Fatala föredömen
Publicerad 2003

"Bara ett tillräckligt stort område av jorden kan trygga landets fullständiga frihet... Utan hänsyn till ’traditioner’ och fördomar måste... rörelsen vara modig nog att samla vårt folk från dess nuvarande begränsade livsrum till nytt land, ny jord... rörelsen måste sträva efter att ändra den bristfälliga proportionen mellan vårt folk och vår areal - och betrakta den senare både som en källa för livsmedel och som en bas för maktpolitik. Vi måste konsekvent hålla i sikte... att skaffa... folket den jord som det har rätt till." Orden kunde ha fällts av vilken amerikansk expansionist, kolonisatör och imperiebyggare som helst - presidenter, diplomater, kongressmän o s v - men det råkar förstås vara Hitlers.  

Sen ett svagt USA, i början av 1800-talet, väl konsoliderat sin ekonomi och militära slagkraft och upphöjt spekulationerna om ras, kristen religion och civilisation till officiell politik under samlingsbegreppet "ödesmanifestet" var man beredd att med alla tänkbara och otänkbara medel förskaffa den vita suprematin ett livsrum som istället för en futtig strandremsa vid östkusten omslöt en kontinent.

På punkt efter punkt träffar man i den vit-röda historien på analogier till den nazityska lebensraumpolitiken med allt vad den innebar. Och precis som Göring, Hess, Ribbentrop, Rosenberg, Dönitz, Keitel och Kaltenbrunner, för att nämna några av Nûrnbergprocessernas förgrundsfigurer, har alltid amerikanska politiker och militärer kunnat försvara sina erövrings-, folkmords- och kolonisationsåtgärder med att de bara "agerat utifrån det egna landets lagar". Hitler gick ur NF - USA ignorerar FN, manipulerar det för sina egna syften och struntar i folkrätten. 

Det är betecknande, som Samantha Power skriver i sin nyutkomna bok, "A Problem from Hell", att "USA aldrig (hon granskar enbart 1900-talet/TE) intervenerat för att stoppa genocider och faktiskt inte ens fördömt dem medan de pågått". Som ex. nämner hon bl a turkarna/armenierna, röda khmererna, judarna under 2:a vrk, tutsiproblematiken i Rwanda, Irak/kurderna och de etniska rensningarna i Bosnien. Power: "...och ingen amerikansk president har politiskt sett förlorat på denna indifferens. Det är alltså ingen slump att genociderna rasar vidare." Mönstret går igen - dubbelmoralen densamma.

Hitlers idéer om germaniseringen av de slaviska öststaterna, fördrivning av stora populationer, förintelse eller förslavning av andra; att runtom välplanerade ariska städer behålla kontrollerade, primitiva byar av underkuvade "tjänstefolk" med endast rudimentär skolning och försörjning; utrotning av "mindervärdiga och livsodugliga element", eutanasi och rasbiologi; att förinta eller plundra kulturer, etniska identiteter och naturresurser; utpressningsdiplomati och propaganda etc var alltsammans rysligheter som hans kriminella hjärna inte gripit ur luften. Naturligtvis hämtade han inspiration från gångna tiders europeiska imperiebyggare, från det engelska samväldet, Sydafrika o s v - men framförallt från det land "vars livsåskådning", som han uppfattade det, "präglas av den hemskaste profitlystnad" - USA. 

Hans nära vän, riksarkitekten och rustningsministern, Albert Speer noterar i "Dagbok från Spandau": "Framför allt när man skildrar fältherren Hitler bör man minnas Karl May. Så till exempel hade Winnetous gestalt, berättade han (Hitler) en gång, gjort djupt intryck på honom inte minst i fråga om taktisk manöverförmåga och försiktighet. Han var rent av mönstret för en kompanichef. Ännu i dag (under kriget) tog han till dessa berättelser vid sina nattliga läsestunder i vad som tycktes vara hopplösa situationer." 

När man en dag for genom Hitlers ungdomsstad Linz pekade han för Speer ut ett hotell där May ska ha bott nästan ett helt år 1901. - Karl May (1848-1912), den tyske indian- och äventyrsboksförfattaren, som skrev en god del av sina övermänniskopräglade alster  - vilka numera upplever en renässans i USA - som inspärrad småförbrytare, var lika frigjord från den krassa verklighetens realiteter och sakförhållanden som ledaren själv.

Men det var som sagt inte enbart fiktiva May-gestalter som tilldrog sig Hitlers intresse. Den verkliga amerikanska historien erbjöd kanske den överlägset bästa livsrumspedagogiken. - Hitler-biografen John Toland skriver: "Hitlers koncept för koncentrationslägren och de fördelar som stod att vinna genom folkmord hade han, enligt egen utsago, studiet av den engelska och amerikanska historien att tacka för. Han imponerades av boernas krigsfångeläger i Sydafrika och de som skapats för indianerna i västern; och han prisade ofta i den inre kretsen effektiviteten i amerikanernas genom svält och våld iscensatta utrotningspolitik mot de otämjbara röda vildarna." 

En annan levnadstecknare, Joachim C Fest, beskriver Hitlers upplevelser i samband med maktövertagandet i jan 1933: "Under dessa inledande månader som kansler läste han (Hitler) om samtliga Karl Mays inemot 70 äventyrsböcker - vilka, som han senare lät förstå, hade ’öppnat hans ögon för världens sanna natur’." - Den senaste Hitler-biografen av format, Ian Kershaw, är inte heller han särskilt utförlig: "Hitlers fascination för Karl Mays indianska äventyr sviktade aldrig. Han hade blivit eld och lågor efter att ha hört ett anförande av May i Wien 1912. Som rikskansler rekommenderade han sina ’fantasilösa’ generaler att läsa May." 

Att två giganter som journalisten William Shirer och den på svenska ständigt repriserade Hitler-biografen Alan Bullock inte med ett ord nämner "den tysk-amerikanska kopplingen" eller Karl Mays suggestiva inflytande över Hitlers förvridna tankebanor kan förefalla märkligt.

När man betänker att USA i 40 år (!) vägrade att skriva under ex. FN:s genocidekonvention och i slutändan ratificerade en stympad variant - som naturligtvis omfattar mycket mer än det vi vanligen rubricerar som folk- eller massmord - bör man komma ihåg att: "Det var USA som hårdast drivit kravet på en internationell domstol för att döma de främsta nazistiska krigsförbrytarna." President Truman utsåg hästhandlarsonen från Pennsylvania, HD-domaren Robert Jackson att leda den amerikanska åklagargruppen i Nûrnberg 1946. 

Författarparet Tusa skriver: "I många år hade Jackson varit lidelsefullt övertygad om att folkrätten måste utvecklas till något mer än bara en rad förhoppningar - den måste bli en uppsättning effektivt bindande regler som reglerar staternas uppträdande. Han ansåg att mänsklighetens längtan efter fred endast kunde bli verklighet tack vare folkrätten. - Jackson hyste inga tvivel om att anfallskrig är ett brott och han tvivlade inte heller på att man borde upprätta domstolar för att rannsaka och döma dem som börjat krig." 

Jackson yttrade bl a: "Ett internationellt system som inte kan utmäta straff mot lagbrytaren och som till råga på allt förbjuder andra stater att hjälpa offret (!) skulle verka självförintande..."; "Vi kan inte vänta oss en fullkomlig internationell domstol eller lagstiftande församling förrän vi åtalat dem som griper
till våld..."; "...det är på tiden att vi handlar i enlighet med rättsprincipen att anfallskrig är olagligt och kriminellt"; "...det är oacceptabelt att statschefer inte skulle kunna ställas inför rätta. Inte heller borde det tillåtas att framstående ämbetsmän och militärer försvarar sig med att de inte kan anklagas för brott som överordnade befallt dem att begå. (...) Vi godtar inte paradoxen att den som besitter den största makten skulle ha det minsta rättsliga ansvaret." - Segrarmaktens hyckleri kunde inte ha uttryckts bättre.

Det sägs att alla rättssystem tar avstånd från retroaktiva lagar, d v s beivrande av handlingar som inte betraktats som kriminella när brottet begicks. Att USA:s medborgare i organiserade militära former eller som civila uppbåd bedrev agressions- och rena utrotningskrig samt erövringsdito under 17- och 1800-talen är obestridligt; lika uppenbart är det att man bröt mot internationell rätt  - "erövringsdoktrinen" (som jag berört på annan plats). 

Mindre känt är möjligen att den amerikanska unionsarmén under pågående inbördeskrig, 24 april 1863, antog den s k Lieberkodexen. Detta lagstycke med en lång rad artiklar hade utarbetats av Francis Lieber vid Columbia University. Sex europeiska stater valde senare att utgå från Lieberkodexen när de tog fram egna juridiska "krigsmanualer". De flesta massakrer på indianer - män, kvinnor och barn - utfördes av USA efter att Lieberkodexen införts - faktiskt redan 1864 vid Sand Creek o s v. 

1864 var också det år den första Genevekonventionen såg dagens ljus. Den reglerade behandlingen av sårade och sjuka i krig. Lieberkodexen utgick från att civila, sårade, sjuka och värnlösa oberoende av kön, ålder eller hudfärg etc inte "utsätts för meningslöst våld...eller dödas" i en krigssituation; om så sker ska den eller de som begått gärningen "bestraffas med döden eller andra stränga straff som kan anses svara mot brottets svårighetsgrad". - Det är en bister sanning, men det går inte att uppbringa ett enda fall där en vit soldat som deltagit i en militär aktion mot indianer erhållit något "kännbart straff" - eller straff över huvudtaget.

Referenser:
Alan Bullock - "Hitler. En studie i tyranni"  (744 sid; 1978); Joachim C Fest - "Hitler"  (1228 sid; 1973); Ian Kershaw - "Hitler. 1889-1936. Hubris" (845 sid; 2001); I Kershaw - "Hitler 1936-1945. Nemesis"  (1115 sid; 2000); Roger Manvell & Heinrich Fraenkel - "Hitler. Man and Myth" (255 sid; 1977); Samantha Power - "A Problem from Hell. America and the Age of Genocide" (384 sid; 2003); Ron Rosenbaum - "Explaining Hitler" (444 sid; 1999); William L Shirer - "Det tredje rikets uppgång och fall" (1436 sid, 4 delar; 1984); Albert Speer - "Dagbok från Spandau" (395 sid; 2000); A Speer - "Tredje riket inifrån" (716 sid, 2 delar; 1971); John Toland - "Adolf Hitler" (1035 sid; 1997); Ann & John Tusa - "Nûrnbergprocessen"  (579 sid; 1989).

Tommy Eriksson