Berings Sunds-racet 
Publicerad 2001

Fram till slutet av 1800-talet existerade en myt om att indianer saknade humor. Uppnästa exploatörer av indianska världar traskade runt på reservaten och fann de röda tillknäppta och  undflyende och tyckte sig höra vattnet skvala på sina rasideologiska kvarnar. Men erfarenheten hade lärt den röde mannen att tjuvarnas väg inte bara ledde till Black Hills. 

Ytligt sett fanns inte mycket att flina åt. Men de vita som med tålmodighet och tålamod lyckades ta sig runt den reserverade stoicismen och befogade misstänksamheten fann en spiritualitet och spontan livsglädje som rimmade illa med det betryck indianerna levde i. Egentligen hade man bara lyckats vända på myntet, det man fann hade alltid funnits och var numera lika mycket ett tribalt kulturelement som ett psykologiskt nödvärn. 

Kanske var det t o m så att många av de fårade forskarpannorna värjde sig mot den inte precis rumsrena humorkonst indianerna stundom excellerade i. 1800-talets salonger var inte för inte präglade av dubbelmoralistiskt pryderi. Men att humorn skulle vara ett särmärke för den civiliserade människan av vit ras och hjärnfunktion var återigen ett utslag av den eländiga kvasivetenskap som tidens socialdarwinister älskade att hänge sig åt. Men allt var förstås lögn och förbannad dikt. 

Det räcker att ögna igenom en lista över indianska "smeknamn" under 1800-talet för att finna en uppfinningsrikedom och espri värdig vilket vitsigt konversationslejon eller vilken vulgär buskisestradör som helst. Speciellt galghumorns ofta missförstådda konstart stod högt i kurs. Ett närliggande exempel - av kulturlånkaraktär - kan hämtas från den svenske målare (vit), indiankännare  och "kvitt- eller- dubbelt- vinnare" som internt gick under epitetet "Skitiga filten", vilket inte bara vittnar om empirismens betydelse för vetenskapens och målarskråets landvinningar utan desslikes om en delikat fingertoppskänsla för det indianska.
 
En sentida ättling till strövarfolken, professor emeritus i såväl historiska som religiösa studier, yanktonindianen Vine Deloria Jr antar gärna en ironisk uppsyn när den porösa "Berings Sund-tesen" förs på tal. Eftersom den samlade vetenskapen inte förmått klargöra den nebulösa nyckelgåtan till Amerikas befolkande - enligt Deloria - så har euroamerikanska antropologer och historiker skapat ett slags consensus runt "Berings Sund-teorin" (under det käcka mottot: vi är alla invandrare! - med alla implikationer det kan ha...). 

Men det gäller inte bara mänskliga varelser, utan i lika mån hur våra grannfolk djuren hamnade på dubbelkontinenten, alternativt avvek därifrån. En av de renläriga, Donald Worster, skriver 1979: "Hästar och kameler uppstod i det nordamerikanska gräslandet för 45 miljoner år sedan, för att sen emigrera över Berings Sunds landbrygga till Asien. Bison följde samma rutt i motsatt riktning under istiden och upptäckte områden där de kunde förökas." 

Deloria replikerar: "... för mig ter det sig osannolikt att två gräsätare, utomordentligt väl inrättade i gräslandet i Kansas och Nebraska, inte skulle kunna existera vidare där utan plötsligt ta sitt pick och pack för att dra norröver till ett allt kyligare klimat, där betet är som sämst, i sin jakt på bättre livsbetingelser. Jag har svårt att föreställa mig hur tusentals eller kanske miljoner hästar och kameler kämpar sig genom MacKenzie Mtns eller paniskt stormar fram genom Skagway Pass, korsar landbryggan, för att sen konfrontera approximativt dussinet obändiga bergskedjor, som de måste ta sig över innan de finner ett hem på Asiens stäpper. Bytte de hastigt och lustigt diet för att kunna genomföra migrationen - från gräs till bark och tundra...?" 

Med välvässad huggare svingar sig Deloria över till bisonmigrationen: "Jag kan föreställa mig scenen. Bison bison och mrs Bison betar fridfullt och sorglöst i Centralasien när de plötsligt får syn på förbispatserande hästar och kameler - kamelerna kanske på väg till Egypten. Kvickt som ögat vänder sig Bison bison till mrs Bison med det glada tillropet: 'Älskling, vet du att det (numera) öppnats en ekologisk nisch för gräsätare i Kansas och Nebraska?' Hela bisonhjorden blir ruskigt hänryckt över möjligheten, fastän monsterbufflar som Bison taylori och Bison latifrons  redan betar merparten av det centralamerikanska slättlandet. 

Ryktet sprider sig runt hela Centralasien och snart har hela Bison bison-rasen bestämt sig för att korsa Berings Sund, fullt införstådd med att en trad röjts upp för dem av enorma hjordar av hästar och kameler som redan passerat landbryggan. Bison bison är belåten eftersom också indianer håller på att ta sig över Berings Sund; nu är all rekvisita på plats för 'det stora västernäventyret', 12 000 år härifrån, där slättindianerna ska jaga bufflar och sälja hudar och Buffalo Bill (småningom) uppnå ryktbarhet genom att sånär utrota dem. 

Worster var kanske en smula upplivad av sin egen datering - 45 milj år - eftersom Stephen Taber, som grävt sig igenom jordhögar med djurlämningar i Alaska, föreslagit att 'vid början av Pleistocenperioden migrerade elefanter, bison, getter, älgar, vapiti, vildrenar, björnar, vargar, rävar och andra djur från Asien till Amerika, och hästar och kameler migrerade från Amerika till Asien'. 

Det var inte enbart en intuitiv känsla av att en ekologisk nisch öppnats runt North Platte i Nebraska som uppmuntrade bison att ta steget fullt ut - det var högsta mode att göra det! Och varje art med minsta  tillstymmelse till socialt ansvar rusade mot Berings Sund. Vi kan förmoda att de hästar och kameler som blev vittne till hur detta menageri kom farande över från Asien brådstörtat fattade beslutet att lämna Nordamerika i rappet."

Den raljanta tonen svär på ett uppfriskande sätt mot det gravallvar med vilket respekterade forskare tid efter annan anammat och högtidligt presenterat sin version av landbryggeidén - med en minst sagt luftig försvarsakt under armen. 

Inlandsisarna halkar fram och tillbaka under årtusendenas lopp, iskorridorer öppnas och stängs efter smak och läggning, landbryggan åker upp och ner som en fällbro o s v. - Och vad angår mänskliga kvarlevor så ansåg man sig ha funnit de äldsta benresterna i Kalifornien daterade till 45 000 år; när den nyheten gått varm i pressen omdaterades plötsligt benskärvorna till ointressanta 11 000 (eftersom man redan hade benhögar som bombsäkert, nåjaa, var över 20 000 år). 

Varifrån härrör indianerna? - kanske från Centralasien eller Utkantsasien, eller varför inte från en av Israels förlorade stammar, vilket förefaller lika sannolikt som Catlins propå att mandanerna begåvats med en kraftig injektion walesiskt blod i en disig forntid. En gissning är så god som en annan. Bara inte den blasfemiska insinuationen att indianerna härstammar från Amerika...

Tommy Eriksson