Bruce greppar Pete - folkmusikhistorisk exposé
Publicerad 2006


Under den klämkäcka rubriken ovan kan konstateras att Bruce Springsteen med sitt senaste allakustiska album, "We shall overcome. The Seeger sessions", som förutom 13 amerikanska folkklassiker rymmer en 30 min lång baksidesfilm från de tre sessionsdagarna i Springsteens farmhouse, revitaliserar ett mångskiktat, ruralt och rasblint folksjälsarv som intill förblödning sargats av den urbana mainstreamkulturens börsintolerans och eteriska, intetsägande rastlöshetsprodukter. Om inte en apokalyptisk återuppväckning av döda så åtminstone av skendöda.


Utan "John Henry":s slägghammare slagborrar sig ändå Springsteen - med ett gäng spontanitetsdruckna medmusiker - genom den nostalgiska, sentimentrika, andliga, politiska, sociala, mytiska, visionära och evigt frihetstörstande hjärnskålsarkeologin av senterade enskilda och kollektiva sinnessensationer ända tillbaka till Plymouth Rock, till slavskeppens svarta köttmassor och de sönderpiskade plantageryggarna, till 1930-talets tigerkapitalism och dust bowl-era och de iriska stammarnas revoltglöd.

Det handlar om sånger, ballader med smak av skillingtryck. Traderade, stöpta och omstöpta av generationer småfolk: arma, utblottade farmare, svarta slavar, minstrel-, gospel- och bluessångare, stridbara arbetare, joe-hill-typer, enklaver av euroetniska bergsfolksspillror, rebelliska judiska pogromrester, amatöristiska trubadurer och singer/songwriters, och småningom, under inflytande av 1900-talets innovationer i samfärdsel, inspelningsteknik, massmedia, sociopolitiska och -ekonomiska folkdjupsrörelser, ett politiskt uppvaknande och en i facklig organisering manifesterad latent missnöjesdynamik, där framförallt vänsterintellektuella, professionella folkmusiker - som Woody Guthrie, Cisco Houston och Pete Seeger - entusiasmerade, tolkade och skrev nytt (Woody över tusen sånger!) i traditionell folkrotsstil, ofta till promiskuöst inlånade och populära melodier.

Boklärde, Harvardavhoppade, nu 87-årige Pete Seeger, som lärt känna den evige vagabonden och läromästaren 28-årige Guthrie 1940, svartlistades som kommunist och fick sin karriär temporärt spolierad ett antal år på 50-talet. Häxjakten på kommunister och dito sympatisörer skapade en angivarkarusell i kongressen med gott bistånd av FBI-chefen Hoover som samlade feta akter på både Seeger (medlem i kommunistpartiet) och Guthrie ("always in the red", som han sa, men aldrig formell partimedlem). 

Tusentals musiker, skådespelare, fackligt aktiva etc etc utsattes för inkvisitoriska kongressförhör och fick sina liv kvaddade. Seeger överlevde i anonymitet, men fick revansch med folkmusikens revivalrörelse som svepte som en präriebrand över USA 1958-65. Det var den artificiellt nedsövda ungdomsgenerationens självupptäckt som nyskapade folkmusiken i protestens tecken: protesten mot bomben, mot rasåtskillnaden svarta/vita, protesten mot Vietnamkriget och en själsdöd materiell livshållning.

Att "rörelsen" gick vänsterut var ingen tillfällighet. Det var framförallt kommunisterna som ordnat soppkök, hand- till- mun- understöd och tak över huvet för de hundratusentals bokstavligen vinddrivna existenser och lantbruksarrendatorer i Oklahoma och Texas, som i spåren av den finansiella 30-talsdepressionen, bankernas cyniska vingklippning av småfarmarna och den ekologiska misskötseln av jorden med åtföljande sandstormar (hör ex. Springsteens nytolkning av "My Oklahoma home"!), tvingades migrera för sin överlevnad. (Woodys far Charley - av medelklass - förlorade en farm om dagen i 30 dagar (!) och kunde aldrig rehabilitera fallet.) 

Många söktes sig i likhet med Guthrie till "det förlovade landet", Kalifornien. Dessvärre ditlockade av skrupelfria plantageägare som ofta lovade 1000 arbete men tog 100 - den utlovade dollarn om dagen blev 10 cent. Take it or leave it. I det superkapitalistiska USA var det ironiskt nog de federala nödhjälpsprogrammen, president Roosevelts New Deal, med statsägda fruktplantager och sanitära arbetarbaracker, bl a i Kalifornien, som lyckades stävja det sociala kaoset och de revoltstämningar som pyrde bland immigranterna.

Under 2:a vrk valde kommunisterna att stödja Roosevelts liberalprogressiva ministär. Kriget satte fart på hjulen och lyfte USA ur krisen. Som så många gånger förr - och senare. Med Truman i Vita huset och ett näringsliv på högvarv sprack solidariteten med samhällets miljontals olycksbarn. Kommunisterna misslyckades också kapitalt i valet 1948. Och snart slog det latenta kommunisthatet ut i full låga. I södern lynchades afroamerikaner med stegrad frenesi av reaktionära sekter som Ku-Klux-Klan och samarbetsvillig polis. Ärkekonservativa guvernörer och ett genomruttet lagmaskineri underblåste rashatet och segregationen. 

I slutet av 50-talet skedde - speciellt med den korta Kennedyeran 1960-63 - en vindkantring, som öppnade för hela 60-talets solidaritets- och proteströrelser. Att gå hand i hand med den svarta medborgarrättsrörelsen blev en "inkluderande" manifestation för humanitet och medkänsla och lika rättigheter för folkflertalet; hopplöst konträrt mot en 5%-ig "ekluderande" elit av roffarkapitalister, bolagscynister och ett krigshetsande militärindustriellt komplex. Ungdomar brände sina inkallelsesedlar till Vietnamkriget, sattes i fängelse; andra deserterade, flydde landet.

Ett lysande kortexempel på protester mot inkallelserna kan hämtas från den senare, 1969, Woodstock-festivalen, där den rysligt underskattade sammetsrösten Jeffrey Shurtleff sjunger en ruskigt medryckande duett med den makalösa änglarösten Joan Baez - "His a Drugstore Truck Driving Man". Den inte helt obekante kaliforniaguvernören Ronald Reagan agerar figurant för det effektiva textsmidet. 1970 repriserades för övrigt samarbetet Baez/Shurtleff på en mer "countrybenägen" platta; med Joan vid spakarna slår det ändå aldrig över i sedvanlig kommersiell sirapscountry - eller om man så vill, vit-makt-musik-light. 

Det finns en rågång, en stundom diffus gränslinje som kan göra boskillnaden mellan "folkmusik" och "country" knivig, men folkmusiken är aldrig uppsåtligen kommersiell till sitt väsen och omger sig sällan med teatraliska attribut, förställning. Den behöver bara en ensam opluggad gitarr etc, en röst som dryper av inlevelse, engagemang och uppriktigt patos - sanningslidelse, en stämma som låter ordens innebörder födas som meningsfullheter i lyssnarens öra, en röst som intar baksätet för att budskapet ska nå fram. Eldsflugor i stillhetens mörker. Lysmaskar i förtryckets dunklaste vrår.

Det visste Woody Guthrie. Simplicitetens mästare. En slags urfader till 1900-talets amerikanska folkmusikaliska pånyttfödelse. "Han hade något viktigt att säga", för att nu citera Bob Dylans polare Bob Neuwirth. Han bar den andliga elden, men fick också, på ett högst makabert sätt, och rent bokstavligt lära hur den kan ödelägga mänskligt liv. Både äldre systern Clara och dottern Kathy Ann vådelddödades. Och fadern brändes sönder från hals till midja av Woodys mor, Nora, som redan märkts av de depressioner, humörsvängningar, sluddriga tal och spasmer, den ärftliga och obotliga neurologiska sjukdom - Huntingtons chorea eller disease - som förutom modern skulle "koreografera" Woody själv till en förtida död 3 okt 1967, 55 år gammal - efter 12 års permanent sjukhusvistelse. Utmärglad av alla energislukande, ofrivilliga rörelser i varenda kroppslem, kunde han tillslut inte ens styra tungan. 

När vänner som managern Harold Leventhal, Pete Seeger och hans andra (av tre) hustru, Marjorie, med de tre barnen, Arlo, Joady och dottern Nora, besökte honom mot slutet var det blinkningssystem som gällde. Under 1970-talet dog två av hans tre barn med första hustrun, Mary, i den ruggiga sjukdomen medan ende sonen, Bill, omkom i en bilolycka i Kalifornien; det senare drabbade även Woodys sista och enda barn med den unga Anneke Van Kirk Marshall - en bortadopterad dotter som förolyckades vid blott 19 års ålder.  

Woody besatt en okuvlig optimism (ärvd av fadern) och viljekraft som följde honom ända till slutet. Han ansåg till och med att han var lyckligt lottad som inte drabbats av någon "mera smärtsam sjukdom", varför han placerade sin "HC" bland de "lindrigare"! (Medan han ännu kunde präntade han ner en lista över "verkligt obehagliga åkommor"!) Bäste vännen Cisco Houston - ett skådespelarämne med Clark Gable-look - som varit Woodys förnämliga medspelare i många år dog i magcancer i början av 1960-talet. Dödssjuk förundrades Cisco över Woodys stoicism fastän armarna for runt som väderkvarnsvingar och livet obevekligt rann ut. Han gnällde aldrig, tvärtom tröstade han sina anhöriga i deras dagliga små bekymmer.

Woodys produktiva, skivdokumenterade period spände bara över ett futtigt decennium, 1940-50. Av de minst 1000 sånger han skrev spelade han möjligen in 2-300 på olika skivbolag, som "Folkways" och för Alan Lomax, folkmusikexpert och chef för Archive of Folksong vid Library of Congress, Washington DC. Alan med den distingerade, konservative fadern John Avery, hade på 1930-talet kuskat runt med över en 150 kilo tung inspelningsmaskin i södra och östra USA för att spela in "genuin folkmusik" i skolhus, undangömda bergsdalar, fängelser och på bomullsplantager. Det var ett herkuliskt pionjärarbete som inbringade vid pass 10.000 sånger och ballader! Inte konstigt att den ortodoxe, puristiske folkmusikkännaren Alan Lomax - och många med honom - upplevde Bob Dylans chockerande elgitarrentré vid folkmusikfestivalen i Newport 1965 - beledsagad av Butterfields bluesband med den sublime gitarrfantomen Mike Bloomfield i skuggorna - som ett "förräderi på alla plan". Dylan räknades ju som folkmusik/ protest-rörelsens blivande ikon och musikalisk arvtagare till den 22 år äldre Pete Seeger. 

För Seeger blev det en sorts avfällingsklimax, som en granatattack från Verdun mot hjärterötterna i den ideologiska idealism, humanitet och antikommersialism han ständigt och med beundransvärd stringens och oförtröttlighet missionerat (sen rösten numera lagt av nöjer han sig med den femsträngade banjon eller den akustiska gitarren, som han trakterar med själfullt mästerskap). Enligt ögonvittnen ska Pete idogt ha rotat efter en yxa för att likt trojanerna förgöra trähästens blankrustade greker - läs: förstärkarsladdarna - som lömskt insmugglats bland de troende. Dessbättre fann han inget vapen och fick som trojanerna vackert slicka debaclets sår och tämja sin bitterhet. 

Alan Lomax, däremot, kastade sig rundhyllt och med frisk aptit in i en regellös nävkampsduell med Dylans om möjligt än mer buddhatrinde manager, den alltid okvädingsglade men buttert ordsnåle Albert Grossman - en mänsklig ursymbol för amerikansk smartness och parasitär musikalisk kommersialism (en man som Dylan slutligen hade ett helsike att bli av med). Vem som gick segrande ur festivaldammet: Grossman, åtminstone symboliskt men knappast med någon historiskmoralisk poängövervikt.

Men Dylan hade bytt fot - eller snarare valt sig själv som prosapoet och arbetsmaterial. Han sökte sig inåt, till den privata erfarenhetssfären, till surrealistiska drömvärldar fyllda av hallucinatoriska visioner och bibliska referenser, eller så hämtade han stoff i vardagshändelser och smidde episka miniatyrer. Pendeln höll sig till ett ständigt utforskande av den inre själsrymden och dess korrelationer, dess kommunikativa möjligheter med ett yttre, belamrat med ständigt skiftande premisser och möjligheter, rörligt, föränderligt, dynamiskt utan fasta hållpunkter i statiska ideologier eller något vänster/höger-perspektiv, apolitiskt och i sin essens allmänskligt och ändå privat. - Därmed hade han definitivt släppt den smått maniska fixeringen vid och fulländade imitationen av Woody Guthrie. Den ende som kunde göra Dylan klonrangen stridig var "Ramblin" Jack Elliott, en urban cowboy, tandläkarson och trubadur från New York som hundlikt följt Woody i spåren och helst talade och sjöng med Oklahomadialekt som den infödda förlagan.

Kuriöst nog var både Guthrie och Dylan fulla av ljug om sitt förflutna. Guthries skrönor gick ut på att han arbetat som lantarbetare i sitt anletes svett, att han var en tvättäkta "okie" som sandstormarna svept iväg till Kalifornien, att han var en son av det arbetande folket och inte en bibliotekstuggande intellektuell med preferenser för kopiösa ordmängder och egentligen - alla tragedier till trots - var född i en medelklassfamilj. För Dylan handlade det sannolikt om komplex för ett judiskt arv och en ruskigt prosaisk och händelsefattig uppväxt i gruvstaden Hibbing, Minnesota. 

Bland oräkneliga folkmusiker i det begynnande 1960-talets Greenwich Village, New York, var det lätt att lida drunkningsdöden, att passera som en fotnot. När Dylan anlände till mastodontstaden en bit in på nyåret 1961 kreerade han de roller och uppdiktade föregåenden som passade hans syften för att göra "avtryck", för att synas, för att få chansen till det oerhörda - ett skivkontrakt. Och han tummade redan de första glimrande talangfulla diktbladen som skulle få skivbolagsgiganten Columbia Records att rulla ut mattan och öppna upp för en fenomenal karriär som än idag får många av oss att envist hänga kvar vid hans läppar.

Woodys erfarenhetsbagage var avsevärt mycket tyngre när han liftade sig fram till New York i snöstormar och iskyla 1940. Han redan vagabonderat i sydstaterna, i Kalifornien och upp längs västkusten. Han hade lärt känna de hemlösa, de rotlösa gratisåkarna som sköts från tågvagnstaken av självutnämnda "vigilantespatruller", sett de ändlösa kolonnerna av bilvrak kravla fram längs Route 66 med sitt torftiga, nednötta emigrantbagage, sett de överfulla tältlägren av hungrande i Kalifornien och fogdarnas och arbetsköparnas skoningslöst iskalla antipatier och han mindes hur bankerna våldtagit hans familjs ekonomiska trygghet. Han blev en rabiat antifascist. På gitarren målade han: "This machine kills fascists". 

Under 2:a vrk gick han in vid handelsflottan, torpederades av nazistiska ubåtar två gånger, men överlevde oskadd. Vid ett tillfälle - när ubåtsfaran var överhängande - gick han ändå ner till de segregerade svarta i fartygets inre för att sjunga några modstärkande sånger för dem. Kaptenen hade avrått honom; den vita personalen hade intagit säkrare positioner. En annan gång sa han till en nära vän: "Det är inte torpederna jag fruktar - det är det här..." Han hade hållit fram sin ofrivilligt skakande hand. Kanske anade han vad som väntade. På 1920-talet hade gråtit en av de få gångerna i sitt liv. Innanför delstatsjukhuset för mentalpatienter (!) i Norman blickade han in i sin mors outgrundligt stirrande ögon, utan en antydan av igenkännande och såg kroppen skaka i häftiga konvulsioner. Det var sista gången de sågs.

Men "Woody var inget helgon", som dottern Nora uttryckte det i en intervju. Han hade otaliga kvinnoaffärer och bedrog skamlöst sina två första fruar. Trots det var det dansaren Marjorie - hustru två- som drog det tyngsta lasset de sista tolv åren av hans liv, när han sakta men säkert bröts ner av sin sjukdom på olika vårdinstitutioner. Kreativiteten, den skapande processen klipptes abrupt av sen älsklingsdottern Cathy Ann i februari 1947 bränts ihjäl i sin födelsedagsklänning. Woodys förtvivlan var bottenlös. Han gick ner på stranden vid Coney Island, där familjen bodde i ett hyreshus, och skrek ut sin desperation liggande på marken framför ett par nära vänner. Inte en tår, bara detta hjärtskärande ljud utan återvändo.

Till skillnad från den förnämsta amerikanska folkmusikpopularisatorn och uttolkaren Pete Seeger skrev Woody Guthrie ofantliga sångbara textmängder. En av de mest kända - "This Land Is Your Land" - brukar räknas som USA:s inofficiella nationalsång och skrevs i sin första version i början på 1940-talet för att spelas in av Woody åtskilliga år senare. Idén fick han på väg till New York 1940. Han byggde på den med ett par verser som inte faller alla amerikaner på läppen, eftersom de har antimaterialistiska förtecken och rimmar illa med den elitistiska ideologins förhärligande av privategendomens okränkbarhet och företräde framför humanitära, mänskliga hänsyn. Irving Berlins drapa hade redan fått status av nationalsång när Woody, i en känsla av avsky för de tankegångar den speglar, snickrade ihop sin egen. Och den är onekligen ett litet mästerverk både till form, innehåll och sångbarhet.

Woody Guthrie ville riva alla ras- och etniska barriärer, plana ut rikedomen och lyfta det arbetande folket till politiskt radikal medvetenhet. Precis samma idéer har alltid föresvävat Pete Seeger. Tveklöst. En smula problematiskt blir det ändå att förena denna sympatiska egalitära vision med anspråken från urinvånarna, de rättmätiga ägarna till merparten av USA:s 48 nedre delstater. Jag talar förstås om indianerna. Det är ett dystert faktum att den äldre amerikanska vänstern - och för den delen både Woody Guthrie och Pete Seeger - i yttersta undantagsfall uttalat sångmässiga sympatier för indianernas månghundraåriga kamp. 

När Pete vid ett tillfälle råkade hamna i ett sällskap som innehöll några välkända nutida siouxledare och -shamaner och sin vana trogen, utan att betänka sig, föreslog att man skulle stämma upp "This Land..." reagerade övriga vita i sällskapet med menande blickar bort mot de församlade indiandelegaterna. "This Land Is Very Seldom Your Land", än mindre den fascistoida bushjuntans. (Hade Woody varit vid liv idag skulle han onekligen stått ända upp till sin långa svanhals i intern amerikansk fascistbekämpning.) I alla händelser har decennierna från slutet av 1960-talet och framåt - då den indianska fri- och rättighetsdrömmen återuppväcktes i en serie manifestationer som ruskade om landet - inneburit en generösare behandling av den indianska saken i litterära, vita vänsterkretsar. Det kan räcka att nämna interna vänsterintellektuella galjonsfigurer som Noam Chomsky och Howard Zinn.

Nejdååå jag har inte glömt Springsteen och den nya CD:n. Han mumlar, grymtar, väser och ryter fram stoffet på sedvanligt manér, till rytmiska anslag på avskavd gitarr. Mysigt småprat och en och annan ölklunk däremellan. Ensemblespelet har lite dylansk blonde-on-blonde-feeling. Ibland cirkusmanege, ibland extatiskt väckelsemöte, ibland boulevardparad. Men här förmedlas också hudlöshet, rysningsbringande mickslickarintimitet där de mångbottnade texternas metaforiska och symboliska lyskraft överröstar stämbanden. Det är oerhört sympatiskt - och sällsynt. Just den inneboende äktheten, budskapets autencitet och många gånger meningsfulla giltighet även idag tilltalar. 

Som tonåring hade Springsteen släpat hem travar med Seegerplattor. Sån dristighet går aldrig oförmärkt förbi. Därför är det helt i sin ordning att plattan också tillägnas Pete. (Mer om låtarnas uppkomst och inspelningsdata  återfinns på Bruce Springsteens officiella website.)

För den som traktar efter indianska perspektiv kan det i detta sammanhang räcka med tre mer eller mindre välkända namn: Peter La Farge (1931-1965), narragansetindian (urspr. hemterritorium: New England), trubadur och låtskrivare, åstadkom under sin korta levnad ett pärlband av civilisationskritiska, underfundiga låtar, inte sällan spetsade med stänk av ironi och humor. La Farge upprördes över sekler av angloamerikansk conquistadorpolitik som inneburit ohämmad andlig, mental, kulturell, ekologisk och mänsklig katastrof för alla indianfolk på kontinenten. 

La Farge, som adopterats av den bemärkte antropologen och författaren Oliver La Farge, begick sin LP-debut samma år som Dylan, 1961, dessutom på samma bolag, Columbia, och med samma producent, den legendariske John Hammond. (Hammond skulle något decennium senare backa upp Springsteens karriär!) 1962 kontrakterades La Farge av en entusiastisk Moe Asch (som naturligtvis också spelat in Guthrie och Seeger en masse) på Folkways. 1962-65 släpptes i rask takt fem album. I folkmusikkretsar - inte minst i Greenwich Village - blev La Farge en kort tid ett hett namn. Han skrev snabbt och hade en giftig penna. En kort tid fungerade han också som Dylans inofficiella livvakt! Den ganska omogne, spydigt provokative och lättdesorienterade hibbingynglingen behövde en manlig nanny för att inte råka ut för missöden och obehagligheter i storstadsdjungeln. 

1964 fick Johnny Cash tag på La Farges Columbiainspelning av "The Ballad of Ira Hays" och var så betagen i denna upptäckt att han samma år spelade in en LP ("Bitter Tears") med bl a sex orginallåtar signerade La Farge. Ira Hays-balladen handlade för övrigt om en verklig pimaindian från trakterna av Arizona. Han blev krigshjälte under 2:a vrk och var med och reste USA-banéret på japanska Iwo Jima. Hekommen glömdes Ira bort; han drabbades hårt av reservatsmisären, gick ner sig i sprit och hopplös förtvivlan. Countryradion USA över vägrade spela balladen pga "ämnets aggressiva framställning", man krävde åtgärder mot Cash! Trots den sedvanliga countryrasismen klättrade låten till nummer tre på den nationella countrylistan.

Peter La Farges två sista år i livet, 1964-65, kantades av slitningar med vita folkmusikkollegor som inte kunde förlika sig med Peters skoningslösa kritik av det vita förtryckssystemet - då som förr. Att en urinvånare gjorde sin röst hörd och förde en skarp polemik i den röda saken tillhörde inte vanligheterna 1964. På okonstlat manér med hyfsat skral röst och till ett osofistikerat, men rytmsäkert gitarr- och trumunderstöd gjorde han en lågmäld revolution som skulle bana väg för andra röda sångare, inte minst siouxindianen Floyd Westerman (LP:n "Custer Died For Your Sins" kom 1969, och 1991 "This Land Is Your Mother"; finns på CD) och halvblodsindianen Bill Miller (exempelvis CD:n "The Red Road", 1993). 

1964 och 1965 gavs två LP ut på Folkways (CD-åtkomliga) som blev sannskyldiga vägvisare inom den indianskt färgade folkmusiken: Peter La Farges "As Long As The Grass Shall Grow" och "On the Warpath". Men tiden var på väga att rinna ut för Peter La Farge. I september 1965 anförtrodde han vänner att han övervägde att att dra sig ur folkmusiken och istället ägna sig åt författande och målning. Kort därefter, 27 okt 1965, hittades han död i sin lägenhet i New York. Som dödsorsak angavs officiellt hjärtslag, men många av Peters vänner förstod att han tagit sitt liv. Polisen fann också sprutor och tömda medicinburkar på golvet i lägenheten. Tragiskt nog hade han bara några månader tidigare gift sig med en dansk sångerska; de hade också en dotter tillsammans.

Och så några snabba litteraturtips runt folkmusik och folkmusikens centralgestalter - böcker jag ägnat mig åt den senaste tiden. Dessvärre och typiskt nog finns det bara en helgjuten biografi om Pete Seeger, men den är å andra sidan en given läsupplevelse:

"Ramblin Man. The Life and Times of Woody Guthrie"
förf. Ed Cray (WW Norton & Company, New York, NY; 488 sid; 2004)
"Woody Guthrie. A Life"
förf. Joe Klein (Dell Publishing, New York, NY; 496 sid; orig 1980, omtryck 1999)
"Hard Travellin’. The Life and Legacy of Woody Guthrie"
antologi red R Santelli/E Davidson (Wesleyan University Press, Hanover, NH; 256 sid; 1999)
"How Can I Keep From Singing: Pete Seeger"
förf. David Dunaway (Da Capo Press, Cambridge, MA; 388 sid; orig 1981, nytt förord 1989)
"The Mayor of MacDougal Street. A Memoir"
förf. Dave Van Ronk/Elijah Wald (Da Capo Press, Cambridge, MA; 246 sid; 2005)
"Baby Let Me Follow You Down. The Illustrated Story of the Cambridge Folk Years"
förf. Eric Von Schmidt/Jim Rooney (Univ. of Massachusetts Press, Amherst, MA; 317 sid; orig 1979, uppdat uppl 1991)
"When We Were Good. The Folk Revival"
förf. Robert Cantwell (Harvard Univ. Press, Cambridge, MA; 413 sid; 1996)

I kölvattnet på en artikel av detta slag dyker ofta upp ett stim eftertankar. I det här fallet låter jag - obekymrad om att ens översätta originaltexten - Robert Cantwell (ovan) utveckla saken:
The House Committee on Un-American Activities inrättades som ett permanent organ inom kongressen 1945. Under den följande tioårsperioden bedrev man med presidenterna Trumans och Eisenhowers (och vicepresident Nixons) goda minne en vettlös häxjakt på allt som ansågs vara "oamerikanskt", vilket per definition var (är?) "kommunism". 

Cantwell (sid 160): "The purge touched every level of society", Robbie Lieberman writes (1989): "Local, state, and federal legislation and committes, as well as self-appointed vigilantes, harassed individuals, groups, and institutions. People were fired from their jobs; discriminated against in housing, social security, and unemployment benefits; and deported. Such actions were justified on the basis of past membership in subversive organizations, guilt by association, reliance on the Fifth Amendment (ett konstitutionellt tillägg som  Pete Seeger - hedersamt nog - vägrade gömma sig bakom!), and refusal to cooperate with congressional committes (man krävde angiveri!) 

Cantwell fortsätter med att citera Joe Klein: "Anyone who'd ever joined a committe against racism," Joe Klein recalls, "anyone who'd supported the 'wrong' side in the Spanish Civil War, anyone who could be called a 'premature anti-fascist,' anyone who seemed suspiciously idealistic, onewordly, permissive, well read, or immune to the lures of materialism, was suspect." Och det är inte förvånande - snarare en truism - att storinkvisitorn senator McCarthy "and other anticommunist crusaders were financed by Texas oil and other Big Money..."  

Cantwell om kalla kriget-epoken (sid 162): From officially constructed Soviet threat, many interests benefited. American corporations on foreign soil were protected by a global network of military bases, which provided a huge protected market for American industry as well. (Herbert E) Schiller writes (1989): "The Vast military shopping list, underwritten by unstinting congressional appropriations, meant that aircraft, shipbuilding, electrical equipment, automotive, and, most consequently for the long-term, the new information industries had a ready buyer: the Pentagon. The new information technologies - computers, satellites, and a growing number of electronic marvels  - owed their existence to military interest and support. This high-technology sector became the main hope of achieving ultimate superiority over the Russians and providing an edge to the American economy, hopefully enabling it to maintain a global position of authority into the twenty-first century." 

2:a världskriget lyfte ett dödsrosslande USA-kapitalistiskt system ur 1930-talets undergångskris och lade framtiden i händerna på Pentagon. Därför Korea, därför Vietnam, därför Irak, därför...? Därför denna ibland osynliga hand i Syd- och Mellanamerika, Afrika, Mellanöstern, Sydostasien...som förintar för att leva. - Cantwell om mitten av 1950-talet (sid 169): ...Chrysler, General Electric, Goodyear, and Westinghouse devoted the bulk of their advertising budgets to sustaining production of military weapons under Pentagon contracts, linking the defense budget to technical superiority and domestic prosperity: During the Eisenhower years, the volume of military business exceeded the total profits of all private enterprise. 

Cantwell (sid 168): ...and most important the interpretation of corporate and government agencies in the forties all persist to this day in a kind of sustained national emergency whose overriding interest, everywhere embodied in public discourse, absent a cold war or some other politically expedient object, is nothing more or less than the continuing expansion, at whatever social, cultural, and environmental cost, of itself. - From Alexis de Tocqueville to Alan Trachtenberg commentators have remarked, that America from the beginning has seemed more like a commercial opportunity, organized along military lines, than a political experiment. - Nog så sant, även om detta USA en gång slog sig för bröstet som "det stora demokratiska experimentet". Idag: en fascistokrati, eller om man så vill, en 5%-demokrati med mer eller mindre desillusionerade väljarrester. 

Slutligen Cantwells förklaring på varför den amerikanska folkmusikrörelsen dukade under (sid 172-173): By the mid-1960s that struggle had taken on a strikingly bipolar character, as the young had come to represent a massive human resource over which two huge interests, the corporate marketplace and the war machine, represented on the one hand by the Beatles and on the other by Lyndon Johnson, were in open competition. We think conveniently, of the advent of the Beatles as beginning of the end of the folk revival; quite so - because the Beatles, with their veneer of counterculturalism, drew the power of social and political resistance away from various folk-based alternative musics and from the subcultural economy in which early rock-and-roll and the revival were still grounded, into the corporate-commercial mainstream. 

Man kan bara önska Bruce Springsteen lycka till med sitt turnerande folkmusikfölje och hoppas det blir något mer än bara en av tusentals "kickar" för hans trogna och mindre trogna fans. Vad Pete Seeger, som såg/ser folkmusiken som ett demokratins och kulturens gerillakrig mot marknadsdiktatur, bolagsfascism, militärstat och fåtalssupremati, innerst inne tänker om saken lär vi knappast få veta.   

Tommy Eriksson