Bröd och Skådespel
Publicerad 21 november 2012

Vi begår ett stort misstag om vi inbillar oss att USA inte angår oss. Och ett ännu större om vi inte inser att USA:s dåtid väsentligen format det vi upplever som verklighet idag. Vi behöver bara slå på TV:n och bläddra bland kanalerna för att inse det. Många sjunker ner i soffhörnet och lapar i sig det monotona skvalet av serier, filmer och nyheter från megabolagen. Dag ut och dag in. Eller konsumerar amerikanska dussinromaner i parti och minut. Det har en tendens att bli extra fjäskigt om författaren ifråga prisbelönats eller bestsellerstämplats. Lydigt och lystet flockas horder av läsare runt guldkalven för att få veta samma sak som grannen. Man har något gemensamt att snacka om, det känns tryggt och bekvämt. Men hur många frågar sig vilka som ytterst tjänar på det här, vilka avsikterna är och vilka krafter som är i rörelse?

Vanans makt är svår att bryta. Husbondens röst har något sockersött i klangen. Men det är piskan bakom ryggen som är det verkligt intressanta. Vi hörde nyss att BP ska böta 4-5 miljarder extra till amerikanska staten för oljekatastrofen. Men vad spelar det för roll? Vart går pengarna? Tror ni att 50 miljoner amerikaner lyfts ur fattigdomsträsket? Att de utslagna får festa på en extra brödkant vid soppstationerna? Eller att indianerna får chansen att köpa tillbaka en tumsbredd stulen mark (vilket i sig är en absurd paradox)? Knappast, pengarna byter ficka, flyttas från vänster till höger, i samma byråkratiska maktstruktur som alltid förstått att kontrollera och manipulera de som tvingas hämta överlevnadskraft i ett allt tunnare sugrör. Vi behöver inte ens reflektera över om det kan stämma eller inte. Historien talar bara ett språk på den punkten.

Obama får inte bli ett alibi för att inte ifrågasätta. Att han är den första färgade presidenten betyder inte per automatik att han vill, kan eller ens önskar genomföra den omstöpning av makt och ägande som gör verklighet av de illusoriska ideal redan författningsfäderna skändade. Man hatar inte USA för att man vill förändring, radikal förändring. Sanningen är nog den motsatta. När indianerna säger att ”de vita aldrig förstått Amerika”, så ligger det mer i det än vad som möter ögat. ”Särintresset USA” eller ”exceptionaliteten USA” är bara uttryck för en stat där fåtalsväldet kan hålla sig kvar i sadeln genom att leverera lagom doser välfärd till medelklassen; lagom för att de inte ska rycka i kopplet. Mutans storlek är historiskt betingad och välavvägd.

Maktpyramiden pressar spetsen och hela sin tyngd ner i de myriader av människor som saknar de simplaste rudimenten för välfärd. De är inte ens röstboskap. Valprocedurerna är ofta så delstatligt tillkrånglade att makten utan vidare kan bortse ifrån dem. Ett 50-procentigt valdeltagande i presidentvalen bär snarast vittne om kronisk resignation, defaitism, än om ett ”demokratiskt underskott” eller predikament, som mediernas s k valanalytiker gärna spekulerar om. Det är bara skrap på ytan. Varför uppföra samma teater med jämna intervall när fördelningen av makt och rikedomar ändå är orubblig. När de ekonomiska, sociala och politiska strukturerna längesen mumifierats? När ändå ingen hör rösterna av de som genomborrats av pyramidens fulla kraft på botten? De som förlorat rösten i jakten på överlevnad?

Stats- och bolagspropagandan, oavsett om den levereras som filmer, nyheter eller politisk valretorik, bedövar eller invaggar oss i föreställningen att vi mår bäst av att inte ställa för många följdfrågor. Att nöja oss med det som serveras. De sköter debatten på sina villkor. De sätter agendan för det möjliga. Uppförandekodens polityr. Det passande. De beskriver verkligheten för oss. Och förväntar sig att det är genom deras eget filter verkligheten måste silas, ventileras. Det opassande förtigs eller stampas ut innan det fått lyftkraft. Dimensionerna och gränserna för det möjliga är fixa, satta långt innan debatten ens startat.

Klumpfoten och ”giftdvärgen”, naziideologen Göbbels visste hur man höll folket på mattan. Den tyska filmindustrin förvandlades på 1930- och 40-talet till en lättsam banalitet, fylld av kostymfilmer, äventyr, heroiseringar och muntrationer, som stal tid och kanaliserade människors tankar bort från utrotningslägren och de tyska offren vid fronten. Filmerna kittlade och förförde. Dolda patriotiska budskap smögs in i replikväxlingar och scener för att med- eller omedvetet absorberas av psyket. Den kallhamrade verkligheten fick bara komma till tals i censurerade och ustuderat redigerade journalfilmer. Man bjöds en selektiv verklighet, men kunde inte pussla ihop helheten därför att avgörande bitar saknades. Människor tvingades nöja sig. Antingen uppfattade de halvheten som helhet, fyllde ut tomrummet med fria fantasier eller så hade blivit så avtrubbade att likgiltigheten satt in. Alltför få ställde de kritiska frågorna, och ännu färre lät sina insikter omvandlas i aktivt motstånd.

Tommy Eriksson