Frågor & Svar
om boken

Custers sista strid
Publicerad  2011


Varför en biografi om general George Armstrong Custer (1839-1876)?

Svar:
Därför att den amerikanska folkmordspolitiken mot indianerna före och under 1800-talet kräver en mera oreserverat kritisk granskning än som hittills varit fallet i svenskspråkiga "indianböcker". De uppvisar inte sällan forsknings- och faktamässiga ålderskrämpor. En uppdatering fram till våra dagar utifrån det rika amerikanska bakgrundsstoff som förelegat och tillkommit kändes behövlig. Forskningen har länge sen avancerat från de positioner den intog i början av 1970-talet. Ämnet behövde en genomgripande uppfräschning, kort sagt. Med hänsyn till befolkningens storlek och nomadiseringens vidsträckta omfattning över hela den centrala prärien från Texas i söder till Kanada i norr utgjorde lakotasiouxerna i förbund med cheyenner och arapahoer det viktigaste och segaste politiska motståndet mot den amerikanska expansionen västerut 1840-1890. Det var här de största och hårdaste striderna utkämpades och de svåraste övergreppen mot buffelnomaderna begicks.

Vilka källor ligger till grund för boken?

Svar:
Den fotas i första hand på cirka 470 volymer dokumentärlitteratur, cirka 140 tidskriftsartiklar och en blandad kompott av givande digitala referenser. Lägg därtill ett drygt 45-årigt studium av ämnet och ingående bekantskap med all kringlitteratur som dock bara perifert eller ställvis angår ämnet och därför uteslutits i bokens avslutande, 36 sidor långa källredovisning. Bibliografin utgör en förträfflig ingång till fortsatta, engelskspråkiga studier runt Custer och sioux- och cheyenneindianernas öden under framförallt 1800-talet. Den skänker också hög tillförlitlighet till de fakta, argument och hypoteser som förs fram i boken.

Vilket perspektiv har boken?

Svar:
Den amerikanska aggressionspolitiken mot indianerna - inte bara siouxerna - utgår från general Custers liv och militära agenda. Som den under 1800-talet främsta militära symbolen för en hätsk civilisations expansion, kolonisering och exploatering av den södra sfären av den nordamerikanska kontinenten - med livsrumstanken i högsätet - är Custer ett givet val. Indirekt är det ändå det indianska perspektivet som gäller, och det indianska bereds också stort och berättigat utrymme i boken. Oavsett perspektivet friläggs den amerikanska folkmordspolitiken i all sin nakenhet.

Varför de två långa bakgrundsavsnitten till själva Custerbiografin?

Svar:
För att ge den obevandrade läsaren en möjlighet att på bred bas sätta sig in den tidsanda och inte minst de rasistiska strömningar som föregått Custer och som färgade den amerikanska samtiden och honom själv. Custer blev i upphöjd potens den osminkade sanningen om USA:s verkliga intentioner. Men bakgrunderna tjänar också till att göra läsaren något förtrogen med den indianska verkligheten, den andliga kosmologin, miljöerna, djurlivet, livsstilarna, präriefolken och deras fögrundsgestalter, deras geografiska hemvister och migrationer över tid. Här antyds också de tribalistiska konflikterna med de stationära agrarstammarna och hur motsättningarna med de vita uppkom och övergick i öppna krig. Den vita immigrationens omfattning och konsekvenser tas upp liksom följderna av indianernas immunitetslösa möte med europeiska sjukdomar och alkohol. Under måttot "döda indianen men spara människan" inledde i slutet av 1870-talet den federala administrationen med Indianbyrån (BIA) i spetsen en process som gick ut på att tvinga indianfamiljer att skicka iväg sina  småttingar till nyinrättade internatskolor i delstater fjärran från hemreservaten. Här kunde indianbarnen stöpas om efter vit förlaga och berövas alla sina indianska yttre som inre kännetecken. Under fängelselika villkor och hot om hårda bestraffningar uniformerades de små för att omskolas och assimileras som social underklass och handräckare åt den vita världen. De förlorade sina identiteter, sina modersmål, sina traditioner, sina andliga grundsatser, sina nära och kära, sina indianska tänkesätt, sina indianska kläder, sitt hår  - och hamnade, skrämda och med djupa själssår, självmordsbenägna och vilsna, i ett traumatiskt ingenmansland mellan två kulturvärldar. Alienerade från den värld de känt, rasföraktade främlingar i den värld de inte begrep, skulle de ändå tvingas hitta en ny livsmening som höll dem kvar i livet. Boken redogör ganska ingående för denna rotkapningsprocedur som syftade till att döda det indianska för all framtid. Att det inte lyckats har bara indianerna sig själva att tacka för.  

Vad innebar det "territoriella ödesmanifestet"?

Svar:
Det står strid om vem som myntade begreppet. Ibland nämns president Jefferson som dess upphovsman, ibland senare expansionister. I alla händelser genomförde Jefferson en dramatisk
utvidgning av USA:s territorium i väster 1803 och trappade systematiskt upp fördrivningen och förföljelsen av indianstammarna i öster. Jefferson personifierade därigenom som första president den ödesdigra idé som gick ut på att rensa landet från kust till kust  från allt indianskt oavsett medlen. Den politiken fullföljdes konsekvent av senare 1800-talspresidenter som Monroe, Jackson, Lincoln, Grant och det tidiga 1900-talets Theodore Roosevelt. 

Vad innebar då det "litterära ödesmanifestet"?

Svar:
Förutom det territoriella ödesmanifestet fanns det under 1800-talet något som jag valt att kalla ett litterärt eller medialt ödesmanifest. I tidningar, tidskrifter och böcker - fiktionsbaserade som kvasivetenskapliga - underblåstes bilden av indianen som en primitiv blodtörstig best som  rasmässigt påstods vara underlägsen den vite mannen och stadd i utdöende - något man från vitt håll gärna påskyndade och uppmuntrade. Propagandan tjänade demoniseringen av indianen och syftade till att lätta den vite mannens samvete och skuldbörda.

Vad handlade egentligen konflikten vita-indianer om på ett djupare plan?

Svar:
Viktiga aspekter är den andliga kosmologin och synen på de existentiella frågorna. När en andligt allomfattande och naturbaserad minoritetskultur kolliderar med en materialistisk, vetenskaplig majoritetsdito som sönderdelat verkligheten i isolerade beståndsdelar och som hävdar individens rätt och ägande på gemenskapens bekostnad är samförstånd och samexistens på lika och fredliga villkor nästintill omöjligt. Den ena värdegrunden måste vika för den andra, och den ickematerialiserade och marginaliserade får sina kulturyttringar, sin andliga väv och livsstil sönderfrätt, uppblandad och ofta ersatt av den dominerande kulturen genom dess systematiska påverkan och inbrytningar på alla vitala livsområden. 

Nybyggarna hade ju flytt från religiöst förtryck, ofrihet, svält och landlöshet i Europa. Är inte det förmildrande omständigheter?

Svar:
Att "fångarna" bytt kläder med "fångvaktarna" när de anlände till Amerika, för att etablera ett terrorvälde som bland annat innebar att 35-40% av bortre västern stals utan tillstymmelse till avtal eller av USA:s senat ratificerade fördrag, och att detta skedde efter en räcka aggressionskrig och blodbad på skilda indianstammar, tillhör den digra anklagelseakten mot det vita USA och bär inga förmildrande drag. Det handlar ju om ett moraliskt kapital som förverkades med varje steg man tog i det nya landet. Bara ett återställande av indianernas status i enlighet med internationell rättspraxis och sedvanerätt kan tjäna som delbetalning på den enorma historiska skuldbörda USA ådragit sig och ständigt förvärrar genom intern kolonisering.

Vilka nyckelfaktorer underminerade indianernas liv och livsföring under 1800-talet?

Svar:
1. Sjukdomar och farsoter med europeiska rötter - avsiktligt eller oavsiktligt spridda - skördade förmodligen den största tributen bland indiannationerna. För oss enkla barnsjukdomar härjade med virulent frenesi, hög frekvens och dödlighet. Framförallt drabbades de stationära stammarna, på eller utanför reservat. Somliga stampopulationer nådde randen av utrotning, andra mer än halverades. I spåren följde svåra psykiska trauman och självmordsbenägenhet. Ung som gammal dukade under.

2. Aggressionskrig. Med klena vita proteströster kunde det federala USA under 1800-talet driva igenom en hänsynslös, konsekvent och målmedveten indianpolitik baserad på våldspropaganda och militära operationer. Man spelade på den allmänna opinionens rasistiska föreställningar och fördomar, som gav våldsutövningen en falsk legitimitet. Stridsropet färgades av tron på den vita rasens och västcivilisationens ödesbundna dominans och härskarinstinkter.

3. Alkoholism. Redan i det tidiga pionjärskedet och under kolonialkrigen i Nordamerika utvecklades en praxis att använda sprit i byteshandeln med indianerna. Med alkohol lockades indianstammar till förhandlingar, affärer gjordes upp under rusets inflytande, markavtal ingicks och pälsskördar såldes. Senare förbud mot införsel och försäljning av sprit till indianerna kringgicks regelmässigt. Det avsiktliga drogberoende som framkallades hade en förödande inverkan på stamstrukturen, söndrade kommunala och sociala band och lade många stammars naturaekonomier i spillror. Supandet kunde pågå veckor i sträck, ung som gammal deltog, och pyrande interna schismer urartade ofta i blodsutgjutelse med otaliga offer.

4. Ekonomisk krigföring. De nomadiserande lakotaindianerna var under 1800-talet utpräglade bisonkulturer. Tillgången på buffel avgjorde deras öde. Därför mobiliserade de vita myndigheterna alla sina krafter på att utrota de raggiga djuren. Det skulle tvinga lakotas att ge upp strövarlivet och gå till reservaten, där de kunde kontrolleras och förvandlas till vita kopior som fattiga lantarbetare. Den koncentrationslägerliknande tillvaron bröt ner indianerna och tog deras liv i förtid.

5. Att systematiskt tvångsförflytta barn från sin hemmiljö till en främmande ”i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan” - för att nu citera folkmordskonventionen av 1948. Eftersom myndigheternas tvångsomhändertagandet av indianbarn i vita institutioner och familjer fortsatte långt efter konventionens införande äger detta moment i folkmordsspektrat högsta relevans och aktualitet. Med samma destruktiva syfte tvångssteriliserades indiankvinnor* under ett okänt antal decennier, vilket uppdagades och skapade rubriker på 1970-talet. Det förtjänar att nämnas att USA:s nordstater ledda av president Lincoln** redan under inbördeskriget antog egna krigslagar (Lieberkoden av 24 april 1863) som aldrig tilläts omfatta indiannationerna och man åsidosatta i indianernas fall internationella konventioner (ex. Genèvekonventionen av 22 aug 1864) för behandling av krigsfångar, ickestridande och sårade i krig. Hyckleriet blir inte mindre då man betänker att västmakterna med USA i spetsen - efter konstaterat faktum, märk väl! - tillskapade nya regelverk för att med ett falskt sken av legalitet kunna döma nazistiska förbrytare efter 2:a världskriget. Normalt går lagen före brottet, men här vände man på steken! (Dessutom såg USA och England till att avföra massbombningar mot civila centra som städer och oinskränkt ubåtskrig från anklagelsekatalogen eftersom man delade detta handlande med nazisterna.) Att USA lyckades operera bort besvärande moment i den ursprungliga folkmordskonventionen och ändå inte accepterade den förrän 1988 - med reservationer och "prerogativ rätt för landets egna lagar" - är ett skamligt faktum. Det innebär inget mindre än att man ställt sig utanför den högsta juridiska graden av mänsklig rättvisa. Men man behöver inte ens tillgripa USA:s egen retroaktiva lagföringslogik i nazifallet för att denna stats syndaregister på punkt efter punkt skulle uppfylla folkmordskriterierna med råge - även efter 1948. Och det handlar inte bara om indianer... 

*26 januari 1976 rapporterade "Christian Century" att uppskattningsvis 40% av samtliga USA:s indiankvinnor i fertil ålder tvångsmässigt steriliserats på kliniker under Bureau of Indian Affairs (BIA) åren 1971-75. Den officiella förklaringen till steriliseringarna: de hade utförts av "ekonomiska skäl" och inte på grund av kriterier som etniskt ursprung, ras eller religiös tillhörighet och var därför inte att betrakta som genocida åtgärder. En ren törnrosaargumentation. Tvångssteriliseringarna utgjorde uppenbara brott mot artiklarna II (d), III (a) och III (b) i Genocidekonventionen (1948) samt Universal Declaration of Human Rights (1948) och American Convention on Human Rights (1969).

**  Som den rasist, livsrumsapostel och ödesmanifestets man president Lincoln var hann hans kortlivade regim med förbluffande mycket på indianområdet innan det var dags att lämna in. 1. Lincoln satte fart på de transkontinentala järnvägarna som innebar dödsstöten för bisonhjordarna och prärienomaderna, 2. Han lät "lagvägen" dela ut frikostigt med indianland till nybyggare och hemvändande soldater, 3. Han tillsatte korrupta och inkompetenta män i Indianbyråns ledning och ute på reservaten, 4. Han lät 1862 slå ner dakotaindianernas uppror mot sina vita förtryckare efter att man 1851 tvingat dem att ge upp Minnesota och norra Iowa för en reservatsremsa som 1858 halverats. Indianernas traktatsmedel försnillades. 5. Han lät i december 1862 genomföra den största formella masshängningen i USA:s historia, då 38 dakotas avrättades i Mankato som hämnd för resningen. Tack vare biskop Henry Whipples inskridande hade Lincoln gått med på att reducera antalet. 6. Han lät deportera indianstammar från Minnesota och Iowa till sterila områden vid Missouri River. 7. Han lät för lång tid och under vedervärdiga villkor internera stora grupper dakotakvinnor med barn vid Ft Snelling, 8. Han skickade flera hundra dakotakrigare som deltagit i upproret 17 aug 1862 som kedjade krigsfångar till Davenport, 9. Han såg till att kongressen strök alla traktater med dakotafolket och bannlyste dem från Minnesota för all tid, 10. Han lät sina trupper jaga de flyende dakotas ut på dakotaprärien i väster för att förstöra deras liv och livsbetingelser. Vid Big Mound, 24 juli 1863, dödade nordstataren och brigadgeneralen Henry Sibleys män minst 40 siouxer och sårade lika många. Vid Stony Lake repriserades bataljen 28 juli med minst 11 döda indianer. Vid Whitestone Hill, 3 sept 1863, slaktade nordstataren och brigadgeneralen Alfred Sully "över 100 siouxer" och sårade minst lika många. Man brände 300 tipis och tonvis med torkat kött. 11. Den 29 januari 1863 attackerade nordstatsöversten Patrick E Connor ett shoshoneläger vid Bear River i Idaho. Det innehöll 450 män, kvinnor och barn. Av dessa massakrerades mellan 220-300 individer.12. Den 28 juli 1864 anföll general Alfred Sully ett siouxläger vid Killdeer Mountain i North Dakota. Hans åtta kanoner och män anställde blodbad på minst 150 indianer. Samtliga tipis och tonvis med torkat kött brändes och ett par tusen hundar sköts ihjäl.13. Västerns mest morbida massaker drabbade ett kombinerat cheyenne-arapaho-läger 29 november 1864. Nordstatsöversten och predikanten John Chivingtons män mördade ca 130 indianer - som alltid utan hänsyn till kön och ålder -  vid Sand Creek i Colorado. Könsdelar paraderades genom Denvers gator. Allt under Lincolns ämbetsperiod och ansvar. Inbördeskrigets 600 000 döda och slavfrågan kan knappast fungera som alibi för en sådan president. Det är fullt tänkbart att indianerna såväl som övriga världen skulle ha vunnit på ett delat USA. Hur problematisk Lincoln kontra indianerna varit för kopiösa mängder amerikanska levnadstecknare illustreras utmärkt väl av att det med något enda (!) undantag inte författats en enda biografi/monografi över presidenten som fokuserar Lincolns roll i västerns erövring och aggressionskrigen mot prärienomaderna. Inte underligt att det också i Sverige saknas en L-biografi som fokuserar erövringsproblematiken. Det som författarna eventuellt berör är i bästa fall Lincolns inblandning i den skändliga behandlingen av dakotaindianerna i Minnesota. Myten Lincoln lever vidare  ... 

Vad gjorde general Custer så exceptionell?

Svar:
Det är en fråga med många svar. Boken ger alla tänkbara besked. Det handlar om hans personliga kemi, hans mentala struktur och starka fysik, samtidens värderingar och påverkan, hans uppväxtmiljö och erfarenheter, hans familj och militära gynnare, hans relationer till makan Libbie, hans hasardnatur och utstuderade originalitet, och inte minst, frånvaron av samvete och personlig disciplin, sannskyldig bondtur, stark intuition och ett dödsförakt som inte var av denna världen. Unionsarméns yngsta general i inbördeskriget vid 23 års ålder dödade han sydstatsrebeller med samma frenesi som senare indianer - de han kom åt, vill säga. Washitamassakern på cheyenner 1868 gav honom ikonstatus hos militärledningen, han hade nått zenit som indiandräpare. Little Big Horn 25 juni 1876 blev en antiklimax och katastrof för den levande legenden. Men i döden kröntes han till martyr för den amerikanska civilisationen samtidigt som han blev en nyckelsymbol för systemets inneboende ondska och destruktiva avsikter.

Vad sägs om Custers karriär i inbördeskriget 1861-1865?

Svar:
Boken ägnar ett långt avsnitt åt inbördeskriget och Custers klättring till de högre militära tinnarna inom nordstatsarmén, från Bull Run till Appomattox Court House och sydstatskapitulationen. Den perioden i hans liv gjorde honom verkligt ryktbar och känd långt utanför militära kretsar. Han upptäckte också pressens PR-värde och höll sig alltsedan dess framme i rampljuset. Under tiden på prärien såg han alltid till att föra med sig reportrar som basunerade ut hans göranden och låtanden i de stora tidningarna på östkusten och i mellanvästern. Han utvecklades själv till flitig skribent och gav 1874 ut sina samlade memoarartiklar om prärielivet i bokform. Kavallerichefen och blårocksgeneralen "Little Phil" Sheridan insåg snabbt Custers krigiska härförarkvaliteter och blev hans vän och gynnare livet ut. Det var också under inbördeskriget som unge Custer träffade och äktade Elisabeth "Libbie" Bacon, domardottern. Deras korta men oerhört passionerade kärlekssaga utmynnade i den mani som fick Libbie att ägna sina resterande 57 år efter makens död åt att rentvå hans namn och i alla sammanhang slåss för bilden av den "fläckfria hjälten". Det var ett heroiskt företag och naturligtvis dömt att misslyckas. Än i denna dag rasar kontroverser runt Custer.

Vilket utrymme får de indianska frihetskämparna i boken?

Svar:
Stort! Det indianska motståndet behandlas tämligen ingående, såväl i huvudberättelsen som i biografiblocket i bokslutet. 

Vad berättas om Custers 7:e kavalleri?

Svar:
Naturligtvis följer jag 7:e kavalleriets tillkomsthistoria från 1866 och framåt. Den interna splittringen av officerskåren och manskapet som följde på Custers extrema nepotism, favoriseringar och hårdföra straff för desertörer får sin del av kakan. Vänkretsen av trogna Custerdyrkare kontrasteras mot de inom regementet som bara kände förakt, om inte hat mot den guldlockiga pojkgeneralen. Förutom officerskadern möter läsaren också ryktbara namn som scouten och halvblodet Mitch Boyer, Custers favoritspanare arikarahunkpapan Bloody Knife, mästerjägaren "Lonesome" Charley Reynolds, den svarta tolken Isaiah Dorman, frontreportern Mark Kellogg, arméläkaren Henry Porter, det gåtfulla ödet löjtnant Henry Harrington, och så förstås, vid sidan av Custers chef general Alfred Terry och överste John Gibbon, hans bägge ärkeopponenter, kapten Frederick Benteen och major Marcus Reno. Samtliga biograferas utförligt.

Siouxkampanjen 1876 hade som yttersta mål att förinta de indianer under Sitting Bull som vägrade att gå till reservatet i South Dakota trots att de uppehöll sig på eget traktatsland. Några faktorer som spelade roll för kampanjen och dess utgång?

Svar:
Dit hör soldaternas och den indianska beväpningen vid Little Big Horn River i Montana. För- och nackdelarna med vapnen analyseras liksom tillgången på olika vapenslag. (I ett separat avsnitt behandlas Custers egna, mycket speciella vapen.) Hela kampanjplaneringen med tre konvergerande armékolonner synas ur strategiska och taktiska vinklar. Marschrutterna beskrivs och illustreras med översiktskartor. General George Crooks inledande bakslag 17 mars och 17 juni, då hans Wyomingkolonn som en av de tre griparmarna sattes ur spel, ägnas befogat utrymme. Parallellt med detta skildras indianstyrkornas rörelser och anslutning till Sitting Bull. Hövdingens egna lägerplatser den våren och sommaren, fram till Little Big Horn, kan också kartvis följas. Relevant statistik bidrar till att stärka mina slutsatser om åtskilligt som rör drabbningen vid Little Big Horn.

Överskuggas inte bokens bakomliggande nyckeltema, "folkmordsaspekten", av den höga detaljeringsnivån vad gäller till exempel stridsplanering, vapen och truppernas marschvägar i samband med siouxkampanjen 1876?

Svar:
Det ena utesluter inte det andra! Allt samverkade till det för Custer så ödesdigra kampanjslutet och till indianernas framgång - därför har det hög relevans. Dessutom är Little Big Horn-dramat västerns mest mytomspunna, omskrivna och omspekulerade drabbning, som innehåller en mängd mysteriösa inslag som inbjuder till fortsatt forskande. Ättlingar till de indiankämpar som uppträdde vid Little Big Horn känner - med all rätt - en stolthet över vad deras fäder uträttade den heta sommardagen för 135 år sedan. Den känslan blir inte mindre av att preludierna och själva striden nagelfars med största möjliga precision och noggrannhet. Och ett öppet sinne.

Vad kan generellt sägas om det militära nederlaget vid Little Big Horn och general Custers fältherrekompetens under kampanjen och slutstriden?

Svar:
Det handlade om en mix av bristfälliga och felaktiga informationer och rasistiskt färgade underskattningar som från första stund gav hela kampanjupplägget en chansartad karaktär. Custers eget agerande som chef för 7:e kavalleriet utvecklades till ett helt batteri av underlåtenhetssynder, felbedömningar och taktiskt risktagande som mestadels bottnade i hans egen natur. Till detta kan läggas hans närmsta mäns, kapten Benteen och major Reno, mentala blockeringar och avsky för sin chef. Det spelade indianerna i händerna och gjorde Custers egen bataljon räddningslöst förlorad trots det tidsmässiga undsättningsutrymme som för en kort stund gavs men aldrig utnyttjades. Om någon från Custers bataljon lyckades undkomma striden levande eller inte låter jag läsaren grubbla över i ett särskilt avsnitt.

Tommy Eriksson