Glenn Gould - 50 år efter "Goldbergvariationerna"
Publicerad 2005

Glenn Gould lät underarmarna och fingrarna vila i varmt vatten 20 minuter. Det skulle öka blodgenomströmningen maximalt. Rituellt mimade och hummade han sig igenom det som förestod. Han hade valt ett obskyrt, intrikat monumentalstycke, sällan uppfört, komponerat för cembalo 1742 - JS Bachs "Goldbergvariationer". Detta tema med variationer hade beställts av den ryske greven Keyserlink. Greven som led av sömnlöshet och melankoli lät ofta sin cembalist Johann T Goldberg spela sig igenom nätterna. Med dessa förutsättningar för ögonen utarbetade Bach en kontrastrik tonkompott, där espri blandas med meditativt lyriska partier. Och han blev furstligt belönad.

Den spenslige, blott 22-årige Glenn, skulle alltså begå skivdebut. Det var den 10 juni 1955. Han hade just skrivit kontrakt med Columbia Records (CBS). Och fått fria händer. Valet av stycke var djärvt. Speciellt som det skulle exekveras på en Steinwayflygel; en instrumenttyp som egentligen låg bortom Bachs egen barockepok. Men Glenn var inte heller av denna världen. - Flygeln stod uppställd i CBS studio på Manhattan i New York; en evakuerad kyrka med förträfflig akustik.

Det var en fuktigt varm sommardag. Likväl hade Glenn, sin excentriska vana trogen, anlänt i tjock överrock, scarf, handskar och keps. I handen en portfölj med noter, en uppsättning handdukar, två stora flaskor mineralvatten och fem små burkar med olikfärgade piller. Och hans egen unika pianostol i andra handen. Studioteknikerna skojade och småpratade medan den dödligt seriöse Glenn mjukade upp fingrarna i ett tvättställ. Inget fick störa hans koncentration. Därför flaskorna - han kunde inte dricka kranvatten; pillren skulle släppa på spänningarna, avhjälpa huvudvärk och öka blodcirkulationen i den hypersensibla lekamen som var hans. Han avskydde bruset från luftkonditioneringen. Temperaturkänslig som han var fick den hela tiden justeras.

Studioteknikernas skepsis mot Glenns egenheter försvann som genom ett trollslag när den magiskt undersköna, sprött cembaloaktiga och ljust nordiska klangen från flygeln träffade deras öron. Som upptäckten av en ny kontinent. De såg en schaman utföra sina mysteriösa riter. Hukande som ett rovdjur i språnget för att ultrafokuserad nedlägga bytet gick Glenn till verket. Den reglerbara, slitna trästolen (med rygg) - som skulle följa pianisten runt världen - knirrade och knakade. Det eviga hummandet satte igång, kroppen svajade, ögonen omväxlande slöts och öppnades medan de långa fingrarna växlade mellan tassande beröring och eruptiva utbrott. Medan den ena handen utförde graciösa rörelser i luften baletterade den andra på klaviaturen. 

Smått omöjliga korshandspassager genomfördes med Glenn lutande in i korset. Och detta med en utgångsposition som tillhörde något av bisarraste i branschen - och mest oergonomiska man sett. Lågt sittande, med händerna underifrån uppkrupna på tangenterna trotsade han naturlagarna. Hur han kunde få en så extrem utväxling och flyhänthet i denna egenartade krymplingställning är ett mysterium. Och det blev bara värre med åren. Mellan tagningarna var Glenn nere på golvet och manipulerade stolshöjden. 

Senare - till dirigenters och arrangörers vånda - krävde han att flygeln - oftast hans ditsläpade egen - pallades upp om inte stolskalibreringen räckte! (Idealinstrumentet hittade han förresten 1960, en Steinwayflygel "Modell B Grand", byggd 1932. I sin bostad i Toronto hade han dessutom en Chickeringflygel. I mars 1981 gick han över till en "Yamaha CF Concert Grand" byggd 1975. Yamahan använde han sen för sina resterande [digitala] inspelningar, bl a Goldbergvariationerna och Haydnsonaterna, nedan.)   

Han skulle bli en sannskyldig flygelfilosof med åren. Men här, oskuldsfullt pojkaktig, totalt hängiven sina tonala intentioner, valde han virtuost snabba tempi. Ändå går det inte över styr. (Året efter, 1956, spelade han in Beethovens tre sista pianosonater, opus 109-111, i vansinnestempo; tonerna snubblar över varandra och är bara snäppet från att rasera hela den kompositionella strukturen.) Hela tiden i rörelse stoppade han i sig kex och halsade skummjölk medan teknikerna spelade igenom den senaste variationen. En vecka senare, 16 juni, var verket bandat.

CBS släppte albumet i jan 1956. Det lanserades med pukor och trumpeter. Glenn beskrevs som "ett musikaliskt geni"; den största uttolkaren av klaverklassikerna under 1900-talet. Den sanna legenden om Glenn Gould var född. På skivomslagets (katalognummer ML 5060) framsida placerades 30 små foton av Glenn i olika positioner i studion - en för varje variation. Baksidestexten skrev han själv - vilket blev tradition. Inspelningen utlöste sensation; en given publik- och kritikersuccé. Internationell ryktbarhet följde praktiskt taget över en natt. Ingen klassisk platta som CBS gett ut hade sålt så bra som "Goldbergvariationerna". Den räknas numera till århundradets främsta, och den har ständigt funnits i tryck.

Glenn, som var känd för att aldrig spela in ett stycke två gånger, gjorde ett ödesmättat undantag för "Goldbergvariationerna". Vid slutet av sitt blott 50-åriga liv hade han vunnit en ny insikt som han kallade "upptäckten av långsamheten". "En fast takt, en känsla av rytmisk kontinuitet har alltid betytt oerhört mycket för mig... men jag har med åren funnit många av mina tidigare inspelningar alldeles för snabba för att de ska kännas bekväma.", förklarade Glenn i en intervju med Tim Page. Han upplevde numera den första skivtolkningen av "Goldbergvariationerna" som strukturellt ojämn, osammanhängande. 

Dessa variationer på ett tema var inte - som han tidigare ansett - 30 fristående, mästerliga miniatyrer, var och en med sin egen unika karaktär, utan ett logiskt helt, ett expanderande och kontraherande organiskt förbundet mikrokosmos. Han var som alltid ute efter teknisk perfektion - men nu sökte han den också i andliga termer. Verket skulle rakt igenom präglas av "en basal puls" som svarade mot den "höstliga" livsfilosofi han numera bekände sig till. Ekvilibrismen bannlyst.

Den nya versionen spelades in i samma gamla presbyteriankyrka som 1955! Inspelningarna ägde rum i april och maj 1981. Och de blev extraordinära i flera hänseenden. Den visdom han vunnit omsattes i en nästan sakral innerlighet som utsträcktes till 51 min 15 sek, medan han 1955 spelat igenom samma verk på 38 min 27 sek! En extrem differens. En av 1900-talets absolut främsta Bachtolkare satte också punkt för en historisk CBS-era. Detta blev den sista officiella inspelningen i den gamla kyrkan, som var på väg att säljas.

Den kanadensiske, Torontobaserade Glenn Gould blev en kontroversiell legendar redan under sin livstid. Hans kontarpunktiska personlighet sammansatt av idiosynkrasier, hypokondri, paranoida drag och en självvald solitär existens kontrasterade skarpt mot hans högt uppdrivna sociala kompetens, hans kluckande maskingevärsflin, spirituella och intellektuellt djupsinniga texter och samtal. Han var så långt ifrån en dussinpianist man rimligen kan komma. I positiv bemärkelse ett livs levande kuriosakabinett men också ett vandrande husapotek. 

Han bar ständigt på en känsla av att han skulle dö "ung". Denna visshet verkade styra hans steg. Han hade just fyllt 50 den 25 september 1982, när han blott två dagar senare drabbades av ett slaganfall som ändade hans liv 4 oktober.   

Diskografiskt  
(samtliga upptagna Glenn Gould-inspelningar - med ett undantag - ligger på nuv. Sony Classical)
* Den första inspelningen av "Goldbergvariationerna" (BWV 988; som då utgavs analogt) finns med på "The Glenn Gould Legacy. Vol I" (3 CD). Här finns också en hyperintressant intervju, "Concert Drop-Out", med John McClure, som bl a förklarar varför Glenn 1964 valde att hoppa av en glamorös och välbetald karriär på världsscenerna för att tillbringa sitt liv i inspelningsstudions anonyma men intima och kreativa atmosfär. I korthet handlade det om omöjligheten att uppnå konstnärlig perfektion i konsertsalarna, "take-oneness"-dilemmat, som Glenn kallade det, och det effektsökeri, rent av clowneri som pianisten pressas till av en ofta konstnärligt ignorant publik. 

Standardrepertoaren ansåg han sönderspelad, sönderklonad. Det saknades utrymme för experimentellt nytänkande, medskapande inom fältet för det redan kända. Själv uppfattade han musiken - analogt med andligheten - som en intim vigselakt mellan exekutören och lyssnaren; eller ännu bättre - mellan den skapande konstnären och det budskapsbärande mediet. Konsertsalen, hävdade Glenn på fullt allvar, var en anakronism som snarare fördunklade kommunikationen och distraherade koncentrationen än att illuminera konstens subtila detaljer och innersta väsen. 

* Den 2:a Goldberginspelningen gavs ut på det digitala mediet efter Glenns död 1982 (1 CD).

* Men Glenn var inte bara en sublim Bachtolkare. Beethovens samlade pianosonater, inspelade vid skilda tidpunkter från 1956 och framåt (6 CD), är synnerligen hörvärda även om den puristiske musikkonnäsören kan uppröras över ett och annat, som den extremt okonventionella hanteringen av de tre sista sonaterna (som förut nämnts).

* Vad angår Beethoven rekommenderas varmt Glenns tolkning av Hammarklaversonaten (komp. 1817-18; nr 29; Op. 106). Inspelad 1970 tar de fyra satserna ca 48 min; en kontemplativ njutning hela vägen. På samma CD återfinns "À Thérèse", en tvåsatsig sonat på ca 7 min (komp. 1809; nr 24; Op. 78).

* Beethovens fem pianokonserter, inspelade mellan 1957-66, är genomgående slagkraftiga. Egensinniga tempon, pauseringar och rytmer borgar för en konvenansfri tolkning. Taktpinnen håller den förträfflige romantikern Leonard Bernstein i 2:an-3:an-4:an, Vladimir Golschmann i 1:an medan Glenns personliga favoritdirigent Leopold Stokowski dirigerar "kejsarkonserten", den majestätiska 5:e (3 CD).

* Franz Liszts transkriptioner av två Beethovensymfonier, den nästan sönderspelade 5:an ("Ödessymfonin") och 6:an ("Pastoralsymfonin"), tillhör kanske kuriosakategorin men har sina kvaliteter (1 CD). Glenns tolkningar tillkom åren 1967-68. 

* Nästan allt den gode JS Bach satte på pränt är hörvärt. Fugor, toccator, fantasier, partitor, sonater, klaverkonserter förekommer på ett radband av Glenn Goulds skivor. Klaverkonserterna (1-5, 7) t ex spelade Glenn in 1957-69 (2 CD) under orkestral ledning av dels Vladislav Slovak och Leningrads akademiska symfoniorkester, dels Vladimir Golschmann och Columbia Symphony Orchestra. Den som önskar "extramusikalisk" ljudsensation bör uppsöka Bachs mäktigaste soloklaververk - "Das Wohltemperierte Klavier" (48 preludier och fugor; 3 CD). Glenn spelade in verket åren 1962-71. Aldrig har väl pianostolen knirrat och knarrat ljudligare och hummandet varit mera hörbart. Hummandet eller nynnandet lade han sig till med redan i barnaåren. Det var en integrerad del av hans konstnärsskap, ansåg han, som han varken kunde eller ville göra sig av med. (Den oemotståndlige jazzpianisten, klassiskt skolad, kanadensare som Glenn, Keith Jarrett, tjuter ibland som en mångalen varg på sina inspelningar. Där prövas sannerligen nerver. Vem han fått det ifrån? Glenn förstås - en av hans husgudar.) 

Mästerligt utförd är också Glenn Goulds version av "De engelska sviterna" från 1720 (6 st; 2 CD; inspelade 1971-76). "De franska sviterna" har inte samma charm och intensitet i uttrycket. När vi ändå är inne på Bach - de sex sonaterna för klaver och violin (BWV 1014-1019) som Glenn spelade in tillsammans med Jaime Laredo 1975-76 är superba musikaliskt som tekniskt. Här finns också tre sonater för klaver och cello med cellisten Leonard Rose (BWV 1027-1029) som tillkom 1973-74 (2 CD).

* Högromantikern Johannes Brahms skapade bl a fyra fantastiska symfonier, men också en rad tungfotade verk för solopiano. Fyra ballader, två rapsodier och tio intermezzon samsas på 2 CD som huvudsakligen tillkom under Glenns sista levnadsår.

* Och så var det klassicisten Mozart. Glenn hade en ambivalent uppfattning om detta komponistgeni. Han fann musiken ytlig, rentav vulgär, men spelade ändå in 18 st Mozartsonater på 4 CD åren 1965-74. Man får sig också till livs en schvungfull, överanimerad och nästan parodisk tolkning. Inspelningarnas tekniska kvalitet är överlag utomordentlig; något som f ö kan sägas om det mesta som Glenn presterade under CBS-etiketten. Eftersom han lämnade det timliga i skarven mellan den analoga och digitala tekniken är direktinspelningar av det senare slaget fåtaliga. 

* Året efter Glenns bejublade och sagolika framträdanden i Moskva och Leningrad - mitt under kalla kriget - gjorde han 1958 en avstickare till Stockholm där han på Musikaliska akademin - ackompanjerad av Sveriges Radios symfoniorkester under GL Jochum (bror till den mer namnkunnige dirigenten Eugen J) - framförde Mozarts pianokonsert nr 24 och Beethovens 2:a dito. Detta följdes upp med tre solosonater: Joseph Haydns 49:e, Beethovens 31:a och tolvtonsdiscipeln Alban Bergs 1:a pianosonat (komp. 1907). Konserten bandades och gavs 1986 ut på 2 CD av svenska skivbolaget "BIS".

* Under sina allra sista år, 1980-82, valde han att spela in Haydns sex avslutande klaversonater (nr 56, 58-62; 2 CD). De sprudlar av vitalitet och lekfullhet, men präglas också av den seriositet och kristna besinning som var botten i det mesta Haydn komponerade.

* Personligen ingen vän av tolvtonsteknikens ljudmässiga skapelser kan ändå nämnas den dubbel-CD med "pianostycken" av atonala tolvtonsmentorn Arnold Schönberg (1874-1951), som Glenn spelade in i mitten av 1960-talet.

* "I can’t think of anybody who represents the end of an era better then Orlando Gibbons (1583-1625) does, and Gibbons is my favorite composer - always has been...", förklarade Glenn intervjuad av Jonathan Cott 1974. Redan i 14-15-årsåldern hade han fängslats av Gibbons "Anthems" och närde hela tiden en dröm att en dag få spela in några av hans renässansstycken. Så skedde 1967-71 (1 CD). Skivan innehåller - förutom Gibbons - Willam Byrd (1543-1623) och Jan Pieterszonn Sweelinck (1562-1621). Glenns solotolkningar blev välförtjänt prisbelönade. Musiken är genomgående rofylld, tidlös, kontemplativt förandligad och avklarnad i renhet och pregnans. Ett förstahandsval om något...

* Glenn hade en förkärlek för det udda och egenartade. I hans diskografiska katalog återfinns därför namn som Hetu, Krenek, Morawetz och Taneieff - inte precis stapelvaror på CD-slädarna. Men där fanns också andra musikhistoriska neonfigurer - utöver de redan nämnda - som ryssarna Prokofjev, Scriabin och Shostakovich och det finska nationalemblemet Jean Sibelius. Men han tog dem i småportioner; sak samma med germanerna Wagner och Richard Strauss. 1971 spelade han in den norske tonsättaren Edvard Griegs 7:e pianosonat i E-moll. Det intressanta med Grieg - förutom att han trots envetna försök aldrig lyckades bemästra symfoniformatet - är att  han på mödernet var släkt med, just det, Glenn Gould!  

Biografiskt/Bibliografiskt
Som författare och intervjuobjekt (och imitatör!) älskade Glenn att briljera med sin intelligens och sina  formidabla insikter i musikhistorien. Hans enorma kontrollbehov fick honom ibland att själv konstruera frågor och svar inför de intervjuer han gav. Han gjorde det med glimten i ögat, och lyckades ändå  framkalla den spontanitet och espri som var hans särmärke. Humanist i hjärtat var han alltid beredd att argumentera för sina okonventionella åsikter. Han fascinerades av det kanadensiska nordlandet och avskydde (egentligen) storstäder. 

Han försökte sig på regelrätt komponerande, åstadkom en del, men kände också sina begränsningar. Det var framför flygeln som han undergick en märklig metamorfos och framstod som, inte bara en av seklets största pianister, utan också en kreativ konstnär, en medskapande. 

Glenns eget alldeles speciella helgon bland 1900-talets bemärkta pianister var den polskfödde Arthur Schnabel (1882-1951). Schnabels kurva pekade brant uppåt sen han börjat sin pianistbana i Berlin år 1900. Hans tolkningar av speciellt Mozart, Beethoven, Brahms och Schubert är klassiska. I likhet med den äldre Glenn Gould hatade han teknisk bravur för dess egen skull. Det musikaliska budskapet borde istället förandligas och bottna i det bästa hos människan. 

Wanda Landowska (1879-1959; född i Polen) var den som återupptäckte Bachs "Goldbergvariationer". Hon gav stycket - och samtidigt cembalon - en renässans när hon började spela det offentligt 1903. Glenn gjorde ett antal cembaloinspelningar, men han fördrog utan diskussion flygelns vidare omfång, dynamik, timbre och nyansrikedom. Även om Glenn ogillade Landowskas "romantiska spelstil" blev hon upp över öronen förtjust i hans egen tolkning av "Goldbergvariationerna" sen skivan släppts 1956.    

Glenn Goulds egna skriverier och musikhistoriska utläggningar finns samlade i en bastant lunta på 476 sidor betitlad The Glenn Gould Reader. Boken utgavs två år efter Glenns död, 1984, och redigerades av Tim Page, som också svarade för introt. Det är en fantastisk bok, ett värdigt äreminne över en lika stor tänkare som pianist. 

Tunnare (159 sid) men bildrikare är en volym sammanställd av Jonathan Cott, Conversations with Glenn Gould, som kom samma år (1984). De två i mitt tycke bästa biografierna om denna sällsamma fågel med så brett vingspann är dels Otto Friedrich’ Glenn Gould. A Life and Variations (441 sid; 1990), dels den tämligen nyutkomna Wondrous Strange. The Life and Art of Glenn Gould (528 sid; 2004) skriven av Kevin Bazzana. Om ni nöjer er med en biografi - ta Bazzanas. - Och så finns det naturligtvis en oherrans massa internetsidor om fenomenet Glenn Gould.

Tommy Eriksson