Indianism som pånyttfödelseelixir
Publicerad 2002


När USA:s medborgare 1980 fick chansen att själva bestämma den personliga etniska tillhörigheten steg antalet "indianer" från 1970 års 793.000 till 1.418.000 och 1990 till ca 1.880.000 (aleuter och innuiter oräknade). Det handlade givetvis inte om ett svindlande nettoöverskott födda. 

Kanske inte heller i första hand om möjligheterna att tillskansa sig minoritetsfavörer vid institutioner som college och universitet i form av fri undervisning, stipendier, tjänster etc, eller att renderas BIA-service genom att utge sig för att vara minst "kvartblodsindian" och leva på eller invid ett federalt indianreservat. Istället kan denna dramatiska stegring av befolkningstalet och den allmänt spridda "känslan" av att i ett dimhöljt förflutet ha en indiansk anförvant bottna i ett universellt amerikanskt psykologiskt dilemma.

Siouxindianen och författaren Vine Deloria Jr har ägnat fenomenet ingående studium i flera böcker. Han finner det paradoxalt att en folkgrupp som avskytts och hatats i sekler plötsligt idealiseras till den grad att det uppstår "en vit motkultur" i majoritetskulturen, som anser sig vinna "tröst, prestige och respekt" genom det indianska blodet. Det gäller även för celebra medlemmar av majoritetskulturen. 

Förklaringen skulle, menar Deloria, kunna spåras till det under 1960-talet uppflammande intresset för indianska religioner och 70-talets ekologiska uppvaknande "då indianerna hyllades som världens första och främsta ekologer" av den vita motkulturen. Det andliga tomrummets problematik och fruktan för globala ekologiska katastrofer sköts av skilda anledningar i förgrunden. 

Men fenomenet går förmodligen djupare än så. Shari M Huhndorf (född 1965), prof. vid University of Oregon, skriver (2001): "...att vara låtsasindian, att identifiera sig med offren hellre än med erövrarna, erbjöd en möjlighet att glida undan ansvaret för den brutala dominansen." Den tes hon lanserar går alltså ut på att många vita ytterst söker assimilera det indianska i sin egen identitet för att därmed eliminera eller lösa upp alla skuldkänslor för de brott som begåtts och begås mot indianer. 

Om de vita själva bär på indianskt blod - vem var det då som egentligen drabbades av sveken, lögnerna, landstölderna och blodbaden? Historiens ljus sticker inte längre i ögonen. Ändå tillämpas här egentligen bara en annan metod för att nå samma resultat som forskningens reduktionister och förnekare: att förinta den historiska skuldbördan.

Intressant nog tar Huhndorf avstamp i Costners "Dances with Wolves" (se föreg. artikel) och gör i det sammanhanget ett antal tankeväckande reflexioner. Hon påminner om att filmen lanserades som hollywoods "första lyckosamma försök" att göra indianerna rättvisa, och skriver: "Detta påstående vittnar om en av de primära impulserna bakom ’låtsasindianen’: euroamerikanens önskan att distansera sig från erövringen av det indianska Amerika." 

Hon beskriver filmen som genomgående stereotyp och orealistisk; officeren Dunbar (Costner) växer till en superhero, "en självutnämnd celebritet" i de rödas värld. Vad filmen gör, menar hon, är att "den faktiskt förstärker de rashierarkier som den påstår sig bryta ned". Vidare: "...Dunbar uppfattar den nobla indianska livsföringen som ett medel att undfly den degenererade och korrupta vitvärlden. Men flykt är inte hans definitiva mål. Genom att anta indianska skick så upptäcker denna socialt alienerade karaktär sin egen ’sanna’ identitet och förlöser det euroamerikanska samhället." 

"I slutscenen leder han en häst, med sin förmodligen gravida  (vita) hustru, upp mot bergen. Scenen bär på tunga bibliska övertoner. Den associerar till bilder av Josef med den havande och åsneburna Maria, som söker en födelseplats för kristus, förlossaren av en depraverad värld. (...) Filmen antyder att dessa bägge individer (officeren med moatjé), renade från det euroamerikanska livets fördärv genom att anta indianska seder, bär på löftet om en ny och bättre vit värld. Det är faktiskt pånyttfödelsen av det vita samhället som visar sig vara det ultimata målet för Dunbars färd in i det vilda."

"Genom att bli en ’låtsasindian’ befrias Dunbar från den skuld som hänger samman med hans officiella plikter som arméofficer och ’indianbekämpare’." - Genom filmens, dvs Dunbars perspektiv, "renas symboliskt det vita Amerika från ansvar för det hemska tillstånd som rått och råder bland Amerikas urinvånare. (Filmen) garanterar på detta sätt legitimiteten i nutidsamerikanens makt och ägande. Eftersom de äkta indianerna var dömda att försvinna så är euroamerikanen lika självklart den rättmätige arvtagaren till ’indianismen’ som till indianens land och resurser."

Shari M Huhndorfs "Going Native. Indians in the American Cultural Imagination." (2001) har mycket mer att ge och sätter fingret på en rad rörelser i den amerikanska historien som på olika sätt verkat för att usurpera den indianska identiteten till men för såväl den kulturella integriteten som den historiska indianen och hans i högsta grad levande ättlingar.

Tommy Eriksson