9 december 1964...

publicerad 16 september 2012


Den dagen äntrade tenor- & sopransaxofonisten John Coltrane Rudy Van Gelders inspelningsstudio i New York för att röra vid hi
mlen. Tillsammans med sina medsvurna - McCoy Tyner, piano, Jimmy Garrison, bas, och Elvin Jones, trummor - skapade han det fyrsatsiga mästerverket "A Love Supreme". Sju år tidigare hade han stigit ut ur heroinets helvete och samtalat med sin gud. Han var nu 38 år och hade knappt tre år kvar att leva.

Där i studiodunklet spelades hela sviten in i en enda session. Det var eruptiv hänförelse och stilla extas i en transartad blandning. Tenorsaxen har aldrig hanterats med större innerlighet och naken existentiell bikt än den kvällen. Tyner och Garrison fick som så ofta agera staffage när Jones med svettdrypande intensitet förde dialog med mästaren. Den introverte, fåmälde Coltrane hade nått begriplighetens yttersta punkt. Men hans obetvingliga lust att nå högre, att lovprisa detta bortom allt och vinna klarhet kunde tillslut bara upplösas i kaos. Kanske var han så älskad att han togs hem i förtid...

Det är framförallt den adderade upplevelsen av den Coltrane som framträdde 1960-65 som är så rörande, så gripande. Dessa miniatyrer av kosmiska ljudmattor har en sällsam förmåga att omsluta  själen och brinna av hopp och förtröstan. Det föruttänkta upplevs som ögonblickets friska ingivelse, ett spontant flöde av hastigt glimmande bloss av befriande klarsyn. Coltranes musik är känsla och andlighet i den sublima form där språket förlorar mening och alla gudomligheter möts.

Om denna magiska decemberkväll för så länge sen skrev Ashley Kahn för tio år sedan "A Love  Supreme. The Story of John Coltrane's Signature Album". Sällan har någon dedicerat en hel bok till ett enda tonalt verk. Men det är också en resa genom Coltranes  liv. Om de som stod honom nära. Om de som fick sina egna liv förvandlade genom kontakten med honom.

Själv upptäckte jag Coltrane på 1970-talet med JC Thomas behändiga pionjärbiografi (1975) "Coltrane. Chasin the Trane". Matigare är Lewis Porters "John Coltrane. His Life and Music" (1998). Ben Ratliffs "Coltrane. The Story of a Sound" (2007) analyserar Coltranes unika sound och positionerar honom i det historiska sammanhanget. Farah Jasmine Griffin/Salim Washingtons "Clawing at the Limits of Cool" (2008) är en slags komparativ utvecklingsbiografi i samma anda. Här ställs Coltrane bredvid sin tidigare mentor Miles Davis - han som var så eruptiv privat och så cool i sin musik och därmed rena motpolen mot sin tidigare adept!

Tommy Eriksson