En olämplig förbindelse
Publicerad 2003

Francis Galton var den som myntade begreppet "eugenik", "rasförädling" 1883 - det handlade om att "befria framtida generationer från genetiskt överförda handikapp" och att tillförsäkra de bättre rustade höga födelsetal.

Det Internationella Sällskapet för Rashygien organiserades under tysk ledning 1907. Bland deltagarländerna märktes USA, England och Sverige. Avsikten med den nya vetenskapen var att skapa ett diskussionsfora och sprida resultaten från den eugeniska forskningen. Vid den välbesökta - över 300 delegater - internationella kongressen 1912 - som sponsrades av det brittiska sällskapet för eugenik, vars ordf. var Leonard Darwin, son till den legendariske Charles D, deltog många av tidens välkända ansikten, bl a den amerikanske telefonuppfinnaren Alexander G Bell, Charles W Eliot, president vid Harvard University, och David S Jordan, president vid Stanford University. 

Stefan Kûhl (Mûnchens universitet) skriver 1994: "Amerikanska eugeniker hade en stark ställning bland sina utländska kollegor. Europeiska eugeniker beundrade sina amerikanska motsvarigheter för de framgångar de hade med att influera den eugeniska lagstiftningen och för det starka finansiella stöd den amerikanska eugenikerrörelsen kunde påräkna. Tyska rashygienister följde sorgfälligt den amerikanska utvecklingen." Enkätundersökningar i USA hade visat att den vita befolkningen, i all synnerhet farmarkollektivet, ansåg att rashygien var den fråga som stod högst på dagordningen under 1900-talet. Delstatskommissioner inrättades för att väcka och propagera för nationens eugeniska medvetenhet. Federala lagar infördes som prioriterade invandrare med "nordisk och germansk härkomst" (i vidare betydelse); delstatslagar - bl a steriliseringsdito - skulle förhindra reproduktionen av "undermåliga familjer" och rasblandning. 

Den österrikiske vicekonsuln i Kalifornien Géza von Hoffman publicerade 1913 boken "Rashygien i USA..." som blev ett standardverk för den eugeniska rörelsen. I den rapporterade han bl a om den vida spridning de eugeniska idealen fått i landet och påstod att "Galtons förhoppning att den eugeniska rörelsen skulle bli ’en framtidsreligion’ var på väg att besannas i USA". Det fanns en utbredd fruktan i landet att den "blåblodiga yankeerasen" genom sina låga födelsetal skulle begå ett kollektivt "rassjälvmord" till förmån för "de underlägsna elementen". 

Hoffman ägnade stort utrymme åt
de restriktioner som införts mot "ovärdiga" och "asociala" element i det amerikanska samhället, bl a förbud för "svagsinta" att ingå giftermål; i 32 delstater fanns samma förbud för vita och svarta att ingå giftermål och ha samlag. Systematisk "kastrering" av för barnafödande "olämpliga kvinnor" hade i USA pågått sen 1880-talet. Mellan 1907 och 1913 införde en rad delstater steriliseringslagar riktade mot mentalt handikappade, bl a Indiana, Kalifornien, Connecticut, Nevada, Iowa, New Jersey, New York, Kansas, Michigan, North Dakota och Oregon. 

De politiskt understödda eugeniska åtgärderna var vid den här tiden långt mer avancerade i USA än i Tyskland. Under 1910-talet föreslog ordf. för American Genetic Association, Harry H Laughlin, att minst 10% av den amerikanska befolkningen i rasförädlande syfte skulle underkastas sterilisering. Men förslaget ansågs för drastiskt. President Woodrow Wilson (1913-21) förklarade dock att "hela nationen har väckts till insikt om den oerhörda betydelsen av den mänskliga arvsforskningen och dess praktiska förmåga att förädla den mänskliga familjen".

Efter 1:a vrk återupptog tyska och amerikanska eugeniker de täta förbindelser som rått före kriget. Den tyska rörelsens galjonsfigur, Fritz Lenz, förklarade i en artikel 1924 att "det inte råder några egentliga skiljaktigheter mellan de eugeniska åsikterna i USA och Tyskland. Men han tillstod att Tyskland ännu så länge var på efterkälken ifråga om lagstiftningsåtgärder..." Den tyske prof. Robert Gaupp rapporterade i en pamflett över "sterilisering av mentalt och moraliskt sjuka och underlägsna element" att steriliseringarna i USA nu "stegrades snabbt" (på 1930-talet 2000-4000 per år). 1927 slog USA:s högsta domstol fast att "tvångsmässig sterilisering" inte stod i strid med konstitutionen.

Historikern Reinhold Mûller skrev 1934: "Rashygienen i Tyskland var ända fram till 1926 en utpräglat akademisk och vetenskaplig rörelse. Det var amerikanerna som verkligen tog saken på allvar..." För att underlätta den tyska eugeniska forskningen stöddes den av en rad amerikanska fonder, bl a Rockefeller Foundation (New York). Bland de tyska rashygieniker som sponsrades fanns Agnes Bluhm, Hermann Poll, Alfred Grotjahn och Hans Nachtsheim. Rockefeller var också huvudfinansiär för grundandet och driften av det främsta eugeniska institutet i Tyskland - Kaiser Willhelm-institutet. 

Under depressionsåren på 1930-talet var institutet illa ute men hölls ekonomiskt flytande av Rockefeller Foundation. Rockefeller forsatte att subsidiera tyska eugeniker även sedan nazisterna tagit kontrollen över statsapparaten och forskningen 1933. Vid 1930-talets början hade USA och Tyskland passerat England som "de ledande exponenterna" för den internationella eugeniska rörelsen. 1932 förklarade den ty
ske hälsoinspektören Walter Schultz att landets rashygieniker "borde ta lärdom av USA hur man ska begränsa tillströmningen av judiska och öst- och sydeuropeiska individer". Nazitysklands egna raslagar inleddes efter amerikansk förebild med "Lagen om förhindrande av ärftligt sjuk avkomma" 14 juli 1933. 

Otto Wagener, chef för partiets ekonomiska policykontor, påstod att Hitler visat stort intresse för de amerikanska rasförädlingsförsöken. Vid ett tillfälle ska han ha yttrat följande: "Nu när vi känner ärftlighetslagarna, så är det i vid utsträckning möjligt att förhindra att sjuka och svårt handikappade kommer till världen. Jag har med stort intresse följt de amerikanska delstatslagarna beträffande reproducerande prevention hos individer vars avkomma, med högsta sannolikhet, inte skulle vara av något värde eller till skada för rasbeståndet. Jag är säker på att misstag då och då begås, men utrymmet för överdrifter och fel är ändå inget bevis på det oriktiga i dessa lagar." Efter studier av amerikanska medicinska forskares och lagstiftares erfarenheter av steriliseringsproblematiken införde Tyskland fr o m 1 jan 1934 världens mest omfattande steriliseringsprogram.

Internationella eugeniska konferenser med bl a amerikanska och numera nazistiskt orienterade eugeniker hölls såväl 1934 (Zûrich), 1935 (Berlin) som 1936 (Scheveningen). 1934 uttalade sekr. i det amerikanska eugeniska sällskapet, Leon F Whitney, sin odelade entusiasm för de steriliseringslagar som var på väg i Tyskland: "Många framsynta män och kvinnor i såväl England som Amerika har länge och träget haft siktet inställt på något som i högsta grad påminner om det som Hitler nu gjort tvingande." Vid Berlin-konferensen 1935 levererade den amerikanske eugenikern Clarence G Campbell ett anförande över "befolkningsfrågan" där han komplimenterade ett antal eugeniker: "Det är från syntesen av det arbete alla dessa män lagt ner som ledaren för den tyska nationen, Adolf Hitler, med kompetent stöd av inrikesminister doktor Frick... har kunnat införa en mångsidig policy för befolkningens utveckling och förbättring som lovar att bli epokgörande i rashistorien. Den skapar ett mönster som andra nationer och rasentiteter måste följa om de inte ska förlora i raskvalitet..." 

Tyske rashygienikern Eugen Fischer kunde bara instämma i mr Campbells "förtjänstfulla analys". Den nazistiska pressen tolkade anförandet som ett unisont amerikanskt erkännande av den tyska raspolitiken. Senare, i Toronto uttryckte Campbell farhågor för "rasdegenerering" såvida inte minst 10% av världens befolkning steriliserades (hans gamle kollega HH Laughlin hade nöjt sig med USA; samme Laughlin önskade se Hitler som hedersmedlem i Eugenic Research Society!). - Nazisternas raspolitik hade alltså - strax före 2:a vrk - sitt absolut starkaste stöd bland amerikanska eugeniker. 

Inom den engelska eugenikerrörelsen kunde dock skönjas en växande kritik av nazisternas drastiska tillämpningar av raslagarna. En undersökning utförd av den amerikanska publikation "Fortune Magazine" 1937 indikerade att en övervägande andel av den amerikanska allmänheten stödde kraftfullare steriliseringslagar. Samma år lyckades HH Laughlin övertala multimiljonären Wickliffe Draper att via sin organisation "Pioneer Fund" sponsra den amerikanska versionen av en tysk propagandafilm, "Eugenics in Germany", för visning i amerikanska kyrkor, på college och universitet. Filmen gick mellan 15 mars 1937 och 10 dec 1938.

Det eugeniska forskningsutbytet mellan Tyskland och USA var "högfrekvent" även efter det nazistiska maktövertagandet och forsatte under kriget. Vintern 1939-40 besökte genetikern TUH Ellinger Tyskland, uppenbart obekymrad om attacken på Polen 1 sep 1939. Ellinger mötte bl a den SS-uniformerade antropologen Wolfgang Abel, känd för sina forskningar på zigenare och bushmän, aktiv i steriliseringskampanjen mot svarta och rådgivare vid germaniseringen av "nordiska element" i den ryska befolkningen. Hemkommen skrev Ellinger i "Journal of Heredity" att behandlingen av tyska judar alls inte hade något att skaffa med "religiös förföljelse", tvärtom var det ett storskaligt "förädlingsprojekt", vars mål var att eliminera vissa negativa egenskaper hos den semitiska rasen. Den enda kritiker som gav Ellinger mothugg i ovannämnda blad var en tyskjudisk emigrant. Det säger en del. 

Samtidigt som Ellinger invigdes i "detta paradis för en eugeniker" tillbringade hans landsman, eugenisten och rasantropologen,
Lothrop Stoddard, fyra månader i Tyskland. Genom sina böcker The Rising Tide of Color Against White-World-Supremacy (1920) och The Revolt Against Civilization (1922) hade han vunnit världsrykte. De rasteorier han lanserat i sina böcker citerades flitigt i tyska läromedel. Han hade prisats av president Hoover och fungerat som rådgivare åt representanthusets immigrationskommitté. Stoddards rykte gav honom access till åtskilliga nazitoppar som SS-chefen Himmler, utrikesminister Ribbentrop och ledaren själv, Hitler. Han träffade också rasforskarkollegor som Hans Gûnter, E Fischer och F Lentz och besökte deras institutioner. 

Stoddard förnekade sig inte när han på hemmaplan deklarerade att "det judiska problemet" snart skulle vara löst genom "den fysiska elimineringen av judarna själva i det tredje riket". När nazisterna övertog makten hade Tyskland, menade han, varit i ett "biologiskt nödläge" genom att blomman av folket dukat under i 1:a vrk; med nazisterna hade befolkningen både växt och standardförbättrats; han hade själv bevittnat hur "de sämsta egenskaperna genom vetenskapliga och verkligt humana metoder rensades ut".

Precis som på andra håll i världen avtog stödet för den nazistiska rasideologin som den praktiserades, också i USA. Det var en anpassning till världsläget och den barbariska verklighet som inte längre kunde döljas. Det fanns förvisso ett dominerande stråk av pur humanitet i dessa attitydyttringar men också - inte minst i amerikanska eugeniska kretsar - en avsmaklig dubbelmoral och opportunism. När den amerikanska pressen kritiserade de tyska raslagarnas praktiska tillämpning svarade man med att peka på USA:s förbud mot svart-vita äktenskap, den allmänna rassegregeringen och de ofta förekommande lynchningarna av svarta (man kunde ha lagt till indianerna). Vid sidan av Sydafrika och Tyskland var USA det enda land som ägde "riktiga raslagar". USA:s efterkrigsprogram för tvångsmässig sterilisering av kvinnor drabbade i hög grad minoriteterna - och kanske främst indianerna. Omfattningen av verksamheten var ett hett ämne för indianska publikationer under 1970-talet.

Efter kriget sökte det amerikanska sällskapet för eugenik distansera sig från sitt tidigare aktiva och finansiella stöd för den nazistiska raspolitiken. Den eugeniska historieskrivningen valde att helt mörka dessa förbindelser, på så sätt kunde man skylla dessa kontakter på en "ytterst begränsad grupp fanatiker". Men det fanns också eugeniker som inte övergav de principer man i nära samförstånd med naziforskarna enats kring. - Som en bekräftelse på den utbredda amerikanska sympatin för de tyska rashygienikerna kan man ta Nûrnbergrättegångarna, där bara en handfull rasförädlare ställdes till ansvar för sina vidriga krigsförbrytelser. 

Karl Brandt, som ansvarat för utrotningen av de mentalt handikappade, försvarade sig med att han hämtat såväl teoretiska som praktiska erfarenheter från amerikanska försök och skrifter. Frågan om över 400.000 tvångssteriliserade tyskar med hänvisning till "lagen om ärftligt sjuk avkomma" avfördes av åklagarsidan från anklagelseakten som "genuin eugenik"! 

De tyska rashygienikernas intima kontakter med sina amerikanska motsvarigheter bidrog till deras snabba rehabilitering och återetablering i det internationella vetenskapliga sammanhanget. Ett ex. kan räcka. OF von Versucher, anställd vid Kaiser Wilhelm-institutet, hade 1942 rått SS-läkaren Josef Mengele att begära förflyttning till koncentrationslägret Auschwitz, vilket enligt Versucher skulle ge Mengele "unika möjligheter" till rasbiologiska studier. Väl i lägret blev Mengeles specialitet tvillingexperiment med åtföljande dissektioner. Resultaten - inklusive ögonpar från de expedierade - sände SS-läkaren vidare till Versucher i Berlin, som bibringade läkaren sitt "innerliga tack". 

Efter kriget förstörde Versucher all korrespondens han haft med Mengele och förnekade att han någonsin mottagit några biologiska ämnen från densamme. Han tog helt avstånd från all "nationalsocialistisk rasfanatism". Som en fågel fenix steg han ur askan under den pågående "denazifieringsprocessen" för att erhålla en professur i genetik i Mûnster 1951. Strax därpå valdes han till president för det tyska antropologiska sällskapet; han blev också en av redaktörerna för tidskriften "The Mankind Quarterly". Mellan 1946 och 1955 återvände en rad tyska rashygieniker till professurer vid tyska universitet - men nu till discipliner som genetik, antropologi och psykiatri.

Tommy Eriksson