Destruktiv maktpsykologi - ett klassiskt fall
Publicerad 2006

I min senaste nätartikel, "Civilisationens sanningar och myter", berör Derrick Jensen i all hast resultatet av den psykologiska implosion som drabbade den Adolf Hitlerska kohorten när den plötsligt insåg att tusenårsriket komprimerats till jämna dussinet, visserligen händelserika år, men ändå.

Analogier mellan historiska skeden, händelser och personligheter innehåller alltid differenser i tid, miljö och förutsättningar på alla plan. Likväl är det frapperande ofta historien väljer att som de gamla prärieskonarna plöja vidare i samma hjulspår. "De historiska misstag vi vägrat konfrontera, tvingas vi genomleva igen." Låter bestickande sannolikt. 

Derrick Jensen kastar fram - utifrån ett omfattande bakgrundsstoff - den knappast överspekulativa hypotesen att den amerikanska regimen, med eller utan Bush i Vita huset, skulle kunna iscensätta något av en definitiv världsbrand om dess megalomani, planetära maktdominans och glupska aptit på fossilbränslen allvarligt frustreras.

Hur skrämmande det än verkar så förefaller Jensens parallellisering med framförallt Hitlers personliga agerande vara det historiskt sett mest närliggande även om det i USA:s fall snarare än en ensam ledare kan handla om ett maktkluster från skilda systemsfärer (stött av ca 5-10% av befolkningen). Ett typfall i den traditionen utgör Vietnam: det outkrävda ansvaret för folkmordskriget därstädes var/är ett isberg med en liknande topp runt det avlidna men solkiga presidentemblemet Richard Nixon och lustmördaren, rådgivaren mm Henry Kissinger (på fri fot). Skillnaden tycks närmast vara att Bushjuntan består av så många fler, tydligt urskiljbara kandidater för en systematisk, internationell prövning av brott mot mänskligheten och naturmiljön. 

Kretsen kring Bush fungerar som garnering på det "militärindustriella etablissemanget"; den hydra som en så insyltad president som Eisenhower faktiskt varnade för i tidigt 1950-tal (medan vicepresident Nixon väntade i kulissen...). Sen den tiden har symbiosen politiker/ militarism/ transnationella företag nått en sagolikt profitabel fulländning.

I en av sina många (och alltid läsvärda) studier, Den destruktiva människan (1973; sv 1976), ägnar psykoanalytikern Erich Fromm ca 70 sidor åt en analys av Hitler, under rubriken - "Elakartad aggression; Ett kliniskt fall av nekrofili". ("Nekrofili" innebär i Fromms socialpsykologiska tolkning en dragning till det döda, det destruktiva, vars yttre symboler utgörs av livlösa, känslolösa ting som maskiner, vapen, stål, betong etc. Motsatsen är "biofili".) - Han gör bl a följande allmänna reflexion: "I vissa avseenden var Hitler lik många ’normala’ ledare av stormakter, och det är ganska överdrivet att beteckna hans krigspolitik som unik med tanke på vad andra ledare... bevisligen har gjort sig skyldiga till. (---) Det är visserligen sant att Hitler var judehatare, men det är lika sant att han var tyskhatare. Han hatade mänskligheten, han hatade livet självt." Det förefaller troligt. 

Hitlers nekrofili - det dominerande karaktärsdraget, enligt Fromm - kan ha utlösts av "en elakartad incestuös attityd", en komplex modersrelation som Hitler småningom sublimerade, för att finna ett substitut i naziideologins blut- und- boden- kult - det vill säga "jordmodern" och folket etc. Ett kraftigt masochistiskt stråk återspeglas i ledarens uppfattning att han "bara" var ett verktyg för en högre försyn, att han var utsänd på en helig mission som bara han och ingen annan kunde genomföra. 

Samtidigt var han uppfylld av tanken att han med sin blotta viljekraft och suggestiva vältalighet skulle kunna underkuva massorna (tyska folket). Han övade gestik och poser framför spegeln och lät sig förstås fotograferas, speglas, återspeglas, eftersom hans narcissism var gränslös. Hitler: "Vad de (massorna) vill ha är de starkares seger och de svagares förintande eller deras fullständiga underkastelse." Det vill säga: "Sadisten skulle kräva underkastelse, endast den nekrofile kräver förintande." (Fromm) 


Förutom nekrofili, sadism, masochism och narcissism hittar analytikern drag som känslokyla, verklighetsflykt, brist på intressen och hållningslöshet. "Hans värld var en speciell blandning av verklighet och fantasi.", skriver Fromm. 

Hitlers nekrofili tog sig många uttryck: hans "tråkighet" - de ändlöst nattlånga témonologerna i för alla i den inre kretsen ständigt upprepade och välbekanta ämnen. De avbröts oftast först när han själv nickade till! 

Han tålde inte motsägelser eller argument som inte låg inom hans prefabricerade tankerymd. En maka till en hög nazidignitär hade t ex sett soldater misshandla judar vid en tågstation och undrat om det var nödvändigt och varför. Det räckte, hon inbjöds inte vidare till Hitlers örnnäste på Obersalzberg.

När den världsberömde författaren, nobelpristagaren, germanofilen och norske agrarromantikern Knut Hamsun - 80-årig och med nedsatt hörsel - flög ner till Hitler under kriget, efter en inbjudan, passade han på att ta upp rikskommisarie Terbovens blodiga regemente i Norge. Hamsun insisterade på att allt måste vara ett missförstånd från Terbovens sida och att Hitler säkert var oinformerad (!), och att den senare snarast borde se till att ge "den norska nationen dess rätta plats i den stora germanska gemenskapen" och överlåta regerandet till en norsk ministär. 

Hitler, som hyst den största "propagandarespekt" för Hamsun, lät den allt svettigare tolken gå på under halvkvävda, ogillande muttranden, tills han slutligen flög upp rosenrasande och körde "gamlingen" på porten. Hamsun hade tappat tron på Hitler, men eftersom hans förakt för de allierades sterila plutokratiska världsbild var om möjligt än större, lät han ändå publicera en dödsruna över Hitler efter självmordet i bunkern.

Hitler hade sprungit ur österrikiska medelklassförhållanden och haft en äldre far - f d tullare, Alois Hitler - som hängav sig åt den gängse auktoritära prygelmetodiken för uppfostran. Fromm säger att fadern inte var "en brutal tyrann", men att sonen kände rädsla inför hans dominanta och distanserade temperament. Fromm citerar H:s vän Josef Mayerhofer, som visserligen påstår att fadern var en humorlös, plikttrogen och hård disciplinär som ofta röt åt Adolf - "men jag tror aldrig han slog honom". Detta är förmodligen - som redan antagits - osant. 

H:s yngre syster Paula berättade efter kriget att den unga och timida modern, Klara, ofta hamnade i gräl med Alois och det var nästan jämt de livliga barnen som utlöst faderns ilska och moderns försvarsreaktion. Paula: "Det var särskilt min bror Adolf som provocerade min far till extrem hårdhet, och han fick sig också en rejäl risbastu så gott som dagligen." (Ian Kershaw 2001)

Under de tidigare nämnda Hitlermonologerna på 1940-talet hände det att führern råkade nämna sin far, Alois, och nästan alltid var det hans blixtrande vredesutbrott, åtföljda av slagserier, han mindes bäst. Han älskade inte sin far, förklarade han, tvärtom fruktade han honom, och ofta väntade modern Klara utanför dörren för att trösta Adolf efter den fysiska misshandeln ("aga" låter för svagt). Däremot talade sonen, som führer, med en gåtfull respekt om sin "stackars, älskade mor, som han (Adolf) var så fäst vid" (I Kershaw 2001), och som ständigt oroade sig för utgången av faderns övervåld; Klara som senare dukade under i en svårartad och plågsam cancer. 

Man kan också notera att fadern, som pensionerad tullare och lantman med biodling som favoritsyssla, hellre satt på ölkrogen än vistades i hemmet och "intresserade sig mycket lite för barnens uppfostran". Barnen var för "bråkiga" för att hemmiljön skulle utöva någon särskild lockelse på hans rigida och "arketypiskt provinsiella tjänstemannamentalitet", som Kershaw uttrycker det.

Jag tror följaktligen - och det finns fler Hitlerbiografer än Ian Kershaw som påtalat "prygelfaktorn" i ekvationen - att Erich Fromm missade en viktig pusselbit i sin psykobiografiska analys av Hitler när han inte fick klart för sig att "den auktoritära distansen" i själva verket och ofta innebar det rakt motsatta: att det handlade om en personlig fysisk och psykisk direktupplevelse av mer eller mindre dagligt och nyckfullt våld. 

Men det mest besynnerliga tycks ändå vara pojkens - även upp i åren; Alois dog när han var 14 år - orubbliga envetenhet, att aldrig dra någon slutsats, aldrig förändra sitt beteende, utan att konsekvent utmana faderns auktoritet genom att leva ett stormande liv i sina fantasier - där modern Klara var den som med milda metoder i någon mån fungerade korrektivt. 

Och, kanske ännu egendomligare, trots allt: Hitlers sätt att senare i livet tala varmt om modern, utan att det på något sätt förefaller vara uppfattningar som har fäste i hans inre känsloliv; sak samma när han talar om "rädslan" för fadern. Det är yta, inte djup. Det är, återigen, fantasi, inte verklighet.

Kanske vågar man tolka det oidipalt: pojken Adolf utsatte sig för faderns vrede för att vinna modern - om och om igen. Trots slagen och förödmjukelsen utgick han i hemlighet som triumfator. Härdad av striden kunde han njuta segerns sötma, den maktkänsla som kom av moderns underdåniga, aldrig sviktande omsorger. Han kontrollerade situationen, inte fadern. 

Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt man kan urskilja en psykologisk schematik - förenklat så här: pojkens förhållande till fadern präglades av driften efter kontrollerad underkastelse (masochism); förhållandet till modern av makt/manipulation/förakt (sadism); den vuxne Hitlers behov av självuppgivelse och ansvarsöverlåtelse (masochism) fick transport till försynen, "ödet", som substitut för den stränge fadern, medan det tyska folket, "massan" (som han i führerkretsen ofta nedlåtande kallade den), återspeglade moderns kvaliteter och Hitlers hänsynslösa exploatering av dessa (sadism). Allt insvept i nekrofilins djupnande skuggor.

Här i barndomen fanns redan patologiska rudiment till den fullt utblommade sinistra karaktär Hitler projicerade på verkligheten när hans vagabonderande luffarexistens och hötorgskonst begravde honom i anonymitet. Fadern Alois önskan att sonen skulle bli ämbetsman möttes med kallsinne av Adolf. Tvärtom tilltalades han av det lättsinniga bohemlivet. Han misslyckades också i realskolan, mer eller mindre av ren lathet. 

Den ultimata förödmjukelsen utdelade dock konstakademins i Wien bockskäggade och monokelförsedda professorer när de refuserade hans arbetsprov - två gånger! - och krossade hans drömmar om konstnärs- och arkitektbanan.

Ian Kershaw kan inte heller låta bli att spekulera en del runt Hitlers formativa uppväxtår i psykologiskt hänseende: "...det krävs inte mycket fantasi för att inse att hans (Hitlers) senare mästrande förakt för undergivna kvinnor, törsten att dominera,  fantasin om Ledaren som en sträng, auktoritär fadersfigur, oförmågan att etablera djupa personliga relationer, och den korresponderande kalla brutaliteten visavis mänskligheten, och - inte minst - hans kapacitet för hat var så fundamentalt att det måste ha speglat en oändlig underström av självförakt instängt i en extrem narcissism som var dess kontrapunkt... Men dessa antaganden förblir gissningar."

Hitler var som liten besatt av krigslekar. Han fungerade ofta som organisatör och ledare. Ännu som femtonåring "lekte" han krig med de yngre kamraterna. Och han var hypnotiskt fascinerad av den tyske ungdomsboksfiktionalisten Karl May, som förlagt sina nietzscheanska ideal till "vilda västerns" fantasilandskap, där kampen mellan ont och gott, "över- och undermänniskor" återspeglades i striderna mellan "vita och röda". Karl May var omåttligt populär i de tysktalande länderna, men Hitler växte aldrig ifrån honom. Han låg på nattduksbordet - lika äventyrlig och verklighetsfrämmande som alltid - även när pojken blivit vuxen, och krönt sig till både führer och rikskansler. Hans narcissism göddes av samma teman i verkliga livet som i hans krigiska fantasivärldar.

20-årig drev han runt i Wien, sov på parkbänkar och manliga natthärbärgen, och fantiserade om att bygga om Wien - och kanske skriva en opera. Han drev från soppskål till soppskål, men vägrade att ta ett stadigt arbete. Han kopierade fotografier och sålde sina målningar till två judiska (!) konsthandlare. Han hade fått smak för att hålla politiska tal för de få "vänner" han hade. Lögner och halvsanningar blev vardagsmat; fantasierna smakade mer verklighet än verkligheten själv - och han upptäckte sin duperingstalang. Så kom flytten till München och det misslyckade försöket att bli antagen till stadens konstakademi. 

När 1:a världskriget bröt ut 1914 föll han på knä och grät av lycka. Han kastade sig omedelbart in i kriget, fungerade som ordonnans och dekorerades för tapperhet med järnkorset. Han hade funnit sin livs- (eller rättare döds-) luft. Världskrigets destruktivitet, de blodiga granatchockerna, kulsprutornas ödesdigra, larmande smatter, de svarta slagfälten som utspillda hjärnor, där feta råttor tävlade med soldaterna om att gömma sig i skyttegravsvindlingarna; kriget var äntligen verkligt, fantasin var kött, blod, gas och likdofter - lösdrivaren förvandlad till en plikttrogen och ansvarsfull nationalist. En förbluffande saltomortal.

Och flera psykologiska metamorfoser väntade. Kriget blev en tysk katastrof. "Den judebolsjevikiska dolkstöten", som Hitler senare förklarade nederlagets huvudorsak. Den nationalistiska, kälkborgerliga idén led ytterligare nederlag när "de röda" revolutionärerna - med flera judar i spetsen - tog makten och utropade en (kortvarig) tysk rådsrepublik. På det psykologiska planet innebar tumultet att Hitler genomgick en definitiv förvandling i ominös riktning: hela det personliga menageriet av defekter, motgångar, ressentiment, hämndkänslor, judehat, förstörelselusta och vrede överfördes i ett slag på den yttre verkligheten. 

Som Fromm skriver: "Genom att vinna vedergällning och räddning åt Tyskland skulle han själv bli hämnad och genom att utplåna Tysklands skam utplånade han sin egen. Hans mål var nu att bli en stor demagog, inte längre en stor konstnär." Han hade uppnått ett slags existentiell enhet, där fantasi och verklighet flöt samman. Evigt oskiljaktiga.

Senare skulle hans arméer svära "evig trohet" inte till fosterlandet utan till honom personligen; en ed som för varje soldat var helig, obrytbar. Det var som ett sakrament - fosterlandet hade s a s transsubstantierats till hans eget kött och blod. Hitler var Tyskland och Tyskland Hitler. - Fromm: "...under en tid då en sådan social och politisk osäkerhet rådde som i Tyskland under 1920-talet, blir fanatikern, som utger sig för att vara säker, en högst lockande gestalt, nästan en frälsare." 

Och detta: "Ofta kan en demagog som befinner sig i gränsområdet till en psykos rädda sin psykiska hälsa genom att framställa tankar som förut verkat vansinniga som om de faktiskt vore sunda... De kan försöka förändra verkligheten så att deras grandiosa fantasier blir förverkligade. Detta kräver inte bara en särskild begåvning utan också historiska förhållanden som gör detta möjligt" - eller som Ron Rosenbaum med viss rätt skriver om det tyska folket (1999): "...alla dessa småhitlers var det som drev, skapade den store Hitler för att tillfredsställa sin genocida aptit."

Judehatet låg latent, precis under ytan i de tyskspråkiga uppväxtmiljöer Hitler vistades. Det var ingen divergens, det var normen. Även om han inte kände den enskilda människan väl, så var han en förträfflig människokännare. Drifter, begär, låga instinkter och fantasier, allt ljusskyggt, där var han hemmastadd, medan hans verklighetssinne aldrig överskred det embryoala stadiet. 

Hans stentavlor ristades istället med det tyska folkets mörka lidelser, som plötsligt gavs röst och legitimitet. Han kände att han levde i dem och de i honom. Därför fanns det bara en vilja, en makt, en människoflod och en källa - Hitler själv. I juden, som arketypen för världens ondska, kunde man förenas i hat.

Senare, 1942, när förintelseprogrammen gick för högtryck återkom han ofta till ämnet: "Upptäckten av det judiska viruset är en av världshistoriens största revolutioner. Den strid vi utkämpar är av samma slag som den (Louis) Pasteur och (Robert) Koch gick igenom under förra seklet. Hur många sjukdomar kan inte spåras till det judiska viruset! Vi kan bara återvinna vår hälsa genom att utrota judarna." (R Rosenbaum 1999) I mitten av 1920-talet hade han avslöjat allt. I "Mein Kampf" fanns hela hans patologiska världsbild upprullad i svart på vitt - och hans framtidsplaner - men ingen, eller mycket få, tog honom på orden.

Under de följande åren utvecklade han sin demagogiska och manipulativa begåvning, sin förledande ölhallsretorik och pejlade med känsliga spröt in svagheterna i de politiska motståndarnas argumentationsrepertoar. Vi har väl alla sett honom i de gigantiska betongtribunerna: den kyliga, psykopatiska blicken, de teatraliska manéren, de malande, fragmentariskt upprepade förenklingarna och röstläget som beräknande stegras till translik hysteri. Det var för folket, för massorna, för hitlerjugend och hitlermädchen. Det fordrade osofistikerade, slagfärdiga och raka argument. Han valde röstläge efter publik, skickligt och medvetet. 

I den innersta kretsen kunde hans stämma tassa fram nästan ljudlöst, för att sekunden efter slå ner som en hagelskur av ord om något yttrande misshagat honom, eller fordrade en markering. "Raseriutbrotten var fullständigt äkta", menar Fromm, de utgick omedelbart ur hans okontrollerbara nekrofili, hans destruktiva karaktär. Propagandaminister Göbbels, som förvarade några bandinspelningar av Hitlers tal i bostaden, tog ofta fram dem när ledaren var på besök. Hitler, berättade han, var som förhäxad av att höra sin egen röst - ingen vågade bryta magin medan banden gick.

Mindre känd är nog Hitlers förmåga att imitera andra människors röster och minspel, vilket han inte sällan gjorde för att förlöjliga. Han tillät aldrig att man filmade honom i ofördelaktiga situationer. Jag kan bara minnas en sekvens på någon sekund där man ser honom i vit uniformsjacka på terassen i Berchtesgaden med smilbanden uppdragna göra någon slags struttande hundpose. Inte heller bar han glasögon när kameran var på (däremot, vid ett tillfälle, ett jättelikt förstoringsglas i handen över en karta). 

"Hård som kruppstål" och "seg som läder" - det var så han skulle framstå för folket. Bara de förtrogna i den inre cirkeln och hans livläkare, som Theodor Morell, fick ana det inre kroppsliga och mentala förfall som accelererade i takt med kriget (och med Morells batteri av ordinationer och injektioner!). 

Ingen i kretsen runt Hitler kunde minnas detaljer som han. Sterila, mekaniska, kalla tekniska och militära fakta var hans specialitet. (Så typiskt för den nekrofila karaktären i Fromms definition.) Men han ansåg sig kompetent att monologisera över snart sagt vilka ämnen som helst. Hans ofelbara egomani kände inga begränsningar.

Fromm: "För att förstå Hitlers personlighet måste man inse att denne man, som ständigt jagades av sina impulser, dolde sig bakom en mask av älskvärdhet, artighet, behärskning, nästan blyghet. Han var särskilt artig mot kvinnor..." I den inre kretsen kunde man, vid den här tiden, tala om Hitler i termer av "välvilja, mänsklig, omtänksam, deltagande, lätt för att skratta". 

Fromm fortsätter: "Det var ovärderligt för honom att kunna hålla sin närmsta krets i okunnighet om djupet av hans destruktivitet och framför allt att själv undvika att bli medveten om den. (---) Hitler var...en vulkan av primitiva passioner - som försökte framstå som väluppfostrad, hänsynsfull, t o m beskedlig gentleman."

När Hitler väl etablerat sitt enormt kostsamma sommarresidens "Berghof" på Obersalzberg tog han 1928 dit sin halvsyster Angela Raubal från Wien som hushållerska. Hon åtföljdes av sin blott 20-åriga dotter, "Geli" Raubal. Med denna livliga och hälften så gamla varelse inledde Hitler ett komplicerat förhållande, som tre år senare, 1931, slutade med Gelis självmord i nazistledarens lägenhet i München. Hon hade skjutit sig med Hitlers pistol. (Sannolikt obefogade misstankar har alltid funnits att Hitler själv skulle ha utfört gärningen.) 

Under den korta tid hon levde med "morbror Wolfi" höll han henne i strama tyglar; reglerade hela hennes tillvaro och såg till att hon avbröt förbindelsen med en beundrare. Hans behov av att svartsjukt kontrollera och dominera de kvinnor som hamnade i hans närmaste magnetfält - speciellt förstås den senare älskarinnan och hustrun Eva Braun - blottlade de maktfullkomliga, ringaktande och sadistiskt färgade dragen i hans karaktär på ett mycket personligt plan.

För Hitler kunde bägge dessa kvinnor bara bli exploaterade objekt; naiva leksaker som skulle tillfredsställa hans narcissistiska behov "när han ropade på dem"; just så, han höll dem beräknande och avsiktligt på distans, skyllde prosaiskt på "sina plikter" och ibland högtravande - vilket för dessa jordnära, "normala" unga kvinnor måste ha tett sig smått obegripligt - på "ansvaret för det germanska folket och lojaliteten mot en högre bestämmelse", men han överöste dem samtidigt med godsaker och lät dem - småborgerligt knarrande - slösa pengar på lyxartiklar och kläder; pengar som tagits från de privata anslag och ibland partifonder som ledaren också kunde disponera. 

Geli Raubal klagade ofta på att hon var ensam, isolerad och "instängd" i lägenheten i München medan "Wolfi" flängde runt i landet. Utåt och i filmer som var avsedda för den intima umgängeskretsen ville Eva Braun framstå som ett praktexemplar av friskhet och sundhet - helt i enlighet med den officiella propagandan och kroppskulten. Att Eva Braun var führerns älskarinna var en "officiell hemlighet" som man bara inte talade om i Hitlers eller Eva Brauns närvaro.

Vegetarianen och asketen Hitler hade ett komplicerat förhållande till sjukdom och "smuts". I sina nattliga utläggningar skrämde han med att syfilis och tbc nu höll på att förgöra stadsbefolkningen. Den var ett lika stort hot, hävdade han, som "den politiska, etiska och moraliska nedsmittningen av folket". Fromm uppfattar dessa Hitlers "rädslor" som "ett uttryck för och samtidigt ett försvar mot den nekrofila attityden". 

I ledarens sjukliga fantasi jämställdes dessa främmande smittrisker med det "judiska giftet". Han brukade rikta bannstrålen mot öststatsjudarna, "de judiskkommunistiska horderna", som skulle översvämma riksmarken om han inte satte stopp för dem. Redan nu, slog han fast, infiltrerade de det tyska folket och förgiftade det "rena germanska, ariska blodet" - och inte mindre vederstyggligt, själen själv.

I samma problemkomplex ingick hans pedantiska renlighetsiver. Alltid dessa skyggande bortstötningsreflexer inför de mörka krafter som drog, lockade och hotade att övermanna hans bräckliga själsbalans. - Arkitekten och rustningsministern Albert Speer har berättat några karakteristiska anekdoter som antyder hur Hitler dagligen och stundligen cirklade runt i ett slags mentalt gränsland till döden utan att vara medveten om det: Om det serverades buljong - medan führern själv åt särskild dietföda - tyckte han benämningen ’likte’ var både lustig och passande; ålar fångades lättast, menade han, om man använde döda katter som bete.

Något liknande - som får tas för vad det kan vara värt - finner man i Oliver Stones storfilm "Nixon" (1995). Vid en lunch med bl a Kissinger serveras presidenten en blodig biff,  får ett häftigt vredesutbrott och lämnar bordet. Man hade just samtalat om studentprotesterna mot Vietnamkriget och hur några av dem skjutits till döds av tillkallad militär. 

I en annan sekvens låter OS Nixon säga att han "gått över lik" för att vinna sin maktställning i Vita huset: först ersatte han sin äldre, tbc-döde bror i föräldrarnas förhoppningar, sen var det morden på bröderna Kennedy som öppnade dörren för hans valseger 1968. För en gångs skull höll han sig till sanningen...

Hitler befordrades aldrig under 1:a världskriget - han stannade i sin "lanskorpralsgrad" - antagligen beroende på arrogans mot kamraterna och hans lika servila krypande för högre officerare. Falsk var också hans känsla för barn, menade en som tillhörde den inre kretsen, Albert Speer. När Hitler tränade sina hundar verkade det, som någon sa, "att han dominerades av en lust att utplåna djurets vilja". Det mekaniskt döda tilltalade hans undermedvetna. 

Han kände en hemlig beundran för överklassen och bearbetade med alla medel känslan av att dras ner, att försvinna i massan. Genom sin politiska ställning som ledaren med stort L hade han medvetet ställt sig utanför och över alla samhällsklasser och tillhörigheter, men momentant kunde han någon enstaka gång anförtro sin upplevelse av isolering och utanförskap till Speer. Det visade på en tunn spricka i den solida muren; en öppning som släppte igenom en rännil "normalitet" men lika fort slöt honom inne i mörkret igen.

Trots brandtalen mot den "dekadenta västkapitalismen" före maktövertagandet 1933, blev han tvungen att kråma sig för industrialisterna för att få deras finansiella stöd. Han uppbådade därvid hela sin arsenal av duperingstrick och agnade med löften om en fredlig moderniseringsrevolution av hela det tyska näringslivet och infrastrukturen. Han framstod som "en framtidsman", medan Weimarrepublikens män hade sin framtid bakom sig; en samling grälsjuka reaktionärer utan Hitlers djärva framtidsvisioner. Han gjöt nytt liv i den nationalistiska idén, som fylldes med pulserande kraft. 

Statsmän, politiker, generaler och journalister från utlandet inbjöds efter 1933 att skåda "det nya Tyskland". Man såg oftast ett Tyskland med hitlerska ögon: i USA uppfattades han - ända in på 1940-talet - som patriot, en dådkraftig reformist, en ekonomisk och social nydanare, som slitit sitt folk ur arbetslöshetens och hyperinflationens fjättrar, en folkledare som var på väg att skapa ett tyskt "folkhem" med höga raskvaliteter och sunda vanor; ett samhälle som byggde på det yppersta ifråga om teknik och vetenskap och spetskompetens inom kemi- och medicinforskning. 

Att führern, som tillsammans med sin riksarkitekt Speer, konstruerade enorma modellstäder som i förverkligat skick skulle utklassa och fördvärga allt historien dittills skådat, egentligen var "den store förgöraren" hade undgått de flesta i den internationella hyllningskören.

När Hitler kastade ut sina dragnät av aggressiv nationalism, militarism och antikommunism fångade han inte bara in miljoner av "småfolk" och frustrerade bankmän, advokater, journalister, läkare och småentreprenörer utan också mellanskiktet i armén, gatuligister, aristokrater, bönder, och bäst av allt, penningstarka finansmän och industriidkare. När bollen väl var i rullning fanns ingen återvändo. 

Fromm skriver: "Den irrationella viljan är en flod som bryter fram genom en fördämning. Den är stark, men människan kan inte behärska den, hon drivs av den, tvingas av den, är dess slav. Hitlers vilja var onekligen stark, om vi menar den irrationella viljan. Men hans rationella vilja var svag." 

Han hade en nästan kuslig förmåga att läsa människors tankar och bevekelsegrunder innan de själva ens hunnit göra reda för dem, eller hunnit agera efter dem. Han spelade högt på de allierades initiala, nästan dementa eftergiftspolitik, som lät honom invadera, ockupera och stycka upp Europa efter behag. Men bristen på "realistiskt omdöme", som Fromm skriver, skulle i långa loppet bli hans fall.

På det politiska och militärstrategiska planet begick han sedermera en rad grova misstag: det gällde bl a bedömningen av USA:s krigspotential, Englands försvarsförmåga, de allierades uppbackning av Sovjet och Stalins hänsynslösa beredvillighet att slåss till sista blodsdroppen (om så skulle behövas), för att inte tala om den "rasmässiga underskattningen" av de sovjetiska soldaterna, deras stridsmoral och uthållighet. 

Att Hitler själv övertog överkommandot för arméerna från "de odugliga generalerna", som han gärna kallade dem, runt tiden för Stalingraddebaclet 1942/43, var ett annat utslag av bristande verklighetskontakt. Den fjärrdirigering av trupperna han satte igång kunde bara påskynda det fullständiga nederlaget. Böjd över kartorna i "Varglyan" var han numera stendöv för stabsgeneralernas protester. Vid Stalingrad låg 6:e armén i dödsryckningar.

Hitlers hopplöst världsfrånvända kriskoncept blev att utse arméchefen, general Friedrich von Paulus till fältmarskalk och förbjuda reträtter på alla fronter. Paulus kapitulerade ändå (90.000 man försvann i sovjetisk fångenskap) och begick inte självmord som Hitler hoppats. Führern hade förirrat sig in i sin egen propagandas groteska och svulstiga skenverklighet. Kanske fruktade han mer än någonsin för sin egen undergång - samtidigt som han utan en blinkning skrev ut dödsdomar över sina egna arméer. "Fältmarskalkens" ovilja att ta sitt eget liv tolkade Hitler som "feghet". Någonstans i ledarens mörka själslandskap väntade självmördaren på honom själv; Paulus hade "svikit honom", inte velat dela förintelsen med honom. Det var hans verkliga förräderi.

Fromm: "Jag ifrågasätter om en man (Hitler) med en så intensiv och allt förtärande destruktivitet i djupet av sitt hjärta kunde ha önskat utföra det konstruktiva arbete som (den totala) segern skulle ha medfört." Speer påstod efter kriget att han ofta, när han var på tu man hand med führern före kriget, och diskuterade ledarens bombastiska byggnadsplaner, som att riva Europas stora huvudstäder och ersätta dem mångdubbelt större skapelser, "var vagt medveten om att Hitler egentligen inte trodde på sina egna idéer". 

Men ledaren kunde likväl psykologiskt revanschera sig på akademiprofessorerna i Wien, som kvaddat hans drömmar, genom den intima samvaron med den arkitektskolade Speer. Med honom kunde han ge fritt lopp åt sina megalomaniska mastodontprojekt, även om de stannade på rit- och modellbordet. (Annekteringen av Österrike och Wien 1938 innebar en andra revansch.) 

Sanningen var nog den, förenklat uttryckt, att Hitler kunde riva ner men inte bygga upp. Det permanenta kriget och förstörelsen var hans rätta element. Men det är också så - som den psykoanalytiska litteraturen visat - att en karaktär av hitlerskt slag medvetet kan drivas av en stark överlevnadsinstinkt, men omedvetet regeras av en långt starkare undergångsimpuls.

Om inte förr, så hade Hitler redan den 8 december 1932 - före maktövertagandet - förklarat för sina medarbetare: "Om (nazist-)partiet en gång faller sönder, så gör jag slut på mig inom tre minuter med pistol." Ett par månader tidigare hade också Göbbels - med nästan profetisk exakthet - uttalat: "Har vi väl makten så kommer vi aldrig mer att avstå från den, såvida man inte bär ut oss som lik från våra ämbetsrum." (Stig Jonasson 1979) 

De onda dragen i Hitlers karaktär omsattes i en konstant stegrad destruktivitet. Året efter maktskiftet, 1934, lät han sina SS-män iscensätta "en sista germansk revolution" genom en blodig utrensning av såväl ideologiska som personliga "fiender" och "potentiella kuppmän" både inom SA och den reguljära armén. Ett par hundra människor mördades på ett par dagar. SA-ledaren och führerns främsta konkurrent om de väpnade massornas gunst, den homosexuelle men populäre veteranen Ernst Röhm, erbjöds att ta sitt liv med en pistol som lämnades i hans cell. Han vägrade dock med orden: "Låt Hitler själv sköta dödandet!"

Så väl kände Röhm führern från "kampåren" på 20-talet, att han visste att denne var psykologiskt oförmögen att utföra en så blodig gärning med egen hand. (Röhm blev istället ihjälskjuten av SS-vakterna.) Medan Hitler muntligen kunde beordra vilka illdåd som helst, i massupplaga eller enskilt, och aldrig personligen behövde stå till svars för konsekvenserna eller bära något aktivt ansvar - det bar "en högre vilja än hans"! - så ryggade han paniskt för all närgången personlig beröring med döden, vilken gestalt den än tog. 

(Man kommer osökt att tänka på de amerikanska kongressmän som på gatan utanför Capitoleum i Washington DC tillfrågades om de var beredda att skicka sina egna söner som soldater till krigets Irak. Ni vet svaret. Ingen kände sig hågad av en så pass familjenära lösning. "Offret" ska "de andra" stå för, oavsett om de är vita, svarta, indianer eller irakier. Den elitistiska psykopatin förnekar sig aldrig.)

Hitler var förhäxad av döden, drogs oemotståndligt till den, men stöttes bort av dess närhet, eftersom all förintelse och förstörelse han åstadkom skvallrade om hans egen dödlighet. Hans enda sätt att besvärja denna grundläggande karaktärsdefekt låg i att eskalera och oavbrutet dräpa förutsättningarna för livet, att institutionalisera kriget, och inför folket, generalerna, industrialisterna, främmande statsmän och diplomater maskera hela företaget i "normaliserande" termer och propaganda; att ljuga, svika och rationalisera alla åtgärder hur galna de än var.

Medborgarna hade gått i fällan och inbillats att Hitlers eruptiva talarstolsdemagogi och SA-busarna på gatorna snart skulle försvinna och ersättas av balanserad och nykter reformism. Man och man emellan talades det om att Hitler "nog inte kände till" eller "inte låg bakom" den alltmer öppna terror SA bedrev och den stigande flod av mord som begicks av civilklädda gestapomän. 

"Röhmutrensningen" (1934), den första massiva manifestationen av intern statsterrorism, blev inte den väckarklocka den borde blivit. Den stora majoriteten slog ner blicken och gömde huvudet i sanden. Så länge de inte drabbades personligen. Nazifieringen av hela samhället gick med rasande fart. Göbbels propagandamaskin arbetade för högtryck. Och människor såg bort, likgiltiga eller rädda.

Det stora självbedrägeriet inleddes och förseglade läpparna. Statskontrollen infiltrerade varenda hörn av samhället. Angivarna var kamrater, vänner, bekanta - och alla organisationer och företag hade sina gestapospioner. Fruktan normaliserades. I propagandaradion - den enda tillåtna - formades den nya verkligheten, och statsdekreten duggade tätt. Med pistolmynningen mot tinningen var det en enkel match för naziregimen att plocka av medborgarna alla friheter och rättigheter och devalvera människovärdet mot nollpunkten. 

I führerns föreställningsvärld var människan bara en "kosmisk bakterie", det hade han själv sagt i ett ögonblick av filosofisk klarhet. Allt han gjorde var ju för deras skull, för folket, i folkets namn; de levde ju i honom och genom honom; det som drabbade honom, drabbade också dem. Han kände dem bättre än de själva, menade han.

Precis som Bush i Afghanistan och Irak - och snart sagt alla presidenter före honom - behövde Hitler (till en början) svepskäl för att dra åt skruvstädet runt det germanska folket. Inte mer än någon månad efter naziregimens installering, eller 27 februari 1933, stod riksdagshuset i Berlin i lågor. En ung, förvirrad holländsk "kommunist" gjordes ansvarig. Det förelåg "en konspirativ röd kuppfara". Restriktioner infördes, och som en direkt följd av branden lät Hitler upprätta en "Folkdomstol", med officiell uppgift att döma "förrädare mot rikets säkerhet", "statsfiender". 

Domstolen kopplades till fängelsekomplexet Plötzensee i Berlin. Folktribunalen blev snabbt ökänd för sina regelmässiga dödsdomar. 1933-45 ska inemot 5000 individer - både tyskar och utlänningar - ha dömts och avrättats i Plötzensee. Landets judiciella system korrumperades lika snabbt som alla andra samhällssektorer. Det fanns (och finns) alltid villiga bödlar. Rättegångarna fick med tiden ren ståndrättskaraktär.

"Arbetet" i Folkdomstolen och Plötzensee tycks ha fascinerat Hitler. 1936, närmare bestämt 28 december, lät han rättsriksminister Franz Gürtner proklamera att alla exekutioner i Plötzensee i framtiden skulle ske med giljotin istället för med snara. I februari 1937 var den ruskiga tingesten på plats. Själva avrättningarna ägde rum i en mindre, röd tegelbyggnad på baksidan av själva fängelset. För att demoralisera och degradera de politiska fångarna blandades de snart med vanliga kriminella. Medan brottsgraden sjönk höjdes straffvärdet. 

Under kriget, på 1940-talet, kunde det tillslut räcka med att en person blivit angiven av en granne för "defaitistiskt tal", uttryckt tvivel på Hitlers förmåga att leda kriget, skämtat om nazipolitiken eller stulit en matbit, för att vederbörande skulle hamna i Plötzensee och förlora huvudet. Ofta torterades människor fysiskt och psykiskt i månader innan de avrättades, i andra fall skedde dekapiteringen samma dag eller dagen efter rättegången. Nyckfullhet bidrog till fångarnas skräck, och det var precis avsikten.

Det juridiska systemets perversion kan belysas med två typfall ur mängden: 17-årige Gaston Deflin var en fransk slavarbetare som i likhet med otaliga tusen andra plockats upp i Paris och förts till Tyskland. Han hade inget kriminellt förflutet. Undernärd hade Deflin tagit något ätbart för att överleva. Hans öde avgjordes av en åklagare vid Regionala domstolen i Berlin. 

Straffet blev giljotinering, och som skäl angavs att "hans latinska arvsanlag gör att han kan jämställas med personer över 18 år". Det var snarare den konstruerade raskomponenten än något annat som avgjorde saken! Deflins mor i Paris, som fått vetskap om sonens hopplösa situation, vädjade till fängelsedirektören i Plötzensee att spara sonens liv. Men domen stod fast.

23 juli 1943 lades Deflin på stupstocken tillsammans med 10 andra fångar, en efter en. Men det drakoniska svaret på moderns förtvivlade rop anlände först efter avrättningen. Det löd i sin byråkratiska cynism: "Den avskräckningsåtgärd som krigsläget dikterar för att i folkets intresse bevara den allmänna säkerheten har fordrat detta offer av er." 

Den framstående tyske pianisten, 27-årige Karlrobert Kreiten tillhörde de som angivits av sina "vänner". Hans dömdes till döden 3 september 1943. Familjen lyckades få kontakt med några höga funktionärer i Rikskansliet i Berlin, som lovade att sonen skulle benådas. Det var bara det att löftet gavs efter att exekutionen ägt rum, natten till den 8 september. För Hitlers nekrofila sönderfall skulle Plötzensee komma att spela en mycket personlig roll... Mer om det senare.

Strax efter Folkdomstolens etablering (1933) sattes det första koncentrationslägret, Dachau, upp och fylldes med Hitlers politiska meningsmotståndare, kommunister, socialister, socialdemokrater - och vanliga kriminella. Senare följde "Nürnberglagarna" som gjorde judarna rättslösa, konfiskerade deras egendom och kastade ut dem ur alla förvaltningar och professioner. De som kunde emigrerade medan gränsen fortfarande stod öppen. Synagogorna brändes och nya koncentrationsläger anlades för att ta emot "de folkförpestande elementen". Efter blixtkriget mot Polen 1939 öppnades en rad förintelseläger i landet och i städerna isolerades den blivande judiska arbetskraftspoolen i ghetton. Lägren förenades med enorma industrikonglomerat och baracksystem.

Selektionerna på järnbaneperrongerna i lägren mönstrade snabbt och effektivt ut de människomassor som var arbetsoförmögna. Det hände att SS-vakterna på ett bisarrt sätt skämtade med de skräckslagna och förvirrade som vällde ut ur boskapsvagnarna. Hugg och slag träffade någon medan bödeln bredvid talade nästan förtroligt med ett annat offer. I sanning en obegripligt sjuk verklighet. 

Ambulanser (!) och lastbilar gick i skytteltrafik till gaskamrarna för att leverera sin last av nyanlända: svaga, handikappade, gamla, sjuka och barn. De övriga matades tillsvidare in i lägerfabriker där de drevs till döds för att hålla uppe den tyska försörjnings- och krigsproduktionen. Somliga av dessa företag hade amerikanska bankintressen i botten eller fungerade som dotterbolag till koncerner på andra sidan Atlanten.

Hitler var vankelmodig. Han hade visserligen samma dag som kriget inletts, 1 september 1939, gett en muntlig order om att eutanasiprogrammet - "dödshjälpen" till mentalsjuka, epileptiker och utvecklingsstörda - omedelbart skulle sättas i verket. Det handlade om att mörda ca 300.000 tyskar på institutioner runtom i landet (man lyckades avliva en tredjedel). Hitler hade låtit sina ekonomer räkna på saken. De kunde presentera statistisk som visade att en "sinnessjuk" kostade samhället dubbelt så mycket - eller 4 riksmark per dag - som en outbildad yrkesarbetare. Och hur många egnahem à 15 000 riksmark kunde man inte få för de 6 miljoner som ett enda mentalsjukhus kostade att bygga, spekulerade führern. Från hans och partiteknokraternas synvinkel handlade det alltså om vettlöst slöseri med allmänna medel. 

Hitler älskade att röra sig med dessa abstraktioner - siffror var kalla och mekaniska och man behövde inte blanda in "irrationella element". - Men hur skulle "judefrågan" lösas? Dittills hade man först låtit dem emigrera, sen satt dem i läger, sen funderat på att mangrant deportera dem till ön Madagaskar utanför Afrika - men de behövdes också för krigsproduktionen. Hitler kunde inte få ekvationen att gå ihop. Företagsledare och aristokratiska generaler propsade på att hålla judarna vid liv av profit- och krigsskäl, men Hitlers inre talade ett annat språk. Och han hittade många "ja-sägare" till sina destruktiva planer bland opportunistiska rådgivare, parti- och regeringsbyråkrater, i säkerhetsapparaten och hemliga polisen.

Detta är typiskt: Hitler besökte aldrig något koncentrations- eller förintelseläger, han var aldrig närvarande vid någon hängning, halshuggning eller massexekution, han såg aldrig med egna ögon kvinnor och barn vandra in i gaskamrarna eller ens sitt eget tyska folk kvävas och stekas av eldstormar i de allierades bombraider. Olik SS-chefen Heinrich Himmler - ett kliniskt fall av sadism, enligt Fromm - som både besökte dödslägren, gaskamrarna och till och med beställde fram en massavrättning med vapen. 

En av hans adjutanter berättade att Himmler gick så nära att han fick stänk av blod och hjärnsubstans i ansiktet och på vapenrocken från ett av offren. Händelsen utlöste en svindelkänsla som tvingade Himmler att för ett ögonblick luta sig mot sin närmsta adjutant. SS-chefen njöt av att stå i händelsernas centrum, att med den ariska rasens expertisögon granska offrens utseenden och beteenden innan de dödande skotten föll eller studera nakna människors dödskamp i gaskamrarna. Båda gömde sig bakom maktfasader: Hitler för att åtminstone för sig själv in i det längsta dölja en exempellös ondska; Himmler, den fysiskt klene, psykiskt och moraliskt fege byråkratpedanten, för att fritt, öppet och utan personlig risk få tillfredsställa sina sadistiska lustar.

Hitler skrev aldrig på ett riktigt komprometterande dekret eller dokument. "Den slutliga lösningen" av frågan om öststatsfolkens vara eller inte vara - judarnas och slavernas existens - löstes utan hans personliga närvaro vid Wannseekonferensen 20 januari 1942. Där deltog bl a tre ledande SS-chefer: Reinhard Heydrich, Heinrich Müller och Adolf Eichmann, men också den i augusti samma år nyutsedde presidenten i Folkdomstolen, juristen Roland Freisler. 

Massmördandet av öststatsmänniskor med gas var redan i full gång i lägren i Polen, men man behövde skaffa systematik och struktur i dödandet. Det gällde, som specialisten på området, Eichmann sa, "att få tågen att gå på rätt tid". Ända sen "kampåren" på 1920-talet hade Hitler i tusentals skräniga tal inpräntat vad saken gällde - tyskt livsrum i öster, judarnas och alla rasmässiga undermänniskors förintelse eller förslavande. Det räckte numera med ett råd, en nick, en min eller kroppsrörelse för att omgivningen skulle reagera på Hitlers önskningar. Det behövdes inga papper med führerns underskrift för att efterkomma Hans vilja.

I takt med att kriget fortskred växte Hitlers paranoida föreställningar. Rationaliseringarna och svepskälen för hans agerande - som tidigare varit så förblindande effektiva - hade med frustrationen på slagfälten allt svårare att övertyga. Att demonisera motståndaren och framställa offret som angriparen hade varit Hitlers politiska och psykologiska trumfkort ända sen före kriget: judarna hade genom sin "världskonspiration" - ihop med kommunister och "korrupta kapitaliststater" - tvingat fram en remilitarisering i Tyskland; tvingat honom till drastiska åtgärder och metoder bara för att kunna hävda det germanska folkets frihet och rättmätiga territoriella anspråk. 

Ansvaret för förödelsen låg på "fienden" - oavsett vem denne var. Führern var "den utvalde" och kunde bara svara inför "ödet". (Parallellen med våra dagars korsfarare, som den kristne fundamentalisten Bush, är onekligen slående.)

Det började märkas oro i leden. Generalerna runt Hitler, som egentligen inte önskat ett krig så tidigt som 1939 - führern menade att han annars skulle bli för gammal! - visade irritation vid kartborden, vilket framkallade ledarens ursinne. Han började avskeda generaler på löpande band. De var "odugliga, inkompetenta och saknade djärvhet", menade han. 

Han kände sig motarbetad och tyckte sig se intriger till höger och vänster. 27 januari 1942 - något år före den tyska katastrofen i Stalingrad - förkunnade han vid ett bordssamtal: "Om det tyska folket inte är redo att kämpa för sin självhävdelse, nå, då skall det försvinna." Det knakade i själsfogarna, och värre skulle det förstås bli.

Efter Stalingrad - en tid då Hitlers plågades svårt av kroppsliga (psykosomatiska?) besvär - landade man i avgörandets år, 1944. Strax efter midnatt, 5-6 juni, påbörjades västmaktsinvasionen i Normandie. Hitler, som vistades i örnnästet Berghof, sov till framåt lunch den dagen, 6 juni, och när han vaknade vägrade han att sätta någon tro till "invasionsryktena". 

Vid den här tiden påbörjades raketterrorn mot London. Obemannade långdistansprojektiler (V1 och V2) i tusental regnade ner och träffade blint. De kom en och en med ett ominöst buller; när motorn stannat gick de spikrakt ner och exploderade på marken, där de grävde upp enorma kratrar och orsakade omfattande förstörelse och död. Det var ett vapen i nekrofilens smak: det fjärrstyrda kalla stålet som mördade anonymt. Kliniskt fläckfritt, från hans egen horisont. Raketerna visade mer än något på desperation. 

Det konventionella kriget höll på att förloras - skulle hans forskare, tekniker och ingenjörer hinna få fram ett mirakelvapen som verkligen kunde vända krigslyckan? Ville han det egentligen? Han hade ju nedprioriterat utvecklandet av en atombomb bara därför att han kommit på att "Einstein var jude". Forskningen fortsatte - men på så sparsam låga att det inte fick någon betydelse för krigsutgången. Det irrationella tog honom alltmer i besittning.

Hitler hade deklinerat. Hans gamla hushållerska, Anni Winter, berättade att han i juni 1944 var utmärglad och svag, "med armar som darrade okontrollerat". Han levde på bönsoppa och grönsallad. När han i juli flög till det skogiga högkvarteret "Varglyan" i Rastenburg var alla gardiner i förarkarbinen fördragna - han ville ingenting se. De industriinspektioner som förr roat honom hade han slutat med, och han förklarade att han trivdes bäst i "bunkermiljön". Där fick han genom radio och telefon all information han ansåg sig behöva. Han kände ingen som helst lust att inandas krigets odörer eller bevittna förödelsen.

Klockan var runt ett på dagen den 20 juli 1944. Hitlers livläkare Theodor Morell skriver: "Helt plötsligt hördes en fruktansvärd skräll, och jag skrek till en ordonnans: ’Nu är det klippt! Nu har de hittat oss. Det där var en bomb!’ Men ordonnansen svarade: ’Nej professorn, jag känner till såna ljud från första världskriget - det var något annat.’ Och just i det ögonblicket störtar Hitlers betjänt in och säger: ’Fort, herr professor, fort! Ni måste genast komma till führern!’ " 

Kaoset i konferensbaracken efter det så kallade "20-juli-attentatet" var total. Lemlästade och blödande officerare kravlade runt i spillrorna. 36-årige översten Claus von Stauffenberg - som förlorat vänster öga, höger hand och två fingrar på vänstra handen i kriget - ingick i en bred officerskomplott för att befria Tyskland från Hitler. Han hade före konferensen placerat en väska med en tidsinställd bomb under det rustika kartbordet, och under själva konferensen lämnat rummet. Förmodligen sparades Hitlers liv av bordets kraftiga ekben. Aldrig tidigare hade führern varit så nära döden.

Medan en läkare plockade över hundra träflisor ur den förvirrade Hitlers ben (främst det högra) - som verkade som bedövad av händelsen och inte sade sig känna någon smärta - dök Morell upp och möttes av Hitlers kommentar: "Det är ingenting faktiskt." Nervöst skrattande tillade han: "Jag är osårbar! Jag är odödlig!" - När han senare besökte de blesserade soldaterna på ett armésjukhus i Rastenburg handlade det bara om honom själv: "De där herrarna var ute efter mig och bara mig: och ändå undkommer jag fullständigt oskadd. Fyra gånger det här kriget har mina fiender försökt att röja mig ur vägen... Och ändå har ingen av dem lyckats." 

Hitlers känsla av ödesbestämd oförstörbarhet hade fått en kraftigare injektion än någonsin. Det skulle snart öppna slussarna för ett destruktivt hämndbegär som führern aldrig tidigare vågat visa så naket. - Men han var inte så fysiskt oskadd som han försökte verka: vänsterbenet darrade (neurotiskt?) och i huvudet hade han fått ett ordentligt skärsår som påverkade innerörat. Han hade svindelkänslor och ögonen flackade åt höger.

En amerikansk militärläkare som senare förhörde de tyska läkare som vistats i Hitlers högkvarter, drog bl a slutsatsen att attentatet utlöst "en psykologisk kedjereaktion, som skilde führern från hans rådgivare och vänner och gradvis underminerade hans psyke. Mot slutet snarade dessa reaktioner Hitler i hans egna tvångstankars labyrint och lämnade honom endast en utväg, självmord". Göbbels var inne på samma linje: Hitlers vänstra hand darrade okontrollerat och "han blev ännu mera misstänksam och ensam". 

Öronspecialisten Erwin Giesing tillkallades 22 juli eftersom det sipprade blod från ledarens öron, och han hade en skärande smärta i det högra; bägge trumhinnorna hade brustit av tryckvågen från bomben. - Giesings första intryck av Hitler: "Jag tyckte han såg ut som en åldrande (’senil’) man - nästan utbränd och slutkörd, som en man som sparar på de sista krafterna." Knappast den "mystiska övermänniska" som Hitlers adjutant varnat läkaren för. Führern hade nu den där karakteristiska böjda gången, med lätt haltande högerben och "armen instoppad i vapenrocken som Napoleon"; ögonen blodsprängda och läpparna svullna.

Andra hälften av augusti 1944 började Giesing behandla Hitlers värkande bihålor med en tioprocentig kokainlösning. Efter många år med livläkaren Morells arsenaler av piller och hemgjorda dekokter blev kokainet en befriande upplevelse för führern: han berättade att han kände sig lätt till sinnes och kunde tänka mycket klarare, och frågade om han inte även i framtiden kunde fortsätta med "den angenäma kokainsmörjningen". Det gick Giesing med på. Hur denna mångmedicinering påverkade Hitlers själsförmögenheter är öppet för spekulation.

I augusti, två år tidigare, 1942, hade juristen Roland Freisler (1893-1945) av Hitler utsetts till Folkdomstolens president. I en och samma person fungerade Freisler som åklagare, domare och jury. Han hade som sovjetisk krigsfånge under 1:a världskriget blivit hängiven kommunist. 1925 bytte han plötsligt sida och skaffade sig medlemsbok i NSDAP, nazistpartiet. Freislers nazistiska fanatism överskuggade det mesta. Han såg helst att de åtalade först mjukades upp med tortyr. Inför rätten förödmjukades de på alla tänkbara sätt. Rättspresidenten skrek, gormade och avbröt de åtalades vittnesmål. 

"Staten" utsåg försvarsadvokaterna och de fick aldrig ta del av anklagelseakterna förrän just före processernas inledning. Det var en utstuderad och medveten parodi på rättvisa, som gav Freisler chansen att spela sin sadistiska roll som storinkvisitor och bödel till fulländning. Under de 2,5 år som han satt ordförande lät han avrätta över 2 600 personer, tyskar som utlänningar, ungdomar som åldringar, män som kvinnor. Från 1933 till Freislers utnämning i Folkdomstolen hade ca 2 400 personer rönt samma öde - det visar med vilken frenesi och satanism Freisler gick in för uppgiften.

Hitlers raseri mot de officerare - många aristokrater och generaler - som stod bakom attentatet 20 juli och den planerade statskuppen, tog en maliciös vändning i führerns hjärna: han ville se deras avrättning på film, han ville se allt. Attentatsmannen själv, överste von Stauffenberg tillsammans med tre medsvurna, greps av SS och arkebuserades i Berlin redan natten därpå. SS-chefen för Rikssäkerhetskontoret, Ernst Kaltenbrunner (hängd i Nürnberg 1946), spårade upp flera hundra förmenta konspiratörer. Åtskilliga torterades och/eller begick självmord. 

Innan Freisler och Hitler var tillfreds skulle 50 rättegångar ha genomförts och 110 dödsdomar avkunnats mot de "inblandade" i kuppförsöket. Drygt två veckor efter attentatet satte processerna igång. I den första rättegången - 7-8 augusti 1944 - var de åtalade: fältmarskalk Erwin von Witzleben, löjtnant Peter von Wartenburg, generalöverste Erich Höpner, generallöjtnant Paul von Hase, generalmajor Hellmuth Stieff, kapten Karl F Klausing, överstelöjtnant Robert Bernardis jämte löjtnant Albrecht von Hagen. En SS-filmare var på plats för att föreviga det vidriga dramat.

I rättegångssalen satt de s k försvarsadvokaterna tysta som möss medan de åtalade en efter en fick ställa sig framför Freislers tribun för att höra anklagelserna och lämna sina vittnesmål. Det var en av förhör och misshandel utmattad samling fångar som med låga, knappt hörbara röster försökte förklara sitt handlande. Freisler spydde galla över fångarna; hans invektiv och smädelser ekade i salen. Men kameran fokuserade mest på de anklagades reaktioner - det Hitler ville se och känna. Paul von Hase var tvungen att hålla upp byxorna med handen eftersom ingen fånge fick bära bälte. Dagen därpå avkunnades dödsdomar mot samtliga åtta anklagade.

En fånge som arbetade i fängelsebiblioteket, Viktor von Gostomski, berättade vad som sen hände. Vid 7-tiden på kvällen öppnades de tunga fängelseportarna och Gostomski kunde - från sitt cellfönster - se hur de dödsdömda en efter en med en vakt på var sida leddes bort mot Plötzensees röda exekutionsbyggnad. Allt filmat av SS.  Fångarna bar randiga fängelsekläder och bara fötter i träskor. Händerna var bakbundna. Man stannade framför tegelbyggnaden varpå fångarna fördes in för hängning en i sänder. På Hitlers uttryckliga order användes metallsnaror istället för giljotin. Detta för att i sadistiskt nit förlänga dödskampen. 

Processen tog fem fruktansvärda minuter per fånge, enligt Gostomski. Han kunde också berätta om de dödsdömdas enorma stoicism de sista metrarna i livet. Alla gick med högburet huvud, ingen stöttades på vägen fram. (Lyckligtvis har aldrig - mig veterligen - själva avrättningsscenerna släppts för offentligheten.) Det har sagts att Hitler slukade varje frekvens av de makabra filmscenerna med oförställt gillande.

I krigets slutskede, 3 februari 1945, lyckades allierat bombflyg få in en fullträff på Folkdomstolens rättegångsbyggnad. När flyglarmet gick var domare Freisler mitt uppe i en förhandling. Den avbröts och alla hastade till närmsta skyddsrum. Men inte Freisler. Han kom på att han glömt en akt i sessionssalen och skyndade tillbaka. Just då träffade bomben och den avskydde domaren begravdes i rasmassorna. Vid bröstet tryckte han anklagelseakten mot Fabian von Schlabrendorff, som sannolikt skulle ha avrättats för ett misslyckat bombattentatsförsök 1943. Ödet ville att hans liv sparades, och han gick ur tiden först 1980.

16 januari 1945 flyttade Hitler med Eva Braun och sin stab av sekreterare - bl a 25-åriga Gertrud Trudle Junge - adjutanter, läkare, dietister, SS-vakter etc in i bunkersystemet under Rikskansliet i Berlin. Sovjetarméerna höll på att inringa staden från alla väderstreck utom väster där amerikaner och britter fungerade som buffert. 

Ian Kershaw skriver: "...den sista reträtten till bunkern var nödvändig av prestigeskäl... Aldrig någonsin gick det upp för honom (Hitler) att ifrågasätta den fortsatta slakten på tyska soldater och civila..."

När Hitlers allt mer omtöcknade hjärna inte längre kunde nå verkligheten malde han om sina gamla käpphästar med oförtröttlig halsstarrighet. - 13 februari samtalade han med "den eviga skuggan", superopportunisten, rikskanslichefen Martin Bormann - Hitler: "Om jag vinner detta krig så ska jag göra slut på den judiska världsmakten... Men om jag förlorar kriget betyder det ingalunda att deras seger är säkerställd: de kommer nämligen själva att tappa huvudet och bli så utmanande att de uppväcker en häftig reaktion mot sig... Nå, vi har stuckit hål på den judiska bölden och världen kommer att för all framtid vara oss tacksam." (Stig Jonasson)

Han skulle nu iscensätta det sista stora sveket - det egna folkets förintelse. Men han såg det inte så. Han och folket var ett odelat helt, de kunde inte leva och han dö. Vid upprepade tillfällen och alltmer drastiskt framförde Hitler sina planer. I sin självbiografi skrev rustningsminister Albert Speer (1971): "Alla anläggningar av militärt, kommunikatoriskt, industriellt och försörjningsmässigt slag liksom även materiella värden inom riksområdet (Förkrigstyskland/TE) skulle förstöras. Det var dödsdomen för det tyska folket, den brända jordens taktik i hårdast tänkbara form..."

Speer som såg nederlaget nalkas med stormsteg hade också ett eget huvud att tänka på - rannsakningens tid väntade. Han hade dittills följt varje vink från ledarens sida och trollbundits av Hitlers utstrålning - som så många andra i den inre kretsen. Nu - under krigets sista skälvande dagar - gällde det för honom, som den äregiriga realist och opportunist han var, att uppbåda så mycket "försvarsargument" som möjligt utan att äventyra sitt eget liv innan allt var över. 

Hitlers humörsvängningar var numera livsfarliga för alla i hans omgivning - och flera officerare hade rätt och slätt tagits ut och skjutits på fläcken för "defaitism" och "landsförräderi".

I en skriftlig rapport till Hitler i mars 1945 framhöll Speer: "Vi har ingen rätt att i detta skede av kriget på eget initiativ företa förstörelseaktioner som kan drabba folkets existensmöjligheter." Hitler var naturligtvis inte längre mottaglig för den sortens argument. Speer tog en kalkylerad risk, medveten om führerns gamla "svaghet" för sin riksarkitekt och minister. 

Vid en överläggning i bunkern 18 mars svarade Hitler med psykopatisk iskyla: "Vi kan inte längre ta någon hänsyn till befolkningen. Om kriget går förlorat, är också folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta någon hänsyn till det som det tyska folket måste ha för att på primitivaste sätt leva vidare. Tvärtom är det bäst att också förstöra dessa ting. För folket har visat sig svagt, och framtiden tillhör uteslutande det starkare östfolket. De som blir över efter denna kamp är för övrigt bara de mindervärdiga (tyskarna/TE)..."

12 april hände något totalt oförutsett - den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt avled. Propagandaminister Josef Göbbels blev själaglad. Två veckor tidigare hade han konsulterat ett astrologiskt material och ett horoskop om führern. Där spåddes en för Tysklands del positiv förändring av krigsläget mot slutet av april. Göbbels tänkte använda dessa upplysningar som propaganda, för att stärka den sönderfallande folkmoralen. 

Hitler som levde insjunken i sin egen drömvärld fattade eld när nyheten nådde honom. "Här, läs det här!", ropade han till Speer som var på ett av sina frekventa besök i bunkern. "Se där, du ville aldrig tro det! Här har vi det mirakel som jag alltid förutsagt. Vem fick rätt?! Kriget är inte förlorat! Läs! Roosevelt är död!" En högre försyn tycktes ha vridit om historiens givna lopp. Hitler verkade övertygad om att den allierade koalitionen nu skulle bryta samman och västmakterna ansluta till nazisterna för att krossa "den gemensamma judekommunistiska fienden i öster". Göring och Himmler, bland andra, umgicks med samma funderingar. Under tiden drog de sovjetiska trupperna obevekligt åt snaran.

20 april - Hitlers 56:e födelsedag - togs de sista bevarade filmbilderna av führern. Han gick ut i parken utanför bunkern och längs raden av uppställda hitlerjugendpojkar. Med ett ansträngt leende på läpparna och den skakande vänsterhanden gömd bakom ryggen delade han ut en sista meningslös tapperhetsbetygelse (järnkorset) till dessa unga, som traumatiserats och fått hela sin uppväxt förstörd av krigiskt vansinne.

Hitlers fysik var en ruin och hans paranoia mot läkare och högre befäl stegrades för var timme som gick. Dagen efter parkbesöket, lördagen 21 april, skulle en betydelsefull konferens hållas på kvällen, men han var ytterst deprimerad. När livläkare Morell försökte ge honom en spruta "uppiggande" medel fattade han tag i läkaren och vrålade besatt "att jag nog tänkt ge honom morfin". Hitler, som förklarat att han skulle dö i bunkern, var livrädd för att generalerna skulle söva ner honom och flyga ut honom från Berlin. 

Morell var skakad och försökte säga att det inte handlade om morfin - men Hitler skrek: "Tror ni att jag är galen?" Utan att kunna tygla sig hotade han med att låta skjuta läkaren och beordrade honom att ta av sig uniformen och försvinna ur hans åsyn. Morell hade inget val - han tog sig fram till flygplatsen i Gatow för att senare landa i München. De skulle aldrig ses igen.

Det avancerande sovjetiska artilleriet besköt nu Berlins inre delar. Och i bunkern blev resterna av verklighet alltmer surrealistisk. Hitler skrek ut order till ordonnanser och adjutanter, flyttade telefonledes truppenheter som inte längre existerade, som utplånats eller kapitulerat. De som kunde flydde västvart, till amerikanerna; skräckslagna för sovjeterna och den hämnd som skulle falla över deras huvuden för alla miljoner människor de kallblodigt mördat. 

Hitler fortsatte att underteckna desperata dekret - alla reträtter och kapitulationsförsök skulle straffas med avrättning på stället. Allt fler i bunkern kände slutet närma sig. Demoraliserade officerare och kvinnor berusade sig på de kopiösa mängder sprit och champagne som fraktats dit. De rumlade runt och dansade till en grammofon som spelade nostalgiska förkrigsmelodier. Och i bakgrunden hördes ventilationssystemets idisslande dieselmotorer som ackompanjerades av allt intensivare granatkrevader.

Upprepade gånger förklarade nu Hitler att han skulle bli tvungen att begå självmord i bunkern. Det skulle vara ett stilriktigt slut; inte att försöka fly söderut till Berghof eller något liknande. Den krympande kretsen av förtrogna fick ur hans egen mun instruktioner om att hans kvarlevor måste kremeras omedelbart efter döden, annars fanns risken att man skulle ställa ut hans kropp i en glasmonter "eller i ett vaxkabinett" i Moskva - än värre om han togs levande.

På kvällen 28 april vid 23.30-tiden kallade Hitler till sig den yngsta av sina tre kvinnliga sekreterare, Traudl Junge, då führern sade sig vara beredd att upprätta både sitt personliga och politiska testamente. Junge - själv "politiskt naiv" - hade hoppats att han nu skulle göra "det stora avslöjandet", vad som egentligen varit hans drivfjädrar för kriget, alla offer och erövringar. Men icke - det var samma plattityder och cynismer som alltid: världsjudendomen hade konspirerat mot den germanska, ariska rasen; all skuld låg på dem. 

Dikterandet pågick till klockan 4 på natten. Till på köpet hade Himmler och Göring svikit honom. De hade i hemlighet förhandlat med de västallierade - i ett fåfängt försök att rädda det egna skinnet, givetvis - och lämnat bunkern för alltid. Hitler var utom sig av bitterhet och stämplade det som högförräderi, och utsåg - fullständigt orealistiskt, förstås - en ministerlista på en ny, efterkrigsregering. Storamiralen vid marinen Dönitz utsågs till rikspresident och ÖB för krigsmakten och Göbbels (ironiskt nog, se nedan) till rikskansler och regeringschef.

Strax efter midnatt till den 29 april ingick Hitler ett brådstörtat giftermål med Eva Braun, sin tidigare älskarinna. Bormann och Göbbels fungerade som bröllopsvittnen. Hitler hade aldrig förlorat kontrollen över EB:s känslor för honom - och nu spelade det ingen roll. Hon ville dö med honom, men kunde inte tänka sig att använda vapen som skulle "fläcka klänningen" - det fick bli en cyanidkapsel. 

Den fanatiske lille klumpfotade "giftdvärgen", propagandaministern Josef Göbbels och hans maka Magda hade beslutat att förena sitt öde med Hitlers. Parets sex små minderåriga barn (en pojke) skulle förses med sömnmedel varefter Magda själv skulle gå runt och stoppa i dem cyankaliumampullerna.

Dagen efter, 29 april, delade läkaren Ludwig Stumpfegger ut små mässingsampuller i form av cyanidkapslar till de som önskade begå självmord i bunkern. Hitler hade vid flera luncher diskuterat vilket som var det snabbaste och mest smärtfria sättet att ta sitt liv och kommit fram till att en cyaniddos (kanske kombinerad med ett skallskott) var effektivast. Stämningen var numera så bisarr att alla helhjärtat deltog i diskussionerna. 

När Hitler frågat sina sekreterare om de skulle lämna bunkern eller inte hade två av dem, Gerda Christian och Traudl Junge - fastän de själva knappt förstod varför! - svarat att de avsåg att stanna och fått varsin cyanidkapsel ur Hitlers hand. (Junge förklarade långt senare sin ståndpunkt som en blandning av "medlidande och skuld".) 

På eftermiddagen lät führern - utan att själv närvara, märk väl - Stumpfegger testa en cyanidkapsel på hans (H:s) trogna schäfer, Blondie. Hunden dog på någon minut, och Hitler kom in och nickade förnöjt över resultatet. Samma dag stod de sovjetiska styrkorna inte mer än 400-500 meter från Rikskansliet. Bunkern informerades om att de tyska trupperna inte skulle kunna hålla ut längre än till 1 maj.

Den 30 april randades med häftigt sovjetiskt bombardemang mot Rikskansliet och parken. Efter lunch tog Hitler och Eva Braun(-Hitler) farväl av den inre cirkeln. Runt 15.30 försvann de in i ett förrum till sängkammaren, stängde dörren och tog sina liv. Martin Bormann och Hitlers betjänt Heinz Linge var de första som öppnade dörren när en kvart förflutit. 

Hitler satt i en fåtölj med nedsjunket, bloddränkt huvud; han hade (uppgifterna går isär) tydligen skjutit sig i högra tinningen med sin Waltherpistol samtidigt som han bitit sönder giftkapseln. Eva Braun satt med uppdragna ben i soffan och hade inga tecken på yttre våld. Kropparna rullades i filtar och bars ut några meter från ingången till bunkern, där en gemensam, ytlig grav grävts i all hast. Eftersom det var brist på bensin blev inte förbränningsproceduren så effektiv som Hitler säkert hoppats på (även Göbbelsparet brändes).

"Med honom (führern) försvann magnetismen", förklarade senare Traudl Junge. "Förmågan att tänka och handla självständigt återkom", fortsatte hon. Den destruktiva despotismens hypnotiska band hade i ett slag klippts av, och det var nog många tyskar som kände som Junge. I skydd av mörkret lyckades hon tillsammans med några vänner ta sig igenom den sovjetiska inringningen den 1 maj.

Av de 22 nazistiska förgrundsdiginitärer som först dömdes i Nürnberg för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, 1946, var Albert Speer en av de två som erkände sig skyldig till vad han personligen och som medlem av en kriminell stat lades till last. 11 hängdes, 6 fick fängelse, 3 frikändes helt medan flygvapenchefen, narkomanen, taxiflygaren och svenskvännen mm Hermann Göring tog sitt liv inför utsikten att hängas. Martin Bormann, Hitlers skugga, mannen som hade "en unik förmåga att manipulera partiapparaten" dömdes i sin frånvaro till hängning. Han hade sannolikt omkommit av sovjetisk eldgivning vid ett utbrytningsförsök ur Hitlers bunker. Albert Speer avtjänade 20 års fängelse och släpptes 1966.

Tommy Eriksson