En romans på tre ben
publicerad 13 september 2012

När jag för en tid sen införskaffade Katie Hafners "A Romance on Three Legs" (softpärmad/ Bloomsbury, New York/ 2009) förväntade jag mig nog en standardvariant runt den geniala kanadensiska flygeldomptören Glen(n) Goulds liv och gärning.*  Men icke. Efter en trevande inledning klarnar konturerna. Boken handlar istället om Goulds klangliga besatthet av CD 318 - eller i klartext, en utrangerad Steinwayflygel. Flygeln är lika mycket nyckelaktör som Gould själv. Och varför? Instrumentet besatt en unik och cembalolik ton som hundratals flyglar i Steinways demohallar i New York aldrig ens drömt om. Eller önskade. CD 318, tillverkad på 1920- eller 30-talet, var med sitt spröda klangregister och sin fjäderlätta anslagsklaviatur ett musikaliskt maskingevär i kontrast till de tungfotade slagskepp ett sentida Steinway producerade.

För en Bachkonnässör som Gould var det kärlek vid första fingerisättningen. Den måste ha varit besvarad eftersom ingen lyckats  överträffa Goulds magiska 1960-tal i Bachs tonala universum. Nedsjunken på den ställbara, utslitna och knirrande trästolen med luktorganet någon decimeter över klaviaturen och de långa fingrarna som dansande eldflugor uppflugna från oergonomiskt uppvinklade handleder och hädiskt hummande melodin rakt in i inspelningsmikrofonerna revolutionerade Gould Bachtolkandet för all tid. Men inte bara Bach.

Hafner opererar med rakbladsvass precision. Ingen detalj i Goulds amorösa (och promiskuösa) äventyr bland de ofta flirtiga men snabbt underpresterande flygelmisserna undgår författarinnan. Med enkla stilmedel och positiv flyhänthet konstruerar Hafner en originell och sällsam kärlekssaga som ändar med förskräckelse då CD 318 i början av 1970-talet kraschar vid en flytt mellan USA och Kanada. Goulds vidskepliga perfektionism - att alltid spela på sin egen flygel - som bara var ett av tusentals uttryck för hans kroniska paranoia - hade genom flyttgubbarnas förskyllan och hans egen envishet förvandlat hans älskade till krympling. Gould var lamslagen av skräck och stilla desperation. Inget trick i katalogen över mänsklig påhittighet var honom främmande för att få hans trebenta darling på fötter igen.

Men "hon" blev aldrig sig själv igen. Den ungdomliga charmen som förfört och bedårat Gould hade försvunnit. Trots det köpte han loss flygeln av Steinway för dryga 6000 dollar när den hotades av skrotning. Men Goulds irritation över den rekonstruerade klaviaturens tröghet - som hämmade hans fingertoppars kolibriaktiga jakt över tangenterna - tvingade honom till ett sista drastiskt steg. Under stort hemlighetsmakeri - Gould var ju förvisso en Steinwayman och CBS klassiska stjärnpianist - transporterades snart två Yamahaflyglar, runt 1980, till Goulds hemstad Toronto. Steinwayfirman i New York kunde bara gny. Men Gould själv såg det som enda utvägen för sin fortsatta studiokarriär. (De publika spelningarna lade han av med 31 år gammal, 1964, och det väckte sensation världen runt.).

Som om en högre hand styrt hans steg slöts cirkeln i april och maj 1981, då han med ålderns visdom och kontemplativ inlevelse återigen spelade in Bachs "Goldbergvariationer". Det verk som 1955 slagit den klassiska världen med häpnad, inte minst för att det exekverades på en flygel och inte en cembalo. CD 318 fick vila, istället utfördes mästerstycket på en Yamahaflygel, en av hans sista älskarinnor, som ändå minner om CD 318:s glanstid. Trots att Gould hotat med att lägga ned allt spelande för gott - han tyckte sig ha uttömt hela repertoaren som intresserade honom - så var han på ytan full av planer för framtiden när han den 25 september 1982 vaknade 50 år gammal. Två dagar senare drabbades han av en stroke och morgonen den 4 oktober var han död.

Han hade ofta antytt att allt skulle vara över vid de 50 - och han fick rätt. Om mästaren med de gudabenådade fingrarna och det nyskapande intellektet var satt i mull så gick hans trebeniga änka en ny morgonrodnad till mötes i det kanadensiska nationalbibliotekets lokaler. Där blev det, alltjämt spelbart, till glädje för forskare och musiker som nyfiket ville tränga in i den magi och mystik som kringgärdade instrumentet. Och Goulds "pygmétaburett" - som Hafner så träffande skriver - hamnade i en plexiglasbur till allmän beskådan.

Hafners detektivarbete har avsatt verkligt fascinerande resultat; något som sticker av från den gängse Gouldlitteraturen.


* Dopattesten till trots skrev han sitt förnamn med ett "n" då han fruktade att hans inre demoner skulle rada upp "n" in absurdum!

Tommy Eriksson