En fyrklöver läsvärda "indianböcker"
Publicerad 2003

"Barbariet relaterar till civilisationen som barndomen till mognaden; och alla vildar, oavsett hemvist, kulör eller härkomst är besatta av förräderi och svek. De barbariska anfäderna till vår egen rättframma och manliga ras kan lika lite som den kattlika bengalen undslippa de vidriga tillvitelserna; för under denna samhälleliga barndom är både modiga män och ynkryggar lika bedrägliga." 

Francis Parkman har just (1851) karakteriserat folkförenaren, ottawahövdingen Pontiac som inkarnationen av urvildens defekter och dygder - despotisk, heroisk, nästintill stupid i sin generositet, men likväl bakslug och mordisk; fångad i ett juvenilt kulturstadie som sina rasmässiga gelikar. 

Och Parkman, den allseende bakåt- och framtidsskådaren, tvekar varken om alternativet eller utgången. Det står mellan civilisation och utslocknande - "och mycket få av de som känner dem lär anfäktas av några dubier över deras val", tillfogar han. Det grandiosa hjältemodet förbyts tillslut i ett lika spektakulärt som bittert och stoiskt inåtvänt sönderfall där livsglöden falnat och rascykeln fullbordats. I Parkmans himlastormande ödesvision är indianen redan ett minne i civilisationens rusiga hjärna - "...den rostiga tomahawken och pilspetsen av sten vänds upp av plogskäran (och) väcker skolpojkars förundran för att sen bli prisade reliker i antikvariska kabinett".

Parkman var en historiker av format. Den av den amerikanska samtiden mest uppburne. Han tillhör det 1800-tal som såg kraniologin, den "vetenskapliga rasismen", och den biologiska och sociala evolutionsläran bekräfta kulturella, intellektuella och moraliska diskrepanser mellan mörkhyade och vithyllta. Forskningen var sen länge rörande överens om att grava skillnader verkligen existerade mellan "raserna" bortsett från skiftande klassificeringar. 

Fanns det tvisteämnen så gällde de snarast hur skilda parametrar betonades i ett givet spektra. Det var en självnärande polarisering som av de invigda tolkades som en progressiv dynamik. Det vetenskapliga samhället, den linjära historien och det teknokratiska framåtskridandet ansågs stå i skriande kontrast till de i grund och botten "ohistoriska och statiskt primitiva" indiansamfunden.

Ingresscitatet från Parkmans "The Conspiracy of Pontiac" tycks slå två flugor i en smäll. Här finns rasdegraderingen och den utvecklingstrappa särskilt 1700-talets skotska och franska filosofer spekulerat kring. Precis som människan genomgår skilda åldersstadier - från barn- till ålderdom - menade de att människoraserna måste resa sig ur vildens frivola leverne och kulturella barbari för att i bästa fall nå det högsta stadiet - representerat av den kultiverade europén. Även om ex. aztekerna ansågs ha skapat civilisatoriska rudiment hade de dukat under vid mötet med en civilisation som genom sin blotta triumf - hur svekfullt vunnen den än var - utstrålade överlägsenhet. 

Thomas Jefferson - som levde i en tid då somliga amerikanska läkare påstod sig ha förvandlat svarta män till vita i förhoppningen att på sikt lösa slavfrågan! - var ett barn av sin tid. All yvig jämlikhetsretorik till trots var han fast övertygad om den vita rasens intellektuella och moraliska försteg framför - i tur och ordning - indianen och afroamerikanen. 

Vid ett tillfälle beskrev han hur en främmande resenär genom att färdas från "klippbergen" till Atlantkusten samtidigt gjorde en resa genom den vita rasens alla utvecklingsstadier - via blodtörstande vildar i väster till trappernästena runt Mississippi och  frontlinjen av nybyggen öst om Alleghenykedjan via krossade och kristnade spillror av indianstammar nåddes  kustlinjens blomstrande handelsstäder - de blixtrande briljanterna i en hastigt sönderfallande jeffersonsk utopi om den fullfjädrade, dygderika agrarrepubliken...

Tre böcker som ställer alla dessa ämnen i fokus och som blivit något av moderna klassiker i genren (jämsides med ett antal som spinner på snarlika teman; redan listade i tidigare artiklar på hemsidan) är följande: 
Robert F Berkhofer Jr - "The White Man’s Indian"
(orig.utgåva 1978; 261 sid), Fergus M Bordewich - "Killing the White Man’s Indian" (orig.utgåva 1996; 399 sid) samt den av ST Joshi redigerade - "Documents of American Prejudice" (orig.utgåva 1999; 600 sid). 

Berkhofer - i likhet med Richard Drinnon 1980 och Harvey Pearce 1953 (rev. utgåva 1965) - påvisar hur euroamerikanens historiska vanföreställningar om indianen dolt verkligheten, fungerat som ideologiska maktmedel, repressiva instrument, och hur "den indianske barbaren" fabricerades som civilisationens absoluta antipod för att legitimera en politik som tagit sikte på såväl indianfolkens kulturella  kollaps som genocider och tvångsmässig assimilering. 

Bordewich’ volym speglar i hög grad den komplexa nutidsproblematiken. Den inger både förhoppningar och farhågor, sett ur indianskt perspektiv. Det är ett splittrat panorama som vecklas ut. Här finns indianer som i kraft av sina kasinoekonomier närmat sig en krasst kapitalistisk/ individualistisk livshållning; traditionella lakotas som håller hårt på kulturarv, andlighet och en naturnära livsstil (och som återkräver Black Hills och vägrar befatta sig med de fonderade kompensationsmedlen fastän de tillhör USA:s mest utblottade indianfolk). Här framträder också bilden av korrupta stamrådsledare - förvisso få men ändå - som gärna offrar den sköra naturmiljön för kortsiktiga vinster. 

Hur självbestämmande och en slags "kvasisuveränitet" för stammarna ska koordineras med majoritetssamhällets regelverk och ekonomier är infekterade spörsmål som efterhand blir alltmer brännande. - Och vem är egentligen "indian"? Somliga indianfolk är nere på ett blodkvantum för enrollering i stammen av blott 1/16-del eller 1/32-del - var går gränsen? Andelen indianer som gifter sig med ickeindianer ligger numera på rekordnivå. På sikt kommer det givetvis att medföra intrikata juridiska predikament inte minst i traktats- och markärenden.

"Documents of American Prejudice" är som en katakombisk själsvandring. Från excerpter ur kända akstycken som puritanen Increase Mathers "The History of King Philip’s War" (1676), Alexis de Tocquevilles "Democracy in America" (1835-40), Gobineaus "The Inequality of Human Races" (1853-55), Darwins "The Descent of Man" (1871), Helen Hunt Jacksons "A Century of Dishonor" (1881) och Theodore Roosevelts "The Winning of the West" (1889-96) landar man i en rad utsnitt från pennor som lyckligtvis sinat för att försvinna i glömskans massgrav, men som icke desto mindre rivit upp känslostormar och piskat fram opinioner under sin levnad. Dessvärre lever detta extremt groteska tankegods vidare - välsminkat förvisso och utan den brutala övertydlighet det en gång fick (se nedan). Det gör det inte mindre betänkligt... 

Efter de sex inledande avsnitten med rubriker som "Vetenskap och pseudovetenskap", "Arier, anglosaxare och teutoner", "Ödesmanifest och imperialism", "Socialdarwinism och rasförädling", "Fördomar och religion" hanterar det sjunde enbart indianer (åtta bidrag, sid 223-260). Under återstående kapitelrubriker, 7-12, avhandlas afroamerikaner, judar, asiater, spanskättlingar samt slutligen "Immigrationsdebatten".

En av bokens talrika master race- apostlar är den kongregationalistiske predikanten och generalsekreteraren för "USA:s evangeliska allians" Josiah Strong (1847-1916). I ett arbete betitlat "Our Country" (1885) ger han sina fixa idéer om anglosaxarens förestående världsherravälde fritt lopp. 

Strong skriver: "...en annan sak som utmärker anglosaxaren (förutom konsten att tjäna pengar) är något man kan kalla en instinkt eller ett sinne för kolonisering. Hans exempellösa energi, hans obetvingliga ihärdighet och hans personliga oberoende gjorde honom till pionjär. Han utkonkurrerar alla andra när det gäller att röja väg till nya länder. Det var hos dem som anlände till Amerika som denna lidelse var mest framträdande, och som nedärvd egenskap har den sen vidareutvecklats genom efterföljande generationers framträngande över kontinenten. (...) Det tycks mig som om gud i sin oändliga visdom förbereder den anglosaxiska rasen för den stund som randas i en nära framtid. (...) 

Det finns inga andra världar. Jordens obefolkade, brukbara jordar har sina gränser och kommer snart att exploateras. Det ögonblick rycker närmare då trycket från befolkningen på försörjningsresurserna - som nu sker i Europa och Asien - ska förmärkas även här. Då inleds en ny era i världshistorien, den slutliga rasuppgörelse för vilken anglosaxaren rustats. Långt innan de tusende miljonerna nått hit ska den mäktiga centrifugala kraften, förborgad i denna folkstam och härdad i Förenta staterna, göra sig gällande. Då ska denna ras av oemotståndlig energi med dess väldiga numerär och enorma rikedomar - exponenten, får vi hoppas, för den största friheten, den renaste kristenheten, den främsta civilisationen - som begåvats med karaktärsdanande aggressiva vanor för att påtvinga mänskligheten sina institutioner, sprida dessa över världen. ...denna mäktiga ras ska störta sig över Mexiko och Central- och Sydamerika, fram över öarna i havet, bort till Afrika och vidare. Kan sen någon betvivla att denna raskamp inte skulle ända i ’den starkares rätt till överlevnad’. (...) 

Det verkar som om dessa underlägsna folkstammar bara vore förelöpare för en överlägsen ras; röster i vildmarken hörs ropa: ’Bered en väg för herren!’ (...) Finns det egentligen utrymme för ens en gnutta  tvivel att denna ras (den anglosaxiska)...är förutbestämd att fördriva åtskilliga av de svagare, assimilera andra och omforma de resterande, tills den i verkligt väsentlig mening har anglosaxoniserat mänskligheten? (...) Vi sträcker ut vår hand mot framtiden med kraften att forma ödet för dessa ännu miljontals ofödda." - Prästmannens patetiska opus blev en hyfsad försäljningsframgång och återkom i reviderad upplaga 1891.

En smakligare anrättning som utan vidare kan förordas är en helindiansk tegelsten på maffiga 786 sidor redigerad av Duane Champagne: "Native America. Portrait of the Peoples." (orig.utgåva 1994) - med förord av gamle AIM-ledaren Dennis Banks och bidrag från 27 st  indianförfattare med skilda specialgebit. 

Boken går metodiskt igenom samtliga indianska kulturområden i såväl USA som Kanada och beskriver åtskilliga av de indianfolk som lever inom respektive räjong. Historien nystas upp från början till slut; här finns biografiska avdelningar kopplade till resp. kapitel; separata avsnitt omspänner hela Nordamerika och behandlar ämnen som indianska språkfamiljer, andlighet, traditionell läkekonst och konstarterna. Under huvudrubriken "litteratur" granskas en så betydelsefull men ofta förbisedd källa till historiskt vetande som den "muntliga indianska litteraturen": myter, legender, historier, rituella dramer, sånger, tal, anekdoter o s v. 

Vad gäller den förment mytiska sfären har ju bl a den eminente s
iouxförfattaren Vine Deloria Jr påvisat åtskillig substans bakom en rad myter som vita forskare avfärdat som fria fantasier. Det digra verket avslutas i brödtextdelen med indianens förhållande till medierna: film, teater, radio, TV och press. - Boken är generöst illustrerad med svart-vita foton, kartor, referenslistor och register. - Något att bita i....

Tommy Eriksson