Indianen och det cirkulära tänkandet
Publicerad 2005

Om man släpper en sten i vattnet bildas koncentriska cirklar. Den ena innanför den andra. Inga räta linjer, inga vinklar. Det är naturens sätt att berätta en hemlighet: livet är runt. Det är den primära geometriska urformen. Naturens egen strävan efter balans och harmoni. Hel-, halv- eller kvartscirklar uppträder överallt där naturen råder och där denna visdom antar mänsklig gestalt. Det ideala livet levs med och inte emot naturen. Rubbas cirklarna, rubbas förutsättningarna för livet. Så enkelt - och så svårt är det. 

En annan bild: Platsen är sydstaterna, tiden inbördeskrigets 1860-tal. Några handelsmän hänger mot skeva brädhus. En mula står surrad vid en påle. "US. For Sale" har målats eller bränts in på mulans flank. Ett levande väsen degraderat, skändat till känslolös vara. Stämplad av en civilisations arrogans och disrespekt för livet.

Värderingarna och synsätten består. Historien lär att man ingenting lärt. De västerländska "systemen" vrider sig i paroxysmer. Våra samhällen har nått knivseggen. Det är ingen dystopi, det är snarare naturens sanning om oss själva. Ett facit som aldrig ljuger. Genom sekler av naturfientlig självförhävelse, rofferi, girighet och exploatering av tredje och fjärde världen håller vi obönhörligt på att föröda alla meningsfulla livsbetingelser mellan jordskorpa och stratosfär. Naturen är rättvis, men vi vägrar lyssna. Framtiden får betala. Svaga och fattiga offras, klyftorna vidgas. Varje gång naturen reagerar står vi frågande, perplexa. Klimatexperterna grälar. Vädertjejerna lugnar. På kort sikt. Vi tröstäter oss genom världen. Vi har globen i vår hand, intalar oss att vi med mer av teknik, politik och multilaterala avtal - och ännu mer forskning - ska kunna hejda den nedåtgående spiralen. Kanske, kanske inte.

Våra samhällen lever på kredit och inteckningar - skorstenen har försvunnit i fjärran. Snart kan vi inte längre tala om verklig folkdemokrati - än mindre om en naturgrundad sådan. Bushvarianten av en ny världsordning, där den amerikanska bolagskapitalismen styr våra liv, tankar, värderingar, åsikter och attityder är inget liv. Fria stater dräneras på autonomi och industriella kronjuveler. Nationella integriteter kränks oavbrutet. Den amerikanska säkerhetstjänsten taxiflyger - i svarta huvor - världen runt för att plocka upp "misstänkta terrorister". De flygs till avsides liggande uppsamlingsläger för "specialbehandling" eller torteras i någon av USA:s "lydstater". (Nu senast, den svenske irakiern som greps på öppen gata i Bagdad. Under tortyren råkade ögonbindeln hamna på sned: de två pinomästarna hade tillhört Saddams gäng; en amerikansk officer följde intresserat lektionen.) 

Reaganministären förklarade "vietnamsyndromet" som oacceptabelt. Opinionernas överkänslighet för "fysiskt och psykiskt statsvåld" skulle bearbetas med propaganda. Mänskliga rättigheter och internationella konventioner är inte vatten värda. "Människorättskämpen", president Carter, visste det när han på 1970-talet backade upp kambodjanen Pol Pots massmördarfraktion, "röda khmererna", för att inte stöta sig med kineserna.

Från 1940-talet och framåt utbildade CIA Mellan- och Sydamerikanska "dödsskvadroner" och "contras" för att terrorisera civilbefolkningen - ofta indianer - och de legitimt valda regeringarna. Kupper och diktatorer avlöste varandra. Nationalismen - den egna suveräniteten, oberoendet, oavsett ideologiska förtecken! - var (och är) ett lika rött skynke som kommunismen. Amerikanska bolag krävde fria händer - och fick det. Folkfördrivningar blev vardag. Demokratiexperiment som lovade land till jordlösa, livegna och fattigbönder ströps i sin linda. 

USA:s vän under kurdgasningarna och Irankriget, Saddam Hussein, blev ovän när hans nationalistiska aspirationer vaknade. Kontrollen av oljan - en global härskarteknik - var hotad. Liksom maktbalansen och USA:s grepp om regionen. 

Saddams Kuwaiteskapad följdes av massiva amerikanska bombningar som krävde tiotusentals liv och förstörde infrastrukturen; senare förintades i en enda pansarattack  2.000 unga irakiska soldater - "sandnegrer", enligt amerikansk militärterminologi - ute i öknen. Genom handels- och läkemedelssanktioner beräknas runt 300.000 irakiska barn under 12 år ha dött perioden 1991-2001. Många svalt ihjäl, andra dog av undernäring eller av brist på medicin och vård. De bägge Bushpresidenternas agerande utgör ett skolexempel på machiavellism - där bisak eller ingen sak alls görs till huvudsak och tvärtom. Världsopinionen svalde i varierande grad propagandalögnerna om kärnvapen och "hot mot världsfreden". 

Krigen - vilken form de än tagit - har alltid varit viktiga draglok för amerikansk ekonomi. Under 2:a världskriget blomstrade hela samhället tack vare fokuseringen på krigsmaterielproduktion. Efter freden, under kalla kriget på 1950- och 60-talet, var det kapprustningen med Sovjet, involveringen i Korea, Indokina, Indonesien och Mellanamerika som fordrade högteknologiska vapen och massiva infrastrukturella, finansiella och personella satsningar. Det fanns framförallt ingen anledning att oroa sig för en ny depression av 30-talsmodell.  

Imperialism och terror av det slag USA använde exempelvis 1898 när man annekterade Hawaii, Filippinerna, Guam och Costa Rica är inte alltid nödvändigt idag. Det kan räcka med knapptryckningar. Kapital flyttas, företag byter ägare, maktpositioner ommöbleras. I nödfall tillgrips  begränsade kommandoaktioner som på Haiti, i El Salvador, Guatemala och Panama. Mycket sker underjordiskt. Iraks geopolitiska och ekonomiska vikt har medfört extraordinära åtgärder från USA:s sida. 

Ibland används "lydstaternas" agenter eller amerikanska baser på främmande territorier för subversiv utbildning och aggression mot främmande stater - typ Honduras-Nicaragua. Tredje världen har snaran runt halsen genom genom sitt kredit- och finansieringsberoende. Det vidmakthåller den koloniala strukturen, "de rätta värderingarna". 

I Afrika fortsätter västvärldens hämningslösa råvarujakt och dumpning av överskottsprodukter och hälsofarligt gods. Det elitistiska privilegieperspektivet ger inte massorna en chans att lyfta ur misären. Den bitterhet USA:s vålds- och tvångspolitik sått runtom i världen har ackumulerats under flera sekler. Att de förtrampade, bespottade och föraktade ibland svarar med samma mynt borde inte förvåna. 

Under demagogins yta och triumfatorhistorikens dimridåer finns orsakerna, förklaringarna - och förhoppningsvis våra hjärtan. De flesta av oss mår illa av det barbari som väller fram i media. Men hur finna formeln för att stoppa vansinnet. En sak är säker: likgiltigheten löser ingenting. Den bara legitimerar och befäster.   

Ända sen 1917 hade det ekonomiska och maktägande elitskiktet i USA kunnat prångla ut sin världsbild om "den röde satan" - sovjetkommunismen - via undervisnings- och mediaväsendet. Visserligen hade amerikansk militär redan på 1870-talet skjutit sönder fredliga arbetardemonstrationer i mellanvästerns storstäder, men "satan" på den tiden var förstås - indianerna. De intog, som kontinentens rättmätiga ägare, lockande måltavlor för allsköns statssanktionerad terror, massmord, propaganda, rasism, darwinism, missionering, indoktrinering, segregation eller assimilering, fördrivning och historieförfalskning. - Med murens fall 1989 föll demoniseringen av kommunismen. Vad göra? 

Pappa Bush hittade snabbt ett utmärkt surrogat - terrorismen. USA:s egen globala statsterrorism var och är per definition "statsmannakonst" eller "ett defensivt försvar av USA:s legitima säkerhetsintressen" - d v s en "lätt" utvidgning av Monroedoktrinen av 1823, som bara inbegripit suprematin över den västra hemisfären; små råvaruländer som kunde exploateras efter behag. Den nya Bushdoktrinen - som utgår från mottot: det vi säger gäller - står som förr utanför internationella folkrättsliga konventioner och rättsinstanser. Djingis Kahn under piratflagg. 

Enstaka småhandlare i den undre militära hierarkin brukar ställas till ansvar i USA för kriminella handlingar utomlands. Mest för att tysta utländska opinioner, mata en lysten press med rubrikgodis och skapa illusionen av rättvisa. Ett av de massmord USA begick i Vietnam - som de faktiskt erkände, vilket är unikt i sig - gällde Song My i mars 1968. Där tvingades minst 400 kvinnor, barn och gamla ner i en ravin där de kallblodigt avrättades med kulsprutor. Exempel statuerades med en av de ansvariga, löjtnant Calley. 

Mördaren avtjänade knappt tre års husarrest i sin ungkarlslya för officerare! Han blev sen framgångsrik juvelerare i Georgia, USA. (Några kilometer från Song My slaktades i byn My Khe runt 100 personer. Befälet kunde dock inte lastas för några oegentligheter eftersom det var "en normal operation". Och inte ens udden på ett isberg.) De ytterst ansvariga, den maktägande eliten, bolag, mediamoguler, vapenhandlare, Pentagon, CIA, planeringsstrateger, "säkerhetsrådgivare", utrikes- och försvarsministerier och Vita huset väter inte ens sockan. 

Som jag försökt förklara på annan plats - det handlar om en mentalitet i ett ekonomiskt och politiskt elitsystem som knäsattes med författningsfäderna på 1700-talet. En demokrati på papperet men inte i praktiken. Initialt exkluderades dessutom kvinnor, svarta och indianer från likavärdesprincipen medan valprocedurerna till rikets ämbeten cementerade indianfördrivarnas och plantage- och slavägarnas hegemoni. Under 1800-talet förde indianmarksexploatörerna, järnvägsbaronerna, gruvbolagsdirektörerna, olje- och stålprofitörerna, finansmän, bankirer och generaler maktens stafettpinne vidare. Bolagens manipulativa politiska och ekonomiska inflytande på delstats- och federala myndigheter ökade konstant. Den institutionella nepotismen, som bl a följde med presidentämbetet, garanterade att den politiska makten spreds "på rätt händer". Tjänster och gentjänster. 

Somliga av 1900-talets presidentkandidater har delfinansierat sina valkampanjer med "den organiserade brottslighetens" maffiapengar. Tjänster och gentjänster - som alltid. De antidemokratiska, oligarkiska tendenserna har bara stärkts. - Eftersom de bägge "monopolpartierna" - nu som förr - är till sammanblandning lika och presidentkandidater och kongressmän oftast hämtas ur samma kapitalstarka klasselit, med likartade bakgrunder - gärna Yale- eller Harvard-utbildade affärsmän, advokater eller guvernörer - med närliggande grundvärderingar och sponsorer, och valmanskåren i presidentvalen i bästa fall håller sig runt 45-50%, och det högsta exekutiva ämbetet skänker innehavaren extraordinära maktbefogenheter kan man inte med hedern i behåll tala om "en fri och levande demokrati" i gängse mening. 

Med hänsyn till storbolagsdominansen förefaller styrelseformen "plutokrati" vara en adekvatare beskrivning. (Kadern av presidentrådgivare med egna företag, bolags- och kontraktsintressen i länder USA invaderat/ockuperat, i kontrollerade "lydstater" och på åtskilliga platser i tredje världen skapar lätt en ljusskygg och anstötlig mix av politik och privatekonomi.)    

Amerikanska bolag har de senaste decennierna drivit kampanjer för att lösa vad man med skriande paradoxer och grundfalska avsikter kallat "demokratins kris". Folkliga försök att organisera sig och facklig aktivitet har stampats ner i smutsen med tillvitelser om "korruption och särintressen". I ett försök att hålla "den förvirrade hjorden" (Walter Lippmann på 1920/30-talet) borta från den politiska scenen och en autentisk demokratisk process - där den ideologiskt inavlade eliten evigt abonnerar på härskarstatus - projiceras lumpna spegelbilder av storföretagen själva på den marginaliserade, ovidkommande majoriteten. I den eskalerande amerikanska "grymhetskulturen" - som en inhemsk skribent karakteriserade den - finns ingen plats för solidaritet och gemenskap. "Var och en för sig, och djävulen tar den som inte hänger med..." - låter cyniskt men är en epidemisk realitet. 

Fragmentiseringen av storsamhället tjänar bolags- och maktintressen; solitära människor, rädda, skrämda, konsumistiska, missledda, är psykologiskt vidöppna för allsköns idiotisk propaganda som effektivt desorienterar eller stoppar inflödet av faktisk omvärldskunskap och förhindrar de demokratiska krafterna att få fäste i de breda folklagren. Manifestationer till stöd för globaliseringens offer drunknar nästan bokstavligen i maktens vattenkanoner och skingras av bepansrad polis. Ungdomarna agerar nationellt samvete och moralisk stötta - men eliterna vägrar lyssna. 

Samhällskritiker som Noam Chomsky, Howard Zinn, Vine Deloria Jr och Ward Churchill och en lång rad andra har listat symtomen, ställt den rimligaste diagnosen, men etablissemangets ledande hjärntrust tycks sakna sjukdomsinsikt och förmåga till en öppen och ärlig demokratisk, självkritisk debatt som i förlängningen kunde leda till en militär, politisk och ekonomisk kursändring på hemma- som bortaplan. - Vi behöver inte fler Sand Creek eller Song My eller Hiroshima. Våldets triumf är ingen naturlag. 

Slagord om "patriotism", "det nationella intresset", "fanan", "oamerikansk verksamhet" - som drabbat både sociala och prästerliga hjälporganisationer - är samma andas barn som det ideologiska frasmakeri tredje riket ägnade sig åt. Det kan ändå inte dölja det bråddjupa demokratiska underskott och gap mellan styrande och folk som alltjämt existerar. 

De stora mediabolagen ser till att "den fria, seriösa samhällsdebatten" hyfsas. Dissidentiska åsikter filtreras bort innan de når lyssnarna/ tittarna/ läsarna. De givna ramarna för debatten tvingar aktörerna att spela med de grundvärderingar som uttrycker maktens förhärskande uppfattningar. Övrigt är non grata. Det är en nästan omärklig process som effektivt undanhåller allmänheten vital kunskap och information. De "oönskade åsikterna" hamnar i bästa fall i perifera böcker, tidskrifter och tidningar. De snedvridna och ensidiga perspektiven försvagar de "motbilder" som kunde demokratisera landet och få det att lägga om kurs. En demokrati härdas i åsikternas brytpunkter - inte genom att abortera motpartens argumentation eller selektera fram det "passande". Då är vi snubblande nära historiens despoter. 

När pressens nyhetsrapportering är avhängig företagens villighet att annonsera i samma blad - för att tidningen ska överleva - förtrycks och utmönstras, som undersökningar visat, divergerande perspektiv och uppfattningar som avviker från den maktägande normen - det en av de ledande elitistiska språkrören, amerikanske journalisten och samhällsdebattören Walter Lippmann plägade kalla - "to manufacture consent", "att fabricera samstämmighet". Det är en primär nationell propagandauppgift i så gott som alla stater som mer eller mindre släppt de fysiska tvångsmedlen. Att detta slags "consensus" ofta saknar substans spelar mindre roll, eller ingen roll alls. Det är intrycket som räknas.           

I opinionsinstitutens förlovade land finns det givetvis statistik på det mesta: 1991 konstaterades att 66% av amerikanerna upplevde "främlingskap" inför "institutionerna"; 83% ansåg att "de rika blir rikare och de fattiga fattigare" samt att "det ekonomiska systemet är orättvist". Det var naturligtvis inget som basunerades ut i de tankekontrollerande medierna - elitismens basuner. Undersökningen rörde situationen på hemmaplan. 

Ingen hade kunnat undgå de miljontals uteliggarna, de hemlösa, de nedknarkade, de kriminella, gangstergängen, vapenhysterin, de exploaterade tillfällighetsarbetarna, de ghettoiserade minoriteterna, gängbildningen, fängelseindustrin, den ojämlika sjukvården, maktens övervakningskameror, de välbärgades livvaktsskyddade och inhägnade pensionärsparadis, TV-glamouren, det anestetiska såpaträsket, den urbana försumpningen, likriktningsprocessen... opinionspejlingar som terapi för de besvikna och bedragna?... inte ens en blinkning från makten.

När man läser "The American Indian Mind in a Linear World" (207 sid; 2003) av indianen och professorn i indianhistoria vid Kansas University, Donald L Fixico, framstår avståndet mellan våra tankesystem, den vita västvärldens linjära och det cirkulära indianska, som astronomiskt. Disrespekten för livet - som jag just beskrivit - är så väsensskild från den traditionellt tribalistiska livsfilosofin att man verkligen kan tala om två världar. Där det vita majoritetssamhället hela tiden söker det särskiljande, söker indianen sambanden, släktskapsprinciperna och de symboliska tillhörigheterna i ett kosmiskt helt.  

I förordet klargör Fixico vilka han i första hand vänder sig till (för att inte förlora textnyanser citeras fortsatt originalet): "This book is written for the full bloods and those who live the Indian way of traditionalism, and for Indian people who think in the Indian way, meaning in a circular philosophy based on close relations with the natural environment." Och det ska omedelbart sägas: Sällan finner man en så övertygande, lättillgänglig och redig beskrivning av de konträra vit/röda tankevärldarna som här. 

Varför boken är så angelägen framgår även av följande: "The basic truth about Indian people and their communities is much deeper than the scholars have written. The majority of literature about American Indians only scratches the surface of the inherent depth of native culture." Fixico gör ett mycket lyckat och kompetent försök att förbättra situationen.

Den indianska realiteten består till skillnad från den vita av en odelbar fysisk och metafysisk värld. Fostrad i traditionella värderingar och tankebanor är det inte det fragmentiserade som fokuseras: "Seeing is visulaizing the connection between two or more entities or beings, and trying to understand the relationship between them within the full context of things identified within a culturally based system. 

It is like seeing the molecule first instead of seeing the the atom and all of the atoms that make up the hole molecule. This holistic perception is the indigenous ethos of American Indians and how they understand their enviroment, the world, and the universe." 

Längre fram: "It is a perspective that involves human beings, animals, plants, the natural environment, and the metaphysical world of visions and dreams. This broader context of perception involves more accountability and responsibility on the part of native people for taking care of and respecting their relationships with all things." - Den inneboende andliga energi som existerar i allt "should be respected for their potential". Vi kallar det för animism - i brist på bättre.

Black Elk (1863-1950), oglalasiouxshamanen, vars visionära och profetiska förmågor dokumenterats i en rad böcker citeras ymnigt. Fixico illustrerar med Black Elk betydelsen av "tålamod" (en vit bristvara) för att kunna "se" indianskt. Seendet handlar om att uppfatta det egna jaget i totaliteten. För att "tolka eller översätta" visioner och drömmar kan den mediala förmågan hos män som Black Elk vara av ovärderlig betydelse. Bron mellan normalt och paranormalt sluts.

Om innebörden av "jaget" - Fixico: "In the American mainstram way of thinking, the ego, or the self, is at the center of life, and the perception of all things surrounding are in relationship to the individual person. (...) Specifically, egocentric Americans perceive themselves as the center of activity, and they act upon and view others from their focal point. Traditionally, Indian people view themselves within the universe as minuscule members of a larger whole meaning that explains existence."

Ett centralt motiv i boken är den indianska uppfattningen om tid, rum och materia. Fixico reder ut begreppen: "The increments of time as determined by the measurments of seconds, minutes, hours, and days compels the linear world to run their lives according to the proverbial clock. The fastpaced capitalism of mainstream American society sets up false competition, thus everything is aimed toward accomplishing great deeds within spans of time. (...) 

As emphasized earlier, the concept of time for Indian people has been such a continum that time become less relevant and the rotation of life or seasons of the year are stressed as important for understanding life. This is inherent to understanding life for American Indians. (...) 

Space
is another crucial element... Space to Indian people is the embodiment of inclusion of tangible and nontangible things in the world and in the universe. All such things have existence and the space between things establishes the beginning of a relationship between two items... Among Native people, this relationship was acknowledged with hope that such an arrangement would be positive. (...) The space between objects becomes the relationship with intention for harmony. (...) Within the object is soul, which comes alive with each story that is told about the object." 

Fixico betonar här den indianska, "muntliga traditionens" förmåga till gränsöverskridande av tid och rum. Den kvalitativa - i motsats till den kronologiska - aspekten i historier, skeenden, legender, sagor etc är den primära kategorin. Den cirkulära rörelsen blir tydlig. Man påminns om vad en insiktsfull vit filosof skrev: "Inget som fötts till världen kan falla ur den." Nietzsche talade om "den eviga återkomsten" och Schopenhauer om "den absurda rädslan för intet".

Fixico fortsätter: "The counterpart to space is mass. The mass of an object is fundamental to universe for its weight and constitution of atoms. However, how we perceive mass is entirely a different matter, depending on perspective, and how Indians ’see’ is acute to realizing and indigenizing intellectualism. Indian people see mass in relationship to other particles of mass; hence, all things are related in light of a big picture of the world and universe. 

With individuality deemphasized, the community of masses (or objects) form a community with human beings that emits a culture of conformity and regular norms that occur in cycles, according to day to night, changing moons, changing seasons, and birth to death. These rhythms are ’constants’...without them the ’whole’ would be incomplete. - Mass or objects also contain stored energy that upon release, the spirit of an object is manifested such that each object has life. This concept is supported by the native belief that sacred sites exist, trees are living entities..."

Vidare: "Because native people are communally oriented, they have an innate quality of seeing and trying to understand relationships and connections in order to preserve community and unity. Such an order of life is a Natural Democracy." Onondagaledaren Oren Lyons säger: "All life is equal in our perception." Medan majoritetskulturen har en köp/sälj-mentalitet visavis marken, landet betyder den något helt annat för indianen. 

Fixico: "The sense of place, usually one’s homeland, has a pertinent bearing on the native person and how he or she views the world and the universe. Place is a tangible commodity for reference to one’s thoughts, and we easily ’see’ tangible things on a daily basis in relationship to our tangible place called home. However, ’how’ we see nontangible things and entertain abstract notions of thought still are better acted upon from a reference to place or homeland. Hence, place is importantly influential in how indigenous people understand the world and the universe. It is all about ’seeing’ all of our relationships. (...) 

The place of homeland is germane to the confidence and abilities of anyone, especially to those Indian professionals being challenged by linear skeptics."

Och: "Related to the significane of place is the power of place. Sacred sites and places empowered significantly influence one’s understanding and process of perception. Undoubtedly such sacred places to native people of the Black Hills, Taos Blue Lake, Mackinac Island, Mount Ranier, Mount Taylor, Bear Butte (nordöst om Black Hills) and other indigenous sites are special in the understanding and learning about life and the universe for native peoples."

Ställvis hämtar Fixico stoff från den framstående AIM-aktivisten och siouxindianen Russell Means, som 1995 gav ut sin högst läsvärda biografi - "Where White Men Fear to Tread" (573 sid). Fixico låter Means berätta om den "kolonisering av indianska hjärnor" som accelererade från 1870-talet och framåt. Generationer av indianbarn tvingades iväg till internatskolor och vita adoptivhem, långt från sina hem och anhöriga, för att skrubbas rena från sina indianska kännetecken. Fysisk och psykisk misshandel var regel. Means egen far utsattes för internatens alltigenom kulturgenocida mentalitet.

Means beskriver också varför de vita antropologerna inte står högt i kurs bland indianerna: "When I grew up, I learned that was because summer, on most reservations, is the swarming season for ’anthros’ from academia, determined to win government grants and tenure no matter what it costs the Indians. During the last century, anthros have spent many tens of millions of dollars of government money studying ’the Indians.’ If that money had been paid to Indian nations to invest in their future, as hundreds of treatis ratified by the U.S. senate required, most of our problems - disease, unemployment, malnutrition, poor housing, alcoholism, high infant mortality - would not have existed for ’them’ to study! 

Our way of life is sacred to us...many of our ceremonies has always been private, shared only with those who have earned the right to worship with us. That excludes most anthros, whose chief concern, aside from furthering their careers, is to put indians under a social microscope, to reduce the people whose lives they study to objects instead as treating them like human beings." 

Fixico konkluderar: "...native people are tired of being exploited and sickened by the long history of stereotypes that literature and media have perpetuated. (...) Such a history of mistreatment should no longer be tolerated by both Indians and non-Indians."

Forskarna Teresa La Fromboise och Barbara Plake satte fingret den akademiska världens okänslighet visavis indianerna: "Americans Indians are treated as sources of data rather then being invited to contribute to the complete research venture, including problem formulation, interpretation of data, and conclusions... This minimal involvement of tribal people has led to the publication of misinformation." 

Fixico: "...linear minded researchers exploit Indian people as guinea pigs or experiments for their own benefit - which is called Western science...most linear scholars have yet to learn how to behave in Indian Country...academic freedom has been exploited in the case of American Indians... with little or no sensitivity to the impact of the research results or publication on the tribe..." 

Fixico skisserar också ett konkret och vettigt program, en standard, för hur forskare och indiannationer på ett respekt- och pietetsfullt men ändå fruktbart sätt kan mötas. 

Stort utrymme ägnas utvecklingen av en indiansk intellektualism och hur den avspeglats i litteraturutgivningen. Pulitzerprisvinnaren - den enda indian som hittills belönats - Scott Momadays roman "House Made of Dawn" fungerade som en formlig murbräcka när den kom 1968. Dee Browns "Bury My Heart..." (1971) var en indianhistorisk krönika från ursprungsfolkens perspektiv. Här som först humaniserades indianen och i viss mån rekonstruerades i sitt rätta, cirkulära element. 

Två utomordentligt betydelsefulla böcker för indiansk självkänsla och identitet var siouxindianen Vine Deloria Jr:s "Custer Died for Your Sins. An Indian Manifesto" (1968) och den inte mindre för det linjära majoritetssamhället provokativa "God is Red" (1974), där Deloria bl a poängterade "that Native Americans identify with place rather than time, unlike white men, and that Indians galvanize toward group indentity rather than individuality". 

Böckerna kom i en tid av radikala frihetsvindar, då hoppen och drömmarna om en sorts ickematerialistiskt liv framstod som realiserbara för en stor del av det unga vita Amerika. För indianerna innebar den ett språng ut ur gravmörkret och förnedringen.

Tommy Eriksson