Bhopaltragedin
Publicerad 2006

"Alla barnen var dödfödda. Huden var svart och kropparna skrumpna. Läkarna berättade aldrig för mig varför det hade hänt." Ajeeza Bi upplevde tre missfall efter gasningen i Bhopal, Indien, 1984.

Det var sent på kvällen 2 dec 1984 när vatten som användes för rengöring av (de bristfälliga rörsystemen) tog sig in i MIC-cisternerna i det amerikanska företaget Union Carbides fabrik för bekämpningsmedel i Bhopal. MIC, eller metylisocyanat är ett högriskgift som i vissa koncentrationer dödar genom hudkontakt eller inandning. Det kan inte uppfattas av luktsinnet förrän det nått en nivå hundra gånger högre än tröskelvärdet för säker mänsklig exponering.

När vatten blandades med de toxiska substanserna utlöstes en kemisk reaktion som pressade upp temperaturen och trycket i cisternerna - och läckaget var ett faktum. Vid 24.40-tiden, 3 dec, hade man förlorat kontrollen. Vid 1-tiden tjöt en varningssirén. Men den slogs genast av för att inte väcka människor i området och skapa panik! De skulle ändå inte ha förstått vad saken gällde eftersom företaget inte informerat de boende om larmets innebörd. Närmare 40 ton (!) MIC kom ut i luften. 95% av de boende inom en radie av två km från fabriken gasskadades.

8.000 människor dog omedelbart efter utsläppet, medan ca 15.000 avled i sviterna av katastrofen. För att dölja omfattningen av "olyckan" dumpades avlidna i den närliggande Narbadofloden eller - utan att ens identifieras - kastades de upp på militärfordon för att sen vräkas i massgravar. Fram till idag har över 590.000 människor (!) riktat skadeståndskrav mot det amerikanska företaget Union Carbide och den indiska staten. 120.000 av dessa har livslånga, kroniska besvär och många kan inte längre klara sin försörjning.

Decennier efter olyckan lider människor i varierande grad av följande giftskador: ständig hals- och ögonirritation, kräkningar, kvävningskänslor, bröstsmärtor, lungskador, cancer, diarréer, lever- och njurskador, immunbrist, muskulär svaghet, mentala åkommor, hjärnskador, spontanaborter, dödfödslar och ett otal födelsedefekter.

Union Carbide är ett av världens största transnationella kemiföretag med huvudkontor i Danbury, Connecticut. Man hade och har hundratals fabriker för produktion och lagring av bekämpningsmedel och insektsgifter runtom i världen. Bhopalfabriken startades 1966. Redan 1963 hade företaget - i en hemlig rapport - utrett riskerna med produktionen av MIC. Man visste att giftet var dödligt i små koncentrationer men struntade i att ta fram ett motgift. Men det är snarare regel än undantag. Nio av tio beståndsdelar i bekämpningsmedel som idag tas fram i USA underkastas aldrig rigorösa toxiska tester.

När en arbetsledare, J Mukund, vid Bhopalfabriken fick ett nattligt telefonsamtal till sin bostad strax efter att MIC-utsläppet skett föll orden: "Den teknologi vi använder har inga brister. Det är omöjligt att det skulle finnas läckor." Union Carbide - i gott samförstånd med den indiska regeringen - slöt sig som en mussla från första stund. När gasoffren började strömma in till sjukhuset i Bhopal ringde läkare upp företagets chefsläkare, LS Loya, som genast förklarade att "MIC är inte giftigt". (Hans egen mor dog senare av gasskador.)

Men det var inte allt. När kroppar av offren började obduceras konstaterade indiska läkare att de bar spår inte bara av MIC-förgiftning utan av cyanid! Den kemiska reaktionen i cisternerna hade framkallat vätecyanid som i mikroskopiska kvantiteter förstör enzymer i kroppens vävnader som är livsviktiga för syreupptagningen. Och motgifter saknades. Enbart första dagen (3 dec) konstaterades 155 fall av cyanidförgiftning.

Hur skulle Union Carbide och dess amerikanske VD, Warren Anderson, förklara att man medvetet använde en substans som varit de nazistiska förintelselägrens "lösning" på utrotningen av miljontals människor. Man blånekade (förstås), och företagspressen i USA ställde villigt upp på lögnerna. Det dröjde över tre månader, till april 1985, innan det dök upp artiklar i Wall Street Journal och New York Times som beskrev "olyckan" i företagsvänliga termer.

De tonvis med gifter som spridits över ett stort område runt fabriken gjorde marken obrukbar och förstörde grundvattnet. Gifter uppdagades de följande åren i grönsaker och bröstmjölk. Det omgivande samhället föll sönder.

För att minimera kostnaderna och maximera profiterna hade Union Carbide reducerat arbetsstyrkan på fabriken med hela 50%. Säkerhetsutbildningen i att hantera MIC skars ner från ett år till fem dagar, och de tekniska manualerna översattes aldrig till hindi - arbetarnas eget språk. All krisberedskap saknades. Fabriken och systemen var nedslitna, underhållet obefintligt. Vid ett flertal tillfällen, under 1982 och 1984, hade indisk press påtalat riskerna för en katastrof. Men varningarna nonchalerades.

Företaget vägrade till och med att informera sjukvårdspersonal som tog hand om offren vad det var för sorts gaser de utsatts för. I maskopi med den indiska regeringen har man under de följande decennierna försökt dölja alla omständigheter, utredningar och faktorer som kunde röja tragedins omfattning. Den indiska regeringen - som stod under hård politisk och ekonomisk press från företaget och den amerikanska regimen - skrev medvetet ner dödstalet till "färre än 4.000". Indisk polis gjorde raider mot kliniker där gasoffer behandlats för att beslagta journaler som sen överlämnades till Union Carbide. När 3.000 offer - män, kvinnor och barn - i juni 1985 demonstrerade mot företaget klubbades de hänsynslöst ner.

Företag som Union Carbide tar alltid kalkylerade risker. Risker vägs mot kostnader (profiter). På en viss nivå anses inte längre ökade säkerhetsåtgärder motivera kostnaderna. Eller m a o: ju mindre plats den mänskliga dimensionen och moraliska hänsyn tar i ekvationen desto större ekonomiskt utbyte för företaget och aktieägarna. Idealet vore naturligtvis att inga som helst sociala, humana och ekologiska faktorer fick hindra profitintresset. Generellt sett deltar bolagen i ett spel där man så långt som möjligt genom lagstiftning sett till att minimera det personliga ansvaret. Man delar hemskt gärna vinster, men inte ansvar. Man skyr våldet, men anstiftar det.

De riskanalyser Union Carbide kan ha genomfört har aldrig offentliggjorts. I likhet med nazisterna som skyllde sina "olyckor" på en judisk konspiration försökte företaget kasta skulden på offren, de indiska arbetarna. Man förnekade MIC:s giftighet; att cyanid förekommit; man påstod att offren redan var tbc-sjuka; att gasexponeringen inte skulle ha framtida hälsoeffekter; man skyllde på befolkningens "kulturella bakgrund och låga utbildningsnivå"; ibland på sabotage från indiska extremister; och man erkände bara som offer de som dött vid sjukhus!

I jakten på profiter hade företaget framkallat en situation där sannolikheten för en "olycka" gränsade till det oundvikliga. Man hade tänjt varje säkerhetsparameter till bristning. Utan ringaste mänskliga hänsyn. Samma sak gjorde nazisterna i dödslägren: man lät människor duka under i epidemier och sjukdomar för att tillfredsställa en vanvettig rasideologi. I båda fallen handlar det om medvetna och systematiska underlåtelser som slutade i massdöd.

Union Carbide såg också till att få det legala efterspelet förlagt till Indien då man fruktade att en amerikansk jury skulle "värdera ett indiskt liv lika högt som ett amerikanskt"! Man kunde tillslut inte dölja den mentalitet som framförallt präglar amerikanska företag i de fattiga länderna. Det handlar om en objektivering av alla förutsättningar för exploatering och produktion. Ansikten och kroppar förvandlas till död materia i en process vars enda uppgift är att prestera positiva aktiekurvor.

Efter att ha vilselett allmänheten och satt tryck på den indiska regeringen försökte Union Carbide förhala processen. Trots att ingen uppgörelse om skadestånd träffats kunde man i årsrapporten för 1984 skriva: "...offren i Bhopaltragedin kan bli rättvist och tillräckligt kompenserade utan att äventyra Union Carbides finansiella ställning." Först erbjöds offren att dela på 100 milj dollar; strax därpå höjdes budet till 240 milj - vilket fullt ut täcktes av bolagets försäkringar! Man skulle inte förlorat en enda dollar om skambudet antagits.

Under tiden hade Union Carbide anlitat PR-firman Burson-Marsteller för att bättra på sitt skamfilade rykte. Samma firma hade anlitats av den rumänske diktatorn Ceausesku, den argentinska militärjuntan och av amerikanska Exxon efter oljekatastrofen med Exxon-Valdez. Dessutom hyrde Union Carbide in advokater för runt 50 milj dollar.

För att gjuta olja på vågorna flög företagets amerikanska chef, Warren Anderson, till Bhopal. Anderson arresterades på flygplatsen av den indiska staten. Allt för att skydda direktören från de ursinniga folkmassor som bokstavligt talat krävde hans huvud på fat. I sex timmar satt Anderson i "husarrest" i en av Union Carbides lyxsviter innan han släpptes mot 2.100 dollar i borgen (!) och smugglades ut ur Bhopal på amerikanska vingar.

Ett drygt halvår efter tragedin hade 946 av de drabbade fått ut i snitt 118 dollar var, medan 13.906 personer uppburit 16 dollar! Först 1989 deklarerade Indiens HD att en uppgörelse ingåtts som innebar att företaget skulle kompensera 592.000 indiska offer med ett snittbelopp på 793 dollar per individ. Trots protester och överklaganden fastställdes skadeståndssumman 1991. New York-börsen reagerade positivt på beskedet och Union Carbides aktie steg med två dollar...

Som väntat har Union Carbide med en dåres envishet vägrat att foga sig efter avtalet. Än idag väntar flera hundra tusen gasskadade indier på upprättelse och rättvisa. Men, som någon sa: de får nog vänta tills helvetet kallnat. - På företagsledaren Warren Anderson kröktes inte ett hår. I november 1986 lämnade han ett intakt Union Carbide.

Allt det här styrker Robert Jay Liftons tes att "demoniska handlingar kan begås av vanliga, normala människor". Det svåra är att inse att det inte krävs extrema känslor eller psykiska avvikelser för att delta i massmord, genocider eller ekocider. Centralt placerade byråkrater i nazisternas Berlin eller i företag i New York, Los Angeles eller Danbury kan ha lika blodiga händer som de som håller fingret på avtryckaren i Treblinka eller med en knapptryckning skickar iväg en tvåtonsrobot från en kryssare i Persiska viken som dödar 500 människor på en marknad i Basra eller Bhagdad.

Död är död och mord är mord oavsett om det sker 1942, 1991, 2003 eller 2006; oavsett om det är en privat byråkratisk maskin som organiserar fram premisserna för en katastrof eller en plutokratisk, militaristisk statsapparat som förlorat känseln i moral och samvete. - Bhopaltragedin var inget stickspår. Den är den givna ändhållplatsen för en fri företagsamhet som gör verklighet av sin "frihet". Om den inte förgiftar, förslavar, fördriver och förgör människor som objektiverats och avhumaniserats genom likgiltighet, rashat, maktarrogans och girighet, så tycks den ändå fräta sönder de naturliga planetära livsbetingelserna.

Union Carbides mefistofeliska framfart i Bhopal var inte utan ett föregående. 1930-31 lät företaget bygga en fem kilometer lång tunnel, Hawks West, i West Virginia. Av de 1.213 arbetare som jobbade på tunneln minst två månader dog, inom sju år, 63% efter att ha inandats stora mängder silikos (stendammlunga). De svarta och vita arbetarna separerades i olika läger. De förra utsattes för hugg och slag av beväpnade vita förmän.

Fastän företaget - som i Bhopalfallet - kände till riskerna användes torrborrning i tunneln. Man saknade vatten som kunde hålla de farliga dammolnen i schack. Ventilationen var också den obefintlig. Efter varje sprängning fylldes tunneln med ett ogenomsiktigt dammoln av silikos. Så snart arbetare började dö förbjöds de av företaget att ha någon som helst kontakt med press och myndigheter. Union Carbides PR-avdelning såg till att tidningarna inte skrev om saken.

Från 1940-talet fram på 1980-talet drev samma företag en kärnvapenanläggning i Oak Ridge, Tennessee. Den enda riskinformation företaget erbjöd sina anställde gick ut på att strålningsdoserna inte var större än från ett vanligt armbandsur! Företaget hade ett eget lab som gjorde regelbundna radiakmätningar på arbetarna. När de anställda började misstänka att företaget bluffade preparerade man de urinprov som gick till labbet med uranstoft. Det skedde upprepade gånger men reaktionen uteblev! Flera arbetare dog, men ingen ersättning utgick från företaget. En partiell uppstädning av den avvecklade Oak Ridge- anläggningen skulle idag kosta amerikanska skattebetalare närmare en miljard dollar.

På 1970-talet utsågs Union Carbides fabrik i Alloy, West Virginia, till "den giftigaste i landet". Man tillverkade bekämpningsmedlet "Temik". När myndigheterna tillslut inskred hade hundratals personer drabbats av förgiftning och grund- och dricksvattnet förstörts i 22 delstater i landet! En provtagning på 8.000 brunnar på Long Island avslöjade att 2.000 förgiftats med "Temik". Union Carbides reaktion: att lobba fram en höjning av risktröskeln!

Union Carbide stod också för det hittills största kvicksilverutsläppet i USA:s historia. Mellan 1953 och 1977 släppte man ut 1,2 milj ton kvicksilver från sin anläggning i Oak Ridge. Över 200.000 kilo gick direkt ut i en enda flod i området. Företaget hemlighöll verksamheten och kringboende var helt ovetande om utsläppen. - I Indonesien lät Union Carbide kvicksilver gå ut i risfälten och grundvattnet. Över 400 anställda drabbades av svåra njurskador, men företaget lyckades manipulera läkarna att inte relatera åkommorna till kvicksilvret.

Åren 1987-94 rapporterade Union Carbide över 500 toxiska utsläpp enbart vid sina fabriker i USA. Vad som händer utanför landet kan man bara ana. Men Union Carbide är bara en syndare av många. Varje år drabbas USA av över 1.400 svåra kemikalie- "olyckor".

Nyligen rapporterades i nationella amerikanska media (6 okt 2006) att 50% av staden Apex, North Carolina, befolkning på 32.000 själar evakuerats då "EQ Industrial Services" fabrik för destruering av bekämpningsmedel fattat eld och spydde ut gaser. 106 människor tvingades uppsöka sjukhus med svåra andningsbesvär. Gulaktiga, klorstinkande gasmoln spreds över staden och 50 meter höga eldsflammor slog upp från fabriken. Företaget hade under en längre tid ignorerat gällande säkerhetsföreskrifter.

Tommy Eriksson