Sherlock Holmes eller Lestrade?
Publicerad 26 november 2012

Samhällskritikern Noam Chomsky har vid flera tillfällen vädrat åsikten att den amerikanska pressen inte står upp för yttrandefrihet och demokrati utan fungerar som mistlur för korporativa kapitalintressen. För att göra journalistisk karriär i ett sådant system är den ideologiska anpassningen, konformismen helt avgörande, hävdar han. Motstridiga budskap mönstras ut, förtigs eller reduceras till intigheter. Och det är sanningen som får betala priset.

      
Ett exempel: 1999 kunde en domstol – efter 31 år! - slå fast att det verkligen förelåg en konspiration bakom balkongmordet på medborgarrättsledaren Martin Luther King i Memphis 4 april 1968. Flera inblandade kunde namnges, och det fanns starka indikationer på kopplingar till amerikanska säkerhetstjänster och maffian. Det var en knallsensation, men den mediala frånvaron var lika frapperande. Symtomatiskt är att en ledande tidning som New York Times, den 10 december 1999, begravde nyheten på sidan 25 medan framsidan upptogs av en artikel om kinesiska kvinnors bantningsråd… Snacka om sak och bisak.
        
Och hur många amerikanska eller svenska läsare känner idag till – frånsett tusentals andra oegentligheter i fallet – de medicinska manipulationer som de facto ägde rum efter mordet på president John F Kennedy i Dallas 22 november 1963. Fotografier av kraniet har försvunnit från National Archives och ersatts av skickligt fejkade, som stöder den tes som FBI-chefen Hoover och president Johnson gjorde upp (!) redan på mordkvällen. Och som senare den s k Warrenrapporten bara fick bekräfta. Nämligen att Lee Harvey Oswalds skallskott – liksom ytterligare två kulor - träffade Kennedy bakifrån. Tesen skulle döda alla misstankar om konspiration. Inga fler skyttar, således.

Det har långt senare framkommit att de bägge läkare som genomfört obduktionen tillsammans med en kollega examinerade resterna av Kennedys hjärna i enskildhet några dagar senare. Genom att följa kulbanan och kulsplittrets färd genom den insåg de hur omöjligt det skulle bli att dupera den amerikanska allmänheten och experter om att skytten träffat Kennedy bakifrån. Det var den springande punkten. Om Kennedy träffats snett framifrån i högra tinningen och fått en tredjedel av bakhuvudet bortskjutet då förelåg ju en konspiration eftersom en skytt eller flera också avlossat  kulor bakifrån. Vad göra?

En vecka senare gör samma läkare ”en kompletterande examinering” av det man kallar Kennedys hjärna, men som i själva verket är ett substitut! Presidentens hjärna försvinner spårlöst, och de röntgenplåtar som nu tas och bevaras som autentiska i arkivet visar en helt annan hjärna med de ”korrekta” skadorna tillfogade. Bara en av de tre läkarna vågade (?!) med sin namnteckning vidimera de officiella ”fynden” (en av de tre var inte ens närvarande).

Mediarapporteringen var närmast obefintlig. Och mainstreamhistorikerna av facket kör alltjämt den mytologiska Warrenversionen. De akademiska läroböckerna är kliniskt rena från ”obehag”. Där härskar Lestradesyndromet. Men vad impliceras av dessa avslöjanden? Läkarna kunde inte utan en ordergivande högre auktoritet i de innersta kretsarna runt president Johnson ha agerat så samvetslöst för att bedra allmänheten och omvärlden.
       
Ett annat ”svårsmält” exempel: USA:s tredje president, Thomas Jefferson (1801-09), kultförklarad som en av nationens oförvitliga fäder, led av svår ambivalens i slavfrågan. Han ägde själv svarta slavar men vägrade frige dem. Ändå var han en av nyckelfigurerna bakom den amerikanska konstitutionens (hycklande) tal om frihet och jämlikhet. Ansedd vara en moralisk och intellektuell gigant är det en smula graverande att han den tiden idkade könsligt umgänge med en svart kvinna – Sally Hemings.

Med DNA-teknik har man numera fastställt att Hemings yngsta son, Eston, och fem vita ättlingar till Jefferson uppvisade samma Y-kromosommarkörer. Och det är fullt tänkbart att presidenten hade flera barn med slavinnan. Det tog amerikanerna nästan 200 år att i någon mån acceptera att Jefferson haft en amorös affär med en person som var en del av hans ”lösa egendom”. En av Jeffersons första levnadstecknare, Dumas Malone, ägnade 40 år (!) åt en flerbandsbiografi över presidenten. Han kallade Jeffersons påstådda affär ”en smutsig tanke” – ”praktiskt taget otänkbart om en man med Jeffersons moraliska resning”. Men icke så.
      
Samma sanningsunderskott och likriktade mediala och fackhistoriska hantering (eller ickehantering) har vederfarits en annan vacklande rasist – president Abraham Lincoln. Sannolikt hade inga färgade barn på bygden, men han har mytologiserats in absurdum. Emanciperingsproklamationen för svarta slavar i södern – sedan plan A misslyckats: att deportera dem bort från USA:s territorium – var en papperstiger, en skrivbordsfantasi som fick ödesdigra konsekvenser. Rashatet och rasvåldet eskalerade. Otaliga svarta drev runt utan arbete och tvingades slå in på kriminella vägar för att överleva. Men åtskilliga valde att stanna i den relativa tryggheten hos den vita slavägararistokratin. Det gjordes ett stort nummer av de frigivna slavar som tog sig till nordstaterna. Den nominella frihet de upplevde var tämligen illusorisk. Många hamnade som socialt bottenslam i hänsynslösa kapitalägares fabriker och ställde sig säkert frågan vad denna s k frihet gick ut på?
       
Men slavfrågan är ett villospår som lagts ut av historiker och media i 150 år.  Det skiftar bara fokus från det som USA:s presidenter – inräknat Lincoln – egentligen handlar om: det rör kontinentens erövring och fortsatta kolonisering i strid med slutna avtal och dokumentlösa, kriminella annekteringar av en stor del av sydvästra USA och Kalifornien. Att historiker/media inte är inlästa på ämnet, drabbats av minnesluckor, avsiktligt ignorerar saken eller uppfinner ursäkter och skrönor för att mentalt ta sig ur den historiska och moraliska klämman är en klassisk härskarteknik som uppövats till fulländning under åren som gått.
       
Vad USA skulle behöva är en ny kader historiker och media som inte anfäktas av den urgamla kadaverpedagogiken; som vågar ställa de kritiska frågorna, tänka utanför boxen och fantasifullt pröva knäsatta myter och halvsanningar. Man behöver, kort sagt, ett otal deckare av Sherlock Holmes kaliber för att rekonstruera det ruckliga historiebygget i sin helhet. Lestradeversionen av den amerikanska historien har överlevt sig själv. Många gånger om.


Tommy Eriksson