"Med guds hjälp..."
Publicerad 1977

På senåret 1637 lade de bägge pinasserna Kalmare Nyckel och Fogel Grip ut från Göteborgs hamn. De svenska krigsskeppen stävade mot det outforskade sagolandet i väster - Nordamerika. Planen - som idéembryo kläckt inför Gustav II Adolf av en holländsk köpman redan på 1620-talet - avsåg att vinna marknadsandelar för svenskt koppar och järn, men framförallt att spinna vidare på stormaktsdrömmen genom kolonisation och handel. Hjärnan bakom det våghalsiga företaget var (förstås) rikskanslern Axel Oxenstierna med gott stöd av riksamiral Klas Fleming. 

Det svenska näringslivets beroende av holländsk professionalism i köpmanskap, finansiella projekt och marina färdigheter parat med det faktum att Nya Holland redan etablerats vid Hudson River (ca 1613) i Nya världen motiverade de svenska kölarna att glida fram som ett svenskt-holländskt kompaniprojekt. Rikskanslern hoppades kompensera statskassan för finansiella avrinningar på andra sidan Östersjön och göra profiter i pälsverk, tobak, kryddor och andra exotiska nyttigheter. 

Oxenstierna förmådde den nederländske f d kolonichefen, tysk-holländaren Peter Minuit att ställa sig i spetsen för den storvulna tanken att skapa en svensk koloni i Nordamerika. Då hade redan alerta hegemonister som engelsmän och fransmän huggit åt sig indianjord i Virginia 1607 resp. Maine 1605. 

De bägge svenska skeppen nådde efter en lång och strapatsrik överfart Delawareviken 23 mars 1638. Svenske löjtnanten Måns Nilsson Kling, 20 svenska knektar samt en holländsk besättning gick i land vid Paradise Point i södra Delaware. Minuit samlade genast ett antal indianska hövdingar för rådslag och förvärv av ett landstycke på Delawareflodens västra strand. Indianerna, som levde i egendomsgemenskap, konfronterades - kanske för första gången - med äganderättsbegrepp som var dem helt främmande. Men de fogade sig. 

Det lilla fästet "Kristina", med lagerhus och några artilleripjäser, restes där man landstigit till hösten 1638. Storögda förhäxades svenskarna av platsen och överdrev på gängse manér prakten och rikedomen ifråga om djurarter och växtslag - och i synnerhet intrycken av de pittoreska "vildarna". Skulle den nyfödda kolonin "Nya Sverige" överleva den första kritiska perioden berodde det mera på förmågan att hävda sig mot andra imperiebyggare än på hotet från indianerna. Svenskarna utforskade omgivningarna, jagade, fiskade, provade markens fertila möjligheter och köpslog med indianerna. 

På återresan till Sverige omkom Peter Minuit, vilket var ett allvarligt bakslag. Kolonin var i trängande behov av kolonister men det dröjde nästan 1 1/2 år innan en expedition kunde organiseras och under tiden höll ett missförstånd med de holländska intressenterna på att knäcka hela företaget. 

Samtidigt utvecklade svenskarna handeln med indianerna; den omfattade metaller, kittlar, tyger, sprit, vapen och krut, vilket inbringade enorma pälstravar av bäver, mård, svarträv, tvättbjörn, svartbjörn och bisamråtta. I likhet med andra kolonisatörer stödde svenskarna helhjärtat de stammar som gav det bästa ekonomiska utbytet, vilket innebar inblandning i de intertribalistiska relationerna; ex. urartade de ofta rituellt och symboliskt genomförda stamfejderna till blodigt massmördande genom den vita vapenteknologin, mutor (det fördärvliga "eldvattnet" bl a) och påtryckningar etc, samtidigt som ömtåliga indianska maktbalanser rubbades.

Flodområdets indianer, delawarerna, eller leni-lenape som de själva kallade sig, tillhörde den algonkinska språkfamiljen. Deras byar var försedda med wigwamhyddor och spetsiga, omgivande pålverk. De tillämpade demokratiska spelregler i det sociala och politiska livet, och de brukade wampum (sevant; pärlor av snäckor) som betalningsmedel. Nordväst om Delaware  levde de irokesspråkiga minkesserna, som lenaperna benämnde dem. Minkesserna fick efter engelsmännens kolonisering av Maryland tillgång till krutvapen. 

Denna vapenteknologiska fördel brukade de till att fördriva lenaperna från Delawareflodens västra krök, för att där kunna idka handel med holländarna och senare med svenskarna. Trycket från engelsmännen, som självklart kunde bli ett hot mot Nya Sveriges svaga närvaro, medförde att kolonin gladeligen försåg minkesserna med bössor, krut och bly för att de skulle kunna agera sköld och försvarslinje mot de glupska britterna. 

Indianerna fungerade som brickor i imperiebyggarnas strategiska kustpositionering och fjättrades gradvis i vita tankebanor och livsstilsmönster, där materiella vinster och territoriella anspråk brådstörtat sköts i förgrunden. Det var ett kulturskalv utan slut. - Minkesserna blev svenskarnas bästa handelspartner och en bundsförvant som räddade kolonin från undergång vid upprepade tillfällen.

Pälshandelsfästet Kristina fungerade som nav i "Nya Sveriges" sparsamma utbredning. Man insåg att kolonin stod och föll med utsikterna att befolka provinsen. Hittills hade bara ett smärre antal avdankade soldater valt att stanna. - I april 1640 anlände Kalmare Nyckel med en ny kommendant för kolonin - Peter Holländer Ridder. 

Ombord fanns också den första lutheranska präst som satt sin fot i Amerika - Torkel Reovius; denne kunde f ö låta resa en kyrka i Kristinafästet 1642. Men av färskt emigrantblod att bygga framtid på sågs inte ett spår. 

Ridder satte igång att köpa upp stora markstycken runt flodområdet, eller "Reviret" som det kallades. Avsikten var närmast att blockera britters och holländares expansionsträvanden i regionen. Här fanns rika pälskördar att bärga. Men Ridders monopolpolitik slog slint då bägge konkurrenterna lyckades förvärva besittningar på Jerseysidan - holländarna reste ex. Fort Nassau. 

1641 blev Nya Sverige en rent svensk angelägenhet. De holländska intressenterna hoppade av efter påtryckningar från Nya Holland (nuv. New York City, där Nya Amsterdam då låg), som inte överraskande ansåg att svenskarna kapat åt sig för stor andel av pälshandeln i Reviret. Hemma i Sverige planerade riksamiral Fleming en massiv kolonisation av hela regionen Delaware. Den hemkomne löjtnanten Måns Nilsson företog 1640 en värvningsdrive bland svedjebönder i finnmarkerna i Värmland och Västmanland. 

Det fanns numera ett överskott på detta kärva släkte - men resultatet var nedslående. Blott ett styvt 30-tal familjer var beredda att ryckas upp från den magra torvan för att gå en ännu osäkrare framtid till mötes i löfteslandet. Seglatsen på Kalmare Nyckel och Charitas avlöpte dock lyckligt - 7 nov 1641 ankrade man upp vid Kristinafästet, där de första riktiga emigranterna nu kunde landstiga. Sega som vindpinade kryptallar hade dessa finskättade ödemarksbor inom ett år slagit upp byn "Finland" ca två mil norr om Kristina. De spred snabbt sina pörten över hela Delaware. 

Den svenska regeringen ansåg tiden mogen att höja statusen på sin besittning genom att förordna en guvernör. Valet föll på en 50-årig finländsk äventyrare och prästson med ett officersförflutet i 30-åriga kriget, Johan Björnsson - adlad Printz. Fetlagd men frustande av brutal energi tog Printz tacksamt emot utnämningen. Hösten 1642 avseglade skeppen Fama och Svanen med Printz familj, 70 knektar, kolonister  och två präster - den ene Johan Campanius-Holm, kolonins första krönikör. 

Guvernör Printz tog sitt nya rike i besittning i februari 1643. Han medförde strikta instruktioner för sitt uppdrag, som bl a gick ut på uppfödning av silkesmaskar! 170 kilo Printz lät först uppföra det artilleribestyckade fästet Nya Elfsborg - som kostade 10 man livet i de feberhärjade sumpmarkerna. Därefter anlades blockhusfästena Nya Göteborg, Printz personliga residens och högkvarter, "Printzhof", samt Nya Korsholm. Korsholm tjänade som knutpunkt för handeln med minkesserna vid Skuilkilfloden. Runt 1643 räknade den svenska befolkningen i Nya Sverige ca 200 själar. 

Guvernören drev sitt folk med oförtröttlig hänsynslöshet och kunde inom loppet av ett år förnöjt konstatera att Reviret försetts med ytterligare fyra byar: Uppland, Mölndal, Vasa och Torne. Printz despotiska framfart väckte snart bittra och hatiska känslor hos lenaperna som tvingades se sitt land smälta bort under fötterna på vita invandrare. Samtidigt kokade känslorna lika häftigt hos engelsmän och holländare, sen de avskurits från den lönande handeln med minkesserna. Printz Nya Sverige täckte nu en yta motsvarande Dalarnas. Och det var bara början... om guvernören kunde realisera sina storslagna planer... 

När skeppet Fama sommaren 1644 anlände till Nya Sverige med fler svedjebönder - som genast ockuperade lenapeland - tröt indianernas hårt prövade tålamod. De slog tillbaka mot några av svenskbyarna och dödade sex personer; en krampaktig reflex som lika snabbt avklingade. Skälet var att minkesserna just hade gett engelsmännen en rejäl minnesbeta sen de angripits i sin wigwamstad Conestoga, och att de nu åter kontrollerade den livsviktiga handelstrafiken med vapen och pälsar i Reviret. Man höll också lenaperna i schack. 

Tusentals pälsverk skeppades över till Sverige och odlingarna av majs och tobak växte ut. Nya Sverige hade blivit en handels- och maktfaktor att räkna med, sin klena population till trots. Men kanske var det en flyktig hägring? Holländske guvernören Kieft protesterade häftigt mot svenskarnas egenmäktiga rumsterande i Reviret, som snudd på ruinerat deras pälshandel. Oberörd av Kiefts högljudda orerande rapporterade Printz att regionen kunde livnära miljontals finnmarkssvenska svedjebönder - de bäst anpassade, framhöll han, av alla européer för pionjärlivets vedermödor i Nya Världen. 

Så småningom uppstod en blodsblandning mellan framförallt lenaper och svenskar. De levde på snarlikt sätt, i en kärv men tämligen välordnad primitivism där det också fanns likhetstecken i andliga ting, som den finska skapelsemyten om Ilmatar, en slags motsvarighet till lenapernas allmoder. Eftersom de senare räknade släktskap på mödernet föll det sig naturligt att den vite mannen med sin indiankvinna delade den indianska gemenskapen och boplatsen, hellre än tvärtom. 

Printz förbannade "flykten till de vilske", som också var en konsekvens av bristen på vita kvinnor i Nya Sverige. Svedjebönderna anammade över huvud en rad indianska seder, odlingssätt, växtsorter och jakt- och fiskemetoder etc. Vita nybyggare i hela Nordamerika och somliga indianfolk absorberade å andra sidan den svenska byggtekniken med knutat liggtimmer.

Printz härskarmetoder förde honom på avvägar. Han slukades av ett personligt vinningsbegär, som innebar att han lade beslag på pälsskördar som varit avsedda för överskeppning till Sverige. Det svenska pälshandelsmonopolet med minkesserna blev hans väg till rikedom. När hans hunger inte längre stillades av materiella fördelar begärde han 1644 svenska trupper för att starta en utrotningskampanj mot indianerna: "...med Guds hjälp kunna vi utplåna varenda vilde som lever runt floden.", skrev han. 

Numera betraktade han lenaperna som "fattiga prackare", som gott kunde avlivas då de i alla fall bara hade majs att sälja. De hade förlorat allt värde sen de svindlats på sina bästa jaktmarker och inte längre kunde bidra till pälshandeln - men den tanken var guvernören otänkbar. Lyckligtvis tillstyrktes inte Printz begäran.

1647 dök den enbente, ryktbare Peter Stuyvesant upp som guvernör i Nya Holland. Under hans ledning öppnades på nytt konkurrensen om pälshandeln med minkesserna. 1646 och 1648 ankom nya skepp från moderlandet - Nya Sverige blomstrade. Året därpå, 1649, gick "Kattan" på grund med 70 svedjebönder vid Saint Croix i Västindien. De överlevande tillfångatogs av spanjorer och fördes som slavar till plantager och gruvor. Orosmolnen hopades. 

Det svenska handelskompaniet tillfogades svåra förluster på Kattans öde. Printz pälshandel bröt samman och holländarna kunde äntligen slå till. I juni 1651 seglade de uppför Delawarefloden, brände och plundrade svenska byar och bastioner och anlade själva Fort Casimir. Under tiden slickade lågorna i sig Korsholm, som fallit i lenapernas händer. Printz avgick hösten 1653 och återvände 60 år gammal - men stormrik - till Sverige. 

Den svenska regeringen mobiliserade krafterna för ett sista försök att bevara Nya Sverige. Johan Rising, kommerskollegium, utsågs till ny guvernör, och på trefaldighetssöndagen 1654 nådde han kolonin med skeppet Örnen. Holländarna besköts, fortet Casimir föll och kolonin fick en oväntad nådatid för att återvinna något av sin forna prakt. 

Under Risings överinseende gjordes en stadsplan upp för blivande "Kristinehamn", utanför fästet Kristina. Under tiden smidde Stuyvesant onda ränker. 31 augusti 1655 föll så dråpslaget. Ft Trefaldighet (eg. Casimir) kommenderat av Sven Skute tvingades efter en kort belägring sträcka vapen. Samma öde rönte Kristinafästet under guvernör Risings ledning, tre dagar senare. Mitt under de påföljande fredsförhandlingarna ingick plötsligt det oväntade budet att minkesserna angripit Nya Holland. 

I denna minst sagt obekväma sits erbjöd Stuyvesant guvernör Rising att behålla allt land norr om Ft Trefaldighet! Men Rising, som var en rekorderlig ämbetsman som klippt ur de plikttrognaste verken, replikerade i denna ödesmättade stund att han inte vidtalat den svenska regeringen och därför såg sig nödd att avböja det generösa erbjudandet. När den svenska fanan halades 14 september 1655 var äventyret Nya Sverige över för alltid.

Tommy Eriksson