclear Weapons Tests in the Atmosphere, in Outer Space, and Under Water, jämte 1970 års Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons. Varken Israel eller Sydafrika hade undertecknat fördragen. Israels utveckling av kärnvapen hade skett i samförstånd med USA; USA som hjälpt Israel att undgå inspektioner av IAEC vid reaktorn i Dimona, för att följa upp det med egna inspektionsförsummelser. (Israel hade också brutit mot vapen- och handelsembargot visavis rasistregimen i Sydafrika. 

Israels handel med Sydafrika motsvarade t ex 1975 100 miljarder US-dollar.) Vid den här tiden sades Israel vara i besittning av ca 100 kärnstridsspetsar som kunde avlossas med de "Jericomissiler" som kompletterade setet. Israels know how inom vapenteknologin och -produktionen överfördes till Sydafrika. - För USA var det business as usual. Man fortsatte att bistå de bägge klientstaternas gangsterfasoner som om inget hänt och vägrade diskutera Israels "hemliga" innehav av kärnvapen.

1977 - USA:s senat vägrade ratificera Protocol I Additional to the Geneva Conventions (12 aug 1949), Relating to the Protection of Victims of International Armed Conflicts som trädde ikraft 7 dec 1978. Särskilt problematiskt från USA:s horisont var artikel 1, §4, som utsträckte samma rättigheter och skyddsmekanismer som gällde för reguljära statsmilitära styrkor till medlemmar av nationella frihetsrörelser. Senaten vägrade också ratificera Protocol II. 

Av det II:a protokollet framgår bl a att stridande inte behöver "bära en viss erkänd stats uniform" för att stå under Genèvekonventionens paraply. När USA numera behandlar al-Qaida-kombattanter och "misstänkta" dito som "illegala stridande" är det en extremt dubiös policy. - Fram till 2003 hade USA inte anslutit sig till övriga 134 stater som accepterat lagens tilläggsprotokoll som bindande för egna ageranden och policys.

1978 - 15 december röstade 119 medlemsstater för FNGF:s resolution 33/75, som uppmanade säkerhetsrådet (SR) "att vidta alla nödvändiga åtgärder" för att garantera att FN:s beslut för upprätthållande av internationell fred och säkerhet beaktas. Bara två stater röstade emot - USA och Israel.

1978 - 18 december röstade 110 medlemsstater för FNGF:s resolution 33/10, som efterlyste mått och steg för att förbättra levnadsvillkoren för palestinierna. Bara två stater röstade emot - USA och Israel.

1978 - 18 december röstade 97 medlemsstater för FNGF:s resolution 33/113C, som fördömde Israels behandling av palestinierna som brott mot mänskliga rättigheter. USA och Israel röstade emot.

1978 - 19 december röstade 119 medlemsstater för FNGF:s resolution 33/136, som uppmanade i-länderna att öka det kvantitativa och kvalitativa utvecklingsstödet till u-länderna. USA ensamt röstade emot.

1979 -
24 januari röstade 114 medlemsstater för FNGF:s resolution 33/183M, som uppmanade medlemsländerna att avbryta allt militärt och nukleärt samarbete med apartheidregimen i Sydafrika. Tre stater röstade emot - USA, England och Frankrike.

1979 - 11 februari tog Ayatolla Khomaini över styret av Iran efter en av USA:s främsta klienter - shahen av Iran. Shahen hade flytt landet 16 jan. Han flydde efter kopiösa mängder av svåra brott mot sitt eget folk, bl a utförda av den CIA-tränade säkerhetspolisen, och med en reskassa på ett antal stulna miljarder dollar. USA gav honom asyl 22 oktober. Man vägrade sen lämna ut honom till Iran trots våldsamma folkliga protestmanifestationer (i Iran). 

Om vi vänder på perspektivet och granskar de senare årens amerikanska politik finner vi intressanta analogier. USA krävde Usama bin-Ladens utlämnande från Afghanistan och Saddams från Irak. I bägge fallen tillgreps folkmordslika krig från USA:s sida för att gripa "syndabockarna". USA:s asyl för shahen och en lång rad internationella skurkar av olika valör, bl a tvättäkta nazister, måste i logikens namn motivera krigiska handlingar från motsidan på för "målets" uppfyllande lämplig nivå. Det blir ett osmakligt scenario i bägge riktningarna - men högst mänskligt i den ena.

1979 - 23 november röstade 136 medlemsstater för FNGF:s resolution 34/46, som efterlyste ett utforskande av alternativa framkomstmöjligheter för att vidga utrymmet för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla folk. USA röstade ensamt emot, president Carters skrävlande till trots.

1979 - 23 november röstade 121 medlemsstater för FNGF:s resolution 34/52E, som garanterade de av Israel avhysta palestinierna rätten att återkomma till sitt hemland. USA, Israel och Australien röstade emot. 

1979 -
11 december röstade 120 medlemsstater för FNGF:s resolution 34/83J, som uppmanade medlemmarna till allmän nedrustning och ett avslut på kärnvapenkapplöpningen. USA, England och Frankrike var ensamma om att rösta emot. USA är alltjämt världens vapensmedja nr 1.

1979 - 12 december röstade 134 medlemsstater för FNGF:s resolution 34/931, som efterlyste ökat stöd till såväl de förtryckta i Sydafrika som till deras frihetsrörelse African National Congress (ANC). USA, England och Frankrike röstade emot. USA kallade ANC en "terrororganisation"!

1979 - 17 december röstade 121 medlemsstater för FNGF:s resolution 34/158, som önskade få till stånd en konferens om kvinnors rättigheter och status. Bara USA och Israel röstade emot.

1979 - 18 december röstade USA för FNGF:s resolution 34/180, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, som trädde ikraft 3 sept 1981. USA:s senat har hittills (2003) vägrat ratificera konventionen, d v s anta den som bindande lag.

1979 - 19 december röstade 112 medlemsstater för FNGF:s resolution 34/199, för att även omfatta utvecklingsländerna med säkerhetsgarantier i internationella förhandlingssituationer. USA röstade emot med kommentaren att det skulle "skada den fria handeln".

1979-91 - CIA i samverkan med Special Forces-personal genomförde en kontrarevolutionär kampanj i El Salvador som kostade 150.000 människor livet.

1980 - USA:s Carterregim var hela tiden inställd på att störta Jamaicas premiärminister Michael Manley. Pressen kallade honom socialist, men han var egentligen liberaldemokrat och hanterade en mixad ekonomi. Konspirationen mot Manley handlade framförallt om en ädel och för USA strategisk metall - bauxit. Därför hade CIA redan vid Manleys återval 1976 organiserat en upptrappad terrorkampanj med inhyrda anticastrokubaner, vapensmuggling och massiv propaganda månaderna före valet i okt 1980. 

Manley blev mycket riktigt besegrad. Under resan dit hade USA bl a kränkt Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970), särskilt kapitlen I, VI och
VII, artikel 18 i OAS-stadgan, samt mot FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) och 2131 (XX).

1980-2003 - 14 maj beordrade president Jimmy Carter en blockad av Kuba efter att Fidel Castro annonserat att 125.000 missbelåtna kubabor var fria att lämna ön för överresan till USA från hamnen i Mariel. Tidigare hade det amerikanska fastlandet tagit emot vågor av vita, rika och mer högervridna kubaner. De marielitos som nu anlände välkomnades inte med flyktingstatus och statssubsidier till "the land of the free". Nej, istället placerades de omedelbart i något som mest liknade koncentrationsläger. 

1986 slog en federal domstol fast att de hjälplösa kunde hållas kvar på obestämd tid, utan att höras. Ännu 2003 hölls hundratals kubaner inspärrade i läger. Somliga hade varit där i flera decennier, utan varken rättegång eller dom. Här föreligger otvetydiga
kränkningar av bl a Universal Declaration of Human Rights (1948), American Convention on the Rights and Duties of Man (1948), American Convention on Human Rights (1969) samt Covenant on Civil and Political Rights (1966).

1980 - 5 december röstade 134 medlemsstater för FNGF:s resolution 35/57, som efterlyste en ny internationell ekonomisk ordning för att främja tillväxten i underutvecklade länder och globalt samarbete. Endast en stat röstade emot - USA. Kommentaren den vanliga: det skadar den fria handeln.

1980 - 12 december röstade 111 medlemsstater för FNGF:s resolution 35/145A, som efterlyste ett slut på alla kärnvapenprov. Bara USA och England röstade emot.

1980 - 12 december röstade 120 medlemsstater för FNGF:s resolution 35/174, som förklarade att utveckling är en fundamental mänsklig rättighet för både nationer och individer. USA ensamt förnekade detta och röstade emot, samt uttalade: kollektiva rättigheter kan "skada fri handel och företagsamhet".

1980-91 - CIA och Special Forces ökade sitt bistånd till Mujahedingerillan i Afganistan, som stred mot de sovjetiska invadörerna. Gerillagrupper som USA försett med stingrobotar och annan krigsmateriel bildade sen underlag för den talibanregim som USA snart också bekrigade. Restlagren av stingrobotar kom talibanerna väl till pass.

1981 - Den nya administrationen under Ronald Reagan släppte 23 feb ett dokument betitlat "Communist Interference in El Salvador" (även kallat "The White Paper"). I dokumentet påstods att Kuba och Nicaragua - utan en tråd av bevis - hade försett det lilla El Salvadors gerilla med 200 ton vapen/ammunition. Några veckor senare förklarade fobiske Ron att (en handfull) rebeller höll på att lägga under sig hela den västra hemisfären! 

På denna svajiga grund skickades under de följande fem åren 2 miljarder dollar i militär assistans till El Salvadors brutala militärregim, medan ett obekant antal miljoner gick till en polis som tränats i "hårda förhör" av CIA under tidigt 1970-tal. Under första hälften av 1980-talet mördades ca 40.000 salvadoraner av nattliga dödsskvadroner och armé - ofta beledsagade av amerikanska rådgivare. Tusentals slogs sönder och samman under sataniska förhör och fick psykiska men för livet. 

USA:s omstörtningsverksamhet i El Salvador
kränkte Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970), särskilt kapitlen I, VI och VII, OAS-stadgans 18 kapitel, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) , 2131 (XX) och 2444, Universal Declaration of Human Rights (1948), Geneva Convention IV (1949) and Additional Protocol II, Red Cross Fundamental Rules of International Humanitarian Law Appliceable in Armed Conflicts (1978), Resolution on Disappeared Persons (1978), Declaration on Protection from Torture (1975), och innan det var över, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (1984).

1981 - 7 juni genomförde Israeliska flygvapnet - rattande USA-byggda F-16 - "Operation Babylon". Attacken riktades mot Iraks kärnreaktor vid Osirak, nära Bagdad. Den förstördes fullständigt och skapade därigenom en "smutsig bomb" - ett enormt radioaktivt moln som drev in över Bagdads tättbefolkade delar. Genom att utplåna Iraks potentiella kärnvapenmöjligheter ville Israel befästa sitt monopol på nukleär vapenkapacitet i regionen. 

Israels angrepp bröt mot FN-stadagan och en räcka av internationella lagar. USA:s representanter i säkerhetsrådet såg dock nogsamt till att det stannade vid ett lamt fördömande. Ingen lyckades heller tvinga Israel att ställa upp på IAEC:s inspektioner. I november ingick USA ett nytt strategiskt avtal med Israel "för att skydda freden och säkerheten" i Mellanöstern.


1981 -
I eget luftrum över Sidragulfen sköts 19 aug två libyska patrullplan ner av amerikanskt stridsflyg från hangarfartyget "Nimitz". Det ingick i Reagans nya deal - "att återskapa Amerikas stolthet". Att flexa musklerna mot ett litet och förmodat svagt land ingick i rehabiliteringen. USA:s 6:e flotta hade fått order att "öva" innanför landets territorialvattengräns. Libyen var ett lämpligt mål, ett exempel på "radikal arabisk nationalism". USA:s agerande stred mot bl a Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations (för att nu dra hela "deklarationen"; 1970), speciellt kapitlen VI och VII samt FNGF:s resolution 337A (V).

1981 - USA röstade 10 okt för FNGF:s Convention on Prohibitions or Restrictions on the Use of Certain Conventional Weapons Which May be Deemed to be Excessively Injurious or to Have Indiscriminate Effects. Konventionen förbjöd bl a vissa av de vapen USA använt i Indokina och bruket av brandbärande teknologi riktad mot mål i områden med civila populationer. USA:s senat vägrade dock att ratificera fördraget: "USA äger en unik rätt att använda dylika tekniker"!

1981 - Robert McNamara avgick detta år som Världsbankens president. Han hade gjort en lysande karriär. Från posten som styrelseordförande i Ford Motor Company - företaget med nazisympatier - tog president Kennedy över honom som USA:s försvarsminister 1961. Han fortsatte på samma post under Johnson och medverkade till upptrappningen av Vietnamkriget. 1968 kallade Världsbanken. 

Under sin tid som USA:s försvarsminister intresserade han sig bl a för utbildningen av latinamerikansk militär. Vid Pentagons lärosäten i USA och Panama förmedlades förhörs- och repressionstekniker som var direkt apterbara på "den inre fienden" - folken i söder. McNamara blev närmast lyrisk när han talade om sin latinamerikanska "vänner": "De är de nya ledarna. Jag behöver knappast orda så mycket om värdet av att ha dessa män, som är så väl förtrogna med hur vi amerikaner tänker och handlar, i viktiga ledarpositioner. Att vi behandlar dom som våra vänner är av oskattbart värde."

1981 -
124 medlemsstater röstade 28 okt för FNGF:s resolution 36/13, som fördömde somliga länders och transnationella företags kollaborerande med den Sydafrikanska staten. Bara USA röstade emot.

1981 - 9 nov röstade 126 medlemsstater för FNGF:s resolution 36/19, som konfirmerade varje nations rätt att fritt välja socioekonomiskt system i enlighet med folkviljan utan inblandning utifrån. Bara USA röstade emot. Den här gången med följande psykopatiska slutledning: USA befarade att "principerna för frihet och demokrati kunde äventyras"!

1981 - 1 dec röstade 133 medlemsstater för FNGF:s resolution 36/68, som fördömde de transnationella bolagens aktiviteter i koloniala/neokoloniala territorier. USA, England och det USA-dominerade Guatemala röstade emot. USA företagsinflytande i 3:e världen ökade/ökar för varje sekund. En utveckling som går stick i stäv med resolutionen.

1981 - 9 dec röstade 109 medlemsstater för FNGF:s resolution 36/92J, som uppmanade till förhandlingar om förbud mot kemiska och biologiska vapen. Bara USA röstade emot. USA antas allmänt vara världens största producent och lagerhållare av dylika vapen (2005).

1981 - 14 dec röstade 135 medlemsstater för FNGF:s resolution 36/133, som förklarade utbildning, arbete, hälsovård och tillräcklig näring som basala mänskliga rättigheter. USA röstade ensamt emot. Vid den tiden menade president Reagan att ketchup skulle klassas som "grönsak", lämplig föda för USA:s fattiga och undernärda barn.

1981-83 - Guatemala, ett land med starka amerikanska affärsintressen i kaffe, socker och bomull, medgav att militären under perioden förstört 440 indianbyar och antingen dödat eller fördrivit invånarna. Att också barn mördades förklarade militären med att "generna förs vidare". 

För arbetet på plantagerna organiserade armén "roundups" - indianer drevs ihop med gevär för att på lastbilsflak forslas till de giftbesprutade odlingarna där gränsvärden överskreds 50 ggr om, och modersmjölken sades vara den giftigaste i världen. Oräkneliga barn dog i koltåldern när de följt sina föräldrar till dessa dödens fält. Indianerna kunde varken odla sin egen majs eller flytta utan militärens tillstånd.

1981-91 - Ett brett upplagt program för "militär assistans" till Honduras sattes i verket. Det primära syftet var att etablera en infrastruktur som kunde underlätta en hemlig och permanentad, lågintensiv krigföring mot Nicaraguas vänsterregim. Operationen - som förbjudits av kongressen - sponsrades delvis med CIA-medel från knarkförsäljning i USA; delvis med illegal försäljning av avancerad militärteknologi till Iran. Sandinisterna störtades slutligen och en amerikansk klientministär installerades. Den tio år långa aggressionen mot Nicaragua kostade 85.000 människor livet.

1982 - 13 av SR:s 15 medlemsstater röstade 31 augusti för en utkastresolution som fördömde USA:s intervention i Angola. USA utnyttjade sin vetorätt för att omintetgöra resolutionen.

1982 - 111 medlemsstater röstade 28 oktober för FNGF:s resolution 37/7, som efterlyste ett "världskontrakt" för att skydda ekologin. Bara USA röstade emot, och förklarade att dylika åtgärder skulle "hämma den ekonomiska utvecklingen".

1982 - 8 dec misslyckades ett CIA-sponsrat försök att störta Surinams premiärminister, överste Desi Bouterse som anklagades för att närma sig Kuba. Ett antal amerikanska "diplomater" utvisades omgående för "destabiliserande aktiviteter". USA kränkte i detta fall bl a Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States...(1970), särskilt kapitlen I, VI och VII, OAS-stadgans artikel 18, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) och 2131 (XX), samt International Covenant on Civil and Political Rights (1966).

1982 - Amerikanska marinkårssoldater landsattes i Libanon för att stödja en israelisk invasion och partiell ockupation av landet.

1982 - 111 medlemsstater röstade 9 dec för FNGF:s resolution 37/73, som efterlyste ett fullständigt fördrag om förbud mot alla kärnvapenprov. USA lämnade den enda opponentrösten.

1982 - 138 medlemsstater röstade 9 dec för FNGF:s resolution 37/83, som efterlyste ett förbud mot rustningskapplöpningar i yttre rymden. USA röstade ensamt emot, med motiveringen att det rörde frågan om landets "unika säkerhetsbehov".

1982 - 146 medlemsstater röstade 17 dec för FNGF:s resolution 37/137, som efterlyste ett förbud mot produkter farliga för miljö och hälsa. USA röstade ensamt emot, med motiveringen att dylika åtgärder skulle "skada handeln".

1982 - 124 medlemsstater röstade 21 dec för FNGF:s resolution 37/252, som efterlyste en omstrukturering av de internationella ekonomiska relationerna för att möjliggöra utformningen av en ny ekonomisk världsordning. USA röstade ensamt emot. Skälet - som 17 dec.

1983 - 2 april röstade 12 av 15 medlemsstater för SR:s utkastresolution, som fördömde USA:s aggression mot Nicaragua. USA använde sin vetorätt för att förhindra det enda rimliga.

1983 - 28 augusti övertogs posten som Israels premiärminister av Yitzhak Shamir - en man med snarlik meritlista som företrädaren Begin. Shamir hade tillhört den sionistiska terrorsekten "Sterngänget", som uttryckt profascistiska sympatier och t ex under 2:a världskriget sökt liera sig med Hitler mot britterna. 1948 tillhörde Shamir de efterlysta för mordet på greve Folke Bernadotte, FN:s förhandlare i Mellanöstern. Shamir höjde tonläget mot PLO och "antiterroristaktiviteten" över huvud. Han hade solitt USA-stöd.

1983 -
Den lilla ön Grenada i Karibien invaderades 25 okt och ockuperades av en överdimensionerad amerikansk truppstyrka (operation "Urgent Fury"). En regering som kunde accepteras av Reaganministären installerades efter att premiärminister Maurice Bishop störtats och mördats. President Reagan påstod initialt att medlemmar av organisationen "East Caribbean States" hade "begärt" USA:s tjänster. Detta dementerades med kraft av brittiske utrikesministern Geoffrey Howe och premiärminister Thatcher. 

Reagan fabulerade därför ihop att operationen var ett försök att "rädda" några hundratal amerikanska medborgare (egentligen studenter) som befann sig på ön. Sanningen var den att CIA hade bedrivit en destabiliseringskampanj mot Bishop ända sen 1979. Det fanns inget legitimt skäl för den amerikanska invasionen - bara en önskan att avsätta en obekväm regering med våldsmedel. 

Operationen innebar en grov överträdelse av Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations (1970), speciellt kapitlen I, VI och VII, av nästan samtliga artiklar i OAS-stadgans kapitel I, II, IV och V, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V), 2131 (XX) samt 3314 (XXIX), jämte International Covenant on Civil and Political Rights (1966). - 11 av 15 medlemmar i SR fördömde USA:s agerande i en utkastresolution 27 oktober; dock eliminerad av USA.

1983 - 23 oktober anföll en självmordsbombare från islamiska Jihad den amerikanska marinkårens barack i Beirut. 241 soldater dödades. Attacken var en vedergällning inte bara för USA:s policy att skicka amerikanska trupper som surrogat för israelerna till norra Libanon, utan närmast en replik på de 300 tunga granater som amerikanska krigsfartyg 19 september lossat mot ställningar som hölls av muslimsk drusmilis.

1983 - 116 medlemsstater röstade 20 dec för FNGF:s resolution 38/182, som uppmanade till ett förbud mot nya vapentyper för massförstörelse. USA ensamt röstade emot.

1983 - 133 medlemsstater röstade 20 dec för FNGF:s resolution 38/183M, som uppmanade kärnvapenbärande stater att inkomma med årliga rapporter om vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra kärnvapenkrig och för att få slut på kärnvapenkapplöpningen. USA levererade den enda negativa rösten.

1983 - 132 medlemsstater röstade 20 dec för FNGF:s resolution 38/188H, som efterlyste inrättandet av en oberoende kommission för nedrustning och säkerhetsfrågor. USA röstade ensamt emot, med hänvisning till sina "unika försvarsbehov".

1983 - 126 medlemsstater röstade 20 dec för FNGF:s resolution 38/202, som efterlyste möjligheter för FN att stärka sina möjligheter att agera vid natur- och andra katastrofer. USA ensamt röstade emot.

1984 - 13 av SR:s 15 medlemmar röstade 4 april för en utkastresolution, som fördömde USA:s aggressiva policy visavis Nicaragua som ett brott mot internationell lag. USA använde sitt veto för att eliminera resolutionen.

1984 - 134 medlemsstater röstade 8 nov för FNGF:s resolution 39/9, som efterlyste mer av samarbete mellan FN och Arabförbundet. USA ensamt röstade emot.

1984-89 - CIA och Special Forces-enheter iscensatte en långvarig antirevolutionär kampanj i södra Filippinerna för att strypa vänstergerillan. Företaget misslyckades men tog 30.000 människoliv.

1985 - 13 av SR:s 15 medlemmar röstade för en utkastsresolution som återigen fördömde USA:s aggressiva policy mot Nicaragua som kriminell och stridande mot internationell lag. USA avlivade resolutionen med sitt veto.

1985 - 13 maj kulminerade en serie konfrontationer mellan Philadelphiapolisens specialförband/FBI och en grupp afroamerikaner som tillhörde anarkiströrelsen MOVE - en rörelse med starka andliga rötter. En bostad angreps med den eldfängda kvävningsgasen CS och från en helikopter kastades ner en eller flera handgranater. 

11 MOVE-medlemmar inklusive 5 barn dödades och två hela kvarter brändes ner. Här
förbröt man sig mot bl a International Declaration of Human Rights (1948), International Covenant on Civil and Political Rights (1966), International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights(1966), International Declaration on Elimination of All Forms of Intolerance or Discrimination Based on Religion or Belief (1981) samt American Convention on Human Rights (1969).

1985 - Olof Palme höll ett tal i FN:s generalförsamling 21 okt, i vilket han bl a kom in på medlemsstaternas skyldigheter att bidra till FN:s ekonomi. Kanske syftade han på USA. Man hade ju under Reagan valt en slags utpressningstaktik. USA vägrade betala sina skulder till FN om inte organisationen genomförde en rad "strukturella reformer" dikterade av USA. Supermaktens otillräkneliga beteende hotade att äventyra FN:s redan tandfattiga handlingsförmåga, och ännu 1995 var USA:s skuldkonto extremt svullet. 

1985 - 133 medlemsstater röstade 29 nov för FNGF:s resolution 40/23, ett upprop om ekonomiska och andra förändringar nödvändiga för att främja socialt framåtskridande i 3:e världen. USA ensamt röstade emot.

1985 - USA vägrade 9 dec att rösta för Inter-American Convention to Prevent and Punish Torture, som trädde ikraft 28 feb 1987 med 13 signatärer. USA står alltjämt (2003) utanför konventionen, förmodligen p g a de förhållanden som råder i landets egna fängelser, vilka i konventionens mening uppfyller kriterierna för tortyr. Således anser sig USA besitta en "suverän rätt" att tillgripa tortyr i det internationella lagverkets mening.

1985 - 101 medlemsstater röstade 12 dec för FNGF:s resolution 40/93, som uppmanade Israel att avveckla sina kärnvapen. Bara USA och Israel röstade emot.

1985 - 100 medlemsstater röstade 13 dec för FNGF:s resolution 40/148, som efterlyste åtgärder för att bekämpa spridningen av nazism, fascism och neofascism. Bara USA och Israel röstade emot.

1985 -
137 medlemsstater röstade 16 dec för FNGF:s resolution 40/168, som beskrev Israels politik som den verkliga stötestenen för fred i Mellanöstern. Bara USA och Israel röstade emot.

1986 - Amerikanska plan bombade 14 april de libyska städerna Tripoli och Benghazi i hopp om att döda statsöverhuvudet, Kadaffi. Hundratals oskyldiga strök med. USA bröt inte bara mot egen federal lag utan också mot Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970), särskilt kapitlen I, VI och VII, samt mot FNGF:s resolution 337A (V). Det utgjorde aggressionskrig i enlighet med statuterna i London Charter (1945). Vidare kränktes Hague Convention on the Rules of Aerial Warfare (1923), Geneva Convention (IV; 1949) samt FNGF:s resolution 2444.

1986 - FN:s Världsdomstol, IJC i Haag, förklarade USA:s minering av Nicaraguas hamnar som en illegal åtgärd. (ICJ:s kritik av USA är, märk väl, hittills enda gången som Världsdomstolen fördömt en stat för "terrorhandlingar".) Reaganministären svarade med att förneka domstolens jurisdiktion. Man inlade veto mot en resolution i SR som syftat till att få USA att dra in mineringen. 

Dispyten kom vid en tid då USA utan krigsförklaring bedrev ett förtäckt och "lågintensivt" utnötningskrig mot den sandinistiska vänsterregimen i Nicaragua. USA använde sig av bulvaner, högerextrema nicaraguaner, som försågs med vapen, ammunition, utrustning och amerikanska "rådgivare". Eftersom finansieringen var illegal  till och med under inhemsk amerikansk lag skaffades pengar fram genom drogaffärer och vapenhandel ("off the books" som det kallas i Pentagon). Till sist, efter ett tiotal år (1979-90) av oupphörliga gränsraider, sabotage, 40.000 döda (det motsvarar flera miljoner USA-medborgare!) och med en ekonomi ruinerad av contraskriget tvingades sandinisterna till ett "fredsslut", som innebar att en amerikansk klientregim tog över i Nicaragua. De ansvariga för hunger och våld hade segrat. 

Sandinisternas brott efter att de 1979 tagit över ett Nicaragua i avgrundsmisär: "Agrarreformen, nationaliseringen av bankerna, alfabetiseringskampanjen, folkhälsoprogrammen, som räddade hälften av de barn som tidigare dog; det var sånt som hotade den 'nationella säkerheten' i Väst. (...) Nicaragua var 'nicaraguising' (under sandinisterna); Nicaragua började upptäcka sig självt. Ett blint land gned sig i ögonen och förvånades över att att se sig självt för första gången..." (Eduardo Galeano, 1987) 

USA:s oförklarade krig mot sandinisterna kränkte Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970),
särskilt kapitlen I, VI och VII, OAS Charter, artikel 18, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V), 2131 (XX), 3314 (XXIX) och 2444, Universal Declaration of Human Rights (1948), Geneva Convention IV (1949) jämte Additional Protocol II, samt Red Cross Fundamental Rules of International Humanitarian Law Applicable in Armed Conflicts (1978).

1986 - 146 medlemsstater röstade 4 dec för FNGF:s resolution 41/128, UN Declaration of the Right to Development. USA ensamt röstade emot.

1986 - 148 medlemsstater röstade 4 dec för FNGF:s resolution 41/151, ett upprop om åtgärder som kunde garantera migrerande arbetare värdiga villkor och mänskliga rättigheter. USA ensamt röstade emot.

1986-2002 - Special Forces-enheter utposterades i en rad latinamerikanska stater, men främst i Colombia, Bolivia och Peru för att kollaborera med CIA, lokal militär och polis för att knäcka droghandeln. I själva verket en täckmantel för ett upptrappat krig mot kontinentens vänstergerillor.

1986 - "I den nya imperiala formeln är militärens plats inte på utan bakom tronen. Den ser till att civila regeringar som sätter igång förändringar till sist kämpar för att undvika dem. (...) Priset för överlevnad är förlamning; de kan prata om agrara reformer men inte genomföra dem; de kan lova rättvisa men inte praktisera den; de kan prata utan att säga något; de kan agera utan att göra något." - Några reflexioner av den latinamerikanske författaren Eduardo Galeano, med bäring, säkert långt utöver den sydvästra hemisfären... 

1987 - 13 maj släppte Amnesty en rapport som dokumenterade situationen i bl a det federala fängelset i Marion, Illinois. Förhållandena bröt på samtliga punkter mot UN Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners (1955). En ny rapport, året efter, indikerade att situationen i det federala kvinnofängelset i Lexington, Kentucky, var än värre. Andra organisationer har senare funnit samma vämjeliga förhållanden i Schawangunk, New York, i Pelican Bay, Kalifornien, och i Florence, Colorado etc. USA:s straffpolicy på både delstats- och federal nivå har formulerats i direkt strid med bl a Declaration on Protection from Torture (1975), Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (1984) och Universal Declaration of Human Rights (1948).

1987 - 153 medlemsstater röstade 7 dec för FNGF:s resolution 42/159, som inte bara efterlyste åtgärder för att förhindra internationell terrorism utan en fullständig studie om terrorismens djupaste orsaker, samt en konferens för att definiera och särskilja terrorism från legitima nationella befrielsekrig. Bara USA och Israel röstade emot.

1987 - 9 december startade den palestinska befolkning i Gazaremsan en massrevolt känd som "Intifadan". Våldsamheterna inskränkte sig till stenkastning, brända bildäck och viftande med palestinska fanor, men israeliske försvarsministern Yitzhak Rabin skickade ut militären för att slå ner de förtryckta med batonger, tårgas, vattenkanoner, gummi- och skarpa kulor. Folket på Västbanken drogs in i upproret. Rabin svarade med brutal repression: massdeportationer av politiska aktivister, mord, massarresteringar, ekonomiska straffåtgärder, igenslagna skolor och universitet och söndertrasade kommunala strukturer. 

Vid slutet av första året hade de israeliska soldaterna dödat minst 390 obeväpnade palestinier, män, kvinnor och barn. Demonstrationerna och dödandet fortsatte i två år. 

Dessa Israels "brott mot mänskligheten" till trots får landet hela tiden USA:s fulla stöd - vapentekniskt, finansiellt, diplomatiskt, och inte minst genom sabotage av FN-resolutioner riktade mot Israel. Det kontraproduktiva resultatet av denna USA/Israeliska strategi visade sig i en kraftigt stigande support bland arabländerna för Intifadan och en självständig palestinsk stat. Dessutom, 1988 steg Hamas in på arenan, en islamitisk grupp som svurit "Jihad", heligt krig, mot Israel och dess uppbackare. I likhet med Hizbolla använder sig Hamas av självmordsbombare i desperata försök att utjämna förtryckarnas teknologiska övertag.

1987 - 154 medlemsstater röstade 11 dec för FNGF:s resolution 42/198, som uppmanade till ökat internationellt samarbete för att lösa de underutvecklade ländernas externa skuldproblem. USA röstade ensamt emot: skuldsanering i 3:e världen skulle "skada handeln".

1987-88 - Flottenheter skickades till Persiska golfen under Irak-Iran-kriget. Irak var alltjämt en viktig klientstat för USA. Ett iranskt personflyg med 290 passagerare sköts ner från det amerikanska krigsfartyget Vicennes. Alla ombordvarande omkom. Kaptenen på det amerikanska fartyget dekorerades för visat "hjältemod".

1988 - 130 medlemsstater röstade 3 nov för FNGF:s resolution 43/21, som beskrev Intifadan som en legitim reaktion på Israels förnekande av palestiniernas rättigheter. Endast USA och Israel röstade emot.

1988 - 147 medlemsstater röstade 22 nov för FNGF:s resolution 43/45, som efterlyste en omedelbar implementering av Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples in all Colonial Territories. Bara USA och Israel röstade emot.

1988 - Colombia dränktes i blod. 75 massakrer ägde rum under året. Den internationella pressen kastade skulden på drogmaffian och gerillan. Det var bekvämt. I verkligheten var mördandet ett resultat av "den nationella säkerhetsdoktrinen" som sanktionerar Colombianska arméns blodbad på landsmän. Militären följde (följer) - som alla latinamerikanska länder - diktat utifrån: närmast Inter  American Defense Council, där USA är en dominerande aktör. Som väntat. För övrigt ansågs inte kokainmaffians pengar "smutsiga" så länge de användes för att mörda vänstersympatisörer. - Bara 5 av de 75 människoslakterna 1998 kunde hänföras till maffian.  

1988 - 23 november ratificerade amerikanska senaten slutligen 1948 års Convention on Prevention and Punishment of the Crime of Genocide. Men man tillfogade ett "suveränitetspaket", som innebar att USA efter eget godtycke kunde undantas från bestämmelserna. När detta i november blev känt i FN protesterade en rad länder som Danmark, Finland, Sverige, Norge, Irland, Italien, Holland, Spanien, och England. Man ifrågasatte naturligtvis legaliteten i senatens beslut. 

USA står fast vid beslutet (2003). 1951 förklarade dock Världsdomstolen (ICJ) att Genocidekonventionen uppnått status av internationell sedvanerätt. Följaktligen är USA skyldigt att följa konventionens regler oavsett vilka legalistiska undantagsregler de inhemska lagstiftarna hittat på. USA:s senat kan lika lite påverka detta faktum som de åtalade nazitopparna i Nürnberg som utan framgång argumenterade på samma sätt: Nürnbergdomstolen ägde inte jurisdiktion, man var inte underkastad fördrag man inte skrivit på, egen lag stod över, fördrag kunde brytas om rekvisit som man själv bestämt förelåg o s v i det oändliga.

1988 - 128 medlemsstater röstade 20 dec för FNGF:s resolution 43/195, som uppmanade till ökat internationellt samarbete för att utplåna fattigdomen i utvecklingsländerna. USA ensamt röstade emot.

1988 - USA skrev på (22 dec) och senaten ratificerade Wienkonventionen för skydd av ozonlagret. Likväl lever man inte upp till sina förpliktelser, särskilt inte ifråga om hithörande internationellt samarbete inom det legala, vetenskapliga och tekniska fältet.

1989 - 1 feb vägrade USA att godkänna ECOSOC:s (FN:s ekonomiska och sociala råd) utkast till Uppförandekod för transnationella företag.

1989 - Libyska plan sköts återigen ner av amerikanskt stridsflyg när de försökte hävda libyskt territorialvatten runt Sidrabukten från amerikanska krigsfartygs kränkningar.

1989 - 26.000 man amerikanska trupper deltog 20 december i "Operation Just Cause" (bara namnet!), som gick ut på att invadera, ockupera och installera en USA-vänlig regim i Panama. Panamas ledare Manuel Noriega, tidigare med CIA-kopplingar, arresterades för att ha förbrutit sig mot amerikanska droglagar. Ett trovärdigare skäl var hans självständiga kurs: han vägrade tillåta att USA upprättade en bas i kanalzonen fram till år 2000, att man opererade från Panama mot Nicaragua samt att delta i Kubaembargot etc. 

De 1985 införda sanktionerna mot Panama hade inte haft avsedd verkan. - I operationen mot Panama dödades ca 4000 försvarare och så mycket som 20.000 sårades. De ihjälskjutna dumpades i massgravar. I Washington och media framställdes invasionen som "en oblodig affär". 

Noriega själv arresterades och togs till Miami för att dömas till livstids fängelse. Invasionen
förbröt sig mot Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970), praktiskt taget samtliga artiklar under kapitel I, VI och VII, OAS-stadgan, flertalet artiklar under kapitlen I, II, IV och V, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V), 2131 (XX), 2444 och 3314 (XXIX), Geneva Convention IV (1949), samt ett antal artiklar under kapitel IX i FN-stadgan.

1990 - Förhistorien till Irakkrigen tillhör de anskrämligare kapitlen i USA:s redan genomsolkiga historia. 1958 tog en grupp irakiska officerare makten i Irak. Kuppledaren, general Adel-Karim Kassem utropade landet som republik och legaliserade kommunistpartiet. Han genomförde omfattande landreformer och införde (faktiskt) autonomi för kurderna i norr. USA kunde inte stillatigande åse denna utveckling. 

CIA-chefen Allan Dulles kallade Irak "världens farligaste plats", och 1963 sponsrade CIA antikommunistiska baathpartiets kuppförsök mot Kassem. Den unge Saddam Hussein, en av baathpartiets påläggskalvar, sköt med egen hand ihjäl Kassem och en rad andra ledarfigurer som stod på CIA:s dödslista. Men det var bara en halv seger - man tvingades dela regeringsmakten i en koalition. Därför intrigerade CIA fram en utrensning 1968, som innebar att baathpartiet ensamt tog kontrollen. Samma år som shahen av Iran störtades i en antiamerikansk revolution, 1979, kunde Saddam Hussein efterträda sin mentor Ahmad Hasan al-Bakr som Iraks president. 

CIA såg Saddam som en av sina verkliga "assets" (tillgångar) i regionen, speciellt sen Iran "fallit". Saddam, som fruktade Irans inflytande över shiiterna i Irak, slog till i sep 1980 och invaderade Iran. Om idén planterats hos Saddam av USA eller inte spelar kanske mindre roll, i alla händelser gjorde man allt för att sponsra sin "klient". Iran - vars oljereserver lade landet på en hedrande 3:e-plats i världsligan - var en läckerbit som amerikanerna, inte minst oljeexploatörerna, gärna återvann. 

När iranierna i början av 1982 gick segrande fram fattade Reaganministären beslutet att på hemliga vägar understödja Saddam. "Direktivet" (nr 114) av 26 nov 1983 är ett av få från den tidens utrikespolitik som fortfarande är sekretessbelagt. Andemeningen var ändå att Reagan var beredd att göra allt som stod i hans makt för att Saddam skulle undgå ett debacle. Och allt skedde utan kongressens och medias insyn. Bl a försågs Saddam med satellitinformation om den iranska krigsmaktens positioner. Hela 5,5 miljarder dollar smugglades via en italiensk bank till Saddam för vapenköp. Vapen anlände också från CIA via Chile och Saudiarabien till Bagdad. 1986-89 skedde otaliga transaktioner, som bl a inkluderade mjältbrandsbakterier och avancerad datautrustning.

När FN i dec 2002 (resolution 1441) tvingade Irak att leverera en utförlig historisk rapport över sina vapenköp och vapenteknologier före 1991 anlände en maffig omgång på 11.800 sidor. Bush' handgångna män var inte sena att lägga vantarna på ca 8.000 sidor av rapporten innan kollegorna i säkerhetsrådet fick tag på den! Det var material som helt enkelt - och tämligen kriminellt - undanhölls därför att det innehöll känsliga uppgifter om regeringens brottsliga och antidemokratiska aktiviteter och en lång rad amerikanska bolags lika sjaskiga inblandning. Vi vet namnen på den del av dem: Honywell, Hewlett-Packard, DuPont, Eastman Kodak, Unisys, Sperry och en lång rad andra. 

USA hade inte sen 1967 haft diplomatiska kontakter med Irak förrän president Reagan i dec 1983 skickade över sin personliga envoyé, f d försvarsministern i Fords administration och nuvarande i Bush den yngres - Donald Rumsfeld (välkvalificerad för vilken krigsförbrytarprocess som helst...). Denne Rumsfeld mötte Saddam i Bagdad för ömsesidigt givande samtal kan man tänka. Han var tillbaka i Irak i mars 1984. En inte alltför välvald tidpunkt eftersom FN just då anklagade Saddam för att använda kemiska vapen mot Iran. Kriget pågick som bäst och hade redan skördat oräkneliga offer på båda sidor. 

Rumsfeld struntade i de irakiska gasattackerna på iranierna, men poängterade att USA inte såg med blida ögon på en eventuell iransk triumf. I nov 1984 hade Reagan etablerat permanenta diplomatiska förbindelser med Irak och öste nu vapen av alla slag - bl a attackhelikoptrar - över vännen Saddam. Helikoptrarna kom till god användning när Saddam i mars 1988 gasade ihjäl 5.000 kurder i byn Halabja. Det störde dock inte de varma relationerna mellan USA och Irak. 

Det var först efter Saddams inmarsch i Kuwait 2 aug 1990 som Bush den äldre bytte röstläge. Först hade han kommenterat saken med att "de flesta amerikaner ändå inte kunde hitta Kuwait på kartan", men ryckt upp sig och bestämt sig för att han ensam var mannen att "försvara mänskliga rättigheter" i detta svårfunna land. Att de som skulle "räddas" - shejkplutokraterna - själva knappt kunde stava ordet "människorätt" och hade ett synnerligen nedslående facit i den grenen bekymrade föga.

Men det började med en propå: 13 april 1990 föreslog Saddam Hussein sin välgörare president Bush en plan för eliminering av alla massförstörelsevapen i länderna i Mellanöstern. Bush avvisade den kategoriskt - säkert med Israels nukleära arsenal i gott minne. Bush' reaktion rimmade illa med det internationella ickespridningsfördraget om kärnvapen och konventionerna om kemiska och biologiska stridsmedel etc. Saddams erbjudande (var) är ytterligare en spik i kistan för Bush’ globalt spridda demagogi om den förres diaboliska omedgörlighet.

1990 - 13 maj höll internatskolan Phoenix Indian School sin sista examen. Sen slutet på 1860-talet hade tusentals indianbarn, generation efter generation, slitits från sina familjer och kulturella miljöer, förlorat språk och andlighet och placerats i vitstyrda skolor hundratals kilometer bort för att med brutala medel "avindianiseras". 

Här tvingades de stanna i åratal utan att se skymten av sina anhöriga. Mortaliteten överträffade på vissa skolor vad som förekom i nazistiska koncentrationsläger. Den federala politiken innebar en uppenbar
kränkning av Genocidekonventionen (1948), särskilt artiklarna II (b) och II (e); det var också en överträdelse av Declaration of Human Rights (1948), American Declaration on the Rights and Duties of Man (1948) samt American Convention on Human Rights (1969).

1990 - Irak invaderade Kuwait den 2 augusti. Dagen före hade president Bush skrivit på ett avtal med sin klientstat Irak om datateknologi för 5 milj dollar. Men Saddams invasion var inte ett hugskott. Det finns åtskilligt som talar för att Kuwait utgjort Iraks 19:e provins och att det var engelska kolonialister som skilde räjongen från Irak i början av 1920-talet. Bush beordrade "ett omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande av irakiska trupper". Saddam replikerade 12 aug att han var villig att evakuera Kuwait om israelerna lämnade de ockuperade områdena i Palestina. 

Bush, som aldrig visat förståelse på den punkten, kallade honom "värre än Hitler" och samlade 425.000 soldater för "Operation Desert Shield" i klientstaten Saudiarabien. Det var ett utslag av "den nya världsordningen", acceptera diktattyranniet eller ta konsekvenserna. USA:s ovilja till en förhandlingslösning i Kuwaitfallet
kränkte Treaty Providing for the Renunciation of War as an Instrument of National Policy (Kellogg-Briand Pact, 1928), Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations (1970), särskilt artikel 33 (1) samt FNGF:s resolution 337A (V).

1990 - 110 medlemsstater röstade 20 nov för FNGF:s resolution 45/32, som efterlyste en lösning på frågan om Guams politiska ställning i enlighet med Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples. USA och Israel röstade båda emot.

1990 - 127 medlemsstater röstade 4 dec för FNGF:s resolution 45/49, som krävde ett slut på alla kärnvapenprov. USA, Israel och ytterligare en stat röstade emot.

1990 - Vid omröstningen, 4 dec, om FNGF:s resolution 45/58, som uppmanade till allmän och fullständig nedrustning, var USA ensamt om att rösta emot.

1990 - 144 medlemsstater röstade 6 dec för FNGF:s resolution 45/68, som efterlyste en internationell konferens för att diskutera ett ömsesidigt tillbakadragande av Irak från Kuwait och Israel från de ockuperade territorierna i Palestina, som "ett nödvändigt första steg" för att uppnå fred i Mellanöstern. USA och Israel röstade ensamma emot; USA vägrade koppla frågorna.

1990 - En tribunal samlades på ECOSOC:s (FN:s ekonomiska och sociala råd) mandat i New York 10 december. - Tribunalen fann att USA:s repression mot inhemska nationella befrielserörelser kränkte Protocol II Additional to the 1949 Geneva Conventions, FNGF:s resolutioner 2625 (XXV) och 3103 (XXVIII) och flera artiklar i Universal Declaration of Human Rights (1948), liksom artiklarna 9 och 14 i International Covenant on Civil and Political Rights (1966).  

USA:s förhållande till indiannationerna och Puerto Rico innebär också en kränkning av Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (1960). Det sätt på vilket medlemmar av dessa och skilda minoritetsgrupper behandlas i amerikanska fängelser befanns stå i strid med FN:s Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners (1955), Declaration on the Protection of All Persons from Being Subjected to Torture... (1975) och International Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (1984). USA:s policy visavis alla färgade grupper under amerikansk jurisdiktion befanns stå
i strid med International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination (1965) samt International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (1966).

1991-2005 - Olja. Ett magiskt ord för amerikanska makteliter - kontroll, global dominans, ett odödligt imperium... USA har gjort sig beroende av oljeimport eftersom man vägrar spara eller sätta några limits för den inhemska konsumtionen av fossila bränslen. Därför (bl a) var Sovjets fall 1991 så betydelsefullt; en statsekonomisk kollaps målmedvetet framkallad av USA genom "ihjälrustning". De sovjetiska randstaterna runt Kaspiska havet frigjordes. Och racet efter olja och gas var igång. Enbart i Azerbajan, Kazakstan och Turkmenistan beräknade USA:s energidepartement oljereserverna till 200 miljarder fat! Naturgasfyndigheterna verkade minst lika imponerande. 

Billig, exploateringsvillig arbetskraft och ickeexisterande miljöhänsyn: premisserna för amerikanska bolagsprofiter föreföll (förefaller) svindlande goda. Relativt obetydliga kvantiteter olja och gas hade hittills utvunnits i regionen. Men de pipelines man skulle vara tvungen att bygga för transporter till kusterna passerade instabila områden. Sabotage var och är fullt möjliga och amerikanska militärbaser därför en nödvändighet. 1997 skickades 500 man fallskärmstrupper till Kazakstan för att träna kazaker och annan centralasiatisk militär; året efter upprepades övningarna i Uzbekistan. Amerikanska militär/flygbaser följde i flera postsovjetiska stater. 

Redan före Afghanistankriget i okt 2001 hade amerikanska oljebolag etablerat sig i området, bland  andra Chevron/Texaco (nuvarande utrikesminister Condoleezza Rice satt i Chevrons styrelse och var bolagets chefsrådgivare 1991-2001), Unocal och Exxon/Mobil. USA:s planer på att anlägga en dubbel pipeline för olja/gas från Turkmenistan via Afghanistan till den pakistanska kusten var sannolikt det avgörande skälet för angreppet mot Afghanistan i okt 2001. Den afghanska talibanregimens självständiga hållning och ovilja att släppa fram ledningen blev dess fall. 

11 sep 2001 och "terroristjakten" fungerade som perfekta täckmantlar för Bushstyret. - Unocal, ett hänsynslöst kaliforniabolag som hade för vana att strunta i miljö, mänskliga rättigheter och gärna gjorde upp med mördarregimer, anlitade (näppeligen förvånande!) krigsförbrytaren Henry Kissinger som förhandlare visavis de centralasiatiska staterna i början av 1990-talet. I mitten av decenniet organiserade Unical ett centralasiatiskt olje/gas-konsortium, "CentGas", där man själv var huvudägare. Men idén sprack på talibanerna. USA gav dock inte tappt. 

Efter Afghanistankriget kunde inget hindra USA att anlägga tre permanenta militärbaser i landet. Efter ett avtal med president Musharraf tog man samtidigt över tre större flygbaser i Pakistan. Flygvapenbaserna i Kirgistan och Uzbekistan växte ut till pretentiösa anläggningar som kunde tävla med Camp Bondsteel i Kosovo. I Uzbekistan är det (2002) vicepresident Cheneys gamla bolag, Halliburton, som genom sitt dotterföretag svarar för logistiken vid Khanabadbasen. USA har bitit sig fast i Centralasien och öppnat artärerena till det rika innandömet.

1991 - Den 2 januari förklarade sig Irak återigen villigt att dra sig ur Kuwait. Den här gången på villkor att USA gick med på "ett principiellt avtal" som skulle innebära ett första steg på en lösning av de palestinska flyktingarnas prekära situation. Trots att flera USA-diplomater uppfattade förslaget som "seriöst och rimligt" behandlade Bush det med yttersta arrogans: det gick inte att koppla frågorna. USA:s avvisande av en diplomatisk lösning bröt pånytt mot Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970), särskilt artikel 33 (1) liksom mot FNGF:s resolution 337A (V).

1991 - 16 januari inleddes "Operation Desert Storm" - Bush’ angrepp på Irak. Under 43 dagar genomfördes runt 67.000 flyguppdrag. Bomberna föll tätt och oftast oprecist över Kuwait och Irak; över städer som Bagdad och Basra och andra tättbefolkade centra. 84.000 ton splitterbomber och brandbomber fälldes (därav knappt 10% "smarta bomber"; hela 90% "osmarta dito" således). 

Enbart i Bagdad beräknas ca 20.000 människor ha dött. USA:s militärledning påstod att man prioriterade militära och infrastrukturella mål; det senare innebar att man förstörde broar, elverk, vattenreningsanläggningar, sjukhus, sanitära och liknande faciliteter - anläggningar som var livsnödvändiga för civilbefolkningen. Man slog också ut merparten av Iraks upplag av mat och medicin och skolor. Enligt jordanska röda halvmånen dödades sammanlagt ca 120.000 civila. USA:s furiösa bombstorm stod på intet sätt i proportion till FN-mandatet i SR:s resolution 678, som sanktionerat utdrivningen av Irak ur Kuwait

Att förstöra Iraks militära kapacitet för generationer framåt - som USA-militären deklarerat - överskred alla legala ramar. Den taktik man använde sig av kränkte bl a Hague Rules of Aerial Warfare (1923), London Charter (1945), Geneva Convention (IV; 1949), FNGF:s
resolution 2444, Protocol I Additional to the Geneva Conventions samt Red Cross Fundamental Rules of International Humanitarian Law Applicable in Armed Conflicts (1978). Den medvetna bombfällningen mot mål där även civila vistades bröt mot Convention on Prohibitions or Restrictions on the Use of Certain Conventional Weapons Which May be Deemed to be Excessively Injurious or to Have Indiscriminate Effects (1981). 

Bush’ avvisande av alla diplomatiska inviter innebar en kränkning av  Kellogg-Briand Pact (1928), och som kvalificerat aggressionskrig innebar det en överträdelse av London Charter (1945) och FNGF:s resolution 3314 (XXIX). - Irak erbjöd sig ånyo, 15 februari, att lämna Kuwait mot att USA "principiellt" accepterade att verka för ett uppfyllande av Israels skyldighet - enligt säkerhetsrådets resolution 242 (1967) - att dra bort sina styrkor från ockuperat territorium i Palestina och Syrien. USA krävde dock en "ovillkorlig" reaktion, utan diplomati, vilket repriserade kränkningen av Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in... (1970), särskilt artikel 33 (1) samt FNGF:s resolution 337A (V).

1991 - Med Sovjet som mellanhand erbjöd Irak, 23 februari, att börja dra tillbaka sina styrkor i Kuwait inom 24 timmar efter eld upphör. USA replikerade ultimativt: reträtten måste ske medan bombningarna pågår. När de irakiska trupperna, blandade med vettskrämda och flyende civila, den 26 februari försökte retirera ut ur Kuwait släppte USA lös en helvetisk himmelseld - bl a användes napalm som i Vietnam. På bara några futtiga timmar hade 25.000 människor dödats. Det skedde längs den väg  mellan Kuwait City och Basra som medierna kallat "Dödens väg". Vetskapen om att civila fanns i "målbilden" kränkte Hague Convention on the Rules of Aerial Warfare (1923), London Charter (1945), Geneva Convention IV (1949), FNGF:s resolution 2444, Protocol I Additional to the Geneva Conventions (1977) samt Red Cross Fundamental Rules of International Humanitarian Law Applicable in Armed Conflicts (1978). 

Insikten om att dessa trupper "lämnat striderna" gjorde dem till ett illegalt mål under Geneva Conventions, Common Article III (1949). Bruket av brand- och klusterbomber under dessa omständigheter innebar en flagrant kränkning av Convention on Prohibitions or Restrictions on the Use of Certain Conventional Weapons (1981). - Den 27 februari förklarade Bush offentligt att "inget förbarmande" ska visas de irakiska soldater som fortsätter att motsätta sig den amerikanska invasionen av Irak. Bush’ order var illegal under Hague Convention IV Respecting the Laws and Customs of War on Land (1907), London Charter (1945) och den amerikanska arméns eget lagverk, "Lieber Code" (1863). 

General Norman Schwarzkopf, chef för samtliga USA- och allierade styrkor på plats, visade genom sina uttalanden - då och senare - att man använde ett groteskt övervåld, långt mera än man auktoriserats i SR-resolutionen 678. - Av all amerikansk personal som tjänstgjorde i Irak 1990-91 dog endast 148 stycken i direkt strid. Det säger en hel del om vad för sorts "krig" man "utkämpade": Tyson mot en flugviktare efter nedslagningen...

1991 - Fastän Bush blåst eld upphör två dagar tidigare beordrade, 2 mars, general Schwarzkopf 24:e infanteridivisionen att attackera en enhet ur Iraks Republikanska garde när den hastigt retirerade bort från Kuwait. Nära Basra slaktades över 2.000 soldater ur gardet i en eldstorm från amerikanskt pansar, artilleri och helikoptrar med lasersikten. Att bryta mot eld upphör är inget mindre än en grov krigsförbrytelse och ett brott mot bl a Hague Convention IV (1907), London Charter (1945), Geneva Conventions Common Article III (1949) samt mot Red Cross Fundamental Rules of International Humanitarian Law Applicable in Armed Conflicts (1978). 

3 april godkändes resolution 687 i säkerhetsrådet. Den avkrävde Irak en fullständig redogörelse för sina lager av och produktionsfaciliteter för eventuella massförstörelsevapen etc. Några månader senare följde ännu en resolution, som fordrade en verifiering av Iraks uppgifter av en grupp FN-inspektörer jämte en övervakad destruktion av eventuella massförstörelsevapen och/eller stoff för framtagning av dito samt kontroll av efterlevnaden av återanskaffningsförbudet. USA ryckte åt sig initiativet och använde inspektionsgruppen till spionage, som inte hade ett dyft med FN-uppdraget att göra. 

Dessa provokationer ledde till att Irak slutligen portförbjöd USA-inspektörerna (1998). I det läget beordrade UNSCOM:s chef Richard Butler samtliga inspektörer att lämna Irak. Det var således inte Irak som "sparkade ut" inspektörerna ur landet som USA inbillade press och allmänhet

1991-2005 - Den 25 juni 1991 förklarade de jugoslaviska delrepublikerna Kroatien och Slovenien - med amerikansk uppbackning - sin oavhängighet. Inbördeskrig väntade. Jugoslavien var en "konstruktion" av Nationernas Förbund efter 1:a världskriget. I Kroatien hade amerikanskt finanskapital och politiskt stöd framförallt gått till president Franjo Tudjman. Som nationsemblem använde han de naziallierade ustashas fana och plockade in gamla ustahaveteraner i regeringen. 

När den jugoslaviska regimen försökte stoppa den kroatiska/slovenska utbrytningen belades man med strikta sanktioner från såväl USA som EU samtidigt som den förra parten pumpade in militärt stöd till Tudjmanregimen. I början av 1992 hade både USA och EU formellt erkänt utbrytarna som självständiga stater. Fragmentiseringen av Jugoslavien tjänade bl a syftet att förlägga de norra delarna inom Tysklands ekonomiska intressesfär och de södra inom USA:s strategiska domän för oljepipelines och bevakningsbaser.

En av USA:s absolut största och mest luxuösa militärbaser i världen, "Camp Bondsteel", anlades i sydöstra Kosovo nära Macedoniengränsen efter bombningarna av Jugoslavien i juni 1999. Armén konfiskerade över tusen acres privatägd mark. I grannskapet etablerades "Camp Monteith", en mindre men lika påkostad bas. Bondsteel uppfördes till en kostnad av ca 37 milj dollar och drar 180 milj dollar per år i underhåll. 

Texasfirman Kellogg Brown & Root, dotterföretag till Halliburton, reste Bondsteel på ett armékontrakt - ett av de dyraste Pentagon någonsin slutit - och fortsätter att sköta all logistik: barackunderhåll, förplägnad, städning, förnödenhetstransporter, el och vatten- och avloppssystemen. Företaget är dessutom kontrakterat för amerikanska baser i bl a Turkiet, Kuwait och den nya militärbasen i Khanabad, Uzbekistan. Nuvarande vicepresident Dick Cheney innehade 1995-2000 en toppost som CEO och styrelsemedlem i Halliburton. Och Dick Cheney var försvarsminister (1989-93) när "Brown & Root" - som företaget då hette - fick sina första logistiska entreprenaduppdrag för armén.  

1992 betalade Pentagon - närmast under Cheney - ca 4 milj dollar till Brown & Root för en hemlig rapport hur privata företag som B & R skulle kunna bidra med logistik för amerikansk trupp i potentiella krigszoner världen runt. Senare under året, 1992, inkasserade B & R ytterligare 5 milj från Pentagon för att uppdatera rapporten.   

Dick Cheney och Donald Rumsfeld - båda för övrigt medlemmar av skandalministären Nixon runt 1970 - har konsekvent låtit privatisera den "extramilitära" logistiken. Ett sätt att göda privatkapitalismen och mixa personliga vinstintressen med en aggressiv, militaristisk federal globaliseringspolitik på skattebetalarnas bekostnad. Under Cheneys ledning av Halliburton (1995-2000) inhöstade företagets dotterbolag KB & R hela 2,3 miljarder dollar i federala regeringskontrakt (mot 1,2 miljarder 1990-94)! Halliburton - i vilket Cheney f ö hade 8 milj dollar i aktier år 2000 - rekonstruerade Saddam Husseins sönderbombade oljefält och pipelines för 23,8 milj dollar trots att Cheney som försvarsminister under första Gulfkriget 1990-91 aktivt medverkat till förödelsen! 

(Till saken hör att Halliburton rekonstruerade oljefälten i Irak under det 1990-tal då USA avkrävde världen en rigorös handelsblockad mot Saddam Husseins regim. Tala om dubbelmoral!) Sen Cheney 2001 återvänt som GW Bush' vicepresident har Kellogg Brown & Root fortsatt att bygga och underhålla militärbaser i Centralasien och Persiska Gulfen. Under Cheneys tid som direktör i Halliburton gick företaget från 73 till 18 plats på Pentagons lista över sina privata toppkontraktörer. 1998 betalade Halliburton 302 milj dollar i bolagsskatt; 1999 fick man en skatteåterbäring på 85 milj dollar! Korruptionen sitter i väggarna.

USA:s Balkanpolitik kränkte bl a Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations (1970), FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V) samt 2131 (XX); och den amerikanska vapentillförseln, resolution 300 (IV). (Inbördeskriget på Balkan och USA:s involvering lämnas utanför i det fortsatta även om det förvisso är värt ett mer ingående studium.)

1991-94 -
USA-trupper skickades till Somalia för att "återställa ordningen". I en blodig aktion med somaliska "krigsherrar" - fientliga till USA - anställdes ett blodbad känt som "Black Hawk Down", i vilket en handfull amerikanska soldater dödades men flera tusen somalier.

1992 - Amerikanska militärhögkvarteret Pentagon publicerade 8 mars Defense Planning Guide. Av den framgår att USA:s (paranoida) "säkerhetsbehov" fordrar att USA uppnår "fullständig global dominans". Strategin, menar man, måste ha som förstahandsmål att inte tillåta någon global rival - typ gamla Sovjet - på arenan. Men man går längre: genom profylaktiska "mekanismer" ska potentiella medtävlare avskräckas från att ens tänka tanken på en regional roll som rubbar status quo. 

Dokumentet nämner inte med ett ord 3:e världen och den internationella rätten. Det speglade Bush’ tal om "Den nya världsordningen" och innebar en
kränkning av Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance with the Charter of the United Nations (1970) och FNGF:s resolution 337A (V).

1992 - USA signerade (4 juni) och senaten ratificerade FN:s "Ramverkskonvention angående klimatförändringar". Trots det har USA konstant misslyckats med att leva upp till sina skyldigheter, speciellt implementeringen av Kyotoprotokollet (1997).

1992 - 4 okt samlades under ECOSOC:s mandat en internationell tribunal i San Francisco. Tribunalen - som behandlade avkoloniseringsproblematiken - fann att USA:s relationer visavis etniska grupper som Nordamerikas indianer, urhawaiianer, puertoricaner, mexamerikaner och afroamerikaner i grunden präglas av ett kolonialt synsätt, och att man därför kränker FN-stadgans XI och XII kapitel samt Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (1960)

Man fann att bibehållandet av den koloniala regimen innebar vittgående och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Överträdelserna omfattade praktiskt taget varenda artikel i Universal Declaration of Human Rights (1948), American Convention on Human Rights (1969), International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (1966) samt International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination (1965). Speciellt ifråga om indianerna förelåg, ansåg man, uppenbara kränkningar av Genocidekonventionen (1948). Tribunalens slutsatser föranledde inga som helst åtgärder från USA:s sida.

1992 - 127 medlemsstater röstade 25 nov för FNGF:s resolution 47/23, som efterlyste en omedelbar implementering av Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples. Endast USA och England röstade emot.

1992 - 159 medlemsstater röstade 9 dec för FNGF:s resolution 47/47, som pekade på angelägenheten av ett fullständigt provstoppsfördrag avseende kärnvapensprängningar. USA ensamt röstade emot.

1992 -
Den israeliske premiärministern Rabin beordrade 17 dec en summarisk deportation av 416 hamasaktivister till Libanon trots att ingen var libanes. Ett flagrant brott mot folkrätten. Ingen av de deporterade hade gått igenom gängse legala procedurer.

1993 - Ursinniga över israelernas illegala massdeportation av hamasanhängare och USA:s och FN:s oförmåga att ingripa förklarade hamas, 13 mars, öppet krig mot sina förtryckare. 13 judiska (illegitima) bosättare på Västbanken fick plikta med sina liv. Trots att Rabins egenmäktighet framkallat våldet gav han order om att Israels gräns skulle stängas längs förkrigslinjen 1967, vilket innebar att 120.000 palestinska familjer skars av från sina försörjningsmöjligheter. Konsekvens: hamas anhängarskaror tätnade.

1993 - En internationell tribunal under ECOSOC:s mandat samlades i Honolulu 23 augusti. Tribunalen fann att USA:s relation till Hawaii kränkte FN-stadgans XI och XII kapitel samt Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (1960). USA:s koloniala kontroll över öarna hade också inneburit att ursprungsbefolkningens mänskliga rättigheter fortlöpande åsidosatts. USA har kostat på sig en formell ursäkt - inget mer. USA:s illegala ockupation av hawaiiarkipelagen fortsätter.

1994 - USA-trupper avgick till Rwanda (Afrika) för att evakuera amerikanska medborgare under det pågående folkmordet. Soldaterna gjorde inte ett skvatt för att stoppa vad som pågick.

1994 - Dr Bernard Goldstein, en till israeliska Hebron invandrad amerikansk jude, influerad av den överspända israeliska hatretoriken, öppnade eld mot bedjande muslimer vid Patriarkens grav och dödade 29 araber. Medan de "israeliska försvarsstyrkorna" varit ivrigt sysselsatta med att avväpna palestinier i de ockuperade territorierna hade man samtidigt försett sina egna illegala "bosättare" med vapen. Goldstein var en av dem. 

USA uttalade sitt ogillande men stämplade likväl inte BG som terrorist. Eftersom de israeliska extremisterna/bosättarna ingår som ett strategiskt moment i Israels internationellt sett rättsvidriga politik uppfyller man med bred marginal USA:s kriterier för en "terroristsponsor". Men chansen att återfinna Israel på USA:s svarta lista är sannolikt obefintlig. Frånvaron av hållbara bevis i fallet Libyen hindrade inte amerikanerna från att bomba bl a Tripoli. 

Men Israels långvariga våldtäkt på palestinierna får passera. Hamas omedelbara reaktionen på Goldsteins vansinnesdåd - 50 döda israeler. (Nyligen började israeliska regeringen riva en del av de illegala bosättningarna. Återstår att se hur långt rättskänslan sträcker sig...) 

1994 - Det var den 17 maj USA röstade för SR:s resolution 925, som manade till eldupphör mellan hutus och tutsis i Rwanda. Resolutionens utformning maskerade fakta i fallet. Det var ju i verkligheten fråga om ett ensidigt folkmord - välbeväpnade och -organiserade hutus som massakrerade mestadels obeväpnade tutsis. Resolutionen vägrade att karakterisera slakten som "genocide" eftersom det skulle ha inneburit ett ovillkorligt ingripande från FN:s sida. 

Talesmän för den amerikanska regeringen hade fått strikta direktiv av utrikesminister Christopher Warren att inte offentligt använda det tabuerade ordet. Innan fasorna var över hade ca 1 miljon tutsis slaktats. Den internationella samfundet - inklusive USA - lyfte ut sina medborgare från den infekterade räjongen redan då övergreppen startade. USA hade på ett tidigt stadium informerats om händelseutvecklingen men valt att inte agera, eftersom det inte fanns något att "tjäna" på en intervention i just detta område.

1994-2002 - 19 oktober slöt 1994 president Clinton ett "ramavtal" med Nordkorea, enligt vilket koreanerna lovade frysa sin enda fungerande grafitmodererade kärnkraftsreaktor. Enbart från den kunde man få fram stoff till kärnvapen. Samtidigt utfäste man sig att stoppa bygget av ytterligare två reaktorer. I gengäld skulle USA kompensera Nordkorea för energiförlusten med värmeolja samt resa två lättvattenreaktorer (till 2003) som saknade vapenpotential. En normalisering av de diplomatiska och ekonomiska förbindelserna förutsattes ske under de följande åren. 

Nordkorea levde upp till sin del av avtalet, men när Clinton avgick fem år senare hade man inte sett skymten av reaktorerna. Relationerna försämrades snabbt under den nya Bushregimen, och koreanerna började därför - efter att i oktober 2002 ha informerat USA - att bygga sina egna reaktorer. Då hade Bush redan i september utsett Nordkorea tillsammans med Irak och Iran till "ondskans axelmakter". 

I samma hotfulla tonläge lanserades idén om "preventiva krig". Samtidigt förklarade USA-presidenten, med fortsatt krigshetsarlogik, att Nordkorea brutit avtalet. (Det var samma sorts retorik som Hitler använde mot svagare grannstater 1934-39.) Inte underligt att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-il blev oroad. Avtalsbrottet låg ju hos USA, som så många gånger förr. Därmed hade Clinton/Bush med gemensamma krafter åstadkommit en
kränkning av Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations (1970), särskilt kapitlen I och IX.

1994-2005 - 1997 delegerades ansvaret för att utforma politiska och militära nyckelstrategier till regionala "commanders in chief" (CINC). I okt 2002 ändrade försvarsminister Rumsfeld nomenklaturen till "combatant commanders". Dessa semiautonoma generaler och amiraler har övertagit funktioner som tidigare utfördes av civilister. Man har indelat världen i fyra ansvarsområden: Mellanöstern, Stilla havet, Europa och Latinamerika. Combatant Commanders övervakar underättelseverksamhet, specialoperationer, rymdtrafik, nukleära styrkor, vapenförsäljning och militärbaser. 

De tar också fram så kallade theater engagement plans - en slags policyplaner för regionerna och program för att utveckla "kontakterna" med lokal militär. Det sker främst genom de ca 7000 Special Forces-soldater som utplacerats i bortåt 150 länder i utbildningssyfte. Den träning som USA-instruktörerna förmedlar är mestadels tekniker för statsterrorism. Den amerikanska närvaron ger USA utmärkta möjligheter till spionage, vapenförsäljning och indoktrinering av den lokala militären. 

Allt sker diskret och under ett minimum av politisk insyn. De skilda ländernas amerikanska diplomater, ambassadörerna, är numera underordnade de militära regioncheferna, som lyder direkt under försvarsminister och president. På eget bevåg har några av dessa Combat Commanders återetablerat förbindelserna med människorättsförbrytare inom exempelvis den indonesiska och salvadoranska armén (som man tidigare utbildat!).

Utrikesdepartementets - nu under Condoleezza Rice - International Military Education and Training Program (IMET) har fyrfaldigats sen 1994. 2002 erbjöds militär utbildning till 133 av världens länder, eller 70% av samtliga FN-nationer (189 st). Under senare år har man utbildat ca 100.000 utländska officerare per år; officerare som för vidare insikterna till sina trupper. Antingen sker utbildningen vid de ca 150 militärskolorna i USA eller skickas instruktörer ut - nästan alltid Special Forces-officerare. Anslaget för IMET steg från 58 milj dollar budgetåret 2001 till 80 milj för 2003. Officiellt syftar utbildningen till att "lära ut amerikanska värderingar" (bara det!) och kontaktmodeller för relationer mellan militär och civilister. 

En auktoritet i ämnet, Lora Lumpe, påpekar att mänskliga rättighetsaspekten i det närmaste är helt utmönstrad ur undervisningen. Det säger en del. Special Forces-enheterna är ökända för sin dåliga behandling av krigsfångar och civila. - Pentagon har sitt eget Foreign Military Financing-program (FMF), som delar ut pengar till länder villiga att köpa amerikanska vapen, för att sen utbilda den militären i handhavandet. FMF-budgeten fördvärgar IMET:s med lätthet. 

2001 handlade det om 3,6 miljarder dollar; 2003 steg beloppet till 4,1 miljarder/år. Traditionellt går den proportionellt största andelen till Israel, men 2003 toppade Jordanien mottagarlistan. Bland övriga länder kan nämnas Colombia, Indien, Pakistan, Turkiet och Uzbekistan; Uzbekistan som regelmässigt kränker mänskliga rättigheter. Att tidigare sovjetrepubliker tar sig in bland de benådade supplikanterna hänger förstås samman med USA:s olje- och gasintressen runt Kaspiska havet.

Det antihumana, militaristiska giftet sprids inte enbart av federal militär. Allt fler privata USA-kompanier blandar sig i den lukrativa leken. De 35 främsta tillhör landets mest profitabla företag över huvud. Här finns bl a Vinnell Co, Military Professional Resources Inc (MPRI), Halliburton med dotterföretaget Kellogg Brown & Root (med Cheneykopplingar), DynCorp (vars personal utnyttjade och drev handel med underåriga sexslavar i Bosnien på 1990-talet), Science Applications International Co (SAIC), BDM International, Armor Holdings, Cubic Applications Inc, DFI International och International Charter Inc. Donald Rumsfelds försvarsdepartement har hyrt in dessa och andra företag för att träna de väpnade styrkorna i över 40 länder. 

Några exempel ur högen: 1995 fick MPRI (högkvarter i Alexandria, Virginia) uppdraget att utbilda och utrusta kroatiens och bosniens arméer. Det hela slutade i massakrer och etnisk rensning bland folkelement av serbisk börd. 2001 fick man 6 milj dollar från försvarsdepartementet för att träna Colombias armé och polis. Sen USA invaderat Haiti 1994 stod Dyncorp (högkvarter i Reston, Virginia) för landets polisiära utbildning i bl a "hårda förhör". Efter det andra Irakkriget (längre fram) snodde Dyncorp åt sig ett av de lönsammare kontrakten: man skulle förse Irak med ett tusental "konsulter" när det nya irakiska polisdepartementet, en juridisk sektion och ett fängelsesystem organiserades. 

Dessa privatentreprenörer/krigsprofitörer är inga källarbolag - enbart DynCorp hade 23.000 anställda (2002) och MPRI ca 700 fulltidsengagerade, men ytterligare 10.000 - framförallt personal som lämnat USA:s krigsmakt - beredda att rycka in "när bolaget kallar". Instruktörerna hämtar företagen bland avgångna militärer, krigsälskare och äventyrare, som gärna tar en rundlig hacka för besväret. 

MPRI är en för "branschen" typisk "generalsprodukt": grundat av Carl E Vuono (en f d arméstabschef från första Irakkriget, 1990-91), Crosbie E Saint (f d kommendant för USA-armén i Europa) jämte Ron Griffith (en f d bitr stabschef vid armén). 2000 sålde sitt företag till L3 Communications för inte oävna 40 milj dollar kontant. Business as usual...

1994 -
101 medlemsstater röstade 26 okt för FNGF:s resolution 49/9, som efterlyste ett omedelbart slut på USA:s embargo mot Kuba. Bara USA och Israel röstade emot.

1994 - 139 medlemsstater röstade 15 dec för FNGF:s resolution 49/75B, som uppmanade till en allmän och fullständig nedrustning. USA plus två andra länder röstade emot.

1994 - Endast USA och Israel röstade 16 dec emot FNGF:s resolution 49/87, som beskrev den israeliska politiken som en avgörande stötesten för fred i Mellanöstern.

1994 - 147 medlemsstater röstade för FNGF:s resolution 49/149, som återigen bekräftade rätten till självstyrelse för det palestinska folket. USA och Israel röstade som vanligt emot.

1995 - USA:s diplomatiska ingenjörskonst trumfade 14 april igenom SR:s resolution 986, som innebar att det s k "olja- mot- mat- programmet" blev en realitet för ett redan hårt drabbat irakiskt folk. Man satte en värdemässig limit vid 10 miljarder dollar per år, som skulle placeras på ett FN-konto. 30% av summan öronmärktes dock för "skadestånd", en kompensation för USA:s och koalitionens utgifter för kriget mot Irak 1991; 10-15% räknades av för pågående FN-operationer i landet; sen ytterligare 13% anvisats de tre miljoner kurderna i norra Irak kvarstod blott 4 miljarder dollar för "övrigt". 

Iraks 18 miljoner arabiska medborgare skulle födas, medicineras och återuppbygga ramponerad infrastruktur etc med dessa medel. Kontentan av den amerikanska politiken - som officiellt skulle ha en "stabiliserande effekt" i regionen - var en långsam strypning av irakierna i sjukdomar och svält. Det innebar en
kränkning av FN-stadgans kapitel V, liksom hela artikel II (c) och samtliga kriterier under artikel III i Genocidekonventionen (1948), desslikes ett flagrant stampande på Universal Declaration of Human Rights (1948).

1996 - Israeliska styrkor genomförde en bred offensiv mot gerillan i norra Libanon. 11 april östes granater över ett flyktingläger sponsrat av FN vid Qana. 102 palestinier dödades. USA:s stöd av israelerna led inget avbräck.

1996 - 24 april signerade president Clinton antiterroristlagen. Den nya lagen straffbelade ett vitt spektra av helt legitima politiska aktiviteter, gjorde "guilt by connection" judiciellt giltigt, samtidigt som den inhemska underrättelseverksamheten fick vidare ramar och preventiva anhållanden av "säkerhetsskäl" blev en legaliserad åtgärd. Federala domstolar kunde - åtminstone teoretiskt - utdöma fler dödsdomar för politiska brott än tidigare. 

Förutom att undergräva det rättsskydd konstitutionen gav amerikanska medborgare
kränkte lagen Universal Declaration of Human Rights (1948), American Declaration of the Rights and Duties of Man (1948), American Convention on Human Rights (1969), International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination (1965), International Covenant on Civil and Political Rights (1966) samt FNGF:s resolution 44/128 ("antidödsstraffprotokollet", 1989).

1996 - USA:s FN-ambassadör 1993-97,  Madeline Albright, framträdde i TV-programmet 60 Minutes den 12 maj. Rapporter hade visat att ca 500.000 irakiska barn under 12 år avlidit sen 1991 till följd av USA:s krig med åtföljande sanktioner. Albright kände till uppgifterna, men förklarade att Clintonministären ansett det "vara värt priset" för att tvinga den Irakiska regimen till underkastelse.

1996 - Israels nyvalde premiärminister, likudledaren Nethanyaho drog upp riktlinjerna för sin politik inför knesset 18 juni. Hans regering lovade att uppfylla "den sionistiska drömmen": de palestinska idéerna om en egen stat skulle bekämpas; israelernas permanenta jurisdiktion över hela Jerusalem befästas; Golanhöjderna annekteras; och bosättarexpansionen på Västbanken snabbas upp. Nethanyahos ideologiska och kompromisslösa retorik födde bara nya självmordsbombare. Ett välsmitt evighetshjul av fanatism och söndring. Verklighetsfrämmande eller inte - USA backade upp det. (Under 1997 steg antalet illegala bosättare på Västbanken med 9%.)

1996 - 152 medlemsstater röstade 13 dec för FNGF:s resolution 51/133, som fördömde Israels bosättningar i de ockuperade territorierna som illegala. Endast USA och Israel röstade emot.

1996 - 149 medlemsstater röstade 13 dec för FNGF:s resolution 51/134, som fördömde Israels kränkningar av mänskliga rättigheter i de ockuperade territorierna. Endast USA och Israel röstade emot.

1997 - Generalinspektören för USA:s justitiedepartement släppte 13 april en rapport som bekräftade ständiga klagomål på FBI:s hantering av rättsmedicinska bevis. I flera decennier hade byråns rättslab rutinmässigt fabricerat "bevis" som skulle kasta skulden på personer som misstänkts för brott. Det visade sig bara vara toppen på ett isberg. 

Vid samma tid framkom att en rad delstatliga, lokala och privata brottslab - många bemannade med FBI-utbildad personal - hade fiskat i samma grumliga vatten. Hanteringen var inte bara brottslig enligt inhemsk lag, den kränkte också Universal Declaration of Human Rights (1948), artiklarna 7-11, International Covenant on Civil and Political Rights (1966), artikel 9, samt American Convention on Human Rights (1969), artikel 8. - Ingen har egentligen straffats för tilltagen och inte heller har individer som dömts på falska grunder frisläppts.

1997 - 24 april valde USA:s senat att följa de 120 stater som redan ratificerat 1993 års Convention on the Prohibition of the Development, Production, Stockpiling and Use of Chemical Weapons and on Their Destruction. Som vanligt krävde senaten ett undantag: Presidenten kan förbjuda en inspektion av någon av anläggningarna inom landet i de fall han bedömer inspektionen som "ett hot mot nationella säkerhetsintressen". USA intog alltså samma ståndpunkt som Irak (!), som också skrivit på konventionen, och som USA:s politiska ledning rutinmässigt kallade "kriminell".

1997 - USA:s utrikesminister (1997-2001) Madeline Albright anlände 14 sept till Israel. Det var hennes första officiella besök i landet. I ett av sina tal förklarade hon att den "palestinska terrorismen" utgjorde det svåraste hindret för fred i Mellanöstern. Den nästan 50-åriga räckan av statssanktionerad israelisk terrorism och pågående kränkningar av FN:s resolutioner berörde hon inte alls.

1997 - 3-4 dec undertecknade 129 av FN:s medlemsstater Convention on the Prohibition of the Use, Stockpiling, Production and Transfer of Antipersonal Mines and Their Destruction ("Ottawafördraget"). Av de länder som deltog i konferensen i Ottawa vägrade bara USA att skriva under konventionen. När fördraget trädde ikraft 1 mars 1999 hade över 70 länder ratificerat avtalet. 2003 var antalet över 100 - men USA vägrade alltfort.

1997 - 11 dec skrev USA under "Kyotoprotokollet", vilket implementerar FN:s Framework Convention on Climate Change av 1992. USA sällade sig de ca 180 stater som tidigare undertecknat fördraget. Men president Clinton lade aldrig fram fördraget för senatens ratificering och det blev således inte amerikansk lag. Av världens samlade utsläpp av växthusgaser svarar USA som den enskilt största boven för 25% samtidigt som man gör av med dryga 30% av energiresurserna trots att befolkningen utgör i sammanhanget obetydliga 4% av världstotalen.

1997 - 109 medlemsstater röstade för FNGF:s resolution 52/181, som fördömde unilaterala ekonomiska åtgärder som används för att tvinga Tredje världens länder till politisk och ekonomisk "lydnad". USA ensamt röstade emot.

1998 -
Amerikanske amiralen Thomas Moorer framträdde i mediajätten CNN:s News Stand-program 7 juni och berättade om "Operation Tailwind" som genomförts i Laos i sept 1970. Under jakten på ett par amerikanska desertörer hade US Special Forces använt nervgasen sarin. Man misstänkte att desertörerna fanns i ett pathet laoläger. Efter angreppet låg där två döda amerikaner men över 100 laotiska soldater och civila. 

Strax efter användes sarin mot en mixad styrka av pathet lao och vietnameser. Manfallet uppgavs till "tresiffriga tal". Hur många liknande attacker som genomfördes är okänt. Bruket av nervgas utgjorde en grov
kränkning av Geneva Protocol for the Prohibition of the Use in War of Asphyxiating Poisonous or Other Gases (1925).

1998 - 120 medlemsstater röstade för tillskapandet av International Criminal Court (ICC), som skulle döma enskilda som begått internationella brott karakteriserade som genocida, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och krigisk aggression (jurisdiktionen i stort sett kongruent med Nürnbergtribunalens enligt Londonstadgan av 1945). ICC kompletterade ICJ, som inrättats som den första permanenta Haagdomstolen 1946. ICJ ägnade sina judiciella krafter åt konflikter mellan världens stater. Fram till ICC:s tillkomst lagfördes enskilda individer i temporära tribunaler. USA har konsekvent ignorerat och motarbetat ICJ:s arbete. Vid omröstningen om ICC valde USA tillsammans med sju andra stater (bl a Irak och Israel) att rösta emot projektet. 

Enligt USA-senatorn Jesse Helms kommer USA aldrig att underkasta sig ICC:s jurisdiktion förrän all personal i federal utlandstjänst ges garantier för fullständig immunitet för alla brott de begått igår, idag eller i framtiden! D v s man "accepterar" inte ICC:s jurisdiktion såvida man inte undantas från samma jurisdiktion. I ljuset av en sådan oförställd uppriktighet framstår hyckleriet i Nürnberg 1946 ännu tydligare. Amerikanske chefsåklagaren (HD-domaren) Robert Jackson slog då fast att USA aldrig skulle kräva en legal standard av de åtalade som man inte själv var villig att leva upp till. Att man aldrig delat de anklagades obekväma bänk varken före eller efter 1946 säger en hel del om värdet av Jacksons ädla öppningsanförande. - ICC inrättades formellt som permanent Haagdomstol från 1 juli 2002.

1998 - Amerikanska stridsflygplan lade 20 aug Sudans enda farmaceutiska fabrik i ruiner. Officiellt skedde det dels för att Usama bin-Laden bidragit till bygget, dels för att amerikanerna misstänkte att bin-Ladens "terrornätverk" al-Qaida fick sprängmedel därifrån. USA försökte sen undertrycka en FN-rapport som visade att fabriken aldrig använts för påstådda syften. Besatt av sedvanligt högmod struntade USA i alla ursäkter - än mindre något skadestånd till de drabbade. 50% av det fattiga Sudans läkemedelsförsörjning kom från den bombade fabriken. 

Preparat mot utbredda sjukdomar som malaria och tuberkulos och veterinär parasitbekämpning hade plötsligt försvunnit. Kreatur och tusentals vuxna men framförallt barn skulle dö då de inte längre kunde underhållas med livsviktiga läkemedel. USA-attacken
kränkte på ett övertydligt sätt Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970), särskilt kapitlen VI och VII, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V), 2131 (XX) och 2444 samt Geneva Convention IV (1949).

1998 - Den f d chilenske diktatorn Augusto Pinochet arresterades 16 okt i London på Spaniens uppdrag, misstänkt för att ligga bakom tortyr och mord på spanska medborgare. En genocideanklagelse hängde också i luften. Genom ett hemligt diplomatiskt spel i kulisserna lyckades USA få till stånd en "utlämning" (!) av sin forne klient tillbaka till Chile där han immuniserats mot åtal (fast hans junta torterat och mördat tusentals chilenare). Han ansågs för gammal och bräcklig för att klara en rättegång. En massmördare räddad av gonggongen... och USA.

1998 - 150 medlemsstater röstade 3 dec för FNGF:s resolution 9525G, som uppmanade Israel att efterkomma samtliga relevanta säkerhetsrådsresolutioner, särskilt SR:s resolution 497 (17 dec 1981). Endast USA och Israel röstade emot.

1998 - 156 medlemsstater röstade 3 dec för FNGF:s resolution 9525I, som upprepade rätten för de fördrivna palestinierna att återvända till sina hemtrakter. Endast USA och Israel röstade emot. Israel förkastade idén som "absurd".

1998 - Sen UN Special Commissions (UNSCOM) chef Richard Butler dragit bort sin personal från Irak framhöll han i en rapport till SR (16 dec) att inspektörerna vägrats tillträde till vissa "känsliga installationer"; en nebulös formulering som var öppen för tolkningar. Utifrån detta och utan SR:s sanktion satte president Clinton igång "Operation Desert Fox" samma kväll. Under de följande fyra dagarna bombades över hundra platser i Irak, bl a flera i Bagdad. 

USA-inspektören Scott Ritter menade senare, att Iraks potentiella massförstörelsevapen längesen utplånats; bombningarna tjänade inget annat syfte än att skrämma irakierna till framtida "lydnad". "Desert Fox"
kränkte helt klart Declaration on the Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970); målen för aktionen innebar också överträdelser av Hague Convention on the Rules of Aerial Warfare (1923), Geneva Convention IV (1949) samt FNGF:s resolution 2444.

1999 - 17 maj övertog Ehud Barak posten som Israels premiärminister. Bl a gjorde han klart att Israel "under inga som helst omständigheter" kommer att dra sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967. Kontrollen över hela Jerusalem kvarstår. Alla judiska nybyggen i de ockuperade territorierna ska, menade Barak, uppfattas som "permanenta komplement till staten Israel". Illegaliteten till trots applåderades Barak av president Clinton, som inom kort spädde på det ekonomiska biståndet till Israel.

1999 - 17 dec drev USA och England igenom resolution 1284 i SR, som etablerade nya och striktare inspektionskriterier och utökade sanktionerna mot Irak för oöverskådlig tid. Övriga 13 medlemmar av SR avstod från att rösta. I Wall Street Journal tillstod flera regeringsmedlemmar att det inte fanns tillstymmelsen till bevis att Irak planerade eller försökte att producera massförstörelsevapen. 

2 jan 2002 slant tungan på USA:s f d utrikesminister Madeline Albright, när hon på NBC:s Meet the Press avslöjade att "massförstörelsegrejen" bara var en täckmantel för "ett regimbyte" i Irak. USA fordrade en hanterlig klientregim som ägde den rätta förståelsen för USA:s geopolitiska maktbalansanspråk i regionen (USA:s "globala säkerhetsintressen") och för supermaktens osläckliga oljetörst. Var detta sant innebar USA:s manipulationer i SR, som de framgick av resolution 1284,
allvarliga kränkningar av FN-stadgans V kapitel, liksom FNGF:s resolutioner 380 (V) och 2131 (XX).

1999 - USA:s politiska system är inte skapt för social och politisk rättvisa. Afroamerikanernas historia utgör ett illustrativt exempel: Den svarta medborgarrättsrörelsen som bl a syftade till att få väljare (konstitutionellt berättigade) uppförda på röstlängderna kröntes med framgång i mitten av 1960-talet. 1969 hade ca 65% av alla afroamerikanska väljare registrerats. 1959 fanns inga svarta på politiska poster - tio år senare var de 1125 st. Fram till 1975 hade de ökat till 3499 st, inklusive 18 kongressmedlemmar, 281 i delstaternas styrelser och 135 borgmästare. 

Men det förbättrade inte, anmärkningsvärt nog, de socioekonomiska villkoren för den stora majoriteten afroamerikaner - det blev snarare sämre. Och det handlade inte om någon "normal eftersläpningstrend" eller dylikt. Ett antal år senare, 1999, fanns i landet som helhet totalt 8936 afroamerikaner (ca 35% kvinnor) på politiska poster, varav 39 i kongressen. Likväl var (är) de socioekonomiska betingelserna för över 80% av nationens afroamerikaner lika underhaltiga som 1965 - eller sämre. - "Om val kunde förändra allt skulle de kriminaliseras..."

2000 -
Militärhögkvarteret Pentagon förklarade 22 jan att man "motvilligt accepterat" en kompromiss som utarbetats tillsammans med tidigare signatärer, som gav USA den unika möjligheten att rekrytera och utbilda militär personal definierad som barn i Convention on the Rights of Child, 1994, så länge "största möjliga ansträngningar" gjordes att hålla dem utanför direkt strid tills de uppnått sin 18:e födelsedag. 

Men inte ens dessa eftergifter visavis konventionen kunde tillfredsställa senaten som vägrade en ratificering. USA framhärdar i sitt "suveräna prerogativ" som t ex innebär att barn som inte är äldre än 13 år betraktas som "vuxna" med avseende på åtal, fängelse och potentiell avrättning. USA och Somalia är de enda FN-stater som vägrat acceptera det universella skyddet för barnens rättigheter.

2000 - Medan USA och Israel fortsatte att rösta emot FN:s resolutioner om rättvisa och fred i Mellanöstern kom 13 dec en rapport från Human Rights Watch som bl a visade att Baraks "fredsregering" fortsatte den illegala bosättningspolicyn i ockuperade områden. Sen 1993 hade den judiska populationen nästan fördubblats. Dessutom avleddes ca 80% av den totala mängden bruksvatten till judiska nybyggare.

2001 - Under en FN-konferens som skulle slipa av de sista kantigheterna i ett utkast till Declaration of the Rights of Indigenous Peoples, 18 januari, mottog plötsligt de amerikanska delegaterna ett direktiv från National Security Council (NSC) som efamtiskt betonade att USA aldrig kunde godta en lag som gav ursprungsbefolkningarna självbestämmande eller permanent suveränitet över sina naturtillgångar. Man föreslog istället en alternativ formulering - "internt självbestämmande". 

Begreppet hade aldrig förekommit i internationell lag. USA:s agerande syftade till att omintetgöra FN-stadgans princip om "lika rättigheter och folkens självbestämmande", kapitel I, artikel 1 (2), liksom samma utfästelse i Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples (1960), i International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (1966), artikel 1 (1), i International Covenant on Civil and Political Rights (1966), artikel 1 (1), och i t ex Declaration of the Right to Development (1986), artikel 1 (2). I praktiken legitimerar USA en fortsatt inre kolonisering av de enskilda indianfolken i Nordamerika.  Mentaliteten från 1776 är orubblig.

2001 - Den nya Bushministären tillstyrkte 19 feb en ny laddning attackhelikoptrar av Apachetyp till Israel. Värdet uppskattades till ca 500 miljoner dollar. Dagen efter meddelade arméns ingenjörskår att man avsåg att spendera 266 skattemiljoner dollar på att bygga en nyckelbas för israels "försvarsstyrkor" i Negevöknen.

2001 - 17 maj övertog Israels Ariel Sharon regeringsmakten efter Barak. Hans policyprogram visavis palestinierna innehöll ett löfte om "att ta av handskarna". Inte precis något tomt hot, eftersom han alltid varit en ljudlig förespråkare för statsterrorism. Han stod (står) också högt i gunst hos USA:s utrikesdepartement, som en av "Amerikas äldsta och trognaste bundsförvanter". Med Sharon intensifierades repressionen mot araberna. Och i samma takt självmordsbombningarna.

2001- 11 september 2001 angrep al-Qaida den amerikanska kommando- och kontrollcentralen för den militära infrastrukturen, Pentagon i Washington DC, samt "dess ekonomiska motsvarighet, World Trade Center i New York City" (Ward Churchill 2003). al-Qaida hade före attackerna hänvisat till bl a USA:s genocida politik visavis Irak som orsak för sitt agerande. Kastar man skygglapparna och funderar en stund över USA:s monstruöst blodbestänkta historia, som rymmer både krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten (eller medverkan) i en ändlös rad stater, kanske proportionerna klarnar. Västmedierna vägrade godta kaparnas skäl för att döda västerlänningar. 

Om man då ställer siffrorna bredvid varandra: runt 1.300.000 döda irakier (1990-2001), 3-4.000 döda i New York och Washington, haltar symmetrin betänkligt och jämförelserna blir absurda. Om al-Qaidas referens till Irak inte håller vatten, vad säger man då om USA:s historiska räcka av svepskäl, halvsanningar och gemena lögner för att invadera främmande stater och territorier; för att anställa blodbad på miljoner efter miljoner av oskyldiga offer? För att inte tala om folkmorden på hemmaplan! Faktum är att det amerikanska fastlandet inte angripits sen Kriget 1812. Ett mirakel i sig med hänsyn till USA:s ruggiga skuldkonto.  

11 sep hade också en annan vinkel. För den militaristiska Bushregimen var attacken "som manna från himlen" (Chalmers Johnson, 2004), eftersom den serverade ett perfekt skäl för att spä på en redan patologiskt uppsvälld försvarsbudget.

Bush försatt inte heller chansen att utlysa ett "globalt krig mot terrorismen". Istället borde han ha lyssnat på Noam Chomsky, som kort efter 11 september, fällde följande nyktra yttrande: "Om USA ska komma tillrätta med ’terrorismen’ måste man sluta upp att agera som den." Bush’ riktade först in sig på Afghanistan - ett angrepp som planerats långt före 11 september! - där al-Qaida hade ett par träningsläger. Han begärde bin-Laden utlämnad trots att man inte hade något ömsesidigt utlämningsavtal. Talibanledaren Mullah Omar fordrade bevis på bin-Ladens inblandning i dådet 11 sep.

Bakom scenen arbetade han på att överlämna bin-Laden till pakistanska säkerhetstjänsten vilket var detsamma som USA. Innan detta hann ske slog Bush till i okt 2001. Först med massiva flygbombningar, sen med markstyrkor. (Begreppet "muslimsk fundamentalist" - en referens till talibanerna - förefaller en smula malplacerat i Bush’ mun, eftersom han själv var och är en skräckinjagande exponent för USA:s kristna fundamentalism.) 

Talibanernas "kvinnofientliga" hållning rodde hem många PR-poäng i väst. Och bin-Laden slank ur nätet. Men den verkliga anledningen till Bush’ invasion, om man för ett ögonblick bortser från "terroristnojan" - som egentligen inte hade ett dyft med talibanerna själva att göra - var deras ovilja att låta amerikanska bolag exploatera olja i Afghanistan och dra fram en olje- och gasledning över afghanskt territorium till havet. Bush valde i det läget, som så många amerikanska presidenter före honom, att byta till "ett västvänligt regeringsalternativ"; ett som var lyhört för amerikanska diktat. 

Blixtkrigsoperationen gick förresten under den ruskigt ohederliga beteckningen "Infinite Justice" och dödade ca 4.700 afghanistaner. En handplockad "demokratisk regering" installerades - men den amerikanska ockupationen fortsatte (fortsätter). - Invasionens förspel och utförande förgrep sig på en rad internationella fördrag:
Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States in Accordance With the Charter of the United Nations (1970), särskilt kapitlen I, VI och VII, FNGF:s resolutioner 337A (V), 380 (V), 2131 (XX) och 3314 (XXIX), International Covenant on Civil and Political Rights (1966) samt International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (1966). Ett antal USA-massakrer och andra bestialiska brott mot fångar i Mazar-i-Sharif och på andra håll kränkte även Geneva Convention III (1949).

2001-05 För att befästa USA:s imperium har Bushregimen satt sig i sinnet att militarisera den yttre rymden. Allt i enlighet med US Space Commands policyprogram: "Vision for 2020". Där konstateras bland annat att "globaliseringen av världsekonomin kommer att fortsätta, och klyftorna mellan ’de som har’ och ’de som inte har’ att vidgas". Pentagons uppgift är därför att "dominera rymden för militära operationer som kan skydda amerikanska intressen och investeringar". 

Det gäller att "förhindra att andra nationer får tillgång till rymden". Inom den nuvarande (2005) administrationen tillhör försvarsminister Rumsfeld, vicepresident Cheney och Pentagonanalytikern Andrew W Marshall (tidigare Rand Corporation) de aggressivaste förespråkarna för rymdbaserad vapenteknologi. (Redan myllrar det av missilvarningssatelliter och kommunikationsdito som låter amerikanska "säkerhetstjänster" screena miljarder av privata celltelefonsamtal.)
Pågående verksamhet och planerad bryter mot alla internationella fördrag i ämnet, bl a 1967 års Outer Space Treaty och ingångna vapenkontrollavtal.

2001-05 - De talibaner och förmenta al-Qaidamedlemmar som togs tillfånga i kriget - 680 människor från 43 länder - drogades och flögs till det beryktade koncentrationslägret på Guantanamobasen (Kuba). Det juridiska läget var minst sagt oklart. Å ena sidan hävdade amerikanerna att "bytet" inte omfattades av amerikansk jurisdiktion; å andra sidan att fångarna var "brottsliga kombattanter" som inte rymdes under Genèvekonventionernas regelverk. 

Efter dessa juridiska finter hamnade man i den märkvärdiga slutsatsen att fångarnas status låg utanför alla tänkbara lagar - totalt rättslösa, kort sagt! De var utlämnade till amerikanskt godtycke. Det var en kriminell logik som utnyttjades fullt ut. Fångar torterades (torteras) både fysiskt och psykiskt och hölls (hålls) inspärrade i primitiva burar under långa tidrymder. Ändå avskedades, 9 okt 2002, Guantanamos kommendant, brigadgeneral Rick Backus, för att han inte behandlat fångarna med "tillräcklig hårdhet"! - Idag (2005) förefaller dessa globalt spridda koncentrationsläger - amerikanska straff- och tortyrenklaver - permanentade.

2001 - förklarade Pentagons (Washington DC) biträdande generalinspektör att drygt 1000 miljarder dollar skattemedel gått upp i rök! Ingen kunde säkert säga när eller hur pengarna försvunnit och inte heller till vem eller vad pengarna gått. - 1999 uppgick USA:s samlade nationella inkomstskatt till 855 miljarder dollar. - Hur svindlande svindeln än var verkade ingen bry sig...

2001 - USA:s nukleära arsenal omfattade ca 5400 interkontinentala kärnstridsspetsar till lands och sjöss; 1750 nukleära bomber och kryssningsmissiler redo att apteras på bombplan av typen B-52 och B-2; samt 1670 st så kallade taktiska kärnvapen. Runtom i USA lagras dessutom ytterligare 10.000 kärnstridsspetsar i bunkers. Denna groteska overkillkapacitet till trots - kapabel att förvandla jorden till sotflagor många gånger om - kräver Bushregimen mer.

2001 -
13 dec meddelade USA att man från 13 juni 2002 drar sig ur den traktatsuppgörelse som ingåtts med Sovjet (transporterad på Ryssland) 1972 i syfte att begränsa antirobotvapensystemen. Bush planerade - utifrån de skisser en kommission ledd av Paul Wolfowitz och Donald Rumsfeld 1998 tagit fram - att utveckla ett Ballistic Missile Defense-system (BMD), som tvärtemot PR-namnet är ett imperialt, offensivt koncept. 

Det handlar inte om "USA:s behov av ökad säkerhet" - idén är en bluff från början till slut. Tvärtom stegras de globala säkerhetsriskerna. Sannolikheten för att länder som Kina, Pakistan, Nordkorea, Iran, Syrien och Libyen - stater som Pentagon utsett till proriterade mål för kärnvapenattacker enligt New York Times - känner behov av utveckla sin egen nukleära förmåga är naturligtvis överhängande.

2002 - I sitt årliga "State of the Union" -tal 31 jan utsåg Bush Irak, Iran och Nordkorea till "ondskans axelmakter". Därmed utgjorde de det triumvirat som presidentens "War on Terror" främst riktade sig mot. Det primära skälet skulle vara att de utvecklade kärn- och andra massdestruktiva vapen. Hur han fick den ekvationen att gå ihop med tanke på Israels, Indiens och Pakistans mångåriga och illegala arsenaler av kärnvapen framgick inte. Den hatiska synen på de förra handlade egentligen bara om en sak - de vägrade låta sig kuschas av USA. Utan någon som helst sanktion från FN:s säkerhetsråd för sina hotfulla uttalanden bröt Bush mot bl a "Crime Against Peace" (London Charter, 1945), och både mot andan och bokstaven i FNGF:s resolution 337A (V).

2002 - USA hade hela tiden arbetat på att omintetgöra tillkomsten av International Criminal Court (ICC). Den världstribunal som ska döma krigsförbrytare på individnivå. (Sanningen är nog den att makteliten fruktar för krigsförbrytarprocesser mot hela den politiskt exekutiva och militära ledningen samt rötägg från tidigare ministärer.) 

Domstolen gick ändå i verksamhet i mars 2003. Den amerikanska kongressen hade dock redan 2002 vidtagit mått och steg för att beröva domstolen jurisdiktion över amerikaner. American Services Members Protection Act, som antogs av kongressens bägge kamrar, tillåter USA att använda militärt våld för att frita amerikanska medborgare som anhållits av domstolen. Upprörda över denna suprematistiska mentalitet kallade holländska politiker lagen - "Hague Invasion Act". En av många dolkstötar mot det internationella lagverket.

2002 - Två oberoende forskningsinstitut - Institute for Energy and Environmental Research och Lawyers’ Committee on Nuclear Policy - lade fram resultaten av en genomgång av USA:s "respons" på åtta internationella nyckelfördrag, bl a Nuclear Nonproliferation Treaty, Comprehensive Test Ban Treaty samt Anti-Ballistic Missile Treaty. 

Slutsats: "USA har kränkt, vantolkat eller på avgörande punkter verkat för att underminera varenda fördrag som vi detaljgranskat. USA vägrar inte enbart att medverka till nya lagverk, man lever inte heller upp till de skyldigheter som finns inskrivna i traktater man ratificerat." (Nicole Deller) - Indianerna har känt till det i mer än 200 år...

2002 - President Bush framträdde inför FN:s generalförsamling 12 sept. Det tal han höll präglades av hybris och arrogans. Om FN framdeles inte fogade sig i USA:s diktat återstod bara en statistroll. Det var kontentan. Följaktligen måste FN i varje givet ögonblick legitimera vadhelst USA hittar på.

2002 - Under svår press från den amerikanska delegationen antogs SR-resolutionen 1441 den 5 november. Den fordrade att Irak "omgående och villkorslöst" accepterade en omfattande FN-inspektion av alla "faciliteter" i landet inklusive Saddam Husseins privata palats i jakten på massförstörelsevapen. Om inte Saddam gick med på det fick han räkna med "tuffa konsekvenser". 

Som motiv för resolutionen hade amerikanerna förklarat att Irak "i hemlighet lagrat kemiska och biologiska vapen eller ämnen för att framställa
samma vapen samt återupptagit ett program för kärnvapenproduktion". En av FN:s tidigare vapeninspektörer, Scott Ritter, var inte ensam om att kalla Bush’ beskyllningar för "absurda". Sen Irak släppt in en grupp FN-inspektörer anförda av svensken Hans Blix konstaterades - i flera rapporter - att spåren av "WMD" var obefintliga. I det läget dök USA:s utrikesminister Colin Powell upp i FN med ett flygfoto som han pliktskyldigt kallade "bevis": "Bilden visar ett fordon som används för att transportera kemiska vapen", försökte Powell. Nonsens igen. 

Sen följde en diplomatisk offensiv där USA ansträngde sig att dupera övriga medlemmar av säkerhetsrådet för att få sanktion för ett militärt angrepp på Irak. Det misslyckades kapitalt. Frankrike lovade på stående fot att inlägga sitt veto mot ett sådant förslag; Ryssland, Kina och Tyskland var lika negativa. I feb 2003 gav USA upp försöken, men uttalade att man "ändå hade all auktorisation som behövdes för att använda maktmedel" i SR-resolutionen 1441 - vilket åtskilliga rådsmedlemmar energiskt förnekade.

2002 - Den ekonomiska globaliseringens messianska anspråk är genomgående lögnaktiga. När USA 1981 drog upp ritningarna för globaliseringsprojektet skulle dels statsfinansierad kapitalism av japansk typ stävjas, förhindras fortsatt spridning, dels skulle ländernas i 3:e världen suveränitet undermineras så att de hamnade i ett allt större beroende av de avancerade kapitalistiska nationernas generositet, oförmögna att organisera sig i ett förhandlingspotent maktblock för rättvisa villkor. 

De viktigaste instrumenten för att genomföra denna amerikanska policy skulle bli Världsbanken och Internationella Monitära Fonden (IMF) - surrogat för USA:s finansdepartement. Bägge instituten är signifikant nog förlagda till Washington DC, och röstreglerna garanterar att de inte kan agera utan sanktion från den amerikanske finansministern. De tillkom efter 2:a världskriget 1945.

En blick bakåt: När den engelska industrialismen slog igenom i slutet av 1700-talet var den doktrinära protektionismen så stark att en näringsidkare som t ex sålde råull till utlandet kunde straffas med en avhuggen hand; vid andra resan hängdes han. Frihandel blev "en förklarad sanning" först när England kände sig säkert i sadeln, med obestridd maktdominans i världen och dess egen textilindustri hamnat under paraplyet av en av Europas hårdaste skyddslagar. Dubbelmoralen upphöjd till otadlig dygd. Mellan 1790 och 1940 hade USA förmodligen planetens mest protektionistiska ekonomi. 

I Latinamerika tvingade de rika kapitaliststaterna - läs: USA och England - de fattiga länderna att öppna sig för utländska investeringar och exploateringar - frihandel. Utländska krediter deformerade staternas ekonomier och intecknade suveräniteten. Skuldinstrumentet användes för ekonomisk och politisk utpressning, samtidigt som utländskt kapital slukade marknader och marknadsandelar inifrån när man köpte upp nyckelsektorer av den lokala industrin. Frihandeln krossade nyfödda nationella industrier som dvärgtomater. 

De enorma industriella profiterna försvann utomlands, och för att göra denna framtvingade generositet möjlig klev nationella statsledningar mer eller mindre frivilligt i lånefällan. En fälla som gärna gillrades av banker och låneinstitut i USA. Denna imperiala företagskolonisering, som bl a Latinamerika utsattes för, fortsatte i uppdriven takt under 1900-talet. - Det var som den tyske samhällsekonomen Friedrich List skrev 1841: "Det är ett allmänt förekommande och intelligent tilltag, att när någon nått krönet av framgång så sparkar han undan stegen för dom som kommer efter." Det är en sak som dagens angloamerikanska frihandelsmissionärer med alla medel försöker dölja.

Efter 2:a världskriget, när den orörda amerikanska samhällsekonomin saknade värdiga rivaler, följde man britternas exempel och började exportera doktrinen om frihandel, fri konkurrens och kapitalets fria rörlighet. Den egna industrin subsidierades (subsidieras) med skattemedel - speciellt krigs- och agrardito - och skyddades (skyddas) från utländsk åverkan genom importskatter/avgifter, kvoteringar etc. 

I det läget, efter kriget, dök Världsbanken och IMF upp som moderatorer och designers för särskilt 3:e världens ekonomier. Policyn gick ut på att undandra utvecklingsländerna skyddet av sina nationella industrier och förhindra statlig inblandning. Exempel: Mellan 1915 och 1970 ökade USA:s andel av de totala investeringarna i Latinamerika  från ungefär 18 till 75%. Fåtalsägandet dominerade som tidigare. IMF:s grepp om de Latinamerikanska länderna fördjupade de redan utsugna massornas fattigdom; man påskyndade den ekonomiska och finansiella avnationaliseringen; skapade sociala spänningar och konflikter. Det var en chockterapi som bara gjorde den sjuke sjukare. 

När Chile 1954 accepterade IMF:s första större uppdrag i Sydamerika översvämmades landet av "rådgivare" och institutets direktiv blev snabbt liktydigt med "lag" för regeringen. IMF reglerade inflödet av investeringar och utverkade eller stoppade lån från de omnipotenta amerikanska långivarna. Allt dirigerades i för USA gynnsam riktning. De statsdestinerade krediterna var ständigt villkorsbundna för att implementera en politik som fått IMF:s formella godkännande. I viss mening fungerade IMF som en institutionalisering av Wall Streets finansiella dominans över planeten.

Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz, som tidigare fungerat som forskningschef vid Världsbanken, vann med tiden en lika prisvärd insikt (2002): "Det står numera klart att de internationella handelsavtal som USA värderade så högt för bara ett par år sen, var djupt orättfärdiga mot länderna i 3:e världen... Problemet med globalisterna är deras fundamentalistiska marknadsideologi, tron på en fri, ohämmad marknad - som varken finner stöd i modern teori eller i historisk erfarenhet." 

Till yttermera visso går det inte - enligt auktoriteter på området - att uppbringa ett enda fall där globalisering lett till välstånd för något land i 3:e världen. Inte heller har någon utvecklad kapitalistnation hamnat där den är genom att följa de recept som globaliseringsdoktrinen föreskriver.
 

Den peruanske diplomaten och ambassadören vid WTO, Oswaldo de Rivero, menar att globaliseringen inte skapat "nyligen industrialiserade länder" utan istället ca 130 "icke livsdugliga nationella ekonomier", eller i värsta fall enbart "oregerliga kaotiska entiteter". I de länder där man slaviskt tvingats följa globalismens rättesnören - fri handel, utförsäljning av offentliga faciliteter, frånvaro av kontroll över kapitalrörelser, usurperade nationella preferenser - har resultatet blivit katastrofalt. Det gäller inte minst Latinamerika och Karibien 1960-80, då globaliseringsvågen nådde en slags  kulmen. Den  nyliberala, kapitalistiska globaliseringen, hävdar de Rivero, medför ofrånkomligen massarbetslöshet och vidgade sociala klyftor.

Ett sentida exempel utgör Argentina: Man hade troget levt upp till den fria marknadens nyliberala ideal och IMF:s diktat, och bl a sålt av banksektorn till utländska aktörer, som 1998 ägde 80% av landets bankväsen. Över 50% av medelklassen hade fallit under fattigdomsstrecket. IMF - som bidragit till krisen - lovade hjälp. Och repriserade samma misstag som begåtts i Ostasien 1997. Institutet krävde en stram budget, stora reduktioner av antalet offentliganställda, pensionssänkningar, nedskurna löner samt eliminering av extraförmåner. Upplopp och brutala polisaktioner ledde till socialt kaos. 

I dec 2000 ordnade IMF ett lån på 40 miljarder på villkor att man betalade av på utlandsskulden och samtidigt pressade de fattiga till ändå större uppoffringar.
IMF hade fört Argentina till randen av en revolution. På bara 14 månader sågs fyra regeringar och sex finansministrar komma och gå. Likafullt ansåg IMF att regeringen inte varit tillräckligt "hård" och beslöt - eftersom landet inte var av någon egentlig strategisk betydelse för USA - att stoppa hela lånekarusellen. Hyperinflation följde - peson dök 220% och den sociala ordningen kollapsade. Nationalskulden var rekordhög. 

Detta hände ett land som en gång varit Latinamerikas mest välmående. Nyliberalism, globalism och IMF hade i gott samförstånd utdelat de avgörande huggen. - Det är ironiskt att USA, med en av historiens mäktigaste statsskulder, lär ut hur världens nationer ska sköta sina ekonomier och samhällen! Man flinar kreditorerna i ansiktet och skrävlar om det amerikanska systemets förträfflighet. En dödlig sarkasm. Och ack så patetiskt...

2002 - I november beslöt USA att ansluta sju öststats- och baltländer till NATO. Beslutet dikterades framförallt av att de nya medlemsländerna förbundit sig att köpa vapen från världens främsta vapensmedja. Idén att expandera NATO hade USA länge burit. Den ingick som ett viktigt strategiskt moment i världshärskarfilosofin. Omedelbart efter natoiseringen kontrakterades Polen för 40 st stridsflygplan av F-16-modell. De skulle levereras av världens största vapenproducent - Lockheed Martin (ett företag i en bransch som ständigt mutats med skattelättnader och andra medborgarfinansierade favörer). 

Enligt Pentagons kalkyler beräknas man ta hem ca 35 miljarder dollar över tio år på dessa nya medlemsbeställningar av vapen och ammunition. För att hålla profiterna uppe hälsar det militärindustriella komplexet alla nya krig med oförställd förtjusning. Det som hände (händer) i Jugoslavien, Afghanistan och Irak har ur den synvinkeln varit kommersiella succéer. Och mänskliga, medmänskliga katastrofer.

2003 - 19 mars utövade USA sin mandatlösa "oförytterliga rätt att försvara sig" genom att släppa loss "Operation Iraqi Freedom", en fullskalig invasion av Irak. Några massföstörelsevapen hittades inte. Därför bytte erövringsretoriken taktik. Irakierna skulle befrias genom "demokrati" - ett oomkullrunkeligt behov hos alla världens länder och kulturer, speciellt i amerikansk tappning. Och från västerländskt perspektiv. Landet behövde en "klientregim" och amerikanska bolag feta kontrakt. Angreppet på Irak utgjorde (återigen) en flagrant kränkning av Declaration on Principles of Internationel Law Concerning Friendly Relations and Cooperation Among States... (1970), särskilt kapitlen I, VI och VII samt FNGF:s resolutioner 337A (V) och 3314 (XXIX). Att utifrån diktera styrelseformen för en suverän nation innebär också brott mot FNGF:s resolutioner 380 (V) och 2131 (XX).

2003 - Den 12 april kunde nyhetsmedia berätta att vicepresident Dick Cheney alltjämt stod på lönelistan för sitt gamla bolag Halliburton, från vilket han just utkvitterat en milj dollar i "innestående lön". - Halliburton utgör ett typexempel på ett multinationellt bolag som profiterar på så kallad korporativ välgörenhet. De är alla i svindlande grad statssubsidierade med skattemedel genom fläskiga kontrakt vid alla vapengrenar och exekutiva organ som verkar utomlands. Korruption och mutar härjar fritt. 

Den korporativa välgörenheten satte fart på 1800-talet då kongressen matade järnvägsbaronerna med gratis indianmark och sockrade federala kontrakt; gruvbolagen gavs skattebefrielse. Det är en sport satt i system av transnationella bolag att genom lobbygrupper och mutor manipulera utrikespolitiken till sin fördel, som man för övrigt alltid gjort ifråga om taxeringsregler och legaliserad skatteflykt. 

Halliburtons dotterbolag Kellogg Brown & Root inhöstade 33 milj dollar i federala medel för att bygga koncentrationslägret "Camp X-Ray" i Guantanamo Bay på Kuba. Numera deltar man - som ett av många amerikanska bolag - i huggsexan om återuppbyggnaden av Irak, som av Pentagon beräknas kosta runt 45 miljarder dollar. (Enligt uppgift har USA 2005 ca 14 militärbaser utspridda enbart i Irak. Hur många som blir kvar - eller tillkommer - efter ett officiellt tillbakadragande av stridande förband återstår att se.)     

2003 - 24 april offentliggjorde amerikanska regeringen att man inlett produktionen av "en helt ny sorts taktiska kärnvapen". Detta i strid med alla ickespridningfördrag som FN under årens lopp tagit fram. Med tanke på USA:s uttalanden och agerande visavis Irak, Iran och Nordkorea var det ett dubbelmoraliskt lågvattenmärke (om något sådant fortfarande är möjligt). Sannolikheten för att vapen av den nya typen med begränsad destruktionsverkan verkligen används är enormt mycket större än fallet är för strategiska dito. USA:s planer omfattar av allt att döma en militär doktrin som kan göra detta till en katastrofal verklighet. Det skulle innebära en kränkning Prohibition of the Use of Nuclear Weapons (1972) och Resolution on the Non-Use of Nuclear Weapons (1980), men också ignorans av internationella domstolen ICJ:s uppfattning att hot om eller bruk av dylika vapen innebär ett svårt lagbrott.

2003 - Efter ett decenniums påtryckningar från USA antog WHO Framework Convention on Tobacco Control 21 maj, som bl a syftar till att förbjuda rökning i offentliga miljöer världen över för att reducera de påstådda effekterna av "environmental tobacco smoke" (ETS). Konventionen accepterades trots att WHO 1998 lagt fram en bred studie som inte kunde påvisa några negativa hälsoeffekter av ETS överhuvud. Ungefär vid samma tid presenterades en studie (utförd 1993) som kom till rakt motsatta resultat; den publicerades av US Environmental Protection Agency (EPA), men befanns vara vetenskapligt underhaltig av flera federala domstolar i både USA och Australien. En senare, kalifornisk studie, publicerad 16 maj 2003, som involverat ca 118.000 försökspersoner över en 12-årsperiod backade i allt väsentligt upp WHO-rapporten. 

Med hänsyn till den amerikanska regeringens ovilja att utsträcka hälso- och sjukvårdsskyddet till 40 miljoner av sina sämst ställda medborgare framstår USA:s "omtanke om medborgarnas hälsa" som en cynisk bluff. I Los Angeles har - enligt EPA, ovan - en nyfödd baby redan efter 72 timmar inhalerat gifter som överskrider en normal livstidskvot. 

Det är samma stat som vägrat skriva på Kyotoprotokollets krav på reducerade atmosfäriska föroreningar och som insisterar på att att det inte finns något samband mellan de ca 2000 kilo plutonium man släppt ut i naturmiljön och den eskalerande lungcancern bland amerikanerna under de senaste 50 åren. Ett halvt kilo plutonium jämnt utspritt i jordatmosfären skulle räcka för att ge varenda jordinvånare lungcancer.


Det USA är inne på är social ingenjörskonst,  framförallt riktad mot färgade människor. Det sociala utrymmet och de fattigas vanor beskärs systematiskt "för deras eget bästa" och/eller för de mer privilegierades komfort. Tobakshysterin kan bidra till att avleda människors uppmärksamhet från "verkliga" samhällsproblem som eliterna gör allt för att maskera. Agendan sätts, märk väl, uppifrån, inte nerifrån. Samtidigt tillåter den amerikanska staten - i "frihandelns heliga namn" - tobaksjättarna att kränga cigaretter som aldrig förr, inte minst i tredje världen, men numera ofta belagda med astronomiska skatter. Dubbla budskap, som alltid.

2003 - Vita huset erkände 7 juli, för första gången, att president Bush använt "ofullständig och sannolikt felaktig information" när han 28 jan 2003 i kongressen försökte konstruera ett "case" för angreppet på Irak. Han hade bl a hänvisat till brittiska säkerhetstjänstens uppgifter att Irak hade försökt köpa ansenliga kvantiteter plutonium från Niger. CIA hade längesen avfärdat de framlagda dokumenten i fallet som falsarier och informerat Vita huset om saken. 

Bush upprepade också säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice’ utsaga att en skeppslast aluminiumrör som köpts av Irak "bara kunde användas i ett nukleärt vapenprogram". Bush benyttigade sig även av denna falska uppgift trots att den avfärdats av CIA. Det fanns inte heller några bevis för någon "länk" mellan al-Qaida och Saddam, som Bush hävdat. Hans egen säkerhetstjänst hade upplyst honom på den punkten.

Bush hade, kort sagt, på ett kriminellt sätt kastat landet in i ett lika kriminellt krig genom sina groteska lögner. Orsakerna låg på girighets- och hybrisplanet, utan kontakt med samvete, moral och empati; djupare sett en reflex av latent amerikansk statspsykopati. De historiska förebilderna är förstås legio. Ta t ex Hitlers intriganta krigsprovokation mot Polen sista augusti 1939, Lyndon Johnsons fejkade incident i Tonkinbukten 1964, som satte fart på Vietnamkriget, eller Ronald Reagans komplotter mot El Salvador och Grenada  1981 respektive 1983.

2003 -
Den federale distriktsdomaren Richard W Roberts bestämde 20 juli att 653 milj dollar av de 1,7 miljarder i Irakiska tillgångar som frusits 1990 skulle betalas ut till 17 amerikanska krigsfångar "för smärta, umbäranden och psykiska men" som de påstods ha lidit i fångenskap under Gulfkriget 1991. Vad händer då med de fångar som sitter i - eller motvilligt släppts ur - burarna på Guantanamobasen - och på andra håll. 

Ska USA kompensera dem med 40-50 milj dollar var? - och de som torterats och plågats i amerikansk fångenskap i Korea, Vietnam, Panama, Grenada, Irak o s v. Myriaderna av övergrepp mot civila och stridande skulle snabbt tömma USA:s tillgångar i ändlösa processer. Domare Roberts utslag var inget annat än statssanktionerad stöld från det irakiska folket. Ett förakt för den internationella rättvisa som USA alltjämt vägrar erkänna och följa.

Genocidekonventionen och USA:s indianer
Innan den slutliga versionen av Genocidekonventionen klubbades i FN:s generalförsamling 9 december 1948 hade FN-sekretariatet bl a anlitat exilpolacken, juristen Raphael Lemkin - som den främsta auktoriteten på området - för att utarbeta ett koncept till konventionen. I detta s k sekretariatsutkast definierades tre typer av folkmord - genocide:

1.
Fysiskt folkmord, d v s massmord eller att individgruppen underkastas långsiktiga avlivningsåtgärder, att den ex. berövas livsuppehållande betingelser som nöjaktiga bostäder, kläder, hygien, medicinsk vård eller försätts i överdrivet arbete eller fysisk utmattning som kan förväntas leda till individernas bestående försvagning eller död; stympningar och biologiska experiment som inte har ett kurativt syfte; berövandet av livsuppehållande möjligheter genom konfiskering av egendom; därtill plundring, beskurna utkomstchanser och restriktioner beträffande bostäder och förnödenheter som annars är tillgängliga för övriga invånare inom regionen ifråga.

2. Biologiskt folkmord, innebär begränsningar av nativiteten inom en specifik grupp genom sterilisering eller tvångsmässig abortering, segregering av könen och hinder för giftermål.

3. Kulturellt folkmord, innebär destruktion av de specifika karakteristika som kännetecknar en bestämd grupp ex. tvångsmässig överföring av barn från en grupp till en annan; tvångsmässig och systematisk förvisning av individer som är kulturella representanter för gruppen; förbud att använda det egna modersmålet eller utöva religiösa värv eller trycka nya publikationer; systematisk destruktion av historiska eller religiösa monument eller deras ianspråkstagande för främmande syften; destruktion eller skingrande av dokument och objekt av historiskt, konstnärligt eller religiöst värde samt av objekt använda vid religionsutövning. - Utkastet fritt och i korthet.

Ögnar man igenom konventionen i dess definitiva form finner man nio artiklar (nätadress nedan). Av Lemkins artikel 3, ovan, om kulturellt folkmord, återstår enbart vad som framgår av artikel II (e): "tvångsmässig överföring av barn från en grupp till en annan". Med stöd av bl a Sovjet kunde USA utmönstra merparten av utkastartikel 3 utan att för den skull ratificera instrumentet på 40 år! Och då med en mängd förbehåll. 

Varför? Saken var ju den att både utkastet och den slutliga konventionen innehöll skrivningar som en internationell domstol sannolikt kunde omsätta i en för USA förödande rättsprocess. Och varför inte? USA hade själv deltagit i konstruktionen av den rättsstadga och utformningen av de anklagelsepunkter som retroaktivt - d v s efter 2:a världskriget - tillämpades för att döma nazister i Nürnberg.

Praktiskt taget hela indianpolitiken - strukturellt och institutionellt - från 1870-talet till vår egen tid har inneburit en systematisk process som syftat till att utplåna indiannationernas kulturella identiteter. Det en tidigare chef för Bureau of Indian Affairs (BIA), Francis Leupp, 1910 förklarade med den notoriska frasen - "döda indianen, men spara människan". - 

Förbud för indianerna att utöva sin religion lagstadgades 1897. Olika andliga riter hade redan kriminaliserats, och schamanerna förbjudits att leda andliga och helande ceremonier. Indianerna vägrades tillträde till heliga platser, och de berövades andliga helgedomar som Black Hills (South Dakota). Black Hills blev f ö vanställt och vanhelgat av presidentrelieferna i Mt Rushmore, genom mineralbrytning (främst guld), skogsavverkning och turistindustri. Indianerna påtvingades vitkontrollerade "indiandomstolar", vilket innebar att traditionell indiansk rättspraxis desavouerades.  

Indianbarnen förpassades till internatskolor i östra USA där de metodiskt "avindianiserades" och tvingades stanna i många år utan kontakt med anhöriga. Brutala bestraffningar ingick i rutinen. Indoktrineringen syftade till att färga barnen i kristna och angloamerikanska värderingar. Många avled av sjukdomar eller genom självmord p g a mental misshandel och livsleda.

Det kollektiva indianska markinnehavet krossades med jordfördelningslagen 1887. Lagen tvingade fram enskilt ägande och successiv överföring av tiotals miljoner hektar mark till vita farmare, bolag och ranchägare. Med privatägandet följde en fortlöpande desintegrering av sociala och andliga strukturer och institutioner. Genom arvsskiften spreds den ihopsmälta indianska landbasen på allt flera händer. Marken förlorade i värde, blev olönsam att bruka och därför utleasad eller såld till vita kapitalägare. 

Utleasad mark rovbetades och kalhöggs och tömde indianreservaten på naturresurser. Under markytan plundrades reservaten på olja, gas, kol, guld, silver, koppar, uran och andra värdefulla mineraler vilket skapat oläkbara ekologiska katastrofer. Vattenleder har omdirigerats bort från indianernas redan ofruktbara marker och klena djurstockar. Indianer som inte behärskade engelska språket försågs med vita förmyndare som inte sällan tubbade sina myndlingar att testamentera marken på dem själva. - Av de 138 milj acres indianerna ägde 1887 hade 90 milj berövats dem till 1934.

Genom ett kongressbeslut 1924 blev alla indianer - med eller mot sin vilja - amerikanska medborgare. Och tio år senare (1934) påtvingades indianerna genom reorganiseringslagen en väsensskild styrelseform av amerikanskt snitt, formella stamråd, som ersatte den traditionella consensusmodellen och skapade hierarkier och intern konkurrens. - Genom ett kongressbeslut 1954 infördes terminerings- och omlokaliseringslagen, som successivt fasades ut under 1960-talet. 109 mindre indianstammer kopplades bort från federalt bistånd, delstatlig jurisdiktion inkräktade på de terminerade stammarnas rörelsefrihet och delstatsbeskatting infördes. 

Den policymässiga omflyttningen av indianer tvingade stora skaror att överge reservaten för arbeten i urbaniserade områden och storstäder. Meningen var de skulle assimileras i majoritetssamhället. Många hamnade i droger och slum och gick under mentalt som kroppsligt. Rasdiskrimineringen - om inget annat - borgade för att politiken skulle misslyckas. "Om inte denna policy förstörde indiankulturerna fullständigt, så undergrävde den ändå i väsentlig grad indianernas möjligheter att förbli indianer." (Vine Deloria Jr 1983)

USA lyckades kränka praktiskt taget varje punkt i utkastkonventionens artikel 3. Tvångsadoptioner av indianbarn i vita familjer var en länge praktiserad och välutvecklad rutin. Den bryter på ett flagrant sätt mot Genocidekonventionens artikel II (e). Massteriliseringar av indiankvinnor under speciellt 1970-talet faller under konventionens artikel II (d). - Direkta massmord som vid ex. Blue Water (Ash Hollow, Nebraska) 1855, Sand Creek (Colorado) 1864, Washita (Oklahoma) 1868, Marias River (Montana) 1870 och Wounded Knee (South Dakota) 1890 är bara skummet på vågen, men slår hårt mot utkastets artikel 1 och konventionens artikel II (a) och (b). 

Jordfördelningslagen som följdes av en skriande reservatsmisär med usla bostäder, en främmande och otillräcklig diet av undermålig kvalitet, sanitär u-landsstandard, snudd på obefintliga försörjningschanser, alkoholism, narkotika, endemiska och kroniska sjukdomar, mental ohälsa, abnormt hög självmordsfrekvens, extremt låg medellivslängd, hög vardagskriminalitet, sönderslitna familjeband och sociala strukturer etc kränker grovt utkastets 1:a artikel och konventionens II (c).

Innan USA antog Genocidekonventionen av 1948 utarbetade kongressen ett "förbehållspaket". När senaten slutligen ratificerade konventionen 23 nov 1988 innebar det att USA skaffat sig garantier för att man aldrig någonsin skulle ställas till svars för genocida avsikter och handlingar. USA hävdade den "suveräna nationella rätten" på den internationella domstolens och den historiska rättvisans bekostnad.