Dennis Banks: "Ojibwa Warrior"
Publicerad 2004


"Clyde and I decided that in order to get anywhere AIM had to become confrontational - confrontational but not violent."  Orden är Dennis Banks, en av de numera legendariska initiativtagarna till den indianska kamporganisationen  American Indian Movement (AIM). 

Inspirerad av den svarta medborgarrättsrörelsen, Stokely Carmichael och organisationer som Svarta pantrarna äntrade AIM scenen som en fullständigt unik panindiansk murbräcka 28 juli 1968. AIM konstiturerades den dagen vid ett massmöte i en kyrka i Minneapolis, där över 200 indianer deltog, bl a bröderna Clyde och Vernon Bellecourt från White Earth-reservatet och Dennis Banks från "blodigelsreservatet", Leech Lake i norra Minnesota. 

Dennis Banks (foto nedan) hett åstundade självbiografi "Ojibwa Warrior" (362 sid, 2004) är utarbetad i samarbete med den vite vännen, författaren och fotografen Richard Erdoes. På okonstalt, rättframt språk är boken sprängfylld av dramatiska episoder från Dennis vid det här laget 67-åriga liv. AIM var och är Dennis Banks livsgärning - hans visioner, förhoppningar och drömmar, även om han idag inte står i mediabrusets centrum som på 1970-talet. Numera ägnar han sig huvudsakligen åt sin stora familj och det på naturaprodukter baserade företag han arbetat upp på sitt födelsereservat, Leech Lake. Men priset för den eventuella sinnesro han med all rätt borde få njuta har varit högt. 

Född 1937 som Nowa Cumig, "universums centrum", växte han upp som en anishinabe (ojibwa eller chippewa) hos sina morföräldrar Josh och Jenny Drumbeater på reservatet. Hans föräldrar Bertha och Walter Chase bildade nya familjer. Josh tillhörde en lång linje av superba trumtillverkare. Dennis fick uppleva en rest av det gamla livet som kretsade kring fiske, lönnsirapstillverkning och vildrisskördar i de grunda sjöarna. Han kände dofterna av skinnen från bisamråtta och bäver och  deltog i hjortjakterna. Josh drev ett naturahushåll med några kor, hästar och en svärm höns, och högg timmer på vintrarna. 

5-årig (!) tvångsfördes en förtvivlad, gråtande Dennis till en vitstyrd internatskola för indianbarn i Pipestone, Minnesota, 40 mil från reservatet. Här påbörjades en hårdhänt hjärntvätt, avindianisering, där militärisk kadaverdisciplin, förnedring, prygel och gatlopp hörde till bilden. Ytterligare fem internatår följde i Wahpeton, North Dakota, och Flandreau, South Dakota. 16-årig lyckades han äntligen rymma tillbaka till Leech Lake. Inte mer än 17 år gammal tog han värvning vid US Air Force (1954). Placerad vid en amerikansk bas i Japan inledde han ett amoröst förhållande med Machiko, gifte sig, fick en dotter, men deporterades i handklovar tillbaka till USA då han överträtt "fraterniseringsförbudet". De utmönstringspengar amerikanska krigsmakten utlovat dök aldrig upp; han blev fast i USA, söp allt mer och skulle aldrig återse sin japanska. 

Vid mitten av 1960-talet - med en ny kvinna och åtta barn, varav fyra egna - tvingades han stjäla mat för att mätta alla munnar. 1966 blev han tillsammans med en vit kumpan dömd till fem års fängelse - vitingen fick två villkorligt! Dennis skriver: "I was stuck at Stillwater, the Minnesota state prison, from early 1966 to May of 1968. Inside the pen, I began to read about Indian history and became politicized in the process. I would read the papers and see that demonstrations about civil rights and the Vietnamn war were going on all over the country. I realized that I desperately wanted to be part of a movement  for Indian people, but we had no organization to address social reform, human rights, or treaty rights. We had nineteen Indian organizations for social welfare and gathering clothes. These were needed, but there was no movement specifically addressing the police brutality...or the discrimination in housing and employment in Minneapolis. (...) Helpless in my prison cell, I felt that the chances for creating an effective Indian rights organization were passing us by." 

Efter bla nio månader i isoleringscell var han ute, och kunde 28 juli 1968 sätta sina planer i verket. Vid mötet - som snabbt enades om en agenda runt fängelser, domstolar, polistyranniet, traktaterna och den federala indianpolitiken - var den vältalige hetsporren Clyde Bellecourt, chippewa, (född 1936, foto nedan t v) en av de pådrivande. Dennis skriver: "The man in a hurry to get things done was CB... During the first meeeting he spoke with such intensity that his entusiasm swept over us like a storm. In that moment AIM was born." Clyde blev AIM:s första nationella ordförande. 

Förstahandsprioriteringen var att stoppa den "slavmarknad" polisen i tvillingstäderna St Paul/Minneapolis skapat genom att tömma barerna på berusade indianer som användes för olika ickebetalda arbeten under fängelsehot. Två tredjedelar av Minnesotas fängelsekunder utgjordes av indianer trots att de bara svarade för en futtig procent av delstatens totala befolkning. 

1970 hade AIM en nationell medlemskader på 5000 personer, och 1973 fanns ett nätverk av 79 AIM-avdelningar spridda över kontinenten (åtta i Kanada). 

1969 anslöt en annan galjonsfigur till AIM - Russell Means (född 1939, foto t h). Russell, oglalasioux från Pine Ridge, verkade vid den tiden vid ett indiancenter i Cleveland. Han skulle 1995 ge ut sin egen självbiografi under titeln - "Where White Men Fear to Tread". Av ett mer hetlevrat och provokativt temperament än Dennis Banks karakteriseras han av den senare som "en mycket karismatisk och suggestiv talare... Russell kom att bli en synnerligen effektiv AIM-ledare". (Det är slående hur Russell i sin självbiografi på intet sätt undviker de "schismer" och interna motsättningar som tid efter annan drabbade AIM:s ledarskikt medan Dennis nogsamt kringgår det mesta av dessa inre dispyter som - oviktiga eller inte - trots allt förekom.)

Den inre pånyttfödelsen följdes av en yttre. Dennis: "I saw my reflection in the mirror - a gray flannel suit, white shirt, and necktie, looking like a respectable middleclass white man. Thats not what I wont to be, I thought. I threw the necktie away and let my hair grow long. I began a new life."

Dennis insåg nästan genast behovet av en spirituell bas för AIM:s sociala och politiska kamp. Det fanns ett tomrum i rörelsen som alltför länge varit de urbana indianernas verklighet. Hänvisade till sig själva och vita själsfiskares destruktiva munläder hade de förlorat sina indianska identiteter och kontakten med ursprunget. De skvalpade runt i förnedringens whiskybad och den uslagnes misär. 

1969 besökte Dennis Rosebud-reservatet (SD) där han genom medicinmannen Henry Crow Dogs svetthyddeceremonier fördes in i en helt ny värld: "Those ceremonies at Crow Dog's led me to the path I knew would be right, not only for me but also for AIM." Här mötte han också Leonard Crow Dog, Henrys son, som i en och samma person förenade helandets teknik och unika shamanistiska gåvor. Leonard blev sedermera AIM:s andliga ledare, och kom under Wounded Knee-ockupationen 1973 att rädda livet på ett flertal indianer som fått svåra skottskador av de belägrande federala agenternas höghastighetsvapen. En annan "medicinman", John Fire Lame Deer (Rosebud), förklarade för Dennis en av kärnpunkterna i den röda andligheten: "White Christians let Jesus do the suffering for them. We Indians take it upon ourselves." Småningom genomgick Dennis och andra AIM-ledare som ex. Russell Means soldansens smärtsammare offerfaser - som bygger på idén om naturens årliga återfödelser och folkets välgång. 

1969-71 pågick den Alcatrazockupationen utanför Kaliforniens kust. Dennis for dit och bekantade sig med en annan framtida förgrundsman inom AIM - siouxpoeten John Trudell. Alcatraz återtogs av federal polis och förvandlades till en turistattraktion. - 1970 ledde AIM en ockupation av Mount Rushmore (SD), som gav braskande rubriker. Han skriver: "Pretty soon some rangers with flashlights came up and ordered us off the mountain. They were afraid that we would dump red paint on the faces of the presidents." Det var ju ingen dum idé men tyvärr var det ingen som tänkt på det. (Mt Rusmore ligger alltså i det bergsmassiv, Black Hills, som lakotas än i denna dag kämpar för att få tillbaka i enlighet med Laramietraktaten av 1868. Pa Sapa är en siouxindiansk helgedom av oerhörd psykologisk och symbolisk potential - allt köpslående har därför gått i stå.) - En spektakulär aktion blev The Trail of Broken Treaties i november 1972, som slutade med att flera hundra AIM-symaptisörer ockuperade  BIA:s huvudkontor i Washington DC för att få igenom en seriös granskning av de 374 brutna "indianfördragen" 1778-1871. Som vanligt gavs svekfulla och svävande löften från Vita huset. 

Samma år, 1972, mördade två söner till en välbeställd ranchägare en 51-årig lakotaman, Raymond Yellow Thunder, i Gordon, Nebraska. Raymond släpades ännu vid liv in till en bar i staden där han naken och under revolverhot tvingades "underhålla" klientelet. Senare ihjälslagen dumpades han i mördarnas - bröderna Leslie och Melvin Hare - bil. Bröderna greps men släpptes omedelbart. Efter AIM:s ingripande kunde de bägge gärningsmännen åter dras inför skranket, men klarade sig ändå med sex respektive två års fängelse. Dennis: "All across the country AIM was given credit for the rights of Indians everywhere when  no one else had the courage to do so." Det rasistiska  mordet på Yellow Thunder var ändå bara ett i raden av federala och privata vita övergrepp och terrorhandlingar mot  den indianska civilbefolkningen i regionen. 1972-76 bedrev den snaggade stamordföranden på Pine Ridge-reservatet i SD, halvblodet Dick Wilson, en veritabel gestapoterror mot sitt eget folk. Över 60 ouppklarade mord på fullblodsindianer; misshandlingar och våldtäkter en masse; hot och mutor och köpta valsegrar - som 1974 då Russell Means förlorade med en hårsmån - ingick också i wilsonepokens despoti. Hans privatarmé bestod av ett 80-tal mixblod-"goons" som betalades med federala - om inte indianska! - BIA-medel. 

Det var runt 1970 som Dennis träffade, "the love of my life", indianskan Darlene Nichols eller Kamook. Kamook delade Dennis kamp i 17 år och paret fick fyra döttrar och en son. Denna ömsesidiga intensiva kärlekssaga slutade dock på en dyster not. Dennis döljer förmodligen sina verkliga känslor när han skriver följande: "I am sorry to inform my readers that on February 5, 2004, Kamook  took the stand in Rapid City... in a trial against AIM security personnel...and admitted  that she has been a paid FBI informer since 1988... My emotions earlier still stand - she was a good mother to our children. History may judge her differently." 

Detta med FBI-infiltratörer var dock inget nytt fenomen. Dennis hade utsatts för det förr, och det var nästan lika chockartat då. 1973 tog AIM:s innersta krets in en man, Doug Durham, som visade sig tjänstvilligare än få (bara det). Han hade jobbat med AIM i Iowa sen han "sparkats från sitt jobb vid polisen"; han var flygkunnig och blev något av livvakt för Dennis, som han snart utväxlade förtroliga samtal med. Senare visade det sig  att han bar bruna kontaktlinser och färgade håret för att kunna spela indian. FBI hade försett honom med fejkade klipp om hans tidigare liv. Avslöjandet kom sen Durham uppträtt i en obskyr rättegång där han tvingats leverera en skriftlig FBI-rapport ("formulär 302") med egen underskrift. Rapporten föll i AIM:s händer. Konfronterad med detta bevis försvann Durham spårlöst men dök senare upp som välbetald anti-AIM-föreläsare! Han reste runt på högerextremistorganisationen John Birch Societys mandat och spred rykten om att AIM var kommunistinfiltrerat och att de planerade att likvidera flera guvernörer och bomba Mount Rushmore! En galning bland många likasinnade innanför och utanför FBI. 

När avslöjandet kom var känslorna på kokpunkten. Annie Mae Aquash, micmacindian från Nova Scotia, var en späd varelse med ett brinnande rättspatos och en av dem inom AIM:s ledning som önskade omedelbar likvidering av Durham - hon var villig att påta sig hela ansvaret. Men Durham fick som sagt löpa, och Annie Mae själv blev sedermera, 24 feb 1976, funnen avrättad med en kula i bakhuvudet och dumpad vid vägkanten på Pine Ridge-reservatet (SD). Hennes mördare är alltjämt på fri fot. En agent hade tidigare hotat henne när hon vägrat bli FBI-informatör: "You won't be around anymore next year." Själv sa hon: "It is better to die young, having done something for your people, than to grow old never having done anything." 

Många minnen väcks till liv vid läsningen av denna krönika över Dennis Banks liv, som samtidigt är en svart bibel över oförsonlighetens och det brutala våldets mest skräckinjagande vita skepnader. Nästan 50 sidor - eller fyra kapitel - ägnas uteslutande den 71 dagar långa ockupationen vid Wounded Knee i början av år 1973 (boken inleds f ö med Dennis chansartade och hiskeligt dramatiska flykt undan den federala stålring som slagits runt de svältande ockupanterna vid WK). Mirakulöst nog dödade belägrarnas oavbrutna skottlossning bara två indianer - Frank Clearwater och 31-årige Buddy Lamont. Dennis hade ett livstidsstraff hängande över sig - speciellt så länge våldtäktsmannen och guvernören i South Dakota William Janklow höll i yxan. Janklow jagade Dennis över hela kontinenten med sina utlämningsorder. Efter att ha flytt till Stora slavsjön i Kanada hamnade Dennis ett antal år i Kalifornien varifrån han flydde till irokesfederationen och onondagareservatet i delstaten New York. 

Vid ett tillfälle sköt den proindianske vite skådespelaren Marlon Brando till 10.000 dollar för att Dennis skulle kunna hålla sig undan FBI:s tentakler. Vid ett annat tillfälle ställde ingen mindre än evangelisten och sektledaren Jim Jones borgen för att få ut Dennis fru Kamook ur fängelse. Paranoide Jones - delvis av choctawblod - var den som sen drog till Guyana för att begå kollektivt självmord med 900 av sina anhängare. - Här utspelas också den bisarra historien med tidningsmagnaten Randolph Hearsts kidnappade dotter Patty. Det var 1974 som en grupp kallad "Symbionese Liberation Army" begärde 50 milj dollar i lösen för Patty H. Pengarna skulle fördelas mellan vissa namngivna organisationer för att spridas bland samhällets utblottade. Bland de namngivna organisationerna fanns AIM. Hearst ringde helt enkelt upp Dennis Banks där han tillsamans med Russell Means stod inför skranket i St Paul. Dennis skriver: "They were trying to make me into a provisional FBI agent...in San Francisco, while at the same time trying hard to get me behind bars back in St Paul. It was crazy." Situationen var helt absurd! Sagt och gjort - Banks flögs från domstolen till Hearst i San Francisco. Man möttes på ett hotellrum. Hearst var som väntat enveten och girig. Han tänkte inte ge kidnapparna de 50 milj de begärt - men kunde tänka sig två. Hearst: "If they demand one penny more they can kill her." När Dennis påminde honom att han i Hearsts situation skulle ha gjort allt för att få tillbaka sina barn levande replikerade Hearst torrt: "Well, You are not me."  Senare framträdde Dennis i en TV-sändning och förklarade att AIM aldrig kunde ta emot utpressningspengar och inte heller såg aktioner av det slaget som en lösning på "samhällssjukorna". Patty Hearst indoktrinerades som bekant av sina kidnappare, gick över till deras sida för att delta i en rad bankrån, för att 1976 gripas av FBI och skickas i fängelse. Hon träffade senare Dennis och tackade honom för hans försök att få henne fri. Om hon försonades med sina "kriminella kapitalistföräldrar" - som hon kallade dem - är mera tveksamt. 

Den 27 feb 1998 skedde 25-årsfirandet av övertagandet av Wounded Knee. Trots en våldsam blizzard och hemsk kyla hade ca 700 personer mött upp. Dennis förnyade många gamla bekantskaper från de aktiva kampåren. Han skriver: "I looked at the weather as a blessing, because it reminded me to tell the children around me about the women and children slaughtered here by Custer's cavalry on a day like this in the winter of 1890, their bodies frozen solid like blocks of ice. And I would tell them of the wind that sometimes brings with it the wails of the ghosts of the dead, buried up there in the ravine, so that we might hear their voices. I would describe to them as well some of the coldest days in February of 1973, when we were encircled by an army of marshals, goons, and FBI.... We also remembered those whos lives were taken by untreated diseases, by diabetes and alcoholism, by sheer despair." Att man valde Pine Ridge-reservatet och W Knee för den stora manifestationen 1973 berodde dels på symbolvärdet, men också på de miserabla villkor detta USA:s mest utblottade folk levde under, med en arbetslöshet på 70%, tjärpappssruckel till bostäder, extrem alkoholism, hjärtåkommor, diabetes, trakom och självmord långt över landets genomsnitt. 

Innan man bröt upp från firandet, 29 februari, ställde Dennis den retoriska frågan vad AIM egentligen uppnått. Han svarade själv: "We were the profets, the messengers, the firestarters.Wounded Knee awakened not only the conscience of all Native Americans, but also white Americans nationwide. We changed an attitude of dependence on the BIA and the government... We changed our people's lifestyle. People replaced necties with bone or bead chokers. We resurrected old beliefs and ways of life, blending them with the demands of modern life, with what we needed to survive. We created a new culture, wiping out the stereotypes.Out of AIM came a new breed of writers, poets, artists, actors and filmmakers. We no longer needed whites to 'interpret' our culture. We created alternative schools, teaching history from  the Indian point of view. We have not achieved all that we wanted. We only have made a dent in solving our many problems. We  leave much to do for the new generations coming up. But we are...the Sun Dance people. As the FBI and the marshals at Wounded Knee found out, we are still a strong people." - Själv speglade jag i ett otal artiklar AIM:s förehavanden under de år på 1970-talet då krutröken stod som tätast, inte minst därför har det varit ett sant nöje att slå följe med den minnesgode "krigaren" Dennis Banks.  

Slutligen några snabbrekommendationer av ett antal dokumentärer skrivna eller sammanställda av indianska forskare/författare: M Annette Jaimes (red) "The State of Native America" (1992), Devon A Mihesuah (red) "Natives and Academics. Researching and Writing about American Indians" (1998), Jacquelyn Kilpatrick "Celluloid Indians. Native Americans and Film" (1999) samt Eva Marie Garroutte "Real Indians. Identity and the Survival of Native America" (2003). 

Garrouttes volym innehåller en hel del sprängstoff runt frågan om kriterierna på den indianska identiteten. Ska den biologiska/ genetiska/ rasmässiga faktorn fungera som enda eller dominerande variabel för stammedlemskap kommer somliga indianfolk snart att vara utdöda. Hon föreslår radikalt förändrade modeller för initieringen i stamgemenskapen och en forskning kring indiankulturerna som utgår från de skilda indianfolkens egna erfarenhets- och kultursfärer, deras behov och integritet, och inte låser sig i västerländska kausalbegrepp, utan istället skänker den indianska insikten och föreställningsvärlden ett likavärde, en status på samma fot som den västerländska - en respekt som väsentligen saknats inom det akademiska etablissemanget. 

Tommy Eriksson