USA:s inbäddade medielandskap
Publicerad 2008


På en tidsaxel från den amerikanska oavhängighetsförklaringen 4 juli 1776 till 2007 utgör perioden mars 2003 till oktober 2007 blott 1,7%, eller en bråkdel av det oupphörliga, aldrig avblåsta aggressionskrig USA fört mot alternativt sina egna färgade medborgare, mot kolonialt ockuperade inre indiannationer eller andra kontinenters suveräna stater. Det är dessa 1,7%, eller i klartext, GW Bush’ Irakkrig, som Greg Mitchell, redaktör för ”Editor & Publisher”, nagelfar från medial infallsvinkel i boken ”So wrong for so long. How the press, the pundits and the president failed on Iraq” (Union Square Press, New York, USA 2008).

Bruce Springsteen, rockfantomen, inleder med ett snålt ”preface” på elva rader, där han poängterar något som borde vara en truism i dagens samhälle: "Vi borde, kanske mer än någonsin tidigare, vara mer ifrågasättande, skeptiska och vetgiriga när vi bedömer den information vi tar emot." Han utgår givetvis från amerikanska förhållanden, och ser denna slutsats som bokens lärdomsplus.

”So wrong…” utgör en samling av 75 kolumner Mitchell skrivit under perioden för ”E&P”. Upplägget är förstås kronologiskt. Man kan följa mediebilden av terrorkrigets faser från de inledande höghöjdsangreppen med splitter- och brandbomber, missiler från krigsfartyg i Persiska viken till landsättningarna av pansar och trupper. Men Mitchells uppdrag är inte att beskriva kriget utan amerikanska mediers hantering av det. Och i synnerhet den krigsrapportering som löpt in från militärt ”inbäddade” amerikanska korrespondenter i Irak.

Som den observante redan noterat har jag valt en artikelrubrik som enligt mitt förmenande bäst svarar upp mot den historiska och faktiska verklighet som amerikansk journalistik och medierna över huvud arbetar i, med och för. Det handlar om ett megamonopol av mediala affärsintressen och maktstrukturer som löper från den enskilde mainstreamskribenten genom kongresskorridorerna och in i Pentagon och Vita huset. Där finns en kongenial anda, ett likatänkande som får sina mest avklädda manifestationer uthängda när den hysteriska krigshetsens feberkurva stegras – som omedelbart före och efter attacken på Irak.

Referenserna till de amerikanska terrorbombningarna av Laos och Kambodja och i synnerhet den eskalerande interventionen till förmån för den korrupta regimen i Sydvietnam med resulterande folkmord på 1960- och 70-talet är en given replipunkt för Mitchells resonemang om amerikanska eter- och pressmediers roll då och nu. Mest iögonfallande är utan tvivel den rasande teknikutvecklingen som gör det möjligt att idag kontrollera och övervaka mänskliga aktiviteter på mega- och mikroplanet praktiskt taget dygnet runt oavsett var de utspelas, i värsta fall utan några som helst legala, moraliska eller integritetshämmande hänsyn. Militära underrättelsecentraler och säkerhetstjänster – inte bara i USA – är immuna mot parlamentarisk insyn och demokratisk infiltration och kan ostört spana av alla rymder inklusive cyberdito med hjälp av spion- och kommunikationssatelliter och superdatorer.

Den amerikanska Vietnaminvasionen var det första televiserade kriget. Vi såg barn springa som brinnande käglor med trasor av kläder och hud slängande runt blottat och blödande kött - sönderbrända, döende, vanmäktigt gråtande, skrikande, totalt hjälplösa inför de bombmattor av smetig, alltförintande napalm som föll från skyn.Vi såg amerikanska soldater sätta byar i brand, tortera människor och förstöra deras överlevnadschanser; vi hörde smattret från maskingevären likvidera förmenta ”commies”, samarbetsmän, fast det var kvinnor, barn och åldringar. I by efter by, i norr som söder. I hundratal, tusental, tillslut i miljoner. Och den andra sidan. Nerdrogade soldater, unga, förvirrade, dödade för att tysta sin ångest, fick sina nerver söndertrasade, sina kroppar lemlästade, sina liv ramponerade för alltid. 40-50.000 av dem kom hem paketerade i likkistor draperade med stjärnbanéret; och mångdubbelt fler som traumatiserade krymplingar för att befolka psykkliniker och rullstolar. Mänskligt avskräde i USA-imperialismens likstinna krypta. Bortglömda och osedda. Men för de verkliga krigsförbrytarna – män som Nixon, Kissinger, McNamara, Rumsfeld, kongressen och Pentagon –
var det business as usual. De stod (står) över det internationella rättsmaskineriet; de härskar över verklighetens spelregler som psykopaten över sina vanmäktiga offer.

Vilka slutsatser har då de amerikanska eliterna, Vita huset och Pentagon dragit av Vietnamdebaclet? Inte den viktigaste i alla fall – att starta ett krig är ingen match, men att dra sig ur det… Man körde fast i Vietnam och nu i Irak. Vad man lärt är att skruva åt sekretessen runt de amerikanska övergreppen på civilister och irakisk militär. Inkubationstiden före det av kongress och president predestinerade angreppet på Irak i mars 2003 ägnades bland annat åt, som Mitchell utförligt beskriver, att sätta ihop en regelsamling för ”inbäddade” krigskorrespondenter och –fotografer. Under ”eget ansvar” skulle denne med militär lots få tillträde till vissa krigszoner och i sina krönikor kunna redogöra för operationerna och utfallet med förbehållet att det måste ske ”i generella termer”. Överträdelser kunde kommendanterna på plats straffa med ”uppbäddning” och avvisning. Dessutom skulle alla samtal journalist/fotsoldater emellan dokumenteras med identifierbara data.  

Inbäddningskonceptet var ur militär synvinkel tänkt som ett propagandanummer. Det är som en av Mitchells kunskapare säger: ”Under alla förhållanden är det svårt för en reporter att göra en aggressivt kritisk bevakning av någon du lever dagar och veckor tillsammans med (militär personal/TE).”  Men Pentagon kunde på ett tidigt stadium sortera fram de systemlojala mainstreamjournalister som hade ”legitimt” tillträde till krigsskådeplatsen. Kända systemkritiker filtrerades obönhörligt bort. (Även om en och annan fritänkare tog sig dit för egen maskin, märk väl.) Som kriget senare avslöjat har den amerikanska allmänheten förts bakom ljuset på ett otal lömska och odemokratiska sätt.

När utrikesminister Colin Powell – kommendant i Vietnam f ö – 5 februari 2003 höll ett avgörande tal inför FN:s säkerhetsråd lade han fram en fejkad dokumentation om Iraks innehav av kärnvapen (WMD), eller förestående innehav, om lager av biologiska och kemiska vapen etc. Och vad händer? Som på ett givet kommando plockar USA:s samlade mainstreammedier – Wall Street Journal, Washington Post, New York Times, San Francisco Chronicle, Denver Post, Boston Globe (15 av landets största dagstidningar!) och tv-kanalerna Fox News, CNN, NBC etc etc  – fram sina Vita huset-designade bönemattor för att återigen, som så många gånger förr, tillbe den förryckte krigsguden för dagen, GW Bush.

Saddam var ett svepskäl, WMD var ett svepskäl – allt för att komma åt Iraks olja, feta entreprenörskontrakt (som letade sig in i Vita huset) och möjligheten att kontrollera landet genom strategiskt placerade militärbaser. Det var de reella bevekelsegrunderna. Redan i januari 2003 hade en landsvid opinionsundersökning visat att 41% av amerikanerna var benhårt övertygade om Saddams innehav av kärnvapen – något inte ens Bushregimen vid den tidpunkten vågat påstå! Förmodligen var det ett resultat av den medvetna och systematiska ryktesspridning som utgick från den inre kretsen av konspiratörer: den nationella säkerhetschefen Condoleezza Rice, vicepresident Dick Cheney,  CIA-chefen George Tenet, försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande dito Paul Wolfowitz. Det handlade om att Irak köpt uran från Niger; att Saddam var Osama bin Laden behjälplig med kemiska vapen; att kärnvapensmedjan arbetade för högtryck. Det var en form av lättkirurgi: att kittla den rätta nerven i folksjälen för att få ett skenbarligt folkstöd för attacken på Irak. Sonen skulle avsluta det fadern inte förmått: att inta Bagdad, hänga Saddam och ockupera landet på obestämd tid.

Mainstreammedierna kopplade på den gamla demagogin och krigshysterin – det som varit så effektivt när president Wilson satte landet på ”hunnerspåret” 1917, för att upprepas av Roosevelt i samband med Pearl Harbor 1941. Bush fick sparka runt reportrarna som skabbiga byrackor vid presskonferenserna i Vita huset. Givna frågor, givna svar, som alltid. Det blev som Mitchell citatvis skriver: ”…så snart Pentagonmissilerna lämnar startramperna är det som om luftrummet för kritiska bedömningar och oliktänkande, i amerikanska medier, ögonblickligen kontrakterar.” Dissidenterna tystnar eller flyger till Europa för att få tillfälle att lufta sina åsikter i något klent besökt kulturforum. Rädslan att avvika, att vädra en rationell åsikt i det irrationella skvalet från krigshetsarna på medieredaktioner, i kongresskorridorer eller i Vita husets närhet uppfattas som förräderi, antiamerikanism, femtekolonnarmentalitet, patriotiskt svek eller som en loska på stjärnbanéret. En bisarr gruppsykologi tar över, och de normalt likriktade medierna i mittfåran slukar med hull och hår lösryckta halvsanningar och lögner som en krevadvillig ångpanna.

I februari 2003 intervjuade Mitchell den gamla ”Pentagonläckan” (1971) och Vietnamkrigsopponenten Daniel Ellsberg. Ellsberg kommenterade bland annat frågan om väntade förluster av Irakiska liv. Svaret löd: ”Det regimen lärde sig i Vietnam var att förlita sig på höghöjdsbombning snarare än marktrupper, oavsett priset i civila offer, och att se till att hålla den amerikanska allmänheten ovetande om hur många vi egentligen dödar. Har mediecheferna någonsin frågat efter hur många vi dödade i Gulfkriget (aug 1990-feb 1991; pappa Bush’ krig) ? Har du någonsin sett någon siffra på det? Inte ens under Vietnamkriget kom det fram någon tillförlitlig statistik.” (För sifferbelysning och annan bakgrundsmateria hänvisas läsaren till min webbok ”Janusansiktet…” härintill) Förutom den psykologiska terrorfunktionen och massdödandet hade också bombningarna - ur amerikansk synvinkel - den fördelen att man slapp stå öga mot öga med offren, vilket givetvis var en mental belastning för marksoldaterna. 

Ellsberg gör också den ganska självklara iakttagelsen som åtskilliga av oss redan gjort – hur man skaffar sig hyfsat pålitlig information: ”Tack vare internet och länkar till skeptiska eller analytiskt orienterade aktstycken, inte bara i USA utan globalt, är det faktiskt möjligt, om man tar sig tid, att få en ganska tydlig bild av de verkliga skälen för (Irak-)kriget och bedrägeriet bakom de officiella motiven…”

Mitchell sammanfattar de journalistiska lockelserna från amerikansk horisont, sålunda: ”Krig förhäxar även de mest durkdrivna reportrarna på fatala sätt: det uppstår en sällsynt hysterisk sorts ’flockjournalistik’ som utmanövrerar förnuftet, och ett överflöd av dramatiska episoder och historier som bara är för bra för att kontrolleras närmare – eller som är omöjliga att kontrollera.” Det som gör karriären en personlig tjänst och lönekuvertet fetare överbrygger ofta och gärna de mänskliga och moraliska hinder som skulle få det känsligare och samvetsömmare segmentet av samma mänsklighet att hastigt retirera. Det behövs heller ingen påbjuden statlig censur när självcensuren och det kollegiala trycket ändå fungerar så ruskigt effektivt i medierna västerut.

Amerikanen i gemen slipper se likhögarna i Irak i sin morgontidning eller TV; de döda är och förblir anonyma; avhumaniserade offer i ett främmande land med en exotisk kultur och religion som bara kan väcka misstänksamhet och avsky. För att inte få folkets krigsmoral och uppbackning att svikta undviker man att närmare kommentera eller visa bilder på döda amerikanska soldater och liksäckar. Lika lite som under Vietnamkriget vill man visa upp och skriva om dessa kanske tusentals unga soldater som återvänder behäftade med psykiska trauman som får dem att mörda anhöriga och hamna i kroniska brottsbanor. 2003-07 begick - officiellt, märk väl – 130 amerikanska soldater självmord enbart i Irak. 700 soldater uppges under samma tid ha dött av ”ickefientliga orsaker”.

Kommer USA någonsin att självmant operera bort den genetiska födelse- eller systemdefekten? Lakotaindianerna och USA:s indianer över huvud väntar på svaret, liksom den övriga delen av mänskligheten som vägrar köpa de materialistiska svindlerier och det svammel om ”frihet”, ”demokrati”, ”marknadsliberalism” och annat i den förljugna vokabulären som bara leder till nya massgravar och lidande för en sargad och exploaterad mänsklighet.

Greg Mitchells opus är läsvärt. Det är bara det att han tassar på redan upptrampade marker. Det kan räcka att nämna Noam Chomskys digra och gedigna dissidentproduktion ända sen Vietnamkrigets dagar. Han har luppgranskat varenda fiber i det amerikanska mediaklädet. Och åtskilligt kan enkelt hittas på hans nätsite (om böcker känns främmande). Mitchell säger i förordet att han hoppas att hans bok ”kan tjäna som varning för framtiden”; ”…så att den här sortens (Irakkriget/TE) katastrofer inte ska hända igen”. Det är nog en väl naiv klockartro och självöverskattning. Att beskriva amerikanska mainstreammediers och inbäddade journalisters villkor över perioden 2003-07 är ett alltför begränsat tidsscenario för att ge läsaren den rätta djupförståelsen för hur amerikanska medier verkat över tid. Där gör Chomsky och många med honom ett bättre jobb. Om man inbillar sig att amerikanska medier i den breda mittfåran är något annat än en spegling av samma gamla elitistiska maktmissbruk, exploateringsiver och hjärtlöshet som utmärkt det amerikanska samhället ända sen Jefferson lovade att svepa indianerna från jordens yta så har man definitivt lyckats missa poängen.

Tommy Eriksson