Att förfalska det förflutna 
Publicerad 2008

Skildra historien dokumentärt kan vara som att korsa ett minfält med ögonbindel. De senaste årens skandaler runt några av landets medialt mest påpassade populär- och fackhistoriker vittnar om svårigheterna. Det finns inga genvägar till en sannfärdig historieskrivning. Mångårig förtrogenhet med ämne och källstoff är ett förstahandskrav.  Man kan "tycka" vad man vill, men utan rejäl fotbeklädnad blir man frostnupen. Det dokumentära hantverket tar tid, kopiösa mängder tid; något som verkar rimma illa med den tid vi lever i. Ändå färgar det förgångna det nuvarande i långt högre grad än vi kanske är villiga att tillstå eller medvetna om. Historieforskningen erbjuder inte bara ett slags kollektivt minne - antikverat i vissa fall, animerat i andra - den är också en dynamisk pendelrörelse som influerar skiftande värderingar och moral. Men den kan också skändas, missbrukas och utnyttjas för låga syften som exemplen i det fortsatta visar.

Förtalsmålet mot amerikanske historikern Deborah Lipstadt och hennes förlag Penguin Books som initierats av den engelske historikern David Irving som målsägare togs upp vid en domstol i London våren 2000. - Perspektiven blev snabbt omkastade då frågan om DI:s eventuella förfalskning och manipulering av det historiska källmaterialet i sina böcker - som Lipstadt anklagat honom för i Denying the Holocaust (1993) - hamnade i skottgluggen.

Parallellt med en kraftig och ortodoxt renlärig åder av historiskt forskande och skriftställande runt 2:a världskrigets fasor har ända sen krigsslutet 1945 sipprat ett smittsamt biflöde av holocaustförnekande. Ett förnekande av gaskamrarnas existens i framförallt Auschwitz/Birkenau, ett förnekande av ett systematiskt, centralt dirigerat folkmord på etniska judar, ett förnekande av Hitlers personliga ansvar för utrotningsprogrammet och/eller en omåttlig nedskrivning av antalet offer i och utanför dödslägren i avsikt att numerärt jämställa annihileringen av judarna med det allierade våld som drabbade det tyska folket, speciellt genom repressaliebombningar.

Arsenalen av bortrationaliseringar är bottenlös: massmördandet ses som en ofrånkomlig men olycklig biprodukt till ett skoningslöst krig på ömse sidor, det utfördes av smärre grupper "kriminella" utan Berlins (och Hitlers) vetskap, bevisen för gaskamrarnas existens är svaga och fabricerade av de allierade efter kriget. Filmsnuttarna som togs i förintelse- och arbetsläger i samband med befrielsen är hollywoodiserade efterhandskonstruktioner av en obefintlig verklighet. Så går det på.

Deborah Lipstadt, född i New York 1947, är en ättelägg till tyskjudiska emigranter som producerat en lång rad framstående rabbiner. Själv har hon specialiserat sig på modern judisk historia, Tredje riket och den judiska förintelsen. 1993 erhöll hon en professur vid Emory University i Atlanta, Georgia.

David Irving var i vida internationella kretsar av historiker en ryktbar och beundrad djuphavsforskare i de enorma dokumentsamlingar som emanerat från naziväldet i framförallt tyska, ryska, engelska och amerikanska arkiv. Åren 1963 till 2000 producerade han ett 30-tal dokumentärhistoriska titlar - regelbundet översatta, omtryckta och nyeditionerade. Merparten omspänner 2:a världskriget, i synnerhet det germanska agerandet och dess ledarskikt. Hans debutbok, The Destruction of Dresden (1963), blev från första stund en omdebatterad dundersuccé. En strid ström av spektakulära men i fackkretsar kontroversiella dokumentärer följde.

Med sin första bok hade Irving redan knäsatt ett modus operandi som han med en dåres halsstarrighet aldrig gett upp. Trots att han saknar "graden" i sin formella meritlista kunde han givetvis utan större svårighet ha tillägnat sig och tillämpat åtminstone ytskiktet av fundamenta för handhavande och redovisande av historiskt källmaterial. Och även om hans äregirighet och pretentiösa framtoning bäst kunde/kan tillfredsställas i en mindre rigid miljö som den populärhistoriska blev han en illusionist och falskspelare, medveten om den historiska sanningens relativitet och plastiska formbarhet inför en oftast aningslös allmänhet.

Vi som ägnat åtskilliga år åt att regelbundet borra oss ner i hundratals meter av åldrande, nästan orörda arkivhandlingar och smått otydbara handstilar och grammatikaliska egenheter känner - eller bör nog göra det - en slags moralisk pietet inför det förgångna som uppfordrar till intellektuell ärlighet. Någon kallade - inte utan ett uns sanning - allt bokskrivande för "propagandistiskt". Den historiska forskarens uppgift - oavsett om den har akademiska förtecken eller inte - handlar ytterst om att selektera, sovra, rensa ut dököttet, väga och bedöma omständigheter och sakförhållanden och placera allt i en trovärdig kontext.  Att scanna av proveniensens unika fästpunkter låter sig alltså inte alltid göra, vilket ställer så mycket större krav på författarens fingertoppskänsla och orientering i den underlagsmateria han slutligen använder sig av.

1800-talets amerikanska historiker som Francis Parkman och Jackson Turner - anfäktade av tidsandans rasistiska, politiska, imperiala och expansionistiska ödesmanifestidéer - torgförde mer eller mindre medvetet och öppet en agenda som förhärligade civilisationens gudagnista, tekniska, intellektuella och moraliska överlägsenhet över "primitiva" och naturtillvända livsformer - såväl människor, djur som natur. Man legitimerade därigenom geno- och ekociderna och vävde mytiska och filosofiska spetsfundigheter runt det kallhamrade våldets "nödvändi
ghet". Man såg inte skogen för bara träd, och speciellt inte sin egen roll i den transnationella historiska erövringskontexten.

Än idag hyllar en inte så obetydlig skara amerikanska fackhistoriker överstelöjtnant GA Custer som en martyr och hans sista slagfält som en vördnadsbjudande helgedom. Det skvallrar en del om oförmågan till opartiskhet, nyans, objektivitet och balans i det dokumentära hantverket. Och reser i ett annat perspektiv ideologiska och moraliska frågetecken - för att inte tala om integritetsaspekterna. Historikern skriver aldrig i ett vakuum; traditionens och konventionens makt - den försanthållna mittfåran - hotar ständigt att våldföra sig på obekväma och oetablerade sanningar.

Efter 1960- och 70-talens indianska uppvaknande och politiska manifestationer med åtföljande mediala uppståndelse har maktens grepp om händelseutvecklingen hårdnat. Och vi har sett (vita) historierevisionister försöka skriva om både den precolumbianska indianhistorien som den europeiska erövringen av kontinenten. Man försöker överdriva indianernas krigiskhet, letar frenetiskt efter benhögar som bevis på mellanindianska blodbad och söker statistiskt förringa indianfolkens numerär och traktatsmässiga rättigheter.

Det handlar om historieförfalskning. Att i akt och mening "doktorera" det dokumentära källmaterialet genom avsiktliga feltolkningar, felcitat, förbiseenden eller nyfabrikationer. Oavsiktliga fel begår alla. Ibland blir bisak huvudsak och vice versa, och inte sällan förloras perspektiv och proportioner. Men när det som i David Irvings fall urartar till ett medvetet och metodiskt vilseförande av läsarna för att leva upp till en personlig och prefabricerad - för att inte säga ondsint - politisk agenda, är naturligtvis måttet mer än rågat.

I boken Denying the Holocaust kallade Lipstadt Irving för "ett av de farligaste språkrören för förnekandet av förintelsen". Enligt Lipstadt hade Irving "neofascistiska förbindelser" med bland annat det Kalifornienbaserade Institute for Historical Review (vid vars konferenser han mellan 1983-2000 framträtt som talare vid minst sex tillfällen). Utan minsta källkritiska böjelse skulle han avsiktligt ha felciterat, manipulerat statistiska data och tillskrivit källorna uppdiktade utsagor etc.

Fastän Irvings rykte som forskarfenomen redan maskstungits av kontroversiella publika framträdanden och uttalanden i mindre rumsrena kretsar, vilket medfört att han förvägrats tillträde till länder som Österrike, Kanada och Australien etc, upplevde han tydligen Lipstadts insinuationer som en unik chans att göra upp med sionismen i det mediala strålkastarskenet. När han inte lyckades förmå Penguin Books (som ironiskt nog publicerat några av hans egna böcker!) att stoppa spridningen av Lipstads arbete i november 1995 lämnade han i september 1996 in en stämningsansökan för "förtal och ärekränkning" riktad mot såväl Lipstadt som hennes förlag.

Målet inleddes i London 11 januari 2000. Under de dryga två månader processen pågick (rätten ajournerades 15 mars i avvaktan på domslut) hamnade Irving - som drev sin sak på egen hand - i en hopplös defensiv från vilken bara utgick missriktad och ofta helt irrelevant eldgivning.

Lipstadt hade anlitat en advokatfirma i London som förde hennes talan; själv hade hon avråtts från att inta vittnesbåset för att korsförhöras av sin opponent. Anthony Julius, en av Lipstadts advokater, tillkallade en handfull så kallade expertvittnen, bland dem Cambridgeprofessorn i modern historia Richard J Evans. Dessa vittnen skulle agera neutralt och objektivt utan hänsyn till någon av parterna.

I det här fallet fick väsentligen Lipstadts förlag, Penguin, punga ut med den timkostnad som renderades försvaret för den utredningsrapport - på dryga 700 sidor - som RJ Evans efter en herkulisk forskningsinsats lyckades leverera till
rättegångsstarten i början på år 2000. Det är den rapporten som här kondenserats till mer hanterliga 318 sidor, Lying about Hitler. History, Holocaust, and The David Irving Trial, (Basic Books, USA, 2002). Kompetent i det germanska tungomålet, de byråkratiska stilsorter, ordvändningar och förkortningar som användes i den hitlerska statsapparaten och med god insyn i tyska krigsarkiv var Evans väl skickad för uppgiften.

Eftersom nazisterna - i synnerhet SS:s administrationer och funktioner för polisiära uppgifter, säkerhet och underrättelseverksamhet och de 600-1000 koncentrations-, arbets- och/eller förintelselägren - nogsamt förstörde så mycket av fysiska (gaskamrar, krematorier etc) och immateriella "bevis" på terrorväldet som möjligt i början av 1945, och Irving inte sällan använde sig av "lösa länkar" i beviskedjan för att underbygga sina teser, tvingades Evans att inte enbart gräva fram dessa originaldokument utan också att placera dem i en större kontext som fordrade koppling till besläktade aktstycken och komplicerade sannolikhetsskattningar.

Dessutom hade källorna - oaktat tredje rikets känsla för systematik och skrupulös ordning - skingrats på många allierade händer. Segrarmakternas angreppsriktningar dikterade i stort var dokumenten slutgilitigt hamnade. Arkivmaterial från t ex Berlin och Dresden återfinns följaktligen i ryska arkiv; annat i Washington och London. Ett speciellt problem erbjöd tolkningen av de "kodord" - eufemismer - alla från Hitler ner till lägerkommendanter och läkare använde sig av. Ta ett ord som "Vernichtung", ofta använt i betydelsen likvidering. Evans, liksom andra historiska experter, var dock eniga om att ordet måste ses i sin kontext - att det 1939 hade en vagare semantisk innebörd än exempelvis 1943, då extermineringen av judar, slaver och ideologiska motståndare nådde en utsträckt högplatå som ändade i cirka 450.000 ungerska judars deportation till Auschwitz våren 1943 fram till sensommaren 1944. (Hitler hade vid ett samtal mellan fyra ögon, 16-17 april 1943, pressat den motvillige ungerske ledaren amiral Horty att lämna ut judarna.)

När jag i december 1984 anmälde David Irvings nyutkomna bok Hitlers sjukjournal, som bygger på diktatorns livläkares minnesanteckningar om hans inbillade och faktiska åkommor och medicinering, hade jag - liksom många med mig - en synnerligen blek aning om Irvings förkärlek för högerextremism, antisemitism, rasism och Hitlerdyrkan. Det var också ett återkommande tvisteämne i den till "Irvingprocess" transformerade rättegången mot Lipstadt/Penguin: DI:s samvetslösa duperingskonst. Genom att oupphörligt - i bok efter bok - hänvisa läsaren till en enorm (enormt imponerande!) notapparat i boksluten, dit långtifrån alla söker sig, kunde han där skyffla undan för hans politiska agenda obehagliga sanningar eller, som oftast skett, ange ymniga källreferenser eller manipulerade data. Det gav en slags akademisk och fackhistorisk men bedräglig aura och auktoritet åt verket ifråga.

Lika symtomatiskt är hans ihärdiga förlitande på primärkällor. Sällan eller aldrig bevärdigar han en "kollega" en nick, ett erkännande eller en referens, även om man kan vara viss om att han har full överblick och pejling på det mesta som äger relevans för Tredje riket. Vid flera tillfällen har han uttalat sig förklenande om historikerskråets osjälvständiga, enögda och indolenta arkivforskningar och resultat. Kanske är det just beroende på Irvings exempellöst omfattande arkivforskningar, produktivitet och sällsynta förmåga att ständigt överrumpla med nya braskande och spektakulära rön som gjorde att han ännu vid tiden för rättegången (2000) kunde dra till sig beundrande blickar från en handfull av Englands mest namnkunniga 2:a -världskrigshistoriker som sir John Keegan och östfrontsspecialisten John Erickson, Edinburg. Även om de eftertryckligt reserverat sig för Irvings politiska och ideologiska agenda - som de inte för en sekund delat - ansåg de att han inte rätt av kunde diskvalificeras som "seriös historiker" - bara han lästes selektivt. Visserligen finns det "neutral mark" även i det historiska skeendet, men för lekmannen - och även den någorlunda historiskt bevandrade - är Irvings irrfärder i imaginära och autentiska vittnesbörd en resa med oupphörliga grundstötningar som den som inte klonats från pseudohistorikern gör bäst i att ställa in.

Historiker hanterar källredovisningar på skilda sätt. I så kallade vetenskapliga sammanhang är noter och litteraturlistor legio. Inte sällan stöter man på böcker där uppåt 20-30% av sidomfånget utgörs av noter. Om de inte har fotnotskaraktär blir det ett evigt slående och en sönderryckt läsupplevelse. Samtidigt vill man inte gärna missa någon givande parentes som inte platsat i löptexten och därför deporterats till ett eget reservat. En snabbskumning av notavdelningen ger oftast vid handen om den innehåller något matnyttigt i klartext eller inte. Förr tycks fotnotsvarianten ha varit vanligare än idag - åtminstone i transatlantiska alster. Där kunde å andra sidan 50% av arket upptas av fylliga noter, medan resten utgjordes av löptext. Det var ändå att föredra.

Personligen är jag skeptisk till notraseriet, framförallt av läsbarhetsskäl. Dessutom bör författaren ha den integritet och moraliska ryggrad som i viss mening gör noterna överflödiga för genomsnittsläsaren. Att så långt ifrån alltid är fallet visar förstås exemplet Irving. Rör det sig om en massiv notlunta kan man göra som Noam Chomsky - lägga den i PDF-at skick på nätet. Att ange källor i den berättande texten är annars en både smidigare och rationellare metod; läsaren slipper känslan av att ha missat något väsentligt. Närmare data om konsulterade skrifter etc kan lämnas i bokslutet.

Den svenske indianhistorikern och skalden Einar Malm hemlighöll gärna sina kunskapare - i bästa fall nämnda han några stycken i förorden till sina böcker utan att gå närmare in på vad de bidragit med. På det hela taget var hans dokumentära indianproduktion i högsta grad tillförlitlig när det gällde händelser, persongalleri och statistiska uppgifter. Förutom att han var en säker stilist. Han delade dock ett aber med en ansenlig del av svenska indianskribenter under 1900-talet: en oförmåga att betrakta det man populärt kallat "indiankrigen" för den systematiska genocid, det folkmord på indianerna det i själva verket handlar om. I det fallet hukade han och använde - liksom många med honom - ett alldeles för mjukt pennstift.

Här återkommer vi till den historiska traditionen, de redan upptrampade fårorna, det eurocentriska perspektivet, tidsandan, den latenta rasismen, Buffalo-Bill-syndromet, den teknologiska samhällsvarelsens känsla av intellektuell och moralisk hegemoni över det naturbundna; för många indianskribenter ingen medveten process, men slaggprodukter från ett oundvikligt civilisationsarv som missfärgat det historiska hantverket.

Om det ofta stockat sig i halsen på svenska indianhistoriker (och emigrantforskare) när de försökt beskriva vad de haft för ögonen, så är naturligtvis läget än mer beklagligt när man går västerut över det stora vattnet. Att vara en del av problemet och hitta en trovärdig, kritisk plattform utanför detsamma kräver sin Hodini. Somliga amerikanska historieskrivare har lyckats, men desto fler i varierande grad misslyckats.

Sak samma med David Irving, han strider för en orätt sak med ojusta medel. Från debutboken, The Destruction of Dresden, 1963, via bland annat Hitler’s War, 1977, The Trail of the Fox (Rommel), även den 1977, Churchill’s War, 1987, Göring, 1989, nyutgåvan av Hitler’s War, 1991, Goebbels: Mastermind of the Third Reich, 1996, och Nuremberg: The Last Battle, 1996, avslöjar, hävdar Richard Evans, att Irving följt en konsekvent och falsarisk linje för sitt skrivande från första stund.Ta boken om Dresden. I den förfäktar Irving att de bägge brittiska flygbombningar som ägde rum natten mellan 13-14 februari 1945 slukade 250 000 liv. Det skulle innebära att mellan 20-30% av Dresdens totala population strukit med, vilket faller på sin egen orimlighet då lika omfattande bombningar bl a iscensattes mot Hamburg, där 3,3% av befolkningen dödades medan ca 48% av staden lades i ruiner. Bombattacker av likartad magnitud träffade även andra tyska städer med likartat resultat.

Irvings starkaste kort skulle vara en kopia (!) av en dagorder daterad 22 mars 1945 - den notoriska "TB 47" - som utfärdats av polisführern i Dresden, "överste Grosse". Enligt denna räknades Dresdens döda preliminärt till 202 040, men beräknades stiga till runt 250 000 "när alla offer återfunnits". Irving påstod att han utgick från originaldokumentet, men Evans lyckades med mer tur än skicklighet fiska upp det autentiska originalet till dagordern - som daterats redan 15 mars 1945. TB 47 hade signerats av polisöverste Wolfgang Thierig, och där framgick att antalet omkomna fram till 10 mars uppgick till 18 375 st, 2 212 svårt sårade och 13 718 lätt sårade. Vad Irving egentligen gjort var att plocka upp den propagandabluff som minister Goebbels "läckt ut" till medierna i neutrala länder för att misskreditera angriparna och chocka den tyska allmänheten.
Goebbels som rapporterat siffran "250.000" döda i bombraiderna mot Dresden lade helt enkelt till en nolla! Svenska DN rapporterade "åtskilliga tiotusentals döda" (16 feb) och i SvD kunde man läsa (25 feb): "...siffran (på omkomna) är närmare 200 000 än 100 000." Irving köpte avsiktligt propagandatricket med hull och hår eftersom det passade hans syften: de allierade var minst lika bestialiska civilistmördare som nazisterna. Det fanns inga numeriska diskrepanser.

Innan jag tog itu med Evans klargörande opus hade jag med tilltagande läsmotstånd klarat av tre biografier om "propaganda- och folkupplysningsminister" Joseph Goebbels: Curt Riess till svenska översatta Joseph Goebbels. Djävulens advokat (400 sid; Fahlcrantz & Gumaelius, Stockholm 1949); där Riess sammanfattar nazieran som en unik "utväxt av amoralisk nihilism... för vilken Göbbels var den mest enastående exponenten..." Vidare: "Utan Göbbels propagandamagi hade Hitler säkerligen aldrig blivit ett världshot... Göbbels ljög om sig själv lika mycket som han ljög om den nazistiska staten." (sid 7-8). Senare, 1960, publicerade Roger Manvell och Heinrich Fraenkel Doctor Goebbels. His Life & Death (329 sid; Greenhill Books, London 2006) som gräver vidare i Goebbels formativa ungdomsår tack vare systerns, Maria Kimmich, välvilliga förmedling av kontakter med Goebbels ungdomsvänner, lärare och förälskelsen Else (1922-26). Man hade också tillgång till brottstycken av Goebbels opublicerade dagböcker 1923-45.

Den kompletta sviten Goebbelsdagböcker upptäcktes av doktor Elke Fröhlich i mars 1992 i Moskvas statsarkiv. Röda armén hade i Berlin lagt beslag på den kopia av dagböckerna som Goebbels låtit framställa 1944-45. Filmade på 1 600 sköra glasplåtar med mikroficheteknik fanns där ca 80 000 sidor dagboksanteckningar. Som alltid snabb i vändningarna var David Irving på plats för en genomgång av glasplåtslådorna under en första tvåmånaderssejour i juni/juli samma år, 1992. Han berättar att han tvingades läsa plåtarna med "ett tumnagelsstort förstoringsglas". Vid sitt andra besök skänkte han arkivet en "sofistikerad läsapparat för film och mikrofiche".

Irvings mödor resulterade i det mer än 900 sidor tjocka trebandsverket Goebbels (1996), vars första del, 1897-1933, är tämligen lätt åtkomlig i svensk översättning (1997) antikvariskt, och vars bägge senare delar kan läsas eller laddas ner på Irvings egen website. Här återfinns också hans lika massiva Hitlerbiografi. Saken var ju den att Irving större
delen av 2006 skakade galler i Österrike för sin antijudiska och holocaustförnekande verksamhet, samtidigt hade hans böcker svårt att finna förläggare. Följden blev att han helt enkelt lade ut dem på nätet.

Precis som i Hitlerbiografin växer i Goebbelspendangen fram bilden av en Hitler som orättfärdigt bestulits på helgonglorian av en girig samling lömska opportunister och kriminella. Kvinnojägaren Goebbels tonar fram som en av de mest slipade och inställsamma, och visar sig samtidigt vara en av Hitlers mest fanatiska anhängare, som ibland gråter av överjordisk lycka efter att på tu man hand ha utsatts för ledarens magnetism och himmelsblå ögon. Gobbelsbiografin erbjuder ett tjockt citatflöde från propagandafantomens penna, men ser också till att utmåla honom som ärkeantisemiten i den vildvuxna nazihierarkin. Hitler får rent av humana anletsdrag i Irvings tappning: Hitler kände inte till den systematiska likvideringen av judar med gas och kulor förrän på senåret 1943! Både före och efter kristallnatten 1938 - då över 100 judar mördades och tusentals misshandlades och fick sina butiker vandaliserade och plundrade - hade Hitler försökt stävja sina anhängares, inte minst brunskjortornas, antisemitiska excesser! Judepogromerna var, försökte Goebbels, "den tyska allmänhetens spontana reaktioner på det judiska gisslet".

I mängden av obskyra glidningar och perforerade sanningar kan man plocka ut en detalj som komprometterar Irvings Goebbelsbiografi kanske mer än något annat - ordet "gas". Fastän Hitler och Goebbels närmast uppträder som en oskiljaktig tvillingduo i tredje delen av biografin (sid 545-936) - som redogör för krigsåren 1939-45 - och führern titt som tätt mumsar i sig kakor vid tébordet i det Goebbelska residenset, och krigsplaneringen utan tvivel dryftats otaliga gånger, lyckas Irving undgå det hyperkänsliga ämnet "gas" ända fram till sidan 720 (1942), då hans skriver: "Elaka rykten cirkulerade redan utomlands, underblåsta av brittisk propaganda. Daily Telegraph citerade polska påståenden om att sju tusen av Warzawas judar dödades varje dag, ofta i vad man kallade 'gaskamrar'...". 

Det enda - vad jag kan se - återstående brottstycket som berör "gas" över välmatade 936 sidor återfinns på sidan 723, där det heter: "Det förekom beskyllningar (i en BBC-sändning runt 22 december 1942/TE) om att ett läger i Danzig avrättade judar i en elektrisk stol eller med gas; andra propagandasändningar talade om gaskamrar och cyanid." Man lägger omedelbart märke till den negativa, misstroende karaktär formuleringarna getts, som om Irving plötsligt snubblat på ett bananskal i en folksamling och med alla medel försöker dölja sin förlägenhet. Han försöker inte bara intala sig själv att det handlar om sinistra rykten utan substans, rena vandringssägner, utan framförallt godtrogna läsare. Det blir bara pinsamt.   

Vidare: Den i ortodox historieskrivning välgrundade numerären 5-6 milj exterminerade judar, krymper i Irvings version till högst en miljon, där bortåt 90% sägs ha dött av tyfus och andra smitthärdar i de överfulla dödslägren - Auschwitz/Birkenau, Treblinka, Chelmno, Belzec, Sobibor, Majdanek m fl. Dessa läger hade ingen transitkaraktär - de byggdes med gaskammare (eller mobila enheter) och krematorier för att metodiskt ta livet av människor. De som inte arkebuserades och brändes upp i enorma massgravsdiken arbetades och/eller gasades ihjäl. Andra dog av utsvältning, experiment och epidemier.

Som vi vet satte Hitler aldrig sitt namn på en likvideringsorder, men Richard  Evans kan med otaliga exempel binda Hitler till det centralt dirigerade utrotningsprogram som effektuerades av underhuggare som Himmler, Heydrich och Eichmann. Irving har beskyllt överlevandes vittnesmål från läger som Auschwitz för att vara "lögnaktiga" och förklarat bort SS insatskommandons mördaraktioner mot miljoner människor - judar, balter, slaver - som "hemskt överdrivna för att imponera på SS-ledningen i Berlin". Infogas Hitlers agerande i den kontext som utgår från Mein Kampf 1925 och framåt råder inga tvivel om att de frön denna hatbibel sådde omsattes i ett maskinellt mördande enligt den likriktande "führerprincip" som ledaren själv introducerat - den yttersta viljan fortplantad från högsta ort ner till den sadistiska kapon i de hundratals koncentrationslägren.

Irving sällar sig till en lång rad förintelseförnekare efter krigsslutet 1945. Flera av dem, inklusive Irving, har försökt kasta skulden för kriget och de miljontals mördade på de allierade. Och visst, misstag begicks, Dresden hör onekligen hemma i den kategorin. Kriget var nästan över, ryssarna rullade obevekligt mot Berlin. Men för civilmoralen i de tyska städerna spelade bombningarna mindre roll än de allierade inbillade sig. Snarare fick det motsatt effekt och stärkte offerviljan.

En annan sak - som inte berörs i Richard Evans’ bok - är det destruktiva tyska arieridealets framväxt under starka inflytelser från eugeniska pionjärer i USA. Amerikanska delstaters rasistiska steriliseringslagar och selektiva invandringsrestriktioner syftade till "rasförädling" på bred front. Amerikanska rashygieniker upprätthöll intima förbindelser med sina nazistiska kollegor fram till krigsåren; erfarenheter och rön utbyttes i kvasivetenskapliga tidskrifter och vid regelbundet återkommande kongresser; rashygieniska/biologiska institut och sällskap inrättades runtom i USA på 1910- och 20-talet. Finansieringen sköttes av välkända, kapitalstarka stiftelser som Carnegie och Rockefeller. De sponsrade också nazistiska rasbiologer vid Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin och annorstädes.

Den fulla betydelsen av den amerikanska förebilden för den massmordskultur som slutligen slog rot i naziväldet är långtifrån tillfredsställande utredd trots oförskräckta och ambitiösa projekt som Edwin Blacks War Against the Weak (2003) och Stefan Kühls The Nazi Connection (1994). - Ett annat studiefält som behöver bättre genomlysning gäller amerikanska storföretags och bankers finansiering av Hitler: en finansiering som bidrog till maktövertagandet, upprustningen runt 1935 och som under skilda täckmantlar och företagsbeteckningar fortsatte krigsåren igenom.

För att balansera avklädningen av David Irving bör man nog också lägga belackaren, Deborah Lipstadt, under luppen. Även om hennes kritik av Irving och andra holocaustförnekare i långa stycken är befogad, så är inte hennes egen plattform speciellt välbalanserad.

Israel har ända sedan 1948 varit USA:s förlängda arm och järnhandske i arabland. Det finns heller ingen tillnärmelsevis lika inflytelserik grupp - etnisk eller ej - i den amerikanska maktapparaten som den som under skiftande ministärer lobbat för staten Israel. Inflytandet avspeglas bland annat i en amerikansk kriminalisering av förintelseförnekarna, inreseförbud för dylika samt åtalsrisk för enskilda som institutioner som ägnar sig åt sådan verksamhet.

Mer obskyra - fastän många av dem sitter på framskjutna stolar i forskarvärlden och media - är de så kallade
"exkluvisterna"; de som med fanatisk trosvisshet och lättsårad min försöker ge sken av att "holocaustfenomenet (förintelsen)" uteslutande drabbade judar. Varken procentuellt eller i absoluta tal kan det judiska ödet under nazisterna anses "unikt": av den etniska gruppen civila romer reducerades proportionellt flera; mördade polacker och ryssar utgjorde sammantaget betydligt över tio miljoner civila. Av den globala populationen etniska judar strök drygt 30% med. Och här talar vi bara om "samtidshistoria". Historien före och efter naziväldet 1933-45 uppvisar otaliga exempel på ekvivalenta, storskaliga och systematiska utrotningsförsök över kortare eller längre tidrymder av folkgrupper/nationer.

Den femhundraåriga katastrofen i den västra hemisfären, på amerikansk botten, är välkänd men alltför ofta ignorerad, trots att den rör essentiella teman i västcivilisationens natur- och människosyn. Uppfinningsrikedomen av ursäkter för folkmord och kulturell ödeläggelse uppvisar hela spektrat, från triviala mänskliga brister och svagheter som avund, hämnd, girighet, maktlystnad, intolerans, osäkerhet, fruktan, orderfixering, själviskhet, hat mot oliktänkande, mindervärdeskänslor till sådant som religion, ras, etnisk tillhörighet, territorier, naturresurser, ödesmanifest, livsrumsidéer och gudsingivelser. Där finns onekligen - något man lite till mans kan fundera över - ett intressant moment av självuppfyllande automatik i de sinnrika byråkratier och hierarkier som utvecklat de mest sataniska och sofistikerade förintelsemaskiner historien känner.

I alla händelser hävdar de amerikanska exkluvisterna den judiska genociden som "den enda sanna". I samma andetag rycker de undan mattan för hundratals totalt utrotade indianfolk, armeniernas öde under turkarna 1915-18, ryssarnas under 1930-talets utrensningar av miljoner, folkmorden i Kambodja, Östtimor, Bosnien, Kosovo och Rwanda etc. Det finns bara en rimlig slutsats: den högljudda gruppen pronazister "förnekar" en specifik "förintelse" - exkluvisterna "förnekar" alla - utom en. Medan de förra är perifera återfinns de senare i den breda mainstreamfloden, där de har propagandamaskinens hela infrastrukturella maktbas att arbeta utifrån. Att förneka att förintelser ägt rum utanför den judiska sfären implicerar samtidigt att bara germanska nazister skulle vara förmögna att begå storskaliga brott av den typen. Något den faktiska historien övertygande bestrider.

Alla funktionella samveten upprörs naturligtvis med all rätt av de namnlösa fasor judarna gått igenom i historien. Det är lobbyisternas och mediaindustrins sätt att mjölka den amerikanska opinionen och kongressen på ett aldrig sinande politiskt, ekonomiskt och vapentekniskt stöd till staten Israel - inte minst på palestiniernas och andra folks bekostnad - som gör företeelsen suspekt. Rätt och fel är på förhand givna och odiskutabla storheter.

Deborah Lipstadt - som avgjort tillhör exkluvisternas läger - säger i sin bok Denying the Holocaust (sid 7-8) att förnekarna av den judiska förintelsen bl a hotar att beröva offren ett slags "moralisk auktoritet" och därmed förmågan att dra till sig folklig sympati. Om det är sant, är det lika sant att hon och hennes gelikar med sin huvudtes underminerar och diskvalificerar andra folkgruppers minst lika berättigade krav på moralisk och pekuniär support.

Dessutom handlar det inte alltid om "kompensation" för gårdagens genocider utan om pågående, där själva överlevnaden och den särpräglade kulturen står på spel. - Man kan också notera av Lipstadts bok inte med en stavelse nämner nazisternas konsekventa förföljelser av zigenarna (romerna); en etnisk minoritet som utsattes för avskyvärda experiment och umbäranden i dödslägret Auschwitz/Birkenau innan de - med stora grupper barnhemsbarn - likviderades med gas eller giftinjektioner.

Lipstadt skriver (sid 215-216): "Om förnekandet av Holocausten (den judiska/TE) har demonstrerat något så är det skörheten hos minnet, sanningen, förnuftet och historien." Utmärkt, om hon bara följt sina egna recept för anständig historieskrivning. Trots att hon påstår sig ansluta till den akademiska världens spelregler för en saklig, nykter och balanserad (oengagerad?) framställning av det förflutna, slår hon snart igen fönstret genom att förneka historiker rätten att bruka den "komparativa metoden" i fallet judeförintelsen. Alla sådana ansatser innebär "relativisering", förfäktar Lipstadt, en "gråzon", där gränserna mellan fakta och fiktion blir suddiga och "motiven" för det "pseudohistoriska" skrivandet otydliga. Ämnet sakraliseras med några penndrag, står ensamt på piedestal och oåtkomligt för seriös forskning. Det blir kontentan.

Samtidigt klumpar hon ihop en rad historiker, bland andra David Irving, med en dokumenterat antinazistisk och produktiv dito som Joachim Fest (se exempelvis biografin Hitler, engelsk utgåva 1974) och den skarpsynte David Stannard (författare till The Conquest of the New World. American Holocaust som utkom året innan hennes egen bok, eller 1992). Sedda med Lipstadts brillor har de brutit mot den heliga forskarkodex som exkluvisterna kanoniserat: att jämföra genociderna på ickejudiska folk med den judiska holocausten. Likväl har det skett med grannlaga respekt och hänsyn för vad det senare folket utstått. Genom att betrakta den judiska holocausten som en unik process, ett enastående vanvett, maskeras och reduceras brott av snarlik omfattning och bestialitet.

En läsvärd, suggestiv analys och jämförelse mellan propagandasystemen i Hitlerstyskland och Östtyskland utförs ovanligt nog i Randall L Bytwerks Bending Spines (Michigan State University Press, East Lansing, USA 2004). Ett utsnitt som i ett nötskal fångar upp propagandans kroniska akilleshäl får sätta punkt (sid 162-163): "...propaganda could give neither system what i craved: a citizenry of one mind and one spirit. Instead it promoted hypocrisy. (...) People pretended to believe, and governments pretended to believe that people believed."

Tommy Eriksson