Historiska myter: "Man kan inte äta dollar!"
Publicerad 12 oktober 2012


USA:s urinvånare är inte vilken ”etnisk minoritet” som helst. De skiljer sig från grupperingar som afroamerikaner, puertoricaner eller mexikaner på avgörande sätt. Denna indianska ”minoritet” har aldrig varit en homogen entitet. Tvärtom handlar det om hundratals kulturellt och andligt olikartade folk med särpräglade identiteter, som utvecklat skilda livsstilar anpassade till den miljö och de historiska förutsättningar som varit för handen. En fjäderlös apache i sydvästern är förvisso inte detsamma som en beskrudad lakotaindian på nordprärien. Då talar vi om förfluten tid. Men inget indianfolk har undgått västerländska influenser, som utplånat eller väsentligen eroderat den specifika indianska identiteten. Kanske är det svårt att ta in, men USA:s otaliga indianfolk är de enda ”minoriteter” som idag kan aspirera på att vara de ursprungliga landägarna. De andra, oavsett vad man kan tycka, är senkomlingar vars "rätt" bara sanktionerats av usurpatorn, den amerikanska staten.

Ändå lever stereotyperna kvar. Folk i allmänhet, inte minst de vita amerikanerna själva, som levt avsnörda från den indianska verkligheten, har genom seklerna och medierna matats med den rasistiska ignoransens schablon att en tvättäkta indian alltid är en beriden, pilbågeförsedd sälle i jättelik fjäderhuva som utstöter gutturala och enstaviga strupljud och vars inneboende sataniska perversion ständigt driver honom till att skära halsen av den oskyldiga nybyggaren.

Demoniseringen av indianen som moraliskt underlägsen och lastbar, genetiskt aggressiv och andligt vilseförd har genom historien – och speciellt under 1700- och 1800-talet – tjänat syftet att eliminera den vita amerikanens ansvar för erövringspolitikens katastrofala  konsekvenser. En skuldbörda som i varierande grad delas av dagens vita majoritetssamhälle, särskilt den maktägande eliten på federal och delstatlig nivå, och inte minst av bolag och ranchägare som alltjämt profiterar på indiansk mark i och runt reservaten.

Genomsnittsamerikanen står paradoxalt nog inte sällan längre från den indianska verkligheten – igår som idag – än hans europeiska motsvarighet. Utbildningsväsendet i USA har systematiskt diskriminerat och minimerat det stoff i läroböcker och läromedel som kunnat skänka amerikanen faktisk och fördomsfri kunskap om de folk han berövat liv och land. Istället har skolväsendet serverat vita som indianska adepter tillrättalagda amsagor om USA som religionens, frihetens, demokratins och jämlikhetens yttersta utpost på jorden; en vit riddare som under den stjärnbeströdda fanan av idealistiska motiv drar i härnad mot världens orättvisor. Militär eller ekonomisk intervention i suveräna stater ingår i en falsk ”befrielseideologi”, en förment världsförbättrariver, som ska vaccinera mot anarki och cementera västerländska värdenormer, eftersom de senare per definition är de egentligen enda rätta. De dolda agendorna tål inte ljuset. Allt skrävel om ”demokrati” faller platt till marken om man betänker att USA i praktisk politik egentligen är en tvåpartistat med en röst. En maktklicksdiktatur. Det traditionella reagensmedlet på en demokratis styrka och värde utgörs av behandlingen av dess minoriteter – etniska som andra – och i det fallet har sällan ett land i historisk tid underpresterat som just USA. Men så sitter man också på stulen och försnillad mark.

Att hjärntvätta skolbarnen och göra kult av lovprisandet av presidenter som Washington, Jefferson och Lincoln är detsamma som att hylla trojkan Hitler, Goebbels och Göring för folkmorden under naziåren. Visserligen skilde sig teknikerna åt, tempot olika, men i grund och botten var de rasideologiska och geopolitiska konsekvenserna beklämmande analoga. I väst har indianfolken betalat notan, i öst en ansenlig mängd judar, slaver och romer. Medan judarna genom världssamfundets intervention – inte minst USA! - fick sin egen suveräna stat 1948 saknar dagens indiannationer inom USA denna juridiska ställning, även om de förvisso i den internationella rättens mening och genom bilaterala traktater som ratificerats av USA:s senat och proklamerats som lag av en radda presidenter, formellt är självständiga stater. I varje enskilt fall har USA uppfattat motparten, aktuellt indianfolk, som en oberoende och fördragskompetent ”nation” (en stående term i fördragsdokumenten) med hänsyn till rådande legala kriterier. Att USA  i efterhand ansträngt sig till det yttersta för att manipulera och vantolka traktaternas premisser och innebörder och aldrig behandlat indiannationerna som sina likar är ett oavvisligt faktum.

President Obama har gjort upprepade utfästelser om en kraftfull revidering av indianpolitiken; en uppgradering av indiannationernas status och ansenliga kompensationer för konfiskerad indianmark. Haken är att urinvånarna återkräver landet. ”Man kan inte äta dollar”, som en indianledare uttryckte det, och dessutom lär de summor som portioneras ut per capita-vis bli så relativt oansenliga att de snart förbrukats utan bestående positiva resultat.  Men amerikanen i gemen har inte begripit – eller snarare vill inte begripa – att marken är oskattbar för den indianska identiteten. Interaktionen mellan indianen och en förandligad natur är grundläggande för all indiansk kosmologi. Därför vägrar t ex lakotasiouxerna att hålla till godo med de 105 miljoner dollar som USA:s högsta domstol 1980 tillerkände dem för stölden av Black Hills med omgivande jaktmarker – en summa som idag tickat iväg till över en miljard dollar. Att ta pengarna vore att legitimera brottet och brottslingen - en travesti på rättvisa.  

Det amerikanska skolsystemet har bättrat sig. Man har i viss mån fört in indianska perspektiv i undervisningen på alla nivåer, men den sanna berättelsen om USA:s uppkomst och framfart i historien går alltjämt på kryckor. Glorifieringen av ”nationens fäder” och de presidenter som följt i deras spår tenderar att överskugga arten och omfattningen av de aggressionskrig och  mänsklighetsbrott som begåtts mot urinvånarna, såväl med vapen som med svält, sjukdomar, sprit, systematiskt andligt och kulturellt förtryck, inte minst inom skolvärlden, tvångsadopteringar av barn och steriliseringar av indiankvinnor. En tröstlös läsning: Naturmiljön har förgiftats; dammbyggen lagt indianmark under vatten; indianer har sett sina djurbesättningar slaktade och själva deporterats från sina hemtrakter; kärnvapentester som förpestat enorma arealer för all tid; vattenleder har dämts upp och fiskevatten förstörts; kol, olja och gas och ädla mineraler försvinner från reservaten; ändlösa legala processer mot bolag och myndigheter har tömt indianska fickor; den federala Indianbyrån och inrikesdepartementet har förskingrat och spenderat miljardvis av urinvånarnas dollar i en gigantisk och rutten byråkrati; och på reservaten råder ofta u-landsmisär: självmord bland unga, droger, diabetes, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, trakom, arbetslöshet, hög drop out-frekvens i skolväsendet, låg livslängd, avloppslösa ruckelbostäder, hopplöshet och förlorade livsmeningar.

Att somliga indianreservat, nära vita stadsmetropoler, inrättat lukrativa kasinon sedan slutet av 1980-talet, som i Minnesota, vilket reducerat både den vita (!) och indianska arbetslösheten och lett till investeringar i den eftersatta hälso- och sjukvården, betyder inte att det är någon patentlösning för alla reservat. I de avlägsna reservaten i North- och South Dakota har kasinoverksamheterna avsatt blygsamma resultat. Antingen man vill eller inte är man givetvis en kugge i den rovkapitalistiska marknadsekonomin. Med de historiska fjättrarna vid USA och en kringskuren autonomi är handlingsutrymmet och vägvalen begränsade. Förmodligen skulle vi se andra och långt mera natur- o
ch kulturanpassade näringslösningar bland urfolken om handlingsfrihet existerade. Att gå i USA:s ledband gynnar i långa loppet varken indianerna eller livsmiljön, inte minst ur energi- och klimatsynpunkt.

Den hämningslösa raspropagandan, en psykologisk sfär som president Jefferson behärskade lika bra som senare naziideologen Goebbels i Tyskland,  avhumaniserade offren indianer/judar och legitimerade deras fördrivning och förintelse. I USA skedde tillgreppen av indianmark genom aggressionskrig, påtvingade fördrag och kriminella konfiskeringar utan några som helst legala dokument; i Tyskland tvångsevakuerades judiska bostadsområden och deras affärsrörelser ”arieriserades”, skrevs över på ”renblodiga” tyskar med ickejudisk stamtavla.

Att merparten av Europas judar som regel fick göra ett ghettostopp före gaskamrar och krematorieugnar, om det inte skedde med direktransport, vill säga, påminns vi numera om till kräkstadiet. Inte för att folkmordet på det judiska folket inte angår, upprör och berör, men för att tidskrifts- och litteraturhyllorna bågnar av tredje riket-problematik. För något tiotal år sedan blev det i Sverige plötsligt trendigt, och förlagen springer benen av sig för att komma upp med den senaste vinkeln. Åtskilligt är sedan länge avbetat utomlands, men översätts ändå. Repriser följer på repriser. Det är oundvikligt. Hitler själv, hans innersta krets, och hans marskalkar och generaler och deras fälttåg är praktiskt taget sönderanalyserade studiefält, för att inte tala om Himmler, bödelsorganisationen SS, koncentrations- och utrotningslägren, ghettolivet etc etc. Kanske skär vissa förlag guld med täljkniv på masshysterin. Men allt är inte rosenrött.

Faran ligger i de utträngningseffekter det har för annan och minst lika angelägen litteratur. Det judiska folket är långtifrån det enda som drabbats av en ”holocaust”.  Och jag kan inte se att det finns något slags historiskt-moraliskt prerogativ – som somliga judiskamerikanska författare hävdat – för den judiska saken eller den typen av litteratur. Dessvärre skymmer den sikten och berövar indirekt andra folkmordskatastrofer i historisk tid rättmätig vikt. Man kan heller inte påstå att de för urfolken så dystra konsekvenserna av den europeiska erövringen av nuvarande USA inte angår oss. 

Den svenska emigrationen från 1860-talet och framåt – om vi nu ser Nya Sverige-äventyret på 1600-talet som en parentes – sprängde in kilar i indianernas värld, inte minst i Mellanvästern och i grannstaterna västerut. På skakiga rättsliga grunder lade man indianska jaktmarker, gravplatser och odlingar (!) under plogen och jagade iväg de verkliga markägarna. Indianer svalt ihjäl i mängder, dukade under för vitinförda farsoter och tvingades för sin överlevnad i strid med grannstammar på främmande marker. Det svenska inflödet inkorporerades och bidrog till att befästa den vita ”härskarrasens triumf” bakom ”ödesmanifestets” kvasifilosofiska och dödliga rashets. Att svenskättlingar se
nare framträtt som framgångsrika industriidkare, affärsmän och ranchägare reducerar inte precis deras moraliska och mer eller mindre direkta ansvar för den indianska tragedin.

Det fanns enligt somliga forskare 8-10 miljoner indianer på den nordamerikanska kontinenten när Columbus landsteg. Andra åter talar om mångdubbelt fler. Fram till början av 1890-talet reducerades indianstammarna till cirka 237 000 individer. Utan att gå för djupt i futtig statistik inses lätt att den skövling av liv som drabbat USA:s indianer inte står den judiska efter. Tar vi med de enorma indianpopulationerna i Syd- och Mellanamerika i ekvationen handlar det om ytterligare minst 50 miljoner indianer som från Columbus ankomst och över spanjorers och portugisers slavvälden på gummiplantager och i silvergruvor under 1800-talet sopades bort från jordens yta. Det motsvarar i stort 2:a världskrigets samtliga döda på alla fronter! Civilister som soldater. Som unikt kvarstår tempot i den europeiska judeutrotningen. Miljontals judar levde redan före kriget utanför Europa. Där kunde tiotusentals av dem sätta sig i säkerhet innan det var försent. (Att USA ändå förde en restriktiv judeinvandringspolitik under de kritiska åren, när man redan visste att det barkade åt helvete för Europas judar, är inte precis något man talar högt om idag.)  

Men lidandet, smärtan och sorgen är omätbar. Den är universell. Vi kan aldrig känna i våra egna kroppar den fasa som en lakotamor upplevde när hennes spädbarn slets ur hennes armar för att sekunden senare vara ett sönderskjutet och sönderhackat blodigt bylte framför flinande amerikanska soldater. Eller när hon själv sedan våldtogs och mördades. Det hände överallt i västern. Om och om igen…

Rashatet smög sig tidigt in i amerikanska media. 1800-talets tidningar, skönlitteratur och kvasifilosofiska verk spekulerade i låga drifter, sadism och rasförakt. Indianen uppfattades närmst som en högre art i djurriket, med ofullständiga själsförmögenheter och instinktsstyrt beteende. Underlägsen vilket vitt drägg som helst.  Följaktligen kunde han aldrig vittna mot en vit man i domstol eller ens få sin sak prövad. I Kalifornien sköts tiotusentals indianer ihjäl som pestförande råttor av guldletare och militär. Vita läkare plundrade indianska gravplatser för att skaffa kranier. De mätte fram den verklighet som passade erövrarnas världsbild. De bekräftade det man redan höll för en guds sanning. Västcivilisationen i amerikansk tappning sökte ljuset. Indianerna tillhörde den nyckfulla, hemlighetsfulla och lömska naturmiljön. Ett passerat utvecklingsstadium. En värdelös kvarleva som måste hjälpas på traven mot sin egen fysiska undergång för att bereda mark för ändlösa horder exploatörer från Europa. Indianen motsatte sig denna revolutionerande nyordning. Satte sig upp mot gud, vilket i praktiken var samma sak. Även om det gick att ”avindiansera” urinvånarna – att göra en lägre form av vita kopior av dem, slavarbetskraft för vita herrar – så lönade det föga. 1800-talets intellektuella amerikanska elit hade redan skrivit under dödsdomen över indianen i sina kvasifilosofiska framtidsvisioner.

Med Darwin och Spencer och ”socialdarwinismen” tyckte man sig ha fått ovedersägliga ”vetenskapliga” bevis för att västcivilisationen var på rätt kurs. Det prästerskapet, de intellektuella och plutokratin uppfattat som en gudagiven ödesriktning kunde nu fotas i mänskliga observationer. ”Den starkares rätt” och ”det naturliga urvalet” siktade – översatt till mänskliga samhällen – på en linjär historia i stigande utvecklingssteg. Och eftersom de bärande idéerna fötts i den anglofila världen var det västcivilisationen som var ”den smorde”. USA sprudlade av pionjäranda och vitalitet – den gamla världen kunde  knappast göra dem rangen stridig. Färgade folk låg illa till i den nya världsordning som stod för dörren. Och den skulle med Guds och Darwins benägna bistånd dikteras av USA.

Som i djurvärlden var det kampen med det vilda som skulle härda och transformera den vita amerikanen till en allt högre livsform – en progression utan slut. Egentligen var indianen bara en nyttig prövning, något i stil med bibliska gräshoppsvärmar och farsoter, som fanns där för att övervinnas. Rekvisita för amerikanens självuppfyllelse och bestämmelse. Moral, etik, samvete, rättvisa och skuld var begrepp som saknade relevans utanför civilisationens expansiva domän. Utanför låg fältet öppet för mordiska experiment, operationer på levande organismer. Inspirerad av det amerikanska scenariot skulle senare SS-chefen Himmler förklara för sina svartklädda dödsskvadroner och lägervakter att det krävdes en extrem känslokyla, en slags självbedövning av nervbanorna, för att inte bryta ihop medan man mördade mänskligt liv. (Att Himmler själv spydde efter att ha bevittnat en gasning vittnar inte precis om att hönsfarmaren bemäktigat sig den känslokontroll han avkrävde sina män.) SS-chefen hoppades att de första morden var de svåraste att uthärda, men att denna mentala instegströskel, väl passerad, skulle öppna slussarna för ett kallblodigt massmördande utan känslomässiga inslag.

En likartad predikan (!) hade metodistpastorn och volontäröversten vid president Lincolns nordstatsarmé, John Chivington, hållit för sina trupper innan man i slutet av november 1864 slaktade ett stort sydcheyenne- och arapaholäger vid Sand Creek i Colorado. Soldaterna gjorde sin ”plikt” och ställde Himmlers SS-män i skuggan genom att sprätta upp sina offer och jublande paradera med likdelarna genom Denvers gator. Civilisationens framfart över den nordamerikanska kontinenten var en blodsfest för liemannen och våldets triumf över allt förnuft. President Washington hade döpt nationen i blod och svekfulla avtal med  östkustindianerna. Girigheten och våldet kände ingen gräns. Kan en nation som tillgripit våld varje minut av sin existens, någonstans i världen, avsvära sig sin egen natur? Förändra sin genetiska kod? Efter mer än 200 år? Att benämna aggression försvar och eufemistiskt rubricera det tidigare ”krigsministeriet” för ”försvarsministeriet” är semantiska trollkonster värdiga en Göring på de anklagades bänk i Nürnberg.

Och glöm för all del inte att moderkakan i USA:s historia är berättelsen om landets erövring, det som lite nödaktigt kallas "indianhistoria". Som om den bara angick indianerna. Visserligen var de offren i dramat, men det fanns också en gärningsman. Utan indiansk mark och de naturresurser som funnits och finns under och ovan jord  skulle USA inte ha existerat. Det är lätt att säga, men kanske svårare att smälta (för en del). Indianernas historia fortgår i det närvarande. De är en levande realitet och kämpar vidare för frihet och upprättelse.  

Tommy Eriksson