Indianfilmens bedrägliga charm
Publicerad 2002

De flesta vita i USA lär fortfarande känna indianer genom filmer. Kanske uteslutande. Filmen har en förmåga att knäsätta stereotyper och myter som inget annat nutida medium. Från forna tiders grova karikatyrer och schabloniseringar av indianen har filmindustrin numera lagt an på de psykologiska subtiliteterna - i den mån "indianfilmer" över huvud fabriceras. 

Den burdusa plakatpedagogikens dagar är längesen räknade. Det betyder dock inte att man övergett gamla rasistiska klichéer, men de har fått en mångtydigare och listigare utformning i samklang med tidens cynism och människors behov av eskapism. - Ett par exempel:

Ta en film som Kevin Costners jättesuccé "Dansar med vargar" (1990). Den kan inte avhålla sig från att placera en vit civil war- officer i filmens medelpunkt med en lika vit, av lakotas kidnappad hjältinna som föremålet för hans ömma låga. Costner - som officer - räddar stammen från svältdöden, undervisar krigarna i vita seder, frälser den indianiserade vita kvinnan från att fastna i vildens barbariska liv och seder; ett folk som i slutsekvenserna i ett nostalgiskt töcken framstår som förintelsedömt medan paret Costner rider bort över de majestätiska bergskammarna för att förena sig med civilisationen. 

Kidnappartemat parafraserar de stereotyper i genren som förekommit sen prästfrun Mary Rowlandson (1635-1678) bortfördes under King Philips War för att 1675 tillbringa åtta veckor bland indianerna och sen bli friköpt. Hennes narration - den första i genren - utgavs i bokform 1682 och vann omåttligt bifall. Boken bröt mark inte bara för kidnappardramat som sådant utan avslöjade - för den som ville läsa mellan raderna - också den antipodiska spänning av både religiös och sexuell natur som alstrats inom det rigida kolonialsamhällets kulturella ramar visavis vildheten och de röda barbarerna. 

För MR innebar vistelsen bland indianerna den yttersta prövningen, frestelser och synd som måste övervinnas varje stund och minut. Att ge efter för en impuls, för en känsla, för ett synsätt kunde innebära katastrof, evig förtappelse inför gud och därmed civilisationen. Inte för inte beskrev MR indianerna som "skränande svarta skepnader" och lägret som "en animerad bild av helvetet". Negationernas styrka fungerade som besvärjelser för de veka sinnen som ständigt hotade rasera den sociala symmetri och ariska purism som var det sekulära tecknet på guds ordnande hand bland de utvalda. 

Men Costners hjältinna blir inte friköpt hon har sin egen förlossare i den kristusgestalt som är Costner/officeren - han som i upptaktssekvenserna, iförd unionisternas djupblå rättfärdighetsmundering, stormar fram längs de gråblå linjerna i en beriden, symbolisk korsfästelsescen som får "Mannen från Nasaret" och andra hollywoods stilriktiga offerprodukter att skämmas. Att vita kvinnor som "fläckats av det indianska" - långt mindre än Costners dito - och återförts ofta blev sociala parias i dåtidens bigotta vitsamhälle är något som naturligtvis inte ens antyds. 

Som motpol till de förmänskligade lakotas ställer Costner filmens pawneer. De karikeras, avhumaniseras, förvrids - speciellt i en utdragen tortyrsekvens där Costner låter dem dregla av patologisk njutning när de slow motion-aktigt sätter pil efter pil i en lika ensam som försvarslös körkarl. Det kulturella scenariot är osynligt, pawneerna bär tuppkam och dödar urskiljningslöst - vit som röd, det är kontentan. Detta Costners "storverk" - som följdes av miljardfiaskon med andra ämnesval men ändå lät honom vanhelga Black Hills med ett hotellkomplex! - är på intet sätt en representativ spegling av den dåtida verkligheten. 

Lakotas behövde ingen Costner för att hitta buffel; de hade längesen smakat vitinförda produkter som kaffe och socker; de blev inte livrädda av att se en vit man i bara mässingen; och varför skulle de sätta sin existens på spel genom att rädda skinnet på en vit officer som lekte indian?... Och vad var vitsen med officerens försök att söka "tämja" vargen om inte återigen ett tröttande bevis på civilisationens oförmåga att hålla fingrarna i styr så snart den möter det vilda. 

Detta officerens gästspel i naturens ännu tämligen oskändade sköte slutade givetvis med att det anonyma onda - ett gäng skjutglada och småförryckta soldater - till det personifierade godas (officerens) förfäran sköt ihjäl vargen. Hur många "indianfilmer" och dito TV-serier har inte placerat en alibifigur som Costner - ett kollektivt samvete - i centrum för handlingen! "Familjen McCahan" med förnumstige och rättrådige farbror Zeb är ett annat av otaliga exempel. Kanske är han en större myt än Costnerofficeren. 

Och varför den larviga fiktiviseringen av historiska platser och personer när filmmakarna ger sig på kända händelser och blodbad? Varför lägga ut dimridåer runt bödlarna och deras verktyg?

Året efter "Dances With Wolves" dök "Black Robe" (1991) upp på biodukarna. Den amerikanska kritiken hyllade filmen - som spelar i 1600-talets Big Lakes- område med jesuitiska omvändarambitioner i förgrunden - som "historiskt ärlig", "journalistisk snarare än moralistisk..." osv. Eftersom den saknade "vargfilmens" kontrastrika och klart skönjbara svart/vita perspektiv, inte överromantiserade ämnet, hade mindre attraktiva huvudaktörer samtidigt som den betonade den förödande inverkan vitinförda farsoter hade på indianfolken i Kanada och USA så blev den en flopp hos den amerikanska publiken. 

Den tillgodosåg inte de stereotyper man vant sig vid. Förutom att farsotstemat brukar användas som urskuldande attribut av mästarrasen så löper filmen igenom den oartikulerade idén att invadörerna gjorde vad de gjorde med mänsklighetens bästa för ögonen även om det innebar att stammarna decimerades till oigenkännlighet - somliga vita begick "misstag", uppträdde "naivt" eller "dumt" - men ändå..."that’s progress"... Filmen är ute i smärtlindrande syfte, för att rehabilitera det orehabiliterbara. 

Någon klarsynt skrev att "Black Robe" i själva verket bara ligger snäppet från goebbelsfilmer som "Jud Sûss" och "Der Ewige Jude" - skillnaden skulle vara att medan de senare förbereder folksjälen på en monstruös trepanering så försöker den förra hjälpligt lappa över hålet så att omvärlden saknar insyn i den groteska vivisektionen.

Tommy Eriksson


"Indianen blev betydelsefull för det engelska tänkandet... för att han visade den civiliserade människan vad denna inte var och inte fick bli... I sin barbariska skapelse framstod indianen som en utmaning mot allt förnuft, all ordning och civilisation... Puritanerna drev 1600-talets kristna imperialistiska logik till sin spets. Gud avsåg att skänka det barbariska indianska landet till den civiliserade engelsmannen... det barbariska tillståndet var i sig självt ämnat att visa på satans makt och barbariska krig på världslig kamp och synd. Det koloniala företaget var ett på alla sätt  religiöst dito. 

Genom att skänka indianen gud och civilisation skulle den koloniala engelsmannen förlänas en ny världs rikedomar. Han berusades redan av den makt civilisationen och gud gett honom. När han betraktade indianen, som saknade denna styrka, kunde engelsmannen vara förvissad om vad han själv var; när han betraktade sig själv var han förvissad om vad indianen borde vara... Indianen var... i bästa fall en symbol för vad människor kunde bli om de levde fjärran från guds ord... Varhelst indianen uppreste sig mot puritanen, där stod satan emot gud; i satans våld hade indianen förvandlats till en best; indiansk tro var djävulsdyrkan... Det var (för engelsmannen) alldeles uppenbart att kärnan i vildens liv innebar satanism."    


--- Roy H
arvey Pearce: "Savagism and Civilization" [1988]