Konsten att förskingra ett land
publicerad 5 september 2012

Presidentvalsretoriken i USA är blind för historiens realiteter och indianerna. Det som inte nämns äger ingen relevans. När presidentkandidaterna och PR-historikerna talar om "folket" handlar det bara om den vita härskarklassen och det gamla skavsåret, afroamerikanerna. Den kvantitativa måttstocken mäter ständigt den amerikanska verkligheten. 

USA hade inte existerat utan indiansk mark och indianska naturresurser. Det är en smått löjlig truism, en självklarhet. Koloniseringen av urinvånarnas land, liv, hjärnor och kroppar var och är nyckeln till den amerikanska imperialismen. Det som drabbat indianfolken är inte någon separat "indianhistoria" i trängre mening - den är tvärtom moderkakan i "amerikansk historia". Att inte våga/kunna problematisera och förhålla sig till USA:s urfolk och erövringen när man skriver landets historia är lika urbota korkat som att skriva den nazityska historien utan att nämna judarna. Parasiteringen på det stulna landet skapade stormakten USA. Trots det lever amerikanen idag i en nationell katastrofekonomi som avtecknar sina konsekvenser skarpast på resterna av många indianreservat - eller i "krigsfångelägren" som oglalapatrioten Russell Means hellre kallar dem. 

Kärnproblematiken i relationerna mellan majoritetssamhället och indianerna rör som förr äganderätten till landet. En indianbefolkning utan land är otänkbar. Det handlar i grund och botten om en diametralt olikartad utsyn på ägandebegreppet, markens innebörder och funktioner. President Obama lovade 2010 att vidga utrymmet för indiansk autonomi. Men det har sagts förr och inget radikalt har hänt. Idag saknar många reservat nyttjanderätten över de egna naturresurserna och åtskilliga av dessa värden ligger numera utanför reservaten, i vita storföretags händer...

För indianerna har land och andlighet alltid hängt ihop. Inte vilket land som helst. Utan förfädernas marker där man haft sina specifika kultplatser. Andetron knöts/knyts till berg, klippor, grottor, sjöar, träd och platser där sällsamma ting utspelats. Den för de vita anonyma och "vilda naturen" befolkades för indianerna av väsen och varelser som stod i växelverkan med människan. Onda eller goda spelade de alla roll för den kosmiska balansen, där det egna folket bara utgjorde en stam eller ring på vattnet. Innanför och utanför fanns det andra "folk" som fordrade samma respekt som den egna stammen för att bevara harmonin. Det kunde vara skilda djurslag lika gärna som berg, floder, träd, olika kategorier av andekrafter och det allt genomsyrande och högsta, som lakotas Wakan Tanka. Varje steg man tog och varje rit som utfördes präglades av denna insikt. "Fiender" eller "vänner", alla ingick i den andliga väv som krävde sina speciella uppförandekoder.

För den vite mannen betydde naturen något annat. Den fanns där för att exploateras, för att förvandlas, för att ensidigt tjäna mänskliga intressen. Denna materialistiska åskådning såg naturen som döda objekt utan levande relation till den inre världen. Den kapade sambanden i skapelsen och utplånade därmed den vördnad och respekt för livet och det skenbart döda som utmärkte indianens andliga kosmologi. Där indianen såg ett berg för visionssökande och bön såg den vite berget redan bortsprängt för vägar och järnvägar. Mark var för de vita ett dött ting som kunde ägas, köpas och säljas som vilken handelsvara som helst. Kapitalismens uppkomst under tidig medeltid förstärkte egendomsägandets välsignelse i privata händer. Samtidigt utplånades tanken på egendomsgemenskap.

Det de första kristna predikat som en dygd och som var en bärande idé för de ickehierarkiska indiannationerna. Att dela med sig av allt – jaktmarker, odlingar, föda, skinn, husgeråd etc – innebar för indianerna nyttjande, inte ägande. Därför var en samsyn omöjlig, och det vita flertalets omätbara girighet, rofferi och lögner det som kom att dominera relationerna. Hur hanterade då kolonialmakterna landfrågan? Det fanns skillnader…

Terra Nullius, öde, obefolkat land, det var så spanjorerna under påvliga bullor annekterade Florida och större delen av bortre västern upp i Wyoming under 1500- och 1600-talet. Man frågade inte efter indianfolkens vilja eftersom "de saknade mänsklig gestalt". Det vill säga de var odöpta, okristnade, och därför tillsvidare "djävulens anhang". I djurisk skepnad kunde de rotas ut, brännas och förslavas som det föll sig. Men de ansågs bära på en "själ" och därför – enligt en slags katolsk moraluppfattning – kunde de räddas från den eviga elden genom dopet strax före dödsstöten. Katolska missionärer hade bråda dagar med detta frälsningsverk under bilan. Medvetet eller inte så föregrep man ju möjligheten att indianerna plötsligt skulle förses med "rättigheter" och kunna ses som landets sanna ägare. Men det för spanjorerna ideala tillståndet där urinvånarna var kliniskt bortsopade infann sig lyckligtvis aldrig. Dessutom försvann ändlösa kolonner av indianer spårlöst i kolonialmaktens silver- och guldgruvor. Men indianen var knappast behövlig. Han kunde lätt ersättas med en skeppslast svarta om det skulle knipa. Spanjorernas herravälde kunde bara rubbas av andra kolonialmakter – med än större aptit på land.

I början av 1600-talet bet sig engelska puritaner fast på den norra Atlantkusten. Visst ansåg de att indianerna stod åtskilliga pinnhål under den vite mannen på rasstegen. Men eftersom man hade svårt att inte urskilja mänskliga drag i indianens anlete utvecklade engelsmännen en erövringsmässig hybridmodell. Av formella anständighetsskäl – kanske för att bräcka "det påvliga anhanget" – ingicks internationellt giltiga och mellanstatliga fördrag med indianstammarna som "nationer". Men bara om indianfolket i fråga inte gick att kuva med vapenmakt. Alkohol lanserades som ett viktigt övertalningsknep vid förhandlingarna. Det skulle snart föröda åtskilliga indianfolk.

Engelsmännen hade också moderlandets uppdrag att lägga beslag på så kallat vakant land. Det vill säga mark som inte brukades av urinvånarna. Haken var bara att de flesta indianfolk i öster i varierande grad drev växelbruk från sina stationära, pålverksomgärdade byar. Det var en säsongsbetonad livsstil, där permanenta fält såddes och skördades när naturens rika gåvor och jakt inte var för handen. Och för jakt krävdes omfattande arealer, särskilt som kolonisterna tjuvjagade friskt på indianska marker. Bytesdjuren försvann från skogarna och hamnade i vita grytor medan indianerna svalt. När indianfolk revolterade mot engelsmännens tyranni och kränkningar av deras markrätter tillgrep de vita "erövringsdoktrinen". Enkelt uttryckt – "den starkares rätt". Utrotningskrigen mot indianbyarna bredde ut sig i takt med den europeiska invandringen och en stegrad landhunger. De som satte sig till motvärn förgjordes av musköter, svärd och eld. Otaliga indianer stektes i sina hyddor medan deras byar och fält skövlades. Överlevande flydde fältet västerut, för att tvingas i konflikt med grannstammar. Åter andra underkastade sig kolonisternas nyckfulla styre.

Den engelska erövringsmodellen övertogs väsentligen av amerikanerna efter 1776. Redan 17 september 1778 ingick USA den första traktaten med delawarefolket. Den skulle följas av ytterligare 370 stycken fram till 1871. 230 av dessa fördrag gäller markavträdelser och reservat. De vita skaffade sig mot slutet av 1700-talet enorma tobaksplantager. Men odlingarna sög ut jorden. Hela tiden krävdes ny mark och mer. USA:s första president, George Washington, blev landets rikaste man och störste plantageägare, med svart slavarbetskraft, genom att svindla indianerna. Aggressionskrigen mot indianfolken trappades upp, de fördrevs västerut och nya, påtvingade markavtal skrevs på.

En man som John Marshall (1735-1835), högsta domstolens president från 1801 till sin död, utövade ett oerhört inflytande över indianpolitiken. Han hittade själv på begreppet "domestic dependent nations", eller inhemska nationer beroende av USA. Det skulle reducera indianfolkens status. I själva verket slöts alla 371 traktater som internationellt bindande avtal mellan "främmande" men likställda partsnationer. USA lovade också 1871, när uppgörelser med indianstammarna fortsatt skulle kallas "agreements" (avtal), att respektera redan slutna traktater. Så har inte skett. För att få sin rätt tillgodosedd har de stammar som orkat och haft råd tvingats in i ändlösa rättsprocesser på maktens villkor. Men det är sällan de får tillbaka den mark som betyder så mycket för deras andlighet. Istället erbjuds de föraktfullt pengar. En kongresskommitté tillsatt av president Truman 1948 kom 30 år senare (!) fram till att 33 procent av landets territorium aldrig legalt förvärvats av USA. Flera forskare har senare höjt siffran till runt 40 procent. I det förra fallet skulle de drabbade kompenseras i dollar om de kunde leda i bevis att de verkligen ägt marken. Lättare sagt än gjort. Det var heller inte den lösning indianerna önskat.

Tommy Eriksson